Colours skrev:Har du lite stora krav på dig?
Dåligt självförtroende?

Colours

Jag vet inte om jag har för stora krav på mig men jag har definitivt dåligt självförtroende.

Neutrino skrev:Vad menar du nu?

Jag tänkte på CSN och att det inte beviljar fortsatta studiemedel om man inte klarar ett visst antal poäng per termin/läsår.

Bjäbbmonstret skrev:Jag tänkte på CSN och att det inte beviljar fortsatta studiemedel om man inte klarar ett visst antal poäng per termin/läsår.

Aha, okay. Jag pratade med hon som ansvarar för "särskilt stöd" på universitet igår. Hon lovade att fixa en mentor åt mig nu i veckan eller nästa vecka (så fort hon hittar någon helt enkelt). Hoppas att det kan hjälpa lite i alla fall.

Hoppas det fixar sig, och snart!

Har du kontakt med studenthälsan? Jag har själv väldigt positiva erfarenheter av studenthälsan i Uppsala. Kolla om Karin Bengtsson finns kvar (fast nu vare det ju ganska många år sedan jag läste där...)! Studenthälsan brukar ha koll så att man som student inte hamnar mellan systemen när studierna blir lidande. Jag vet inte om reglerna har ändrats sedan det var aktuellt för mig, men förr kunde man i alla fall sjukskriva sig som student, med bibehållet studiemedel, och ändå fortsätta att studera så gott man kunde. Klarade man poängen tillräckligt så upphävdes sjukskrivningen; gjorde man inte det så kunde man få delar av studieskulden avskriven.

Nästa gång det var dags att ansöka om studiemedel behövde man läkarintyg på att man nu var frisk nog att klara studierna, och kunde då få nytt studiemedel trots att man inte klarat sina poäng. Och om man behövde kunde man sedan sjukskriva sig igen. Detta räddade mig. Nu jobbar jag som forskare.

Jättebra att du får anteckningshjälp nu! Det var annars det jag tänkte föreslå. Kanske skulle du också kunna få fotografera tavlan med jämna mellanrum, om du ber särskilt om det? Spela in föreläsningar/lektioner/vad ni nu kallar det? Många lärare är väldigt förstående bara de får veta vad det handlar om.

När du väl får diagnos kan det tänkas att du får centralstimulerande, om det är uppmärksamhetssvårigheter med i bilden. Det kan faktiskt göra väldigt stor skillnad. Men det låter ju som att mycket handlar om att du blir alldeles invaderad av alla intryck. Medicinen kan hjälpa mot delar av det också, eftersom den hjälper hjärnan att sålla bland intrycken (förstärka vissa intryck på bekostnad av andra).

Men kanske är det en väldigt svårhanterlig miljö? Går det att göra något åt det? Själv har jag märkt att ljudbilden ofta blir mycket mer uthärdlig om man placerar sig i ett hörn. Om ljuden är värst, kanske det kan hjälpa något. Å andra sidan brukar jag tycka att det är lättast att koncentrera sig om man sätter sig längst fram i mitten, så att inga andra störande intryck finns mellan föreläsaren och mig.

Finns det något, vad som helst, som skulle göra situationen "tryggare" för dig? Något föremål du kan ha i fickan och känna på då och då, som påminner dig om något positivt? Någonting mjukt att svepa om dig (kan ju vara en tuff sjal)? Det kanske låter väldigt fånigt, men jag har själv märkt att det faktiskt kan hjälpa. För som jag uppfattar det så stänger du liksom av dig själv när det blir för påfrestande och otryggt med alla intryck. Jag funkar likadant själv.

Och så ett förtydligande: NEJ, du är inte dum i huvudet.

Tintomara Ariadne skrev:Hoppas det fixar sig, och snart!

Har du kontakt med studenthälsan? Jag har själv väldigt positiva erfarenheter av studenthälsan i Uppsala. Kolla om Karin Bengtsson finns kvar (fast nu vare det ju ganska många år sedan jag läste där...)! Studenthälsan brukar ha koll så att man som student inte hamnar mellan systemen när studierna blir lidande. Jag vet inte om reglerna har ändrats sedan det var aktuellt för mig, men förr kunde man i alla fall sjukskriva sig som student, med bibehållet studiemedel, och ändå fortsätta att studera så gott man kunde. Klarade man poängen tillräckligt så upphävdes sjukskrivningen; gjorde man inte det så kunde man få delar av studieskulden avskriven.

Nästa gång det var dags att ansöka om studiemedel behövde man läkarintyg på att man nu var frisk nog att klara studierna, och kunde då få nytt studiemedel trots att man inte klarat sina poäng. Och om man behövde kunde man sedan sjukskriva sig igen. Detta räddade mig. Nu jobbar jag som forskare.

Jag har kontakt med Studenthälsan sedan i onsdags då jag var där för första gången. Jag blev hänvisad dit av hon som har hand om särskilt stöd på universitetet. Hon ville att jag skulle träffa någon där dels för att få hjälp och dels för att få något slags intyg på att jag behöver stöd i studierna (intyget ska sedan skickas till Studentstödet). Det som hände där ungefär var att jag fick prata med en kvinna (hon hette dock inte Karin) i ca 1 timma och 20 min.

Under den tiden berättade jag lite om min situation (vilket var väldigt svårt eftersom jag har svårt för att förmedla allvaret i min situation verbalt samt att jag var nervös) och jag fick även göra två "tester". Ett om depression/ångest och ett om ADHD. ADHD-testet visade inte om jag har det eller inte. Depression/ångest-testet visade att jag antagligen har båda två. Hon psykologen misstänkte till exempel depression och OCD. Hon sa att jag bör remitteras till Psykiatrimottagningen för unga vuxna (som specialiserar sig på bland annat ångeststörningar och depressioner osv). Hon sa även att det är bra att jag är i kontakt med NPF-portalen så de kan avgöra om jag borde få en utredning för AS och/eller AD(H)D. Hon sa dock att även om jag inte har något NPF så har jag definitivt tillräckligt med problem för att både få stöd i studierna samt att jag ska kunna få något slags intyg skrivet till CSN om det krånglar för mycket med studierna (vet inte exakt vad det innebär). Oj, långt svar på den frågan.

Tintomara Ariadne skrev:Jättebra att du får anteckningshjälp nu! Det var annars det jag tänkte föreslå. Kanske skulle du också kunna få fotografera tavlan med jämna mellanrum, om du ber särskilt om det? Spela in föreläsningar/lektioner/vad ni nu kallar det? Många lärare är väldigt förstående bara de får veta vad det handlar om.

När du väl får diagnos kan det tänkas att du får centralstimulerande, om det är uppmärksamhetssvårigheter med i bilden. Det kan faktiskt göra väldigt stor skillnad. Men det låter ju som att mycket handlar om att du blir alldeles invaderad av alla intryck. Medicinen kan hjälpa mot delar av det också, eftersom den hjälper hjärnan att sålla bland intrycken (förstärka vissa intryck på bekostnad av andra).

Men kanske är det en väldigt svårhanterlig miljö? Går det att göra något åt det? Själv har jag märkt att ljudbilden ofta blir mycket mer uthärdlig om man placerar sig i ett hörn. Om ljuden är värst, kanske det kan hjälpa något. Å andra sidan brukar jag tycka att det är lättast att koncentrera sig om man sätter sig längst fram i mitten, så att inga andra störande intryck finns mellan föreläsaren och mig.

Jag är lite rädd för mediciner så vi får se hur det blir. Behöver säkert det så småningom, men jag kanske ska prova utan dem först?

Jag brukar sitta långt bak i ett hörn/på en kant. Att sitta långt bak har både för - och nackdelar. Fördelen är att jag har mer "kontroll". Jag ser allt och jag behöver inte oroa mig och känna mig smått paranoid vilket jag gör om jag sitter långt fram. Nackdelen är att man ser/hör mycket distraherande saker.

Tintomara Ariadne skrev:Finns det något, vad som helst, som skulle göra situationen "tryggare" för dig? Något föremål du kan ha i fickan och känna på då och då, som påminner dig om något positivt? Någonting mjukt att svepa om dig (kan ju vara en tuff sjal)? Det kanske låter väldigt fånigt, men jag har själv märkt att det faktiskt kan hjälpa. För som jag uppfattar det så stänger du liksom av dig själv när det blir för påfrestande och otryggt med alla intryck. Jag funkar likadant själv.

Hmm. Jag vet inte riktigt. Jag har med mig min Rubik's Kub ibland. Men den är för stor att ha i fickan så den får ofta ligga kvar i ryggsäcken. Annars brukar jag mest sitta och "pilla" på pennor, lägga saker symmetriskt på bordet, bita på min knoge eller bara "studsa" med benen. Jag vet inte om det finns något som skulle kunna lugna ner mig. Även om jag inte distraheras av saker runtomkring mig så distraheras jag fortfarande av min situation. Den ger mig ångest och jag fastnar i mitt huvud. Förstår du vad jag menar?

@weasley, Vad är det denna NPF-grupp på UU gör rent praktiskt för att underlätta eller hjälpa?

@Neutrino, Föreslår att du provar att läsa in det som de ska gå igenom på föreläsningarna själv. Helt enkelt läser igenom teorin i din takt före. Att spela in föreläsningen kan också vara en idé. Om man filmar så kan man komplettera med en kamera som fotar anteckningarna på tavlan. Det fungerar bra med 1 megapixel för sprit och krittavlor iaf när jag testade själv. Dock så blev det att jag skrev själv mest.

TORatANDET skrev:1. Läs i förväg.
2. Läs tentainriktat. (Inte pärm till pärm).
3. Prioritera målet att ta poängen. (Inte att få ut något annat positivt av studierna.)
4. Planera in att det kommer ett antal (sociala och praktiska) problem per termin. (Så att de inte överraskar.)

Bra råd.

TORatANDET skrev:Ställ in sig mentalt på ATT det kommer flera betydande människoproblem.
Då har man förutsättningar att avsätta tid/energi/uppmärksamhet för att hantera dem.
"På så sätt rubbas inte mitt fokus/flow när hindren dyker upp." (ur vit AS-grundbok)
Man skall alltså inte planera in NÄR eller HUR hindren kommer (ifall det var det som din fråga avsåg).

Vad är det för vit AS-grundbok?

lillmupp skrev:Egna studier/läsning, specifika frågor till en mentor, snabbt prova att omsätta teori i praktik blev min metod.
I de (få) fall där närvaro på föreläsning var obligatorisk läste jag alltid igenom och praktiserade det avsnitt som skulle behandlas och lyssnade samtidigt som jag doodlade.

Hur menar du omsätta praktiskt?, ibland kanske det krävs utrustning i 100 000 kronors klassen för att testa IRL.

Behövs det verkligen tillstånd för att spela in förresten??

Jo, jag tror att jag förstår precis vad du menar. Det känns igen, om man säger så. Hemskt jobbigt, sådant.

Depression och ångest bör du behandla på något sätt, med terapi och/eller medicin. Obehandlad depression och ångest gör det väldigt svårt att hitta, fullfölja och lyckas med stretegier. Risken är att man känner sig alltmer misslyckad då, och så skapas en negativ spiral. Då är det väldigt svårt att tänka konstruktivt, och man tappar tidsperspektiv och andra perspektiv på tillvaron.

Det kanske kommer att ta ett tag att komma ur det här, men ha tillit till att din förmåga finns där när förutsättningarna är rätt och du fått läka. Ge dig själv tid! Misströsta inte! Och kräv inte för mycket av dig själv!

Kuben kan du väl ha i knäet? Kan du inte förklara att den hjälper dig att koncentrera dig? Men det kanske är naivt av mig att förutsätta att folk omkring dig är vettiga.

Bra att du har kontakt med studenthälsan och att de har koll på det där med intyg. Alltför många studenter låter det gå alltför långt innan de söker sådan hjälp, och då kan man vara illa ute ekonomiskt och studiemässigt. Alla universitetslärare borde vara uppmärksamma på sådant och informera om de möjligheter som finns.

Du skall veta att du är långt ifrån ensam om din upplevelse. Jag har jobbat som universitetslärare, och min erfarenhet är att det på varje kurs varje termin finns någon som av någon anledning mår riktigt dåligt och därför har svårt att fullfölja studierna. Det gäller att fånga upp dem i tid.

Någon som har tips på igångsättningssvårigheter?

plåtmonster skrev:@Neutrino, Föreslår att du provar att läsa in det som de ska gå igenom på föreläsningarna själv. Helt enkelt läser igenom teorin i din takt före. Att spela in föreläsningen kan också vara en idé. Om man filmar så kan man komplettera med en kamera som fotar anteckningarna på tavlan. Det fungerar bra med 1 megapixel för sprit och krittavlor iaf när jag testade själv. Dock så blev det att jag skrev själv mest.

Jag vet inte varför men jag kommer inte igång med att läsa igenom saker före (eller efter) föreläsningarna heller. Jag vet att jag inte är lat, men det går inte ändå. Fruktansvärda igångsättningssvårigheter. Enda gången det faktiskt har gått var när en lärare satte sig ner med mig och strukturerade upp exakt vad jag skulle göra när och hur. Då gick det. Det var absolut inte lätt men jag tog mig i alla fall igenom det. Jag hoppas att mentorn jag får kommer göra något liknande. Då kanske det hjälper lite.

Tintomara Ariadne skrev:Jo, jag tror att jag förstår precis vad du menar. Det känns igen, om man säger så. Hemskt jobbigt, sådant.

Depression och ångest bör du behandla på något sätt, med terapi och/eller medicin. Obehandlad depression och ångest gör det väldigt svårt att hitta, fullfölja och lyckas med stretegier. Risken är att man känner sig alltmer misslyckad då, och så skapas en negativ spiral. Då är det väldigt svårt att tänka konstruktivt, och man tappar tidsperspektiv och andra perspektiv på tillvaron.

Jag funderar på om min eventuella depression och/eller ångest är det som orsakar mina koncentrationssvårigheter och igångsättningssvårigheter och då får det att se ut som AD(H)D. Ska bli intressant att se vad de (psykologerna) kommer fram till. Önskar det kunde gå fortare dock. Allt jag gör är att vänta men allt tar så lång tid så det enda jag kan göra är att vänta på kvällen så jag kan gå och lägga mig, kämpa med insomnia och sen vakna upp till ännu en dag av väntan.

Tintomara Ariadne skrev:Det kanske kommer att ta ett tag att komma ur det här, men ha tillit till att din förmåga finns där när förutsättningarna är rätt och du fått läka. Ge dig själv tid! Misströsta inte! Och kräv inte för mycket av dig själv!

Ibland är jag rädd att det aldrig kommer bli bra.

Tintomara Ariadne skrev:Kuben kan du väl ha i knäet? Kan du inte förklara att den hjälper dig att koncentrera dig? Men det kanske är naivt av mig att förutsätta att folk omkring dig är vettiga.

Jo kanske. Fast jag har redan fått kommentarer från klasskamrater om att jag inte kan koncentrera mig. "Vad är det med dig?!", "Du kanske ska börja med att faktiskt öppna boken, det är väl inte så himla svårt?" osv. Jag undrar vad de skulle säga om jag satt och höll på med min kub på föreläsningarna. För övrigt skulle väl föreläsarna/lärarna bli lite irriterade? Om de upptäckte det vill säga.

Tintomara Ariadne skrev:Bra att du har kontakt med studenthälsan och att de har koll på det där med intyg. Alltför många studenter låter det gå alltför långt innan de söker sådan hjälp, och då kan man vara illa ute ekonomiskt och studiemässigt. Alla universitetslärare borde vara uppmärksamma på sådant och informera om de möjligheter som finns.

Du skall veta att du är långt ifrån ensam om din upplevelse. Jag har jobbat som universitetslärare, och min erfarenhet är att det på varje kurs varje termin finns någon som av någon anledning mår riktigt dåligt och därför har svårt att fullfölja studierna. Det gäller att fånga upp dem i tid.

Jag vet att jag inte är ensam, men jag är ju trots det "ensam" om precis exakt min upplevelse. Jag vet att andra går igenom ungefär det jag går igenom men jag känner mig ändå ensam. Förstår du vad jag menar?

Kanske igångsättningssvårigheterna kommer sig av att man blivit tvingad till "tråkiga" ämnen innan och att det spökar i ens undermedvetna?

Åh fy, vilka jobbiga studiekamrater! Vem skulle inte känna sig ensam med det bemötandet?! Det är uppenbart att de inte vet vad de snackar om. De har aldrig varit i din sits. Jag menar, "bara att öppna boken"... Det kan ju vara missriktad välvilja, men de låter inte särskilt förstående precis.

*suck* Om andra bara kunde avhålla sig från en massa helt grundlöst förståsigpåande! En vettig lärare skulle du väl kunna informera om att du håller på med kuben för att lyssna, inte istället för att göra det. Och detsamma med kursarna. Men kanske är folk helt enkelt inte så vettiga. *djup suck*

Skulle det kunna funka att dra till med en tjusig benämning på dina koncentrationssvårigheter, för att klargöra att det inte är samma sak som de själva har innan de tar sig i kragen? "Nedsatt vakenhetsgrad i hippocampus"? "Perceptionsstörningar"? "Nedsatt exekutiv förmåga (tillfälligt eller permanent - utredning kommer att visa det)"?

Jag har varit i din sits, och det gick över. Det kändes helt osannolikt då. Jag kunde inte föreställa mig att det någonsin skulle gå över. Men det gjorde det.

Perceptiv neurologisk överföringsdämpning i hippcampus?

Använd den termen så tvingar du de att antingen ta reda på fakta eller se ut som dumma fån..

Det är dock rätt vanligt med enkla spåniga kommentarer, skulle blivit förvånad över något annat. Såvida du inte studerade psykologi på doktorandnivå med dito studenter runt.

Det går absolut över. Det gjorde det för mej, och jag tror inte jag är unik på något sätt.

Jag har precis samma sak med koncentrationen - jag måste fingra på något medan jag lyssnar för att kunna fokusera. Så, jag tog fram en stickning och gav sen blanka fan i vad folk tyckte och tänkte. Det var något som hjälpte MEJ och då finns det ingen anledning till att bekymra sej om vad okändisar tror. Mina klassisar på Teknisk Fysik var en blandad skara av nördar så jag var bara ännu en udda nörd och de tyckte mest jag var cool. Dessutom var det faktiskt, upptäckte jag, en hjälp att få hjälp av föreläsaren. Hen kom ju ihåg "hon som satt och stickade" så jag var inte ett anonymt ansikte när jag kom fram under rasten och ville reda ut nåt jag inte förstått.

Det gäller bara att inse att man är till för SEJ SJÄLV och vad andra tycker är irrelevant. Så länge man själv blir hjälpt av det man gör, och det inte stör andra, finns det ingen anledning att bry sej om vad andra tycker.

För att inte störa andra använde jag stickor av plast, eftersom de låter minst av alla stickor. Jag hade också bara väldigt små saker att sticka - typ telefonfodral eller armvärmare - så det inte skulle ta för mycket plats. Sånt måste man tänka på för att inte inkräkta på någon annans koncentration.

plåtmonster skrev:Perceptiv neurologisk överföringsdämpning i hippcampus?

Gyllene. Använd den beskrivningen. Nåt får de väl ta reda på själva.... ]:-D

Tintomara Ariadne skrev:Åh fy, vilka jobbiga studiekamrater! Vem skulle inte känna sig ensam med det bemötandet?! Det är uppenbart att de inte vet vad de snackar om. De har aldrig varit i din sits. Jag menar, "bara att öppna boken"... Det kan ju vara missriktad välvilja, men de låter inte särskilt förstående precis.

*suck* Om andra bara kunde avhålla sig från en massa helt grundlöst förståsigpåande! En vettig lärare skulle du väl kunna informera om att du håller på med kuben för att lyssna, inte istället för att göra det. Och detsamma med kursarna. Men kanske är folk helt enkelt inte så vettiga. *djup suck*

Alltså, de är inte elaka. Eller jag tror inte det i alla fall. Jag uppfattar dem inte som elaka. Däremot uppfattar jag dem ibland som väldigt oförstående (fast det bemötandet tycker jag man får ifrån de allra flesta som inte gått igenom liknande saker själv). Det stör mig i alla fall för varje gång det händer så känns det som att de ser ner på mig eller tänker att jag bara är lat och löjlig. De har även kommenterat mina matvanor. Mina igångsättningssvårigheter gör att jag i princip aldrig kommer igång med att laga mat vilket leder till att jag antingen inte äter i skolan eller får köpa smörgåsar/annan lunch där (och jag köper då alltid samma smörgåsar/annan lunch vilket tydligen är populärt att kommentera också). Det har de som sagt också kommenterat. Jag gillar inte när folk ska lägga sig i hur jag gör saker när jag inte vill att de ska lägga sig i (skulle dock gärna komma över igångsättningssvårigheterna så jag kan äta ordentligt).

Tintomara Ariadne skrev:Skulle det kunna funka att dra till med en tjusig benämning på dina koncentrationssvårigheter, för att klargöra att det inte är samma sak som de själva har innan de tar sig i kragen? "Nedsatt vakenhetsgrad i hippocampus"? "Perceptionsstörningar"? "Nedsatt exekutiv förmåga (tillfälligt eller permanent - utredning kommer att visa det)"?

Jag har varit i din sits, och det gick över. Det kändes helt osannolikt då. Jag kunde inte föreställa mig att det någonsin skulle gå över. Men det gjorde det.

Hade jag sagt att jag har "nedsatt exekutiv förmåga" eller att jag har "nedsatt vakenhetsgrad i hippocampus" skulle de med största sannolikhet säga "huh?" och så skulle jag behöva omformulera det hela och säga att jag har koncentrationssvårigheter. Dessutom tycker jag det känns lite dumt att berätta om det eftersom jag inte vet om jag har det eller inte. Eller jag VET att jag har det men jag vet inte om det är tillfälligt eller permanent och då känns det dumt att säga det. Förstår du?

EDIT: Rättade några stavfel.

weasley skrev:Det går absolut över. Det gjorde det för mej, och jag tror inte jag är unik på något sätt.

Jag har precis samma sak med koncentrationen - jag måste fingra på något medan jag lyssnar för att kunna fokusera. Så, jag tog fram en stickning och gav sen blanka fan i vad folk tyckte och tänkte. Det var något som hjälpte MEJ och då finns det ingen anledning till att bekymra sej om vad okändisar tror. Mina klassisar på Teknisk Fysik var en blandad skara av nördar så jag var bara ännu en udda nörd och de tyckte mest jag var cool. Dessutom var det faktiskt, upptäckte jag, en hjälp att få hjälp av föreläsaren. Hen kom ju ihåg "hon som satt och stickade" så jag var inte ett anonymt ansikte när jag kom fram under rasten och ville reda ut nåt jag inte förstått.

Det gäller bara att inse att man är till för SEJ SJÄLV och vad andra tycker är irrelevant. Så länge man själv blir hjälpt av det man gör, och det inte stör andra, finns det ingen anledning att bry sej om vad andra tycker.

För att inte störa andra använde jag stickor av plast, eftersom de låter minst av alla stickor. Jag hade också bara väldigt små saker att sticka - typ telefonfodral eller armvärmare - så det inte skulle ta för mycket plats. Sånt måste man tänka på för att inte inkräkta på någon annans koncentration.

Jag förstår. Frågan är bara om jag verkligen koncentrerar mig bättre med kuben eller om jag skulle bli helt koncentrerad på den. Jag vet att den lugnar ner mig ibland (brukar lösa den om och om och om igen när jag är upprörd/nervös) men jag undrar om det skulle hjälpa på föreläsningar osv. Kanske borde prova. Måste dock smörja den lite först, den gnisslar.

weasley skrev:Det gäller bara att inse att man är till för SEJ SJÄLV och vad andra tycker är irrelevant. Så länge man själv blir hjälpt av det man gör, och det inte stör andra, finns det ingen anledning att bry sej om vad andra tycker.

Bra sagt!

@Neutrino, Du kan ju göra ett IQ test om du vill veta. Får du högt resultat (>120) så kan du ju räkna ut att det är studietekniken som behöver ändras, inte IQn

Förresten kan inte pojkvännen hjälp med igångsättning etc? hur utbildad är han?

Bra tips från weasley! Själv brukar jag teckna av de andra seminariedeltagarna på jobbet. I början var det en och annan som trodde att jag tröttnat på att lyssna, men då förklarade jag bara att jag lyssnade bättre så.

Ah, det kanske helt enkelt är så att de bryr sig. Då kan du nog säga till dem vilken sorts kommentarer som bara gör det ännu svårare för dig. Säg att du uppskattar deras omtanke och inte vill något hellre än att få ordning på matvanorna, komma igång med studierna etc. men att det känns väldigt tufft just nu - och att du känner dig ännu mer misslyckad (eller hur du nu känner dig) när du får det påpekat.

Och säg att du är under utredning och inte vet exakt vad det är du har men att det kan vara [ditt eller datt]. Exakt vad det innebär vet du inte själv, kan du säga, men det påverkar koncentrationsförmågan, uppmärksamheten, initiativförmågan och orken.

plåtmonster skrev:@Neutrino, Du kan ju göra ett IQ test om du vill veta. Får du högt resultat (>120) så kan du ju räkna ut att det är studietekniken som behöver ändras, inte IQn

Förresten kan inte pojkvännen hjälp med igångsättning etc? hur utbildad är han?

Okay, det där förstod jag tyvärr inte. Man kan väl inte ändra sin IQ?

Min pojkvän bor tyvärr inte här för tillfället så det blir lite svårt för honom att hjälpa till med det.

Tintomara Ariadne skrev:Och säg att du är under utredning och inte vet exakt vad det är du har men att det kan vara [ditt eller datt]. Exakt vad det innebär vet du inte själv, kan du säga, men det påverkar koncentrationsförmågan, uppmärksamheten, initiativförmågan och orken.

Känner dem inte tillräckligt för att vara bekväm med att berätta det där dock. Fast jag skulle nog kunna nämna att jag har koncentrationssvårigheter. Jag nämnde det en gång men då var det dock ingen som sa något. Det var bara tyst och sen började personen prata om något annat.

Menade som så att om du har hög IQ så borde det vara studietekniken som är viktig. Har man lägre IQ får man kanske helt enkelt ägna mer tid åt studierna.

Tror inte det ger något att involvera studiekamraterna i dina svårigheter mer än att kopiera anteckningar, diskutera föreläsningsämnet osv.

Hur långt ifrån dig är din pojkvän?

plåtmonster skrev:Menade som så att om du har hög IQ så borde det vara studietekniken som är viktig. Har man lägre IQ får man kanske helt enkelt ägna mer tid åt studierna.

Tror inte det ger något att involvera studiekamraterna i dina svårigheter mer än att kopiera anteckningar, diskutera föreläsningsämnet osv.

Hur långt ifrån dig är din pojkvän?

Aha okay. Jag tror att jag är relativt intelligent (det är vad folk har sagt till mig hela mitt liv i alla fall) men jag vet inte mitt IQ. Jag har tagit Mensas provtest online (ett svenskt och ett danskt) men jag är lite smått rädd för att ta ett riktigt övervakat test.

Hur långt bort min pojkvän är? Just nu: ca 145 mil härifrån.