Jag var hos min psykolog på habiliteringen idag. Vi diskuterade vad jag skall jobba med. Jag vill bli sjuksköterska, men hon var tveksam till om det jobbet har tillräcklig struktur. Hon sade att de flesta med Asperger jobbar halvtid.
Jag vet inte om jag komme klara högskolan Om jag klarar den vet jag inte om jag klarar jobbet som sjuksköterska...
Jag kanske skall få praktisera inom vården några veckor. Då får vi se om jag ens skall söka till sjuksköterskeutbildningen. Farmor vill att jag blir bibliotekarie, mamma vill att jag jobbar på ett labb.
Folk verkar tycka att jag skall ta medicin hela livet... Eller iallafall ett längre tag. Suck, tre olika funktionshinder. Kan man sköta ett jobb då?
Jag gillar inte min framtid, men vi får se, den kanske blir jättebra.

Jag tycker inte att du ska bli något som du inte vill. Det är värre att sörja hela livet för att man inte försökte än att slå huvudet i väggen för något man inte tycker var bra. PM:ar dig.

Hej saltgurkan!

Jag förstår dina bekymmer. Jag är med stor säkerhet Aspie, mer eller mindre. Jag är inte diagnostiserad än men det ska förhoppningsvis förändras vartefter. Jag har jättesvårt för jobb. Att jobba halvtid är nog vad jag klarar också. Jag har jobbat 75% vilket fungerade en period. Jag tror vården kan vara en tuff miljö. Kontakten med människor, göromålen, men främst tempot och kraven på effektivitet. Samtidigt tror jag det är ett givande och intressant yrke. Prova på! Så ser du hur det känns, om du sedan vill fortfarande.

Jag har ofta i mitt liv funderat på bibliotekarie. Men när jag tänker efter idag så tror jag att jag skulle bli otroligt less på det. Tristessen skulle nog kännas påtaglig och tiden krypa fram. Jag jobbar bra med praktiska göromål, utan vårdtagare/kunder inblandade. Gärna i mindre lag under ledning men samtidigt självständigt. Jag vill plocka, flytta och sortera saker.

Högskolan är en särskild värld. Jag har några års erfarenhet av det. Det är väldigt roligt och utvecklande, om man känner att man valt rätt utbildning. Man får ett liv som student vilket är ganska tryggt och välordnat. Där finns struktur och schemaläggning och man blir sponsrad av CSN, ja till viss del (studiebidrag). Det finns studievägledare där. Man kan leva bra även om man inte är supersocial. Jag har ett par vänner, som resultat av pluggandet, medan vissa studenter verkar känna halva stan. Jag har hållit mig på min kant med andra ord.

Labb? Hm undrar vad din mamma har för tanke där. Jag vill ge dig ett gott råd i alla fall och det är: Känn dig inte tvingad att lyda under din mammas lag, de flesta mammor är "planeringsfascister" åt sina barn och det kan skapa elände på sikt.

Jag tar medicin . Det är inte alltid kul att förlika sig med det men jag kommer få göra det under lång, obestämd, tid framöver. Det är rätt ok ändå. Jag vill inte erkänna att jag ska ta dem livet ut, jag hoppas i så fall det kommer bättre på marknaden snart.

Jag är säker på att du kan sköta ett jobb! Frågan är vilket, där får du känna efter och ta hjälp av studievägledare och sånt, "jobbcoacher".

Det fixar sig saltgurkan tror jag.

Mvh/Kakmonstret

saltgurkan skrev:Jag var hos min psykolog på habiliteringen idag. Vi diskuterade vad jag skall jobba med. Jag vill bli sjuksköterska, men hon var tveksam till om det jobbet har tillräcklig struktur. Hon sade att de flesta med Asperger jobbar halvtid.
Jag vet inte om jag komme klara högskolan Om jag klarar den vet jag inte om jag klarar jobbet som sjuksköterska...
Jag kanske skall få praktisera inom vården några veckor. Då får vi se om jag ens skall söka till sjuksköterskeutbildningen. Farmor vill att jag blir bibliotekarie, mamma vill att jag jobbar på ett labb.
Folk verkar tycka att jag skall ta medicin hela livet... Eller iallafall ett längre tag. Suck, tre olika funktionshinder. Kan man sköta ett jobb då?
Jag gillar inte min framtid, men vi får se, den kanske blir jättebra.

Funderar också mycket nu på vad ska ska jobba med eg in the future!
Har ju bara erf från vården... Och det har väl gått si sådär.
Gillar verkligen det här att man verkligen känner att man behövs och gör nytta samt många ggr skänker lite glädje åt de äldre. Det är ju meningsfullt.

Jag var nog favoriten på min senaste arbetsplats bland patienterna alltså.
Många ville att bara jag skulle komma till dem... "Du är en ängel", "De andra är så sura och otrevliga, men inte du" "Tack lilla vän, men hur kan du få jobba här; du kan ju inte vara mer än 14 år....?" (Jag var 28 men ser enl andra mycket yngre ut....)

Jag sköttte mina arbetsuppgifter utan minsta fel, slarv eller slöhet.... ops
Man är ju noggrann ni vet
Chefen var nöjd, för jag ställde alltid upp och jobbade om det krisade.

MEN.........mina kolleger tyckte nog inte att jag var
den roligaste arbetskamraten kanske.......

Hände ofta att jag fortsatte jobba på rasterna, för att jag inte visste vad jag skulle göra/säga i personalrummet och/eller att jag hellre satt hos de sjuka och skadade istället för att sitta och prata (eg lyssna på) en massa CRAP!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nu har jag fått lite hintar om att det kanske inte är det lämpligaste för mig att fortsätta inom vården.....
Ffa pga att det tar så mycket energi från mig att jag i princip är helt slut efter + att det tyvärr är alldeles för mycket skvaller, osagda saker och sånt inom yrket
jag förstår det inte och tar väldigt illa vid mig av det...
Det sätter igång tankar och negativa känslor som leder till stress - och till slut orkar jag inte med det.

Men som jag bäst sitter och skriver detta; jag tror fasiken att jag ska börja komma frivilligt till hemmen! Bara för att prata med de gamla, bjuda på fika och kanske försöka skänka lite mänsklig värme........... VET hur fruktandsvärt många har det....
Att vara min egen. Inte beroende av att måsta vara på ett särskilt sätt bara för att det är så man "ska vara". Jag behöver inte svara för ngn annan än mig själv då.

Att aspies inte skulle kunna känna/visa empati är ju bara BULLSHIT............
Hur många här kan inte känna empati???
Snarare är det nog så (ok i mitt fall iafl) att vi kanske inte känner så mycket för "vanliga" människor, men desto mer för de som är svaga, utsatta och djur t ex

Jaja. Min terapeut tror att jag passar bättre med ngt administrativt.
Kanske....
Mitt största probs är antagligen att jag inte accepterar alla idiotiska regler för hur saker ska vara och funka.
Vem är det som har bestämt att DET sättet är bättre än DET sättet?!
I regel har de inte ens provat det sistnämnda...

I wan´t int Myyyyyyyyy Way...........................!

Jag har jobbat som bibliotikarie. Jag stod knappt ut i ett år. Trots mycket böcker och all denna värld med information, så finns det inte tid på ett bibliotek att sitta och läsa.

Tidskrifter skall arkiveras. Böcker som lämnas tillbaka skall läggas tillbaka på sina rätta platser. Böcker i sämre kondition skall lagas. Kunder skall hjälpas, som tror att man som bibliotikarie har läst alla böcker på biblioteket, så att man kan svara på om boken är bra eller om man kan rekomendera något bättre.

Polisen skall ringas när a-lagare kommer in och vill värma sig, och ställer till med ofog. (Tydligen får man inte slänga ut dem på egen hand förklarade bibliotekschefen för mig dagen efter, men han förstod min reaktion).

Sedan är det mycket mer. Trots all det här så blir tristessen något väldigt påtagligt bara efter ett par månader. Till slut kändes det som om jag stod på ett industrigolv och bara upprepade samma visa varje dag.

Det är vad jag kan säga om biblioteks jobb. Sedan fixar du och andra människor det säkerligen mycket bättre än mig. Men för mig var det inget som lockade i längden.

@Alyana


Utifrån vad du berättar och att du uppskattar kontakten med de gamla så tror jag inte att du "passar bättre med någon administrativt". Men det är svårt med alla underförstådda mönster som finns på en kvinnlig arbetsplats.

Att jobba på rasterna är inte bra. Det är helt naturligt att arbetskamraterna blir fientligt inställda till en. De vet att man inte orkar det i längden, inte de och förmodligen inte du heller även om ditt problem är att du inte ser rasterna som en avkoppling heller.

Jag arbetade själv under rasterna den första tiden av mitt yrkesliv men kanske främst annat slags osäkerhet - för att jag var rädd att ta ut mer rast än jag hade rätt till. Sen var jag på någon arbetsplats där jag inte var bekväm med de andra i fikarummet också.

Det går att minimera rasterna om man vill med diverse olika tricks. Huvudsaken är att man inte jobbar. Det finns alltid något att hämta, ett samtal att ringa, man kanske behöver ta en nypa frisk luft eller gå på toaletten, bara man visar upp sig ibland kan det tolereras. Men om jobbet i sig är utmattande så är det ju inte mycket till hjälp.

Jag förstår inte andra människor som har ambitioner för en, att man ska förväntas klara av vissa saker eller att man ska göra vissa saker. Saltgurkan, jag tycker verkligen att du ska göra som du själv känner att du vill göra. Det kan inte annat än bli fel, men då har du iallafall provat! Livet är alldeles för kort för att inte levas fullt ut, trots alla funktionshinder finns det inget hinder att skapa sig ett meningsfullt liv. Ett meningsfullt liv är inte att göra det någon annan vill att man ska göra..

Såhär. Jag är över fyrtio och fick just reda på att jag är aspergare. Utan att veta det har jag två universitetsutbildningar och har klarat massor av olika kvalificerade jobb.

Tur att jag inte visste att jag inte skulle klara det innan jag gjorde det!

Det kostar på, och idag förstår jag varför, men självklart ska du plugga till det du vill. Funkar det inte så plugga till nåt annat. Det är nog roligare att vara halvtidssjukskriven från ett intressant jobb än från ett tråkigt.

Plugga till sjuksköterska om det är det du vill. Det är inget som hindrar dig för att söka en deltidstjänst senare om du inte orkar jobba fulltid.

Full spätta bara, vill du bli något så går det! Det är sånt som går emot vår natur vi inte ska ägna oss åt. Lyssna på vad hjärtat vill och följ den riktningen. Får du ingen vägledning inifrån kan du lyssna på vad de andra har att säga Men du väljer själv, våga vägra vara offer!

Om det sedan visar sig att du inte klarar utbildning eller jobb så får det väl vara så då... Håller verkligen med Bjäbban och de andra ovan. Vi kan vara Pepp-Managers åt dig!

Jag har inte den begränsningen att jag inte tror att jag inte ska klara nåt. Det enda jag inte klarar är sånt där tålamod, uthållighet och krav på ordning ingår. Blir apatisk och likgiltig fort om det är tråkigt.

shibedibato - är du militär som på bilden?

AAA skrev:shibedibato - är du militär som på bilden?

Det kan vara en lumpenbild, han ser sluskig ut med uppdragen m90-tröja.

vadloink skrev:Såhär. Jag är över fyrtio och fick just reda på att jag är aspergare. Utan att veta det har jag två universitetsutbildningar och har klarat massor av olika kvalificerade jobb.

Vore intressant att höra om hur du hanterat hinder som dykt upp längs vägen. Hur du tänkt och vilka strategier du haft. Hur studiesystemen funkade då vs nu.

Starta gärna tråd eller skriv ett litet längre inlägg.

MsTibbs skrev:

AAA skrev:shibedibato - är du militär som på bilden?

Det kan vara en lumpenbild, han ser sluskig ut med uppdragen m90-tröja.

Ha, ha - ja, just det, du har ju gjort lumpen Sluskig m90-tröja är vadå?

Bjäbbmonstret skrev:Att jobba på rasterna är inte bra. Det är helt naturligt att arbetskamraterna blir fientligt inställda till en.

Hade en helt underbar arbetsplats, man fick jobba så mycket man ville bara man höll ca 40 timmar i veckan, jag hade jätteproblem att bara jobba 40 timmar.
Jag blev ofta tvungen att vara ledig för att minska flextiden.

Men rasterna, ofta kom någon eller några o sade att de skulle ta rast o ville ha mig med, men jag var ju sällan klar o tänkte inom mig "VA! inte NUUUU, jag är inte klar!"

Tack för svaren! Men nu har jag nästan tappat drömmen om att bli sjuksköterska... Och jag har knappt ett år på mig att välja. MEn jag tänker inte låta pessimismen styra! Jag tänker försöka, verkligen! Då har jag iallafall försökt att lyckas.

Go for it.

Jag minns inte hur det var att faktiskt tro på en framtid, eller för den delen, faktiskt ha en. Gör det du helst vill i den utsträckning du har möjlighet.

saltgurkan skrev:Tack för svaren! Men nu har jag nästan tappat drömmen om att bli sjuksköterska... Och jag har knappt ett år på mig att välja. MEn jag tänker inte låta pessimismen styra! Jag tänker försöka, verkligen! Då har jag iallafall försökt att lyckas.

Du! Man väljer hela livet. Ibland kan möjligheten att välja om bli sämre men det betyder inte nödvändigtvis att det inte går.

Det du ska göra om ett år är oftast inte det enda ödesdigra valet.

Jag tycker verkligen du borde ge sjuksköterska ett försök om det är det du brinner för och du tror det har en chans att fungera. Passion kan uppväga många andra brister. I värsta fall klarar du inte utbildningen, men då har du säkerligen fått många nya erfarenheter och tankar på vad du vill göra. Allt är inte bortkastat för det.

Men så är jag ju lite avundsjuk på människor med livsdrömmar också.

Jag går sista året på gymnasiet och jag har väldiga problem med vad jag ska göra sen så jag är lite avund sjuk på er som har planer.

KrigarSjäl skrev:

vadloink skrev:Såhär. Jag är över fyrtio och fick just reda på att jag är aspergare. Utan att veta det har jag två universitetsutbildningar och har klarat massor av olika kvalificerade jobb.

Vore intressant att höra om hur du hanterat hinder som dykt upp längs vägen. Hur du tänkt och vilka strategier du haft. Hur studiesystemen funkade då vs nu.

Starta gärna tråd eller skriv ett litet längre inlägg.

Jag har nog inte förstått att det har funnits hinder. Jag har ju trott att jag är en vanlig människa och att alla andra också har de problem som jag har haft. Rent intellektuellt har jag inte tyckt att det har varit så jobbigt. Kunskap är inget större problem för mig, jag behöver bara lite mer tid på mig än andra. Samtidigt har det sociala varit ett mysterium ofta.

Inser nu att jag inte har koll på det där. Jag måste nog fundera lite mer Din fråga är liksom frågan om vem jag egentligen är. Vete fan hur det har gått till egentligen!

Hmmmm. JAg har börjat överge tanken på att bli sjuksköterska. Funderar mer på socionom eller latinlektor. Jag studerar redan latin och gillar ämnet, så jag funderar på att studera det på högskola/universitet. Om man skall kunna arbeta med det sedan måste man bli typ lektor, så det är väl det jag får sikta på om jag inte blir socionom. I egenskap av aspie kanske jag skall välja att studera latin då det är ett av mina specialintressen

Jag tror du bör vara försiktig med att hoppas för mycket på tanken på latin som yrkesbana eftersom det är ett krympande ämne som färre och färre läser. Förutsättningen för att du ska kunna försörja dig själv eller om så välja vart du vill bli blir i sådana fall minimalt låg.
Däremot finns det ju inget som hindrar att du väljer att läsa latin på universitetet en tid ändå. Har du det som specialintresse kommer du säkert att kunna tillägna dig såpass mycket att du får nytta av det.

Vad är det som gör att du tycker att det verkar vara bättre att vara socionom än sjuksköterska.

saltgurkan skrev:Hmmmm. JAg har börjat överge tanken på att bli sjuksköterska. Funderar mer på socionom eller latinlektor. Jag studerar redan latin och gillar ämnet, så jag funderar på att studera det på högskola/universitet. Om man skall kunna arbeta med det sedan måste man bli typ lektor, så det är väl det jag får sikta på om jag inte blir socionom. I egenskap av aspie kanske jag skall välja att studera latin då det är ett av mina specialintressen

Om du brukar byta specialintresse rätt som det är, så är det bra att du tänker dig för om det är något du vill arbeta med även om du inte har det som intresse.