Är det någon mer här inne som nästan är totalt socialt ointresserad? Jag kan umgås med intelligenta och kreativa människor någon gång i månaden, men annars tycker jag det är betydligt mer intressant att bara sitta med mina intressen.

Människor är läskiga och gör mig överfylld med känslor. Efter en stunds tråkigt snack är det som om jag glider ifrån verkligheten. Det är vad som gör det svårt för mig att prata öppet om saker och ting med personer jag inte känner på djupet. Min diagnos fick jag dels för att jag haft problem med vänskapsrelationer som liten, och de problemen anser jag framför allt ha berott på ointresse.

Det beror förmodligen på att du bor i Sverige - ett världens mest asociala länder! Att umgås med "vanliga svenskar" innebär att diskutera vädret över en kopp avskyvärt kaffe. Klart som fan man dissar umgänge under såna omständigheter...

Jag har själv inte heller ett socialt intresse, men jag skulle inte vilja säga att det är ett bra val att ta då man som person utvecklas extremt mycket i sociala diskussioner och konflikter. Det är även en risk att man blir socialt handikappad av ensamheten och även om man nu inte vill ha ett umgänge så kommer det handikappat inte precis väl till hands då man ska söka arbeten och risken finns att man blir kvarlämnad i diket med risken att inte komma upp.

Jag är som du. I gymnasiet höll jag en gång ett föredrag om varför det vore mer uthärdligt att sitta i isoleringscell än att gå i en gymnasieklass. Jag föredrar att vara ensam men ibland så är man ju inte det. I de fallen när man möter andra människor så varierar det vilken grad av lidande jag upplever. Ibland kanske man möter någon som man kan tala om intressanta ämnen med och ibland kanske man möter någon som bara kallpratar eller besitter en smal världsbild. De jobbigaste stunderna kan dels vara när man bara möter en person som när man fikar eller när man klipper sig, men de kan även vara när man möter många personer som på fester.

Nej att umgås socialt med andra människor har aldrig varit min grej. Jag tycker om att vara själv oftast, men kanske ändå inte helt ensam. Visst utbyte behöver jag ändå för att kunna bolla idéer och utvecklas inom områden jag ännu inte behärskar.

Någon skev en gång här på forumet att ensamheten är okej sålänge den är självvald. Det var klokt sagt tycker jag, och stämmer bra för mig.

Ja, men också nej.
Jag vill precis som ni andra umgås med människor som jag kan ha djupare diskussioner med.
Ytliga bekantskaper ger mig ingenting.
Problemet för mig är att hitta människor som kan ha överseende med mina egenheter och som jag känner passar mig, och det känns för mig som att dessa människor inte existerar.
Grejen är att de antagligen existerar, men de är antagligen precis som jag: ensamma, isolerade, blyga, etc - så det är väldigt svårt att komma i kontakt med dem för att ens försöka bygga upp någon slags relation.

Håller med om mycket. Jag har inte något socialt behov, men har ett par vänner som jag gärna träffar... Någon gång om året.

Annars har jag alltid gillat fängelsefilmer: the Great Escape, Papillon, the Jericho Mile m.fl.

Jag har aldrig förstått att isolering skulle vara värre straff än hopfösning med andra våldsamma interner.

[OT-fängelsefilmer]

Pieohpah skrev:Annars har jag alltid gillat fängelsefilmer: the Great Escape, Papillon, the Jericho Mile m.fl.

Då har du väl sett Flykten från Alcatraz med Clintan? En av mina egna favvofilmer.
[/OT-fängelsefilmer]

Exploitbat skrev:Ja, men också nej.
Jag vill precis som ni andra umgås med människor som jag kan ha djupare diskussioner med.
Ytliga bekantskaper ger mig ingenting.
Problemet för mig är att hitta människor som kan ha överseende med mina egenheter och som jag känner passar mig, och det känns för mig som att dessa människor inte existerar.
Grejen är att de antagligen existerar, men de är antagligen precis som jag: ensamma, isolerade, blyga, etc - så det är väldigt svårt att komma i kontakt med dem för att ens försöka bygga upp någon slags relation.

Jag håller med dig helt och hållet, precis så här som du skriver känner jag det! Jag undrar om dessa likasinnade människor existerar eftersom jag aldrig kommit i kontakt med någon som är som jag, fast jag försöker också att tänka (precis som du) att dessa människor finns nog men är svåra att finna eftersom de antagligen också lever ganska så ensamma liv... Jag har i dagsläget inte en endaste vän, och det är något som jag ibland saknar. Jag tycker om att vara för mig själv, för då slipper jag rätta mig efter andra och ha ångest över att det ska bli en pinsam tystnad eller dylikt, men samtidigt så skulle jag önska att jag hade några likasinnade vänner som jag kunde dela upplevelser, tankar och åsikter med.