Min lille kille, som ska utredas i höst, har haft ännu en jobbig morgon.

Det började med att han inte ville komma och äta frukost för att jag och hans syster sjöng. Han står inte ut med sång, säger han ibland.
Till slut kom han i alla fall och satte sig och åt bra för en gångs skull, vilket jag förstås blev glad för.

Men så frågade jag honom om han ska köpa glass i stallet i kväll när hans syster rider. Då fick han tårar i ögonen över att kvinnan som jobbar där kanske inte är där. Hon var ledig förra fredagen och det gjorde honom väldigt ledsen.

Han lugnade ner sig och vi åkte iväg mot skolan. Men då började hans syster leka med hans busskort och petade bort smuts på det. Det ledde till att han blev jätteupprörd.
"Den fläcken har alltid varit där och jag ville ha den kvar". "Hur ska jag nu få tillbaka den", sade han och tårarna sprutade.

Jag visste inte hur jag skulle få honom att sluta gråta. Jag försökte förklara att man brukar ta bort smuts, men det hjälpte inte. Jag försökte med att jag vet att han inte gillar förändringar, men att de inte är farliga, men det hjälpte inte. Inte heller hjälpte det att påpeka att han behövde lugna ner sig för att de andra killarna skulle tycka det var löjligt att gråta över en smutsfläck som var borta. Jag sade till honom att inte prata om det i skolan, utan säga att han var sur för att han bråkat med sin syster bara. Man vill ju inte att de andra ska tycka att han är konstig.

Det blir bara mer och mer omöjligt att förutse vad han ska få nästa utbrott av. Jag blir helt utmattad av det här! Han blir inte aggressiv längre som han kunde bli när han var mindre, men att se sin unge må dåligt och gråta nästan varje dag är fruktansvärt.

Naturligtvis skulle hans syster inte ha fått lov att leka med hans busskort, men det gick ju inte att se när jag körde bilen. Jag får väl börja ha en unge fram och en bak och så får de turas om så att det blir rättvist.

Stora förändringar har alltid varit jobbiga för honom, som att vi flyttat (då saknade han det gamla huset i ett år) eller när vi har bytt bil. Men nu känns det som det har blivit värre och mer och mer småsaker måste vara som de brukar vara. En grej han hängt upp sig på är att han måste få hämta posten när vi kör förbi brevlådan. Han kan acceptera om den inte kommit ännu, men någon annan får inte ta den. Annars blir det ett utbrott och han säger att han ska stanna i bilen till nästa dag när posten kommer igen.

Någon som vet hur man kan vänja barn med sådana svårigheter vid att livet inte alltid är förutsägbart in i minsta detalj?

Jag har själv en autismspektrumdiagnos, men hans svårigheter är annorlunda än mina och jag vet inte hur jag ska få det att bli bättre.

För din egen och barnens skull skulle ni behöva ett boendestöd som hjälper till med saker (det var någon på forumet som hade boendestöd enbart på morgonen för att väcka och få iväg barnen till skolan).

När det gäller sonen så känner jag att någon form av KBT skulle hjälpa, han behöver vänja sig vid att förändringar inte är katastrofala, utan de kan rent utav vara bra, det är svårt eller t.o.m. omöjligt för dig att ge honom den behandlingen, men BUP kanske kan hjälpa till.

Blir det inte bättre lär vi få åka till BUP efter basutredningen till hösten.
Det värsta är att han har fått för sig att det är "något fel i huvudet" pga koncentrationssvårigheterna och allt det andra. Det vill jag verkligen inte att han ska tycka. Jag tycker inte det är något fel i huvudet på oss. Vi fungerar bara inte som majoriteten av befolkningen och har svårt att passa in. När vi är hemma på loven brukar vi nästan inte ha några problem alls.

Dagen fortsatte att spåra ur...

När jag skulle hämta dottern vid bussen förklarade jag tydligt att jag skulle göra det och att jag skulle vara hemma om ett par minuter. Sonen satt på toa, så han kunde ju inte åka med. Han har klarat några minuter själv många gånger tidigare.

Men just idag fick han för sig att han hade velat åka med i alla fall. Så han sprang hela vägen till busshållplatsen. När han kom dit var vi naturligtvis inte kvar, för det tar tio minuter att springa dit.

Jag hade ingen aning, utan kom hem och började plocka fram mat i godan ro. Vi hade lite bråttom för att vi skulle iväg till dotterns ridning. När det var dags att äta ropade jag på sonen, men fick inget svar. Jag trodde att han gömt sig, så jag blev både rädd och irriterad och ropade att nu får du komma fram för nu blir jag orolig. Jag var precis på väg att ge mig ut och leta efter honom när han äntligen kliver in genom dörren och kastar sig på golvet gråtande och då förstod jag vad som hänt.

Sedan kunde han naturligtvis inte lugna ner sig så jag fick bära honom till bilen för att vi skulle kunna komma iväg till ridningen. "Men jag vill ju ha maaat", vrålade han. Det fanns det inte tid till, men som tur var fanns det pannkakor kvar från lunchen, så en ihoprullad pannkaka med socker på fick han ta med sig i handen.

Väl framme på ridklubben blev jag dålig pga att jag ätit fel med tanke på min magoperation, så jag mådde illa och kräktes. Jättekul... (ironi, fast det missar nog ingen)

Lektionen bestod av teori och jag och sonen lyssnade också och tyckte det var ganska kul och intressant, för vi har ju hästar själva. Men innan vi skulle hem blev det prat på vilka hästar som ska säljas och sonen blev ledsen igen. Fullt förståeligt naturligtvis, för vem vill skiljas från ett djur man fäst sig vid, men det blir bara så himla mycket just nu! Känner bara att jag måste skriva av mig lite, för mitt liv känns så kaotiskt för tillfället.

Tankar till dig svartamolnet

Jag vet hur du har det, det är likadant hos mig. Hur gammal är din son? Min är 6 år, fick diagnos vid 4. Det har blivit mycket bättre med rigiditeten överlag, men samtidigt kommer det ju nya problem. En välsignelse för både honom och mig (och lillebror!) har varit hans Aspergerskola, för de jobbar hårt på förutsägbarhet och är flexibla där barnen inte kan. Utan den hade det nog varit sjufalt värre hemma.

Har du provat det här med sociala berättelser och seriesamtal? Det är absolut inget man ska göra i stundens hetta, men under en lugn stund kan man sätta sig och gå igenom vad som gått fel, vad man kan göra istället och hur det då blir bättre.

Annars är det tyvärr så att man får anpassa sig. Allt måste planeras, förberedas för mentalt och om något går fel får man bara vara där och lindra så gott man kan. Jag hade inte heller samma problem med rigiditet som barn. Jag skulle inte ta upp de sociala aspekterna av att vara upprörd precis innan han kommer till skolan, för min son skulle det leda till ett totalt baklås och att skolan skulle bli plågsam.

Avledning är min favoritmanöver, och det fungerar även bra med förhandlingar, men för det krävs en viss mån av flexibilitet. En dag glömde min son en viktig legogubbe hemma och fick ett psykbryt precis när skolskjutsen kom. Lösningen var (förutom att ignorera chauffören) att jag lovade att leta rätt på gubben och gå med den till hans pappa, som han skulle vara hos på kvällen. Dessutom ringde jag hans lärare och bad henne hitta en lämplig ersättare (superbra skola som sagt!).

Om något verkligen går åt helskotta kan han förstås inte släppa det och då bryter helvetet lös. Det bästa då är att bara vara lågaffektiv, samtidigt som man begränsar skadorna.

Det är inte lätt att vara liten.

Jag har också lyckats med att avleda ibland. Som när han vägrade gå ur bilen för att han inte fått hämta posten en gång. Jag satte mig också i bilen och skojade lite med honom om någonting helt annat. Då glömde han att vara upprörd och så kunde vi gå in i huset. Tyvärr har jag ju inte alltid så bra dagar att jag klarar att vara så pedagogisk, fast jag lyckas oftare än hans pappa, antagligen för att jag känner igen mig i mycket av sonens problem.

Det där med legogubben känner jag igen. Jag har varit med om liknande händelser med min lille kille. Min son är åtta år. Jag önskar att det fanns aspergerskola här också, men vi bor i en liten ort ute på landet.

Idag är jag glad! Helgen har varit jättebra, med bara lite surande som har varit förhållandevis lätt att bryta. Vi har haft det mysigt med ridning, krabbfiske, spelat kubb och varit och tittat på en ponny vi eventuellt ska låna. Nu är det ju skoldag igen, så vi får väl se hur det blir, men man får ju glädjas åt det som går bra också och inte bara älta hur jobbigt allt är!

Glad för dig!

Jag hade en osannolik morgon idag. Vi vaknade tio minuter innan skolskjutsen kom och utan knot klädde sonen på sig snabbt, klunkade i sig lite yoghurt och så sprang vi iväg. Jag kan nog inte förklara hur paff jag blev.

Det verkar jobbigt, både för er och för barnen. Jag var inte alls så som liten. Små förändringar var och är inte några problem för mig. Ibland tycker jag att aspergers borde delas upp i olika diagnoser eftersom det ser så väldigt olika ut hos olika personer.

Peace skrev:Det verkar jobbigt, både för er och för barnen. Jag var inte alls så som liten. Små förändringar var och är inte några problem för mig.

Det som är små förändringar för den ene kan vara väldigt stora förändringar för den andre. Det visar hur olika alla är och påverkas av funktionshindret.

Peace skrev:Ibland tycker jag att aspergers borde delas upp i olika diagnoser....

För en flyktig besökare verkar det väl vara på väg tvärtom just nu med tanke på kommande diagnosmanualen DSM-5. Fast samtidigt innehåller DSM-5 tydligen underavdelningar vilket låter väldigt rimligt och nödvändigt just med tanke på spridningen. Men DSM-5 ligger ju fortfarande framför oss. Alla vi måste ju leva här och nu också.

Peace skrev:... eftersom det ser så väldigt olika ut hos olika personer.

Om något ständigt diskuteras på forumet så är det väl detta samt diagnoser/diagnosmanualer/utredningar/vårdkompetens/habilitering.

Angelic Fruitcake skrev:Jag hade en osannolik morgon idag. Vi vaknade tio minuter innan skolskjutsen kom och utan knot klädde sonen på sig snabbt, klunkade i sig lite yoghurt och så sprang vi iväg. Jag kan nog inte förklara hur paff jag blev.

Det finns barn som fungerar mycket bättre med 'kort' morgon, så det kan vara värt att prova fler gånger.