Ladda ner något "toaljud" till telefonen som kan spelas slumpvis ..

Denne "henne" som är psykolog och som du berättat om ASD för, en idé kan vara att fråga "vad hon tycker om dig". Om du får undlåtande svar osv.. så engagera dig inte mer i henne ("kalla handen").

Du är som du är och det ska du ej behöva be om ursäkt för. Däremot kan man använda le lite och servera innehållslösa kommentarer eller vita lögner för att smälta in. Skillnaden kommer om man råkar göra ett snedsteg, antingen accepterar sällskapet det eller så släpper man engagemanget för det sällskapet.

Jag tror det har löst sig med hon jag skickade sms till. Hon svarade äntligen och det verkar som om allt är lugnt. Jag är så fruktansvärt bra på att oroa mig i onödan!

Jag har ytterligare en fråga angående att överleva den kommande sociala helgen och om sociala situationer i allmänhet; hur vet man hur man ska hälsa på folk? Jag har lagt märke till att vissa skakar hand, vissa vinkar lite lätt, vissa kramas och vissa (här i Nederländerna) pussar varandra två gånger på vänster kind och en gång på höger kind (vänster-höger-vänster). Jag är förvirrad. Hur vet man vad man ska göra?

Streck fram handen, så löser du det enklast.

Jag tror det har löst sig med hon jag skickade sms till. Hon svarade äntligen och det verkar som om allt är lugnt. Jag är så fruktansvärt bra på att oroa mig i onödan!

Så skönt!

Jag har ytterligare en fråga angående att överleva den kommande sociala helgen och om sociala situationer i allmänhet; hur vet man hur man ska hälsa på folk? Jag har lagt märke till att vissa skakar hand, vissa vinkar lite lätt, vissa kramas och vissa (här i Nederländerna) pussar varandra två gånger på vänster kind och en gång på höger kind (vänster-höger-vänster). Jag är förvirrad. Hur vet man vad man ska göra?

Håller med Meppe, sträck fram handen! Klart och tydligt, inga missförstånd. Vill sen den andra personen pussa dig på kinden så låt han/henne göra det.

Anna med fyra skrev:Håller med Meppe, sträck fram handen! Klart och tydligt, inga missförstånd. Vill sen den andra personen pussa dig på kinden så låt han/henne göra det.

Väldigt obekvämt med pussar på kinden dock. Det tycker jag i alla fall. Men man kanske ska låta folk göra det ändå?

Neutrino skrev:

Anna med fyra skrev:Håller med Meppe, sträck fram handen! Klart och tydligt, inga missförstånd. Vill sen den andra personen pussa dig på kinden så låt han/henne göra det.

Väldigt obekvämt med pussar på kinden dock. Det tycker jag i alla fall. Men man kanske ska låta folk göra det ändå?

Vänd bort kinden så de missar dig och pussar i luften istället.

Anna med fyra skrev:

Neutrino skrev:

Anna med fyra skrev:Håller med Meppe, sträck fram handen! Klart och tydligt, inga missförstånd. Vill sen den andra personen pussa dig på kinden så låt han/henne göra det.

Väldigt obekvämt med pussar på kinden dock. Det tycker jag i alla fall. Men man kanske ska låta folk göra det ändå?

Vänd bort kinden så de missar dig och pussar i luften istället.

Det är det man SKA göra. Pussljud i luften. Inte på kinden.

Hade liknande tankar om sådana situationer själv för massa år sen men det blev bättre av att jag slutade överanalysera saker och slutade bry mig om vad folk tycker och tänker om mig och mitt beteende. Om nu någon har något problem med hur du beter dig eller inte beter dig så är det *deras* problem, inte ditt. Låt bli att älta över sånt som varit (om du nu inte har betett dig riktigt konstigt åt, som t.ex. att du sprang omkring på taket iklädd endast toppluva med toalettborste och brödkavel i händerna sjungades franska nationalsången).

@Juggernawt, Även om man skiter i det kan det bli problem om du är i någon form av beroendeställning.

Juggernawt skrev:Hade liknande tankar om sådana situationer själv för massa år sen men det blev bättre av att jag slutade överanalysera saker och slutade bry mig om vad folk tycker och tänker om mig och mitt beteende. Om nu någon har något problem med hur du beter dig eller inte beter dig så är det *deras* problem, inte ditt. Låt bli att älta över sånt som varit (om du nu inte har betett dig riktigt konstigt åt, som t.ex. att du sprang omkring på taket iklädd endast toppluva med toalettborste och brödkavel i händerna sjungades franska nationalsången).

Det är dock lättare sagt än gjort.

Läste bara ditt första inlägg men jag tror inte du ska tänka på det mer utan bara fortsätt som ingenting.
Du är förmodligen den enda som funderar på det här hela tiden...
Andra har annat att tänka på.

Och jag fick också tunghäfta totalt och kunde inte prata förut men sen jag bärjade med venlafaxin så kan jag iaf prata om jag vill.
Säger inte att du behöver ta nå medicin bara vill visa på att jag också var så förut men att jag hittade en bot och personligen är jag glad för det.

Ta´t lugnt och tänk inte för mycket!
Bara lev.

Åh, Gud, vad jag känner igen mig!

Det kan gå över. Faktiskt. Både tunghäftan och överanalyserandet.

Just flerpartssamtal hör nog till det svåraste att anpassa sig till. Jättesvårt att hitta en ingång innan någon annan vinklar om samtalsämnet så att det inte längre passar, och samtidigt utan att avbryta någon. Och så att komma ihåg vad det var man skulle säga när man väl får utrymmet. Kanske finns det situationer då samtalet splittras upp lite och du kan prata med bara en person, eller två? Det kan vara lättare.

Jag tänker att det kan vara svårt för din väninna att veta hur hon skall underlätta för dig i de här situationerna. Hon kanske är rädd att göra någonting värre genom att försöka dra in dig i samtalet, ifall det skulle misslyckas? Finns det något du själv känner skulle kunna underlätta för dig? I så fall kanske du kan ge henne sådana konkreta tips? Kanske dröjde hon med att svara för att hon själv kände sig obekväm med att inte ha gjort något för att underlätta situationen för dig?

Om du har förtroende för henne, eller någon annan som du umgås med, kan du kanske fråga om hon ser vad som gör det så svårt för dig att komma in i samtalet. En kollega till mig tipsade mig om att folk inte talade med mig eftersom jag inte hade ögonkontakt med dem, vilket gjorde dem osäkra. Det hade jag aldrig tänkt på. Jag kämpade mig till att söka ögonkontakt, och det gjorde enorm skillnad. Bara som ett exempel.

Neutrino skrev:Ibland känns det som om jag blir stum i sociala situationer. Speciellt när jag träffar folk jag inte känner eller om jag träffar folk i en grupp (även folk jag känner). Det är som om jag inte ens kan tvinga mig själv till att prata. Orden vill inte komma ut ur munnen på mig. Hursomhelst, jag var väldigt tyst resten av kvällen och han den där vännen sa till och med, högt så alla hörde, att jag var en väldigt tyst person. Det gjorde mig så arg på mig själv att jag gick in till badrummet och slog mig själv i huvudet några gånger.

Det är antagligen nervositeten och det obekväma som du upplever i dessa sociala situationer som utlöser denna "stumhet" som du talar om. Av det du skriver att döma, så antar jag även att du bryr dig väldigt mycket om vad andra eventuellt tycker och tänker om dig. Det är även häri som det stora problemet ligger, vilket i sin tur har med självkänslan att göra, precis som du själv skriver.

Om du istället vänder på situationen, hur mycket tid tror du att de andra spenderade på att oroa sig över vad du eventuellt tänkte och tyckte om dem och vad de sade i den här situationen? Och hur mycket tror du att att den här vännen tänkte efter, innan han utbrast inför alla att du var tyst? Hade den här vännen suttit och vägt sina ord fram och tillbaka inom sig, innan han valde att säga något som verkade låta bra, så skulle han aldrig ha sagt detta. Att utbrista något sådant inför andra i ett socialt sammanhang är dessutom oförskämt och bryter mot en av de etablerade sociala NT-koderna, eftersom det får personen som blir utsatt för detta att bli "bortgjord" inför andra (eller att "tappa ansiktet" som Goffman beskriver fenomenet). Du hade dessutom anledning att vara tyst, i och med din huvudvärk och trötthet, vilket de andra borde ha haft överseende med.

Neutrino skrev:Det värsta är att jag sedan bad om ursäkt för att jag var så tyst och tråkig (för jag antog att alla i min omgivning tyckte jag var tråkig just då). Jag är extremt trött på att be om ursäkt för den jag är men jag har så dåligt självförtroende att jag gör det ändå. Det får mig dock att känna mig helt misslyckad.

Men om de andra nu eventuellt tyckte att du var tyst och tråkig och verkligen ville att du skulle medverka i samtalet, vad gjorde de för att släppa in dig konversationen? Vad gjorde de för att locka dig att vilja delta? Försökte de ens prata med just dig eller pratade de snarare med varandra och lämnade dig utanför? Pratade de om saker som du kände att du var intresserad av och som du kände iver att delta i samtalet kring? Antagligen inte. Oavsett hur du själv tänker, så ligger inte allt ansvar på dig. Det fanns saker som de andra hade kunnat göra för att underlätta för dig om de hade velat. Du borde försöka att vara mindre hård mot dig själv. Skulle du själv döma någon annan på samma vis och kräva en ursäkt för att denne inte deltog i ett samtal där du medverkade? Antagligen inte, så varför dömer du dig själv hårdare i en sådan situation?

Neutrino skrev:En av familjemedlemmarna jag träffade igår är en av de väldigt få personer jag öppnat upp för och berättat om min eventuella ASD och min psykiska hälsa för. Hon pratade knappt med mig igår. Det gjorde mig lite smått orolig. Dessutom tyckte jag att hon såg lite besviken ut när jag var så tyst. Jag sa även förlåt till henne för att jag varit så tyst och tråkig under kvällen. Gjorde det via sms. Jag har aldrig kommunicerat med henne via sms/telefon tidigare så jag tror inte ens hon visste att jag hade hennes telefonnummer. Nu så här dagen efter så känner jag mig som en idiot. I mitt huvud så tänkte jag att jag bara ville säga förlåt eftersom jag inte ville göra henne besviken. Men jag inser nu att hon kanske ser det på ett annat sätt och upplever det som om jag tränger mig på och går över gränsen. Gör jag det? Jag känner mig som världens idiot och ju mer jag tänker på det ju värre blir det. Min hjärna håller nu på att säga till mig att hon aldrig kommer prata med mig igen.

Hon kanske också var trött och hon kanske var besviken för att de andra pratade alldeles för mycket, det vet du inte. Jag tror inte att det var något som berodde på dig och även om det nu skulle vara så, så är det oberättigat.

Neutrino skrev:Jag vet inte ens om ni förstår vad jag menar men seriöst, har jag gjort bort mig? Vad ska jag göra?

Jag förstår precis vad du menar och du ska inte behöva oroa dig för att du gjort bort dig. Jag vet att det är svårt när man väl börjar att tolka in saker och ting på det där viset, men du borde tänka lite på dig själv också och hur du själv mår. Andra människor har inget företräde att bestämma när du ska prata eller inte prata i olika sammanhang och de har inget företräde att peka ut dig som tystlåten inför andra. Det kan dessutom vara påfrestande med personer som pratar alldeles för mycket och enbart för pratandets skull, utan att egentligen ha något att säga.



Moderator atoms - la till namn i de namnlösa citaten.