lars_britta: Du svarade fortfarande inte på min fråga om vad för hemskt som kan hända om man kommer in i "systemet".

lussebulle_ skrev:Jag tror att hon hade mått bra av att få hjälp.
Hon isolerat sig alltmer och fungerar sämre socialt nu än tidigare.
Frågan är bara hur jag ska ta upp det med henne är det något jag behöver tänka på, råd tips?

Är isoleringen frivillig eller ofrivillig? En del drar sig undan för att slicka sina sår i fred och komma i balans. Andra söker stöd och vill gärna prata om det och hatar sin isolering. Ta reda på vilket. Vet inte hur nära ni står varandra eller hur mycket ni kan prata om känsliga saker. Ta upp dina funderingar om asperger på ett varsamt och ärligt sätt.

Ibland är det rätt/fel läge att få diagnos.
När jag var 17-18 år hade det varit förödande då jag var inne i en djup kris och rejäl depression. Hade direkt sökt sjukpension och skitit i allt och utnyttjat dåtidens generösa sjukförsäkring.
När jag var 25 år och fick återkommande depressioner pga för mycket belastning på komvux/arbetsmiljöer och förvirrande sociala krav, hade en diagnos istället hjälpt mig. Hade fått vettigt samtalsstöd från vuxenhabiliteringen istället för att ha blivit motarbetad av alla inkompetenta diagnosmotståndare inom psykiatrin.
När jag var 37 år och stått i två års kö var diagnos och den förståelse jag fick från både NPU och vuxenhabiliteringen den bästa hjälp jag kunde få.

Det är en känslig avvägning. En människa som inte får hjälp i rätt tid hinner bli rejält tilltygad under tiden.

Bra skrivet. Håller med.

Men det kan ju också vara skönt för henne att veta varför hon haft problem i livet, så att hon slipper grunna mer och bli mer deprimerad.