Jag är inte säker på hur jag ska klara av resten av utbildingen, har kvar 6 månader. Som det är nu är jag där 5 dagar i veckan från 8 - 17. Det är ungefär 9 timmar av social interaktion 5 ggr/vecka. Jag håller på att smälla av. Jag får ångest över att jag är för tyst, jag försöker prata men det låter forcerat och oäkta då jag säger något jag inte egentligen har något intresse av att veta. Jag mår bäst av att inte prata men då får jag oönskad uppmärksamhet istället. Får ofta kommentaren att jag är för tyst. Jag kan räkna upp otaliga utbidlningar/jobb och tillfällen då jag under en längre tid utsatt mig för människor och pga detta lidit av extrem ångest/ångestattacker/shutdowns och meltdowns om vart annat. En av mina handledare är en kille som är ganska skarp i sitt uttryck, dvs jag läser det som att han hatar mig så han kan slänga ur sig kommentarer som får mig att vilja gömma mig och dö. Jag känner mig okompetent och idiotisk.

Jag har svårt med ironi/sarkasm (även om jag själv använder det mycket) och retoriska frågor. Dessutom om någon säger att det är fint väder idag...förväntas jag då svara på det och/eller fortsätta konversationen eller är det bara en förbipasserande kommentar jag borde ignorera?

Då jag känner att jag inte kan handskas med en situation försöker jag gå undan, ofta till toaletten där jag kan bli sittandes i 5-15 minuter och försöka lugna ner mig genom att "stimma"(svenskt ord för detta?). Funderar seriöst på att ringa in som sjuk imorgon och sitta på biblioteket i 9 timmar istället eftersom jag bor hemma och jag inte vill göra dem oroliga.

Bröt ihop igår kväll (meltdown), för mig innebär de aggression inåt istället för utåt. Jag har nu i flera månader försökt bygga upp ett självförtroende, det är väldigt svagt och vacklar under minsta press. Igår föll det totallt. Har börjat återanvända min överlevnadstaktik från gymnasietiden, dvs, reglerna är som följer:
1. Jag är inte värd någonting. 2. Allt jag gör misslyckas 3. Iag är helt jävla dum i huvidet och 4. Jag VET redan att jag är världens sämsta - alltså kan folk säga vad dom vill om mig för det är redan min sanning, jag borde inte bli ledsen.
Det är inte hälsosamt antar jag, att intala sig detta varje dag för att överleva dagen, men tog mig igenom gymnasiet med detta system, tänkte att det kanske kan fungera i ytterligare 6 månader. Men det gör ont att behöva tänka så.

Det värsta är att jag vet att allt är mitt fel, om jag bara vore socialare om jag kunde kommunicera bättre så hade den här utbildningen varit jättebra. Det är mitt fel, jag måste ändra mig. Hur gör jag det? De på jobbet mobbar mig inte, det är bara min jävla oförmåga att förstå som gör det jobbigt för mig själv.

Och sen har jag en annan fråga. I November förra året blev det beslutat att jag skulle genomgå en utredning om jag har Asperger eller liknande, fick då 6-7 månaders väntetid på att jag skulle få komma dit. Sedan blev det uppskutet pga deras tidsbrist till nu i Augusti. Om dom inte kan ta emot mig nu i Augusti, kan jag klaga på något sett eller är det bara att vänta tills jag blir tokig. Dessutom säger dom att jag inte har rätt till psykolog och jag skulle verkligen behöva en sådan nu.

Jag skar mig mycket förut och märker att det ligger nära till hands att återgå till det beteendet då jag mår dåligt, vilket är hela tiden nu mer, mer eller mindre.

Det är inte dej det är fel på, du rår ju inte för vem du är.
Mitt tips är att du tar ett samtal med dina handledare på utbildningen och förklarar läget, att du har väldigt svårt för att prata p.g.a misstänkt diagnos inom npf. Speciellt killen som kan uttrycka sej skarpt är det extra viktigt att förklara för att du faktiskt blir rädd och sårad av hans uttalanden.
En strategi för att bli mer social är att prata om sånt man är intresserad av och strunta i resten, bara man är trevlig så brukar det funka. Sen ska man såklart inte prata om för privata grejer eller om sånt som folk är ointresserade av.

Min strategi för att klara av det sociala i en sådan situation brukar vara att försöka vara lite social innan utbildningsdagen börjar samt vid slutet av utbildningsdagen. Dels för att det då finns mer naturliga samtalsämnen och att man kan prata med endast en eller två andra deltagare. På fika- och lunchraster brukar jag vara med dom andra, men sätter mej i ett hörn eller på en ytterkant för att få mer lugn och ro, men är samtidigt välkomnande mot folk som vill sitta ner och prata. För att få vara ifred brukar jag också gå en liten promenad eller gå undan till ett lugnt rum en stund på både fika- och lunchraster.

Vad är det för utbildning du går på förresten? Kan vara bra att veta för att kunna ge mer och bättre tips.

_47x_ skrev:Om dom inte kan ta emot mig nu i Augusti, kan jag klaga på något sett eller är det bara att vänta tills jag blir tokig. Dessutom säger dom att jag inte har rätt till psykolog och jag skulle verkligen behöva en sådan nu.

Jag skar mig mycket förut och märker att det ligger nära till hands att återgå till det beteendet då jag mår dåligt, vilket är hela tiden nu mer, mer eller mindre.

Om du förklarar hur dåligt du börjat mått av att gå hemma och vänta så tar dem ofta hänsyn till det och flyttar dig framåt i kön, och om du har tankar på att börja skada dig igen så kan dem inte neka dig en psykolog.

Jag vet inte om jag vågar berätta för dem då jag inte har diagnos. Skulle kännas bättre att kunna peka på någonting. Å andra sidan är jag vettskrämd över att bli särbehandlad om jag berättar. Och sedan så känner jag mig inte tillräckligt lugn med någon av handledarna för att börja prata seriöst med dom om mig.

Jag gör mitt bästa för att vara social på morgonen, men det brukar låsa sig då jag ska hälsa - ingen bra start. Jag har inget gemensamt intresse med någon av de andra, det är mest motorer/el/sport/mode/socialt umgänge och sånt jag inte bryr mig om. Om jag skulle börja en utläggning om böckerna jag läser nu :Genderqueer Identity: Examining Liminality Through Narrative och Six Legged Soilders - Using insects as weapons of war, så skulle dom tappa intresset snabbt. Dessutom vet jag inte hur man börjar en sådan konversation, säger man bara, jag har börjat läsa en ny bok... eller vad? Sen har jag problem med att jag tappar ord och blir så stressad att jag stammar och blir tyst.

Jag försöker vara trevlig, le och sånt där, men jag är där för att utbilda mig och inte skaffa vänner, och då jag anstränger mig för att passa socialt så tappar jag fokus, så antingen försöker jag prata och se vänlig ut eller så försöker jag lära mig saker.

Lunchrasten är min enda möjlighet att slappna av så jag sitter ett bord ifrån alla andra och läser någon intressant bok.

Går en lärlings utbildning till låssmed.