Ut och prata. Jag är sååå trött på alla som pratar OM oss och hur vi ÄR som själva inte har diagnos..... Precis som de vet det.....*suck*
LYCKA TILL!!!

Exakt. Det är VI som ska prata. Och det är vi själva som ska kunna dra in eventuella arvoden på att uttala oss och kunna få en lite drägligare tillvaro i och med det, inte redan välbetalda läkare och annat som bara pratar om vad de läst sig till, som kan dra in till lite fler golfklubbor...

Pemer skrev:Exakt. Det är VI som ska prata. Och det är vi själva som ska kunna dra in eventuella arvoden på att uttala oss och kunna få en lite drägligare tillvaro i och med det, inte redan välbetalda läkare och annat som bara pratar om vad de läst sig till, som kan dra in till lite fler golfklubbor...

Nja, jag tror att båda sidorna behövs. Det bästa tror jag blir när det är både yrkesverksamma och de med personlig erfarenhet som talar vid samma tillfälle. Då blir bilden större. Och det kan vara lättare för de som lyssnar att relatera till en kollegas erfarenheter. Jag puffar för en bred bild från många vinklar för en ökad förståelse.

Men hejjar givetvis på att de vältaliga aspisarna skall ha möjlighet att få ihop till åtminstone ett parti minigolf emellanåt :wink: Go Tvilling!

Ja, det är sant, en lagom avvägd kombination kan nog vara bra.

Om de proffsen vet vad de talar om ja. Det tycker jag få vet.......tyvärr.

Ser många berättelser på Attentions forum om hur de som fått diagnos ADHD som vuxna hade nämnt det som tänkbar förklaring för läkare många gånger innan, och bemötts av ett hjärtligt men inte illa ment gapskratt - "nä men.... nej, snälla någon, inte har du ADHD..."

Så småningom har de lyckats övertyga om att det mest skulle vara skönt att ens ha funderingar åt det hållet om en utredning skulle säga att det inte var ADHD... så läkarna har gått med på utredning för att bevisa att de förstås har rätt...

Och fått fel.




Den läkare som nyligen ifrågasatte min diagnos tyckte DSM-IV var närmast ett feltryck, så har inte hennes skola tänkt sig att Asperger ska beskrivas, det måste inkludera mycket större rent sociala svårigheter.

Sedan satt hon - som jag nämnt i annan tråd - och bedömde hur jag kunde utagera i sällskap med just henne, som jag kände mig trygg hos. Vad hon såg var ju inte hur jag har förmåga att utagera i vilka sammanhang som helst.

Och man kan som sagt undra hur många av de aspies jag träffat hon skulle avfärda på samma sätt, om hon såg oss interagera med varandra, till exempel ute bland vanligt folk på Vasa´s en tisdagkväll med tacobuffé.

"Oj oj oj, där är ju inte några särskilt socialt utsatta personer..."

Bland dem som var med sist på Vasa's fanns ju nu utöver den utagerande statisten Pemer också bl a en aktiv föreläsare, och en person som jobbar på FA:s kansli och varit med i tidningar och portätterats i TV-inslag... liksom, hur "socialt hämmade" verkade någon i gänget över huvud taget?

Nej, det gäller nog att man har koll.... och att man godtar de definitioner som har lagts fast... Hur hipp som happ ska det vara egentligen?

Varenda aspie som klarar att gå ut och föreläsa skulle ju då med värsta extremsyn betraktas som feldiagnosticerad. "Kan du stå här och prata inför folk är det ju inget autistiskt över dig..."

Typ...

Ibland upplever jag det som om jag är enklare att kategorisera och hantera om man gör mig stööörd i alla situationer. Är det så svårt att hantera att vi är bra på en del och inte annat. Är det helt enkelt så att det är lättare att göra oss sjukare än vi är?

Sedan är det ju också så att jag tycker mig se en del läkare som själva gränsar till en diagnos..... Speciellt dessa verkar vara liiivrädda för att vi högfungerade finns. Påminner vi för mycket om de själva???...ojojoj...vad hotfull man kanske blir för dessa...*s*

O ja. (Inte bara läkare, men det tycks faktiskt vara ett yrke som drar en del högintelligenta träskallar.) Och avundsjuka. Ska vi glida iväg på ett bananskal med medborgarlön?

Vad övriga träskallar beträffar, så vill ju folk ha allt, som inte är exakt som de själva, enkelt och entydigt. De är inte intresserade av att lägga ner någon större tankekraft på det, så mäktiga är vi inte som vare sig hot eller tillgångar.

Tingeling skrev:Ibland upplever jag det som om jag är enklare att kategorisera och hantera om man gör mig stööörd i alla situationer. Är det så svårt att hantera att vi är bra på en del och inte annat. Är det helt enkelt så att det är lättare att göra oss sjukare än vi är?

Sedan är det ju också så att jag tycker mig se en del läkare som själva gränsar till en diagnos..... Speciellt dessa verkar vara liiivrädda för att vi högfungerade finns. Påminner vi för mycket om de själva???...ojojoj...vad hotfull man kanske blir för dessa...*s*

Good point! Vi måste vara läbbiga för alla i de situationer där vi kanske är nästan lika bra som de är eller t o m bättre... vi som är så störda och konstiga och så mycket sämre på vissa andra saker, skulle vi kunna vara bättre än de på det de är bra på??? Skulle vi???

Tingeling skrev:Ibland upplever jag det som om jag är enklare att kategorisera och hantera om man gör mig stööörd i alla situationer. Är det så svårt att hantera att vi är bra på en del och inte annat. Är det helt enkelt så att det är lättare att göra oss sjukare än vi är?

Ja men självklart. Ska man hårddra det lite så kan ju en Aspergare vara nobelpristagare i fysik men inte veta hur eller varför han/hon ska knyta skorna. Det är nog inte så märkligt om folk blir förvirrade av sådant.

Mannen som gjorde min utredning tycker jag var ganska aspig själv och detta har andra som har träffat honom oxå sagt.
Jag har haft min handledare med mig när jag har föreläst,det har inte varit för att jag inte vågat vara själv,utan för att hon har velat vara med och se på.
Det har varit bra att ha henne med för att ventilera direkt efter föreläsningarna och hon har oxå kunnat komma med bra berättelser under föreläsningarna.

Förra veckan föreläste jag för en grupp på ungefär 25 personer,det var lärare,föräldrar och lite annan personal.
Jag fick uppdraget av en kvinna som var med och hörde min föreläsning den 6 februari på barnhabiliteringen,hon är rektor för resursskolorna här i malmö och har mycket kontakter.
I måndags var jag på örtagårdsskolan i närheten av rosengård och föreläste,hon som höll i det hade hört talas om föreläsningen jag höll veckan före.
Det känns bra att ryktet sprider sig,jag behöver all reklam jag kan få för att få fler uppdrag.

Jag antar att det går bättre och bättre också, dvs att du blir säkrare och säkrare i "föreläsarrollen".

Vad är det för slags frågor folk ställer efteråt? Dvs vilka frågor är det som är vanligast?

Det har varit alla möjliga frågor,många har varit om skolan eftersom jag har träffat lärare.
Hur jag upplevde skoltiden till exempel,vem jag berättar för att jag har diagnos.

Fick häromdagen en fråga om jag vill hålla min föreläsning på ett familjeläger för ungdomar under 18 år med asperger.
Det skall vara i början av juli i närheten av ystad.
Detta känns intressant så jag har tackat ja och haft kontakt med hon som förestår lägret.