Sjukvården misshandlar mitt psyke, jag klarar inte av koncentrationssvårigheterna längre. Det kan omöjligen fortsätta på det här viset, hur ska man övertala läkarna att något måste göras? Jag är den tysta typen, men har ändå försökt långt över ett halvår. De har konstant kontakt med mig, men de verkar inte fatta. Allting påverkas av det här och nu vill de snart släppa taget om mig (avsluta kontakten). Hur i helvete betonar man det här tillräckligt?

De har inte ens givit mig några enstaka tips på att klara av situationen. Det de kan göra är att ge mig en låg dos metylfenidat (jag har något som liknar ADD) för att se hur det fungerar, dessutom i väldigt kontrollerade former, men de fortsätter med sitt gamla jävla sätt att avfärda det hela. Vad ska jag göra?

Jag antar att du har prövat omega-3 fiskolja mot koncentrationssvårigheterna?
Jag har iaf nytta utav det.

Jag var hos läkaren än idag och ville ha antidepressiva, något jag villat ha i flera år. "Asperger kan inte medicineras bort". Nähä, så jag är alltså garanterad att inte vara deprimerad om jag har AS? Kul, "Jag är frisk", det får mig ju att må "mycket bättre". *ironi* Måste jag börja göra egna scarifications eller nått annat dumt för att någon skall orka bry sig? Får väl beställa nått dumt på nätet då, så hamnar jag kanske på rättspsyk om inte annat...

MsTibbs: underströk du att du mår dåligt? Det är inte ovanligt att läkare missförstår..

Onlinedrogshopping rekommenderar jag inte, vet hur lätt det är att fastna i ett missbruk och vad du får är inte konrollerat övht, det kan om vill sig illa vara råttgift lika väl som morfin/amfetamin som rena sockerpillrena du får.
Det måste iallafall vara bra mycket säkrare att söka ny läkare med bättre kontakt.

Micke: är det verkligen så effektivt? Har du AD(H)D?

MsTibbs: precis, man måste nästan hålla en kniv mot deras hals för att få hjälp.

Säg till dem att de inte får släppa taget, antingen måste de slussa dig vidare eller så får de hitta på något. Låt dem inte lämna dig vind för våg, någon skall ta sitt ansvar eftersom du är ett oavslutat kapitel.

Gäller alla som inte känner att de fått adekvat vård. Jag lärde mig detta för sent. Önskar jag hade förstått det för 10 år sedan.

Parvlon skrev:MsTibbs: underströk du att du mår dåligt? Det är inte ovanligt att läkare missförstår..

Onlinedrogshopping rekommenderar jag inte, vet hur lätt det är att fastna i ett missbruk och vad du får är inte konrollerat övht, det kan om vill sig illa vara råttgift lika väl som morfin/amfetamin som rena sockerpillrena du får.
Det måste iallafall vara bra mycket säkrare att söka ny läkare med bättre kontakt.

Ja, jag sa att jag är depp och att jag är det alldeles oavsett diagnos eller ej. Hon har också förstått att jag inte får något ut av kuratorsbesöken, så istället för att tipsa om meds/rekommendera psykolog så sa hon att "ja du kan ju säga upp kuratorn om det inte hjälper!".

Jag är inte seriös om att beställa saker från nätet, det var mer en illustration av frustrationen jag känner. Det var sex år sen första psykologen skickade hem mig med orden "Det är inget fel på dig" och det är samma attityd än. Jag har haft många psykkontakter, där flera sagt "vänta och se" för att senare rekommenderats antidepp ett antal gånger under åren där emellan, men de har sagt att jag om jag vill kan vänta till jag får en stabil läkarkontakt. Nu har jag en läkarkontakt, som vill "vänta och se" ännu längre!!

Jag förstår att de vill "vänta och se" litet, då jag just fått diagnos (november 2007), de säger att jag möjligen kan bli gladare då jag "lär mig mer om diagnosen". Okej? Men jag har ju inte gjort annat än läst om diagnosen på heltid snart ett år! Hur länge skall det ta egentligen?

Jag har fått papper med en massa telefonnummer på och rekommendationen att ringa/åka till psykakuten om det blir "akut". Problemet är ju det, att jag blir "aldrig" akut. Mitt huvudproblem är att jag sällan egentligen är glad. Jag springer runt i något apatiskt neutrum och känner mest av allt för att typ... slå sönder någon/något dyrt, vad som helst, för att faktiskt få nån reaktion. Men det gör jag självklart inte, då jag anser ett sånt beteende vara fel. Sen står jag kvar där, svävande ensam ute i världsrymden utan att en kotte märker nått. Hej psykakuten, jag har inte varit riktigt glad på sex år. Kan jag få mina f-ing Efexor eller vad tusan som helst snart eller??? Fast då hamnar jag väl i fyllecell och åker dit för våld mot tjänsteman ist, så det kan jag ju inte heller göra...

vetej skrev:Micke: är det verkligen så effektivt? Har du AD(H)D?

Jag märker iaf en tydlig effekt utav det och tar det numera regelbundet varje dag, men jag vet inte om jag skulle kvalificera för AD(H)D. Har inte testats för dom diagnoserna.

MsTibbs

Sätt dej hos läkaren och blåvägra gå därifrån innan hon lyssnar på hur skit du mår. Jag lovar att det funkar! Titta strängt på henne.

Det kan jag rekommendera till vetej också.

Jag började käka Omega-3 i somras, det var innan jag fick diagnos och ännu inte visste vad som felades mig, och även om det är svårt att säkert utvärdera sådana experiment så upplevde jag att jag fick lite bättre fokus och koncentration och att brusnivån i hjärnan minskade. Nu har jag inte någon AD(H)D-diagnos, men det fanns sådana drag hos mig enligt utredningen, och jag upplever ofta koncentrationsproblem.

Ms Tibbs, det låter väldigt konstigt att du inte fått prova antidepressiva, shit, de formligen kastar ju gula lappar efter en med Cipralex och Effexor som förstahandsval.

MADRS självskattning för depression

Vad får du för poäng på denna? Jag fick vid besök på vårdcentralen för några år sedan fylla i denna, fick väl 35 poäng och hem skuttade jag med Cipralexrecep. Missnöjd, för jag ville ha sömntabletter.

MsTibbs skrev:Nu har jag en läkarkontakt, som vill "vänta och se" ännu längre!!

Jag förstår att de vill "vänta och se" litet, då jag just fått diagnos (november 2007), de säger att jag möjligen kan bli gladare då jag "lär mig mer om diagnosen". Okej? Men jag har ju inte gjort annat än läst om diagnosen på heltid snart ett år! Hur länge skall det ta egentligen?

Att aktivt söka information om något som bara verkar inneha diagnoskriterier samt människors erfarenheter(bra och dåliga) kan vara tidsdödande det förstår jag, om det nu är det du menar, men jag tror inte några medeciner hjälper en att få ett korrekt svar på orsaken till AS om det är det som är målet. Kanske får dem dig att tro att du mår bättre men det är ingen lösning. Jag tycker iallafall att det låter som ett ämne du har fastnat för och det är väl inget fel med det men att inte fastna när man redan har det mesta som finns att tillgå intellektuellt det är väl svårare. Svårast är nog att tillämpa detta i praktiska lösningar, vet ju själv hur j*vla smart jag kan vara och sen står man där med sk*gget i brevlådan.
Fast om man lär sig om sig själv som i det här fallet oftast handlar om sina svårigheter hela tiden så är det klart att det inte är speciellt uppígande, det måste väl tom en kurator förstå.

sugrövmanövern skrev:MADRS självskattning för depression

Jag hade två problem med det här testet när jag fick det av läkaren första gången.

1. Sömn
I testet så talar man om att sova dåligt/lite. När jag var deprimerad så sov jag 20 timmar/dyng, lätt. Så den frågan sket sig lite för mig.

2. Matlust
När jag blir deprimerad så äter jag mycket mer än när jag mår bra. Faktum är att när jag mår bra så äter jag sällan, och hade jag inte haft barnen hade jag nog aldrig ätit "riktig" mat. Så där stöp jag också.

weasley skrev:MsTibbs

Sätt dej hos läkaren och blåvägra gå därifrån innan hon lyssnar på hur skit du mår. Jag lovar att det funkar! Titta strängt på henne.

Det kan jag rekommendera till vetej också.

Jag vågar inte göra något sånt, jag är konflikträdd.

vetej skrev:
De har inte ens givit mig några enstaka tips på att klara av situationen. Det de kan göra är att ge mig en låg dos metylfenidat (jag har något som liknar ADD) för att se hur det fungerar, dessutom i väldigt kontrollerade former, men de fortsätter med sitt gamla jävla sätt att avfärda det hela. Vad ska jag göra?

Några frågor:

Vad är det du vill att man ska göra något åt?
Vad är det de inte verkar fatta?
Vad talar för att de vill avsluta kontakten med dig?
Vad är för dig en låg dos metylfenidat?
Vad menar du med "väldigt kontrollerade former"?
"Det hela" som de avfärdar - vad är det?

Vad för slags läkarkontakt har du?
Hur länge har kontakten varat?

Frågorna ska tolkas som välmenande; tanken med dem är att bättre förstå din situation och vad du menar med det du skrivit. För att kunna ge något råd.

docfrasse skrev:
Några frågor:

Vad är det du vill att man ska göra något åt?
Vad är det de inte verkar fatta?
Vad talar för att de vill avsluta kontakten med dig?
Vad är för dig en låg dos metylfenidat?
Vad menar du med "väldigt kontrollerade former"?
"Det hela" som de avfärdar - vad är det?

Vad för slags läkarkontakt har du?
Hur länge har kontakten varat?

Frågorna ska tolkas som välmenande; tanken med dem är att bättre förstå din situation och vad du menar med det du skrivit. För att kunna ge något råd.

a) Mina koncentrationssvårigheter. Jag vill kunna läsa, prata med folk, titta på film, etc, utan att bli distraherad av mina egna tankar eller omgivningen.

b) De tror inte att jag har ADD, även om jag stämmer in på diagnosen. Antagligen vet de inte tillräckligt om mina problem och hur svåra de är, och det är nog för att jag inte haft kapaciteten (konflikträdd, låg energi) att berätta allt, eller för att jag inte betonat tillräckligt. (Nu förstår jag egentligen hur dum jag är, jag måste informera dem bättre.)

c) Det är det de säger.

d) Jag vet inte, jag syftade mer på att man ska ta ett "smakprov": börja med låg dos för att se om det hjälper någonting; om det är någonting adekvat.

e) Att jag är under observation av sjuksköterskor varje dag.


Läkarkontakt? Samtal med sjuksköterskor varje vecka, samtal med läkare några gånger i halvåret.

Mer orkar jag inte skriva, förlåt. Jag är alldeles slut.

Hej du...kanske du kan ta med någon som du har förtroende till. Någon som kan styrka det du säger. Lite som en meritlista Någon som kan sitta lite i bakgrunden och nicka och sedan fylla i luckor med sitt perspektiv på dig. Läkaren får då förhoppningsvis en bredare bild av dig.

Jag tog helt iskallt med min mamma den gång jag skulle "bråtta" mig till en "ännu en sån där diagnos..ska hon aldrig sluta tjata...?" Jag tänkte att min charmiga lilla mamma kunde säga saker som "Ja, det har varit så hela livet. "Helena" har det jättesvårt. Snälla hjälp henne så att vi kan få fred i familjen"...

Skämt åsido. Men det har funkat 4/5 för mig...

Mer orkar jag inte skriva, förlåt. Jag är alldeles slut.[/quote]

Ingen fara - skriv mer när du orkar. Innan dess är det i alla fall för mig lite svårt att ge några råd som kunde passa just dig. Tycker mycket är oklart kring din situation.

Är man konflikträdd och dessutom har ADD-liknande symptom kan man alltid i lugn och ro skriva ned det man vill ha sagt och gärna be någon/några som känner en sedan länge att ge synpunkter på det man skrivit för komplettering. Sätt dig ned med någon kriteriesamling för AD/HD och gå punktvis igenom på vad sätt du/ni tycker att du uppfyller kriterierna. Ge exempel. Ta dig tid. Har du AD/HD kommer dina ansträngningar löna sig. Spara det du skrivit ned.

Boka tid till din läkare och se till att h*n i god tid till besöket hunnit få och läsa det du skrivit. Beroende på typen av läkarkontakt du har (distriktsläkare, psykiater på öppenvårdsmottagning) kan du be om remiss till mer specialiserad vård. Skriv egenanmälan till neuropsykiatrisk utredningsenhet.

vetej skrev:b) De tror inte att jag har ADD

Det krävs nog en riktig diagnos för att en som arbetar med dig, ska tro på dig, även om dem säkert säger att du 'kan ha/har nog' så går det att räkna ut dem egentligen inte utgår ifrån det. Det är nog ofta så att många människor har fel när man självdiagnotiserar sig och att dem då måste utgå från att du har fel när det handlar om praktiska lösningar.
Jag tycker själv att ja passar in på ADD då många saker kan förklaras med det men det är långt ifrån samma säkerhet jag kan säga det som med den autistiska biten. Vill ju absolut inte ha medecin/åtgärder mot/för min ADD/ADHD heller, är inte alls intresserad av en sådan diagnos men den kanske följer med när jag genomgår npf utredningen, gjorde den inte det för dig så skulle det kunna vara en till orsak varför dem tror att du inte har ADD.

sugrövmanövern skrev:MADRS självskattning för depression

Tolkning:
0-11 poäng Ingen depression
12-20 poäng Måttlig depression
>20 poäng Hög sannolikhet för egentlig depression om tillståndet varat mer än två veckor
>40 poäng Inläggning på psykiatrisk klink bör övervägas (delvis beroende på förekomst av självmordstankar, anhörigstöd etc.)

Jag fick 33.

En punkt jag störde mig på var den där med sömnen. Jag brukar ha skitsvårt för att somna, men när jag väl somnar är det "omöjligt" att väcka mig. Päronen brukar ge upp efter ett tag då jag är där, då vaknar jag ett på eftermiddagen. När jag är hemma hos mig själv har jag för tillfället tre väckarklockor, som jag måste gömma, för att hinna vakna före jag stängt av dem omedvetet.

---------------

Jag börjar komma ur dimman igen. Jag börjar bli något lugnare, trots att jag har ont i huvudet ännu. Tack alla som skrivit. Jag var hos läkaren förut idag, fick ingen antidepp (har varit där förut) bröt ihop nu i kväll och gick tillbaka dit läkaren är och hon i receptionen sa liksom "var inte du här förut idag...? Fick du inga tabletter då?!?" och sprang i väg för att leta efter läkaren, sen var hon borta länge sen kom de och min läkare såg helt chockad/förfärad ut och "jamen varför sa du inte det innan". Jag försökte ju det, men e nog inte så bra att vara extremtydlig. Sen började hon fråga mängder av saker, typ hur jag upplever saker (jag som knappt vet skillnad mellan stress och rädsla och än mindre är bra på att sätta ord på skillnaden), hur ofta jag e sån, hur jag sover, äter och massa annat. Nåja, fick tid på torsdag igen, innan dess har jag kuratortid också. Verkar inte som de förstått att jag är depp förut "du ser ju inte sån ut". Det är väl mitt obefintliga kroppsspråk/ansiktsmimik som legat mig i fatet på de andra mötena. Folk brukar säga att jag ser saklig och oberörd ut nästan jämt. Jag tycker jag är antingen eller, på eller av, för sällan mitt emellan. Nåja, jag har skrivit ner massa nu om min historia (depression, panikångest mm), så jag kan lämna fram istället på torsdag så jag inte tappar orden igen. Jag kommer aldrig ihåg att säga det jag tänkt på såna ställen och det jag minns säger jag tydligen på fel sätt (och brukar glömma skriva ner med). *Fortfarande geggig i huvvet*

//Tibbs

Tibbs,

vi AS sägs ju vara dåliga på att sätta ord på känslor, och har kanske inte heller alltid så klart för oss vilka känslor vi har. Därför kan det lätt bli fel hos tant doktorn eller farbror doktorn. De första åren hos läkaren pratade jag mest om depressioner. Ibland hörde jag andra människor prata om ångest och panikångest, men det var ju de. Så insåg jag plötsligt att väldigt mycket av det där jag hade känt hela mitt vuxna liv var nog egentligen minst lika mycket ångest som depression. Jag hade bara aldrig riktigt funderat över vad orden egentligen betydde och hur det motsvarande känslorna kändes.


Såg nyss första avsnittet av nya säsongen av House. Han känns väldigt mycket AS. Nu kom han tillbaka efter sjukskrivningen och började bry sig om patienterna, till allas förvåning. En anhörig tackade honom till och med för att han var den enda läkaren som såg till patientes behov. "Hur kändes det när hon tackade dig då?", undrade kollegan. "Jag vet inte", sade House, "jag har ingen aning om vad jag borde känna".

Ms Tibbs, har du ingen kontakt med Vuxenhab?
De skulle sannolikt funka bättre för dig än psyk.

Där finns dock ingen läkare så medicinering måste psyk fixa.

Vad är det för en läkare, kvinna va? Ny där sen i höstas, stämmer det?
På henen igen och tala dpå om för henne att de faktiskt har flera patienter med AS och andra npf som medicineras för både depression och ångest.
Så det så!

Hälsn från du vet vem.

Vetej, kan jag hjälpa dig på nåt sätt? Var nånstans finns din läkare? Skicka medd om du vill!

A skrev:Ms Tibbs, har du ingen kontakt med Vuxenhab?
De skulle sannolikt funka bättre för dig än psyk. Där finns dock ingen läkare så medicinering måste psyk fixa.

Vad är det för en läkare, kvinna va? Ny där sen i höstas, stämmer det?
På henen igen och tala dpå om för henne att de faktiskt har flera patienter med AS och andra npf som medicineras för både depression och ångest.
Så det så! Hälsn från du vet vem.

Jag kommer möta VuxenHab första gången om en månad. Psykiatrin kommer jag få tid hos "om åtskilliga månader" enligt brevet angående ADHD-biten (vill ha Concerta).

Är du nyfiken på läkaren kan vi ta det per PM i såfall. Jag har fått ny tid nu, sedan jag bröt ihop och sprang dit igen, nu sent på kvällen. verkar inte som hon förstått att ag mått illa innan. Det verkar som jag ska få Efexor nu (det jag bett om). Efexor var vad som rekommenderades av utredningspsykologen och enligt fass skrivs ut mot både depression, ångest och panikångest. Passar bra då jag testat alla tre...

Verkar vara ett genomgående problem, man uppvisar inte tecken på dåligt mående, flackar inte med blicken, gråter inte, rodnar inte osv.

I mitt första sjukintyg står att läsa: Ingen ångest.

Eh, jag var skräckslagen och kräktes flera gånger dagligen, skakade, svettades och hade diarré. Men det syns ju inte utåt, man skärper ju till sig inne hos läkaren, inte sitter man och kräks där, kroppen blir ju paralyserad när man sitter i "viktigt möte".

Vet inte om läkarna får lära sig att patienter skiter på sig okontrollerat eller, inte vet jag hur neurotyperna gör, darrar med underläppen? Detta är fortfarande ett mysterium för mig, hur man ska se ut, vad kroppen ska göra för att de ska ta det man säger på allvar.