Jag har nu varit på totalt tre sessioner av min utredning (första sessionen var mest information om utredningen i allmänhet). Det känns bra hittills. Psykologen verkar bra och vänlig, hon lyssnar på mig, ställer specifika frågor och hon är noga med att jag hänger med på vad som händer osv. Jag tycker om att hon förstår vad det är jag tänker om saker och ting. Antar att hon träffat fler som tänker som jag. Kunde inte låta bli att le lite under sessionen idag när jag insåg att hon förstod vad jag menade när jag berättade om hur viktigt det är för mig att planera saker för att undvika kaos och hur jag ofta känner mig ensam i andras sällskap och så vidare.

Jag tror att denna utredning kommer att vara mycket nyttig för mig oavsett om jag får någon diagnos i slutet eller ej (psykologen sa dock idag att det finns mycket starka skäl till att misstänka Asperger efter det hon hört och sett av mig hittills). Det känns som att jag kommer att lära mig saker om hur jag fungerar och varför jag fungerar och tänker som jag gör. Det känns bra att jag förhoppningsvis kommer få bättre koll på vad som försiggår i mitt huvud och att det vi kommer att komma fram till under utredningen kan användas för att fixa ett så bra stöd för mig som möjligt (i form av terapi osv).

Nästa session är om ungefär två veckor. Då ska vi börja med något "begåvningstest" tror jag. Det skrämmer mig lite med tanke på att jag får oerhört mycket prestationsångest samt är rädd för att testet ska visa att jag inte är så smart som många tror att jag är.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av att skriva detta inlägg. Antar att jag bara ville lätta lite på hjärtat så att säga. Kan passa på att ställa en fråga också: tycker ni som gått igenom utredning att ni lärde er mycket om er själva och har ni kunnat använda er av den informationen i vardagen?

neutrino