Jag har ett problem. Det är såhär att några i min omgivning har för höga krav på mig, hur jag ska göra saker på det mesta. De ger ju tips och råd men det känns inte som att de förstår problemet när de upprepar hur jag ska göra saker och så. De är som att de säger att de förstår mig, men bevisar motsatsen. De verkar inte alls ha förstått.

Olika exempel så att ni förstår varför jag blir lite "hur ska jag förklara så att de förstår?

En släkting till mig är väldigt speciell mot allt och alla. Men personen frågade mig vad en grej var för något, som om jag inte skulle fatta vad det var pga min diagnos. Det är ju inte precis så att man frågar någon vad en tv är, för det är ju något som alla fattar vad det är. (Kanske inte en nyfödd bebis, men tror ni förstår min poäng)

Jag menar, jag är 25, inte 10.

Det kan också vara gällande vardagliga saker som tex jobb/praktiker eller annat som jag har svårt med pga min diagnos. Men det är som att mina svårigheter inte räknas. Det är ju bara att göra si eller så.

Vadå, ska jag ta bort min diagnos helt, skulle de fatta då? Räcker det inte med att bara säga att jag har svårigheter pga min diagnos?

Detta är samma effekt som att någon säger till en person som sitter i en rullstol att den ska gå eller springa ett marathon, men den sitter ju i en rullstol? Då kan inte personen bara gå hur som helst. Eller om personen brutit benet, ska den då springa och spela fotboll då?

Samma sak blir det för mig då när folk har för höga krav på mig gällande vardagliga saker såsom praktiker, enligt dem är det ju bara att skaffa ett jobb, eller det är bara att lära sig på det sättet för DEM lär sig på de sättet. JAG är inte DEM, jag är inte någon annan. Jag är jag. Alla är olika och lär sig på olika sätt. Det finns liksom inte något rätt eller fel, för att man gör saker som är anpassat för sig själv. Sedan finns det ju saker som bara vissa har, tex alla kanske inte kan bli beyonce, man kan ju absolut bli bättre på att sjunga men man kanske inte kan bli lika bra som beyonce, för hon kanske har den där förmågan som är det där extra. Det behöver inte vara just henne, det kan vara vilken kändis som helst.

Jag förstår din frustration.

Omgivning ställer ofta högre krav på kvinnor med npf. Vi ska vara duktiga och kämpa tills vi inte längre orkar. Det är fakta. Inget jag hittar på. Mitt tips är att söka stöd, ett nätverk av människor med likadant erfarenhet annars blir det väldigt ensam med kämpandet.

Nej, det är inte bara gå och skaffa jobb man måste även klara av jobbet. Din omgivning verkar ha noll förståelse för dig.

elle skrev:Jag förstår din frustration.

Omgivning ställer ofta högre krav på kvinnor med npf. Vi ska vara duktiga och kämpa tills vi inte längre orkar. Det är fakta. Inget jag hittar på. Mitt tips är att söka stöd, ett nätverk av människor med likadant erfarenhet annars blir det väldigt ensam med kämpandet.

Nej, det är inte bara gå och skaffa jobb man måste även klara av jobbet. Din omgivning verkar ha noll förståelse för dig.

Jo "tack" jag vet...
Hemskt är det.
Är utbränd förmodligen för gott pga det.

Beklagar Jossie94

Jag vet att en kan bli tvungen att reducera eller helt bryta kontakten med vissa för att rädda sig själv
Om vissa i omgivningen är helt oemottagliga för det en försöker förmedla.

Vissa är inte nöjda med hur vi behöver leva våra liv för att överleva och i bästa fall leva. Det kan handla om att de vill att vi ska leva som dom för "det går ju bara en vill". Vi ska ha samma krav på oss som alla andra osv. "Allt är möjligt bara en anstränger sig lite". De tänker björntjänst i vissa fall när lägre krav och förväntningar är botet för den mesta psykiska ohälsan som är vanlig vid NPF. Helt enkelt acceptans för sånt som inte är som de vill/det operfekta.

Så tragiskt
år 2020 i Sverige, finns fortfarande mycket begränsad öppenhet och förståelse för det annorlunda som inte syns.

Rådet elle gav om att söka sig till andra med liknande utmaningar tycker jag är bra

elle skrev:Jag förstår din frustration.

Omgivning ställer ofta högre krav på kvinnor med npf. Vi ska vara duktiga och kämpa tills vi inte längre orkar. Det är fakta. Inget jag hittar på. Mitt tips är att söka stöd, ett nätverk av människor med likadant erfarenhet annars blir det väldigt ensam med kämpandet.

Nej, det är inte bara gå och skaffa jobb man måste även klara av jobbet. Din omgivning verkar ha noll förståelse för dig.

Jag känner faktiskt att detta med att sy kläder är mitt arbete. Även om jag inte får betalt för det nu så kan det bli så en vacker dag!!!! Det gäller bara att kämpa på och inte ge upp!!!

Tack snälla ni! Tyvärr är det inte bara jag som har det såhär. Det är tyvärr mycket psykisk ohälsa pga alla kraven samhället har och att sociala medier påverkar också. Man ska ju ha snyggaste bilen, ha ett bra jobb, se bra ut, smal, träna, äta rätt och listan kan bli låång.

Men många tycker ju bara att jag ältar problemet, de säger ofta att detta har vi pratat om förut och så. Men Samtidigt när det har visat att de förstått så ifrågasätter dem mig ändå. Vill de inte förstå eller vadå?
Det är en ond cirkel, att det bara går runt och runt och runt. Jag kommer aldrig förbi muren eller kan man göra det? Muren är då ett sk hinder och jag vill bryta muren och då löser jag problemet. Finns nog flera sätt man kan säga samma sak på.


Är det likadant här att jag försöker bryta en kod som inte finns/inte går att knäcka?

Jag har fått höra att jag har trott jag har försökt knäcka en kod, men det finns ingenting att knäcka och det beror då på att folk lever i den sk dagsformen.

Nu kanske de blir rörigt,men fårga bara om ni inte förstår, jag har ibland svårt själv att förstå vad jag menar ibland, speciellt när andra inte förstår mig hur jag än gör. Jag tycker ju inte att jag är otydlig, men jag kanske är det. Däremot har jag hört från andra att de tycker jag är tydlig och så, men då har de ju jobbat med personer med diagnoser så då är det ju såklart de förstår.

Jossie94 skrev:Jag har ett problem. Det är såhär att några i min omgivning har för höga krav på mig, hur jag ska göra saker på det mesta. De ger ju tips och råd men det känns inte som att de förstår problemet när de upprepar hur jag ska göra saker och så. De är som att de säger att de förstår mig, men bevisar motsatsen. De verkar inte alls ha förstått.

Det som hjälpt mig mest, är att jag djupgående börjat "studera" mig själv, om hur jag är och vad som fungerar bra eller mindre bra för mig (t.ex förändringar eller spontana planer). Kunskaper i detta har underlättat för mig i hur jag kan få mina nära och kära att bättre kunna förstå och anpassa sig efter mina bästa förutsättningar.

Det mesta har jag fått upptäcka på egen hand och prova själv, men det ska även finnas hjälp att få via habiliteringen inom vården. http://habilitering.se/om-habilitering/ ... -kan-du-fa

elle skrev:Jag förstår din frustration.

Omgivning ställer ofta högre krav på kvinnor med npf. Vi ska vara duktiga och kämpa tills vi inte längre orkar. Det är fakta. Inget jag hittar på. Mitt tips är att söka stöd, ett nätverk av människor med likadant erfarenhet annars blir det väldigt ensam med kämpandet.

Nej, det är inte bara gå och skaffa jobb man måste även klara av jobbet. Din omgivning verkar ha noll förståelse för dig.

Även som kille så känner jag igen dessa höga krav mer än väl.

Jag var lite naiv i början med allting eftersom jag fick min diagnos sent (iallafall var det sent för mig) så när jag fick min diagnos så öppnades det en helt ny värld. Jag hade precis kommit ut från en vanlig skola där jag hade blivit utsatt för mobbning, bytte sedan till en asperger profil skola. Bara det gjorde att jag bearbetade dels det jag varit med om och själva förändringen. Redan där hade folk ingen förståelse varför jag gjorde olika val och var som jag var.

Folk förstod inte varför jag mådde dåligt då men jag gick ju igenom 3 olika förändringar på väldigt kort tid.
Jag hade också precis kommit ur ett destruktivt förhållande. Detta var längesen, men jag tycker ändå det är konstigt att folk har så svårt att förstå sådant här, när man är så pass tydlig.


Sedan dess har de bara varit att folk inte fattar att jag har svårigheter. Jag har ju försökt prata om det på alla möjliga sätt, men de har typ tröttnat på alla gånger jag försökt. Jag har tröttnat på att försöka förklara så att de förstår, de vill ju inte förstå heller. Det är där problemet är, att det blir någonting fel där emellan.

Jag tror det har med att folk dels svårt att förstå för att de utgår från sig själva men också att de har väldigt höga krav, för att de bryr sig. Men de bryr sig tyvärr för mycket, det hjälper inte för att de blir mer som att de tror jag är ett litet barn.

De tror inte att jag klarar saker själv. Jag skulle träffa min nuvarande sambo för några år sedan och då tyckte de jag inte skulle gå ut klockan 10 på kvällen, medan min syster som är yngre kunde vara ute och festa till klockan 04, för hon hade kompisar. Jag har inte så mycket vänner. jag var 22-23 då.


De tycker inte ens att de har curlat mig eller hur man nu säger, medan jag känner att de är curling föräldrar.

Det är ikadant med släkt osv, berättar jag minsta lilla om praktiker eller ngt så blir det bara en massa frågor, jag fattar att de bryr sig men jag märker ju att de behnadlar mig på ett annat sätt än andra som är i min ålder.

Jag har haft dessa problem i flera års tid, sedan jag fick min diagnos, det är som att det inte spelar någon roll att jag har en diagnos, för att hur jag än gör så tar det för lång tid, jag måste fatta att jag måste ha ett jobb och många vill hjälpa mig men de förstår ju inte ens att jag har svårigheter.

Jag har gått hos psykologer och då kändes det knappt som att folk som var med då, förstod s´vad det var som var fel och jobbigt. För dem var det bara vanliga möten kändes det som.

Känner också igen mig i vad ni beskriver. Är också kvinna, för den delen. Jag ber om ursäkt för textberget - menar inte att kapa tråden, utan jag vill bara komma med min insikt i problematiken.

Jag tror att samhället (och speciellt personer inom Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och liknande) hakar upp sig på den "högfungerande" delen av högfungerande autism. Som att autismen är icke-existerande bara för att man anses ha normal eller i vissa fall hög IQ.

Jag har kämpat med FK i nästan två år nu för att få stabil inkomst. Jag är 31 och blev också diagnosticerad i relativt hög ålder (27) efter påtryckningar av flera inom psykvården. Hursomhelst gick jag igenom en djupgående utredning där de testade i princip allt: blanketter att själv fylla i, intervjuer med mig och flera i familjen, begåvningstest, test hos arbetsterapeut, osv. Resultatet var skyhöga resultat på sådant som visade på autism, alltså maxade eller i princip maxade (på ett deltest tillhörde jag <1 percentilen på att se helheten, ett kasst resultat även om man jämför med andra autister).

Även testet hos arbetsterapeuten visade på motoriska svårigheter och problem med multitasking och att initiera saker. Klarar inte av större uppgifter om jag inte har ett steg-för-steg-schema. Även då hakar jag upp mig och överanalyserar allt.

Kruxet är att jag, med undantag av sådant som ställde stora krav på koncentration (jag misstänker att jag har ADD men psykiatrin vill inte testa så länge jag är deprimerad, vilket jag alltid har varit och troligtvis alltid kommer att vara) och delen som testade helhetsseende, fick bra resultat på begåvningstestet. Därav är jag "högfungerande" trots extrem sensorisk överkänslighet, omfattande problem med exekutiva funktioner, ingen central koherens och mina sociala funktioner är icke-existerande. Jag är också extremt rutinbunden och blir väldigt agiterad om någonting oplanerat inträffar och kan ibland inte varva ner på flera dagar.

Förutom att det känns svårt för egen del att vara så ojämn i mitt fungerande, så har FK hakat upp sig på den högfungerande delen.

Ironiskt nog har jag haft aktivitetsersättning sedan jag var 20, helt utan problem eller invändningar, när jag "bara" var diagnosticerad med depression och ångest. Då talade min handläggare om sjukersättning när jag fyllde 30, och att jag definitivt skulle få det beviljat med mina problem. Jag har alltså haft en ständigt närvarande depression sedan 10-11-årsåldern med ångest, posttraumatiskt stressyndrom efter flera övergrepp, och givetvis den odiagnosticerade autismen. Jag använder ordet ironiskt eftersom depression och ångest i varje fall har en teoretisk chans att botas eller bli bättre med medicinering och terapi.

Så fort jag fick "högfungerande autism" på papperet blev det andra toner, trots att autism är den av mina diagnoser som inte kan botas. Nu påstår FK att jag, efter flera år av gruppträffar och daglig verksamhet som inte har hjälpt med mina sociala eller exekutiva problem, kan arbeta heltid på något kontor eftersom jag "är intelligent nog att kunna utforma strategier som överkommer de svårigheter" jag har [ordagrant vad de sa i ett av sina beslut].

Nu är det ju så att jag har gått igenom hela livet med autismen odiagnosticerad, vilket innebär att jag redan har utvecklat de strategier jag kan. Samma strategier som togs upp på de åtskilliga autismträffar jag gått på i förhoppningen att lära mig någonting nytt som kan underlätta vardagen. Mina läkare (tre olika genom de senaste tio åren) har alla sagt att medicin inte hjälper mot mina problem. Jag har provat flera dussintals psykmediciner av olika sorter, och än så länge har ingen varit till någon som helst hjälp utan i värsta fall gjort besvären värre.

Dessutom har jag för några år sedan varit på SIP-möte med kommunen, psykiatrin och Arbetsförmedlingen (FK ville givetvis inte delta), där man kom överens om att jag inte klarar av ens särskilt anpassade arbeten som t ex. lönebidragsanställning. För att citera AF: "Det finns tyvärr ingenting vi kan göra för dig". Ändock påstår FK att jag visst kan arbeta 100%, efter att inte ens ha klarat av gymnasiet eller Komvux trots flera försök genom åren. Jag har självklart försökt arbeta, på flera olika arbetsplatser (praktiska jobb, administrationsjobb, kreativa jobb...), men som längst varade det 2.5 månader innan jag blev utbränd och apatisk.

Nu har psyk sagt att de vill ha till ett nytt SIP-möte, med FK, eftersom de vill ha svar på vad FK menar att jag kan göra när alla andra - oberoende av varandra - säger att jag inte kan X eller Y. Men återigen har FK sagt nej till att komma, och upprepar bara sitt mantra: "Men du är ju högfungerande." Så jag lever ständigt under hotet att FK gör att jag står helt utan inkomst (har för närvarande sjukpenning i särskilda fall på lägsta nivån, går knappt att leva på) då jag inte klarar av pappersarbetet med att gå på Soc, till exempel.

För att styra mitt inlägg tillbaka till huvudproblematiken i tråden så har jag haft turen att de flesta ändå är på min sida och ser såväl styrkor som svårigheter. Vad gäller myndigheter är det bara FK som lever i en bubbla. På inrådan av min dåvarande psykläkare ansökte jag om merkostnadsersättning för att få råd med inköp av hjälpmedel som underlättar framförallt de sensoriska och exekutiva svårigheterna, men även där blev det ett avslag pga. att jag är högfungerande. FK skrev till och med att jag hade fått merkostnadsersättning om jag varit lågfungerande, men i och med att jag inte är det har jag heller inga som helst besvär av min autism, enligt dem. De menar att det bara är att tänka bort sin autism.

Däremot har jag också varit utsatt för andra privatpersoners förutfattade meningar om högfungerande autism.

Till exempel menar min mamma att jag är lat och överdramatisk som får panikattacker av folksamlingar, har svårt med vardagssysslor och inte klarar av att koncentrera mig på sådant min hjärna finner ointressant. Mina syskon, alla utan anställning, menar att det är mitt ansvar att skaffa ett jobb och försörja alla andra i släkten eftersom jag är "högfungerande" och kreativ och att det bara är jag själv som sätter käppar i hjulet genom att överdriva min problematik. "Du kan bara du vill", osv.

Och så har jag haft före detta vänner som sa att jag bara söker uppmärksamhet och gör mig själv till offer när jag inte klarade av att gå förbi den plats där jag blev sexuellt utnyttjad som barn.

Det sistnämnda är väl inte relaterat till autismen, men det visar ju också på att många personer totalt saknar inlevelseförmåga och empati. Även det är ironiskt då neurotypiska individer ofta anklagar oss för att sakna empati.

Oj,du verkar ha det ännu tuffare än jag! Men ändå skönt att höra att någon annan har liknande problem, så att man kan hjälp varandra i sådana här situationer, precis som man gör nu på detta forum. Man är ju som sagt inte ensam om något problem oftast, då är det alltid skönt att ha personer man kan prata med. De behöver inte vara folk man känner för oftast så är de dem man känner som är jobbigast. För min del har de varit mest jobbigt att prata om sådant här till familj och släkt osv för att de förstår inte problemen. Hade jag sagt detta till en främmande person så känns det som att personen fullkomligt struntar i vad jag kan eller inte, för den är jag bara en vanlig person. Medan de som känner mig de tror i princip att de kan allting och bäst. Enligt dem har jag ingen diagnos, för när jag väl sagt att jag har svårigheter med tex praktiker (inte med att jobba utan med mängden, jag kanske inte kan jobba 5 dagar i veckan från 07-17 som alla andra. Detta är ju standard arbetstider folk har, men när man har diagnoser tex add eller som mig så har man mindre ork. Jag blir tex utmattad om jag gör saker intensivt. Jag Har ju förstås blivit bättre med tiden, men jag kan inte jobba inom restaurang branschen för det är både stressigt och väldigt rörigt och högt tempo. Det viktigaste är ju att kolla på personens behov och förutsättningar, det är iaf vad min jobb coach utgår från och så miljön såklart.

Sedan har jag en mild diagnos men jag har träffat personer med betydligt mer svårigheter än vad jag har och de har då God man, de har personal dygnet runt, de bor i gruppboenden, de trodde i detta fallet på den DV jag gick på, på spöken och så var de två som bytt namn, en bytte namn flera gånger och man fattade aldrig vad personen hette och den andra tror jag bara kallade sig för det då personen tyckte väl namnet var fint, men tror personen hette ngt annat egentligen. Så det finns alltså olika grader av diagnoser och hur mycket stöd och hjälp man vill ha, men jag får då oftast (mer förut när jag bodde hemma) ofrivillig hjälp, för jag har aldrig bett om någon hjälp. Det är bara folk som tror jag vill ha hjälp för märkliga grunder. De har sagt att jag verkar osäker bland annat för att jag ställer frågor/vill ha andras åsikter.

Jag visste inte om att jag hade en diagnos här, men jag frågade en massa saker under en hemkunskapslektion i nian (jag är 25 nu) varpå hemkunskaps läraren undrade varför jag frågade så mycket. De värsta var ju inte att hon frågade mig först utan gick till en annan person som berättade det för mig. Så jag frågade henne och då sa hon ngt med ah, men du frågar ju så mycket. Sedan fick hon väl en tankeläsare för hon va jätte trevlig dagen efter tror jag det var. Är det inte en lärares jobb att hjälpa elever? Inte bara men varför frågar de så mycket? Man frågar ju mycket för att det är ett sätt att lära sig.

Jag vet inte om det är för att folk som känner en har lättare att bry sig om en men tyvärr i negativt syfte, medan en främmande person inte kan gå in på djupet hur en annan person fungerar.


Varför tror ni att folk som känner mig har för höga krav på mig? Är det vanligt att folk har höga krav i allmänhet på andra och speciellt om man har något funktionsnedsättning eller funktionshinder? Är man sårbarare då och då ska alla bry sig om en?

Jossie94 skrev:Oj,du verkar ha det ännu tuffare än jag! Men ändå skönt att höra att någon annan har liknande problem, så att man kan hjälp varandra i sådana här situationer, precis som man gör nu på detta forum. Man är ju som sagt inte ensam om något problem oftast, då är det alltid skönt att ha personer man kan prata med. De behöver inte vara folk man känner för oftast så är de dem man känner som är jobbigast. För min del har de varit mest jobbigt att prata om sådant här till familj och släkt osv för att de förstår inte problemen. Hade jag sagt detta till en främmande person så känns det som att personen fullkomligt struntar i vad jag kan eller inte, för den är jag bara en vanlig person. Medan de som känner mig de tror i princip att de kan allting och bäst. Enligt dem har jag ingen diagnos, för när jag väl sagt att jag har svårigheter med tex praktiker (inte med att jobba utan med mängden, jag kanske inte kan jobba 5 dagar i veckan från 07-17 som alla andra. Detta är ju standard arbetstider folk har, men när man har diagnoser tex add eller som mig så har man mindre ork. Jag blir tex utmattad om jag gör saker intensivt. Jag Har ju förstås blivit bättre med tiden, men jag kan inte jobba inom restaurang branschen för det är både stressigt och väldigt rörigt och högt tempo. Det viktigaste är ju att kolla på personens behov och förutsättningar, det är iaf vad min jobb coach utgår från och så miljön såklart.

Sedan har jag en mild diagnos men jag har träffat personer med betydligt mer svårigheter än vad jag har och de har då God man, de har personal dygnet runt, de bor i gruppboenden, de trodde i detta fallet på den DV jag gick på, på spöken och så var de två som bytt namn, en bytte namn flera gånger och man fattade aldrig vad personen hette och den andra tror jag bara kallade sig för det då personen tyckte väl namnet var fint, men tror personen hette ngt annat egentligen. Så det finns alltså olika grader av diagnoser och hur mycket stöd och hjälp man vill ha, men jag får då oftast (mer förut när jag bodde hemma) ofrivillig hjälp, för jag har aldrig bett om någon hjälp. Det är bara folk som tror jag vill ha hjälp för märkliga grunder. De har sagt att jag verkar osäker bland annat för att jag ställer frågor/vill ha andras åsikter.

Jag visste inte om att jag hade en diagnos här, men jag frågade en massa saker under en hemkunskapslektion i nian (jag är 25 nu) varpå hemkunskaps läraren undrade varför jag frågade så mycket. De värsta var ju inte att hon frågade mig först utan gick till en annan person som berättade det för mig. Så jag frågade henne och då sa hon ngt med ah, men du frågar ju så mycket. Sedan fick hon väl en tankeläsare för hon va jätte trevlig dagen efter tror jag det var. Är det inte en lärares jobb att hjälpa elever? Inte bara men varför frågar de så mycket? Man frågar ju mycket för att det är ett sätt att lära sig.

Jag vet inte om det är för att folk som känner en har lättare att bry sig om en men tyvärr i negativt syfte, medan en främmande person inte kan gå in på djupet hur en annan person fungerar.


Varför tror ni att folk som känner mig har för höga krav på mig? Är det vanligt att folk har höga krav i allmänhet på andra och speciellt om man har något funktionsnedsättning eller funktionshinder? Är man sårbarare då och då ska alla bry sig om en?

Jag känner igen detta med att man får ''hjälp'' som man inte har bett om. Det är jobbigt och fruktansvärt kränkande. Bland annat tror min mamma att jag inte klarar någonting bara för att jag AS.

Grönt Äpple skrev:
Jag tror att samhället (och speciellt personer inom Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och liknande) hakar upp sig på den "högfungerande" delen av högfungerande autism. Som att autismen är icke-existerande bara för att man anses ha normal eller i vissa fall hög IQ.

Det är mycket troligt generellt sett iallafall
Kan i hög utsträckning relatera till ovanstående.

Ja men det är verkligen så, eller mer förut när jag bodde hemma, men känslan är ju fortfarande kvar. Jag har svårt att kunna göra saker själv utan att känna att folk ska komma och störa mig. Jag kan göra saker själv absolut, men så fort jag gör det, kan vara laga mat eller tvätta osv, så känns det som att folk ska komma och visa hur man gör. Som om jag inte kunde det, men vadå? Jag är ju 25, herregud, då borde man väl kunna laga mat tvätta osv? Däremot kanske inte en 3 åring kan göra det men nu när man ser 3 åringar kan de ju göra bättre saker än de flesta, de finns en kille som har en diagnos/sjukdom och är supergullig, han är typ 3-4 och han bakar. Ha har en youtube kanal.Visserligen hjälper väl hans pappa honom lite men ändå. Eller typ som en kille som jag såg idag på youtube, han spelade mozart och va super duktig. Men det jag menade med i jämförelse med just åldersskillnaden och erfarenheten, så kan ju tex jag mer då jag är 25 och levt längre än en 3 åring eller 10 åring osv.

Det är som om folk tror jag är 3 eller 10 år bara för att jag har en diagnos.

Jag fattar ju om man tappar plånboken eller ngt sådant att man gör det för att vara snäll, men det jag pratar om och syftar på, det är inte för att vara snäll, det är kränkande. Grunden är iofs att vara snäll, men det hjälper ju inte mig på något sätt att få för sig att jag vill bli behandlad som om jag vore 3 eller 10. Ett barn helt enkelt. Och dessutom inte för att jag har en diagnos, för de med diagnoser eller sjukdomar, de vill väl också känna sig normala eller passa in rättare sagt? Jag menar inte att man är onormal men man är annorlunda än de som inte har diagnoser. Även om det inte syns att jag har en diagnos utåt, så tycker ändå folk att jag är annorlunda. Vilket är konstigt, för de borde ju kunna se skillnad på någon som de inte syns på och på ngn som tex har down syndrom eller ngt som är mer tydligt. Nu är det ingen skillnad egentligen då alla är människor och unika på sitt egna sätt, men lite skillnad ser man ju. Om man ska vara riktigt petig så hamnar jag ju i den kategorin där folk inte har diagnoser för man ser ju ingenting på mig, medan de andra syns det ju på.

DEtta är bara för att förklara hur jag menar, detta är bara exempel. Jag Menar inget illa utan ville bara för det väldigt enkelt förklarat varför jag tycker det är konstigt att folk tycker jag är annorlunda, men vad de är framgår inte. Någon sa till mig att det märktes för att jag blev ledsen över en grej, men detta var ju en grej typ alla kan bli ledsna över. Så då har man automatisk en diagnos om man blir ledsen över tex att gråta till en sorglig film? Eller ? Och det sociala, det är svårt oavsett om man har en diagnos eller inte. Däremot har ju folk utan diagnos lättare att tolka och hitta genvägar för att förstå tex ironi, skämt osv.

Jag kan tex dra ett skämt, men då kanske ingen fattar för jag har fel tajming mimik osv. Men om man bara tittar på skämtet i sig, så är det inget konstigt.

Tex så drog jag ett skämt som en youtuber hade sagt i sin youtube kanal. Jag fick inte samma respons som han fick. Skämtet kanske var lite dagisnivå aktigt maybe men jag trodde att eftersom detta ändå var normala personer utan diagnoser som fattar sociaa koder så tänkte jag att de ändå skulle förstå. De gjorde det inte kan jag säga...Vilket också är rätt skevt. För enligt alla så är ju de proffs på sociala koder för att de har inga svårigheter med det, men som sagt så kan de välja beroende på situationen om de förstår eller inte, eller inte välja men tex såhär.

En grupp personer står i en klunga och då drar Pelle ett skämt. Alla skrattar åt skämtet.
Men Stina och Karin förstår inte skämtet men skrattar ändå som om det fattade skämtet ändå.

Medan vi som har diagnoser är väldigt ärliga när vi inte förstår, vi frågar då istället just för att vi inte förstår. Eller är det bara jag?

Sedan finns de de som har tex adhd eller add och förstår skämt men då har jag fått höra att de med adhd inte har svårigheter med sociala koder osv. Men Egentligen borde alla med diagnoser vara samma grupp, för att adhd är ju också en diagnos. Varför accepterar man då de med adhd ? Jo för det syns inte. Det syns inte på mig heller, så varför behaadlar man då mig annorlunda? Jag är ju precis som de med adhd isf. Jag tyker det bara är rätt skevt.

Grönt Äpple skrev:Jag tror att samhället (och speciellt personer inom Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och liknande) hakar upp sig på den "högfungerande" delen av högfungerande autism. Som att autismen är icke-existerande bara för att man anses ha normal eller i vissa fall hög IQ.

Tror verkligen att detta stämmer! Jag tog faktiskt lite illa upp vid mitt senaste läkarmöte när läkaren beskrev min autism som "inte lika svår" som andras. Sådana uttryck bara ökar mina skuldkänslor. Sen är det förvisso inte i illvilja detta sägs, snarare tvärtom. Men det känns ändock oerhört invaliderande. Jag vill snarare påstå att jag har "andra svårigheter" än de individer som läkaren menade och jag motsätter mig att värderas i jämförelse med andra, utan efter mina egna svårigheter och förutsättningar.

Grönt Äpple skrev:Så fort jag fick "högfungerande autism" på papperet blev det andra toner, trots att autism är den av mina diagnoser som inte kan botas. Nu påstår FK att jag, efter flera år av gruppträffar och daglig verksamhet som inte har hjälpt med mina sociala eller exekutiva problem, kan arbeta heltid på något kontor eftersom jag "är intelligent nog att kunna utforma strategier som överkommer de svårigheter" jag har [ordagrant vad de sa i ett av sina beslut].

Skrämmande! Jag slutar aldrig att förvånas över försäkringskassan och deras "metoder".

Grönt Äpple skrev:..men som längst varade det 2.5 månader innan jag blev utbränd och apatisk.

Efter gymnasiet påbörjade jag en KY-utbildning som skulle ta 1 år, där varade jag i ca 2 månader innan jag blev utbränd och apatisk och bara uteblev helt från skolan. Kunde inte ens förmå mig att meddela skolan att jag inte skulle komma tillbaka och fortsätta. Det var egentligen inte det akademiska som var hindret, det var det sociala. Hela min dagliga energi samt en del reservenergi gick åt varje skoldag. Detta gjorde det såklart svårt att plugga hemma inför prov. Inför omtentan fick jag låna än mer energi från min reserv, bara så att jag skulle kunna fortsätta på skolan och få beviljad CSN. Till slut tog självklart energireserven helt slut.

Denna cykel har jag sedan upprepat vid ytterligare 3 andra utbildningar som jag provat genom åren. Efter det senaste utbildningsförsöket blev det dock ännu tydligare. Fastän jag lyckades väldigt bra med det akademiska, (näst-högsta betyg av alla i klassen på tentorna) så kom ändå utbrändheten och apatin ca 2 månader in i utbildningen.

verbatim skrev:Tror verkligen att detta stämmer! Jag tog faktiskt lite illa upp vid mitt senaste läkarmöte när läkaren beskrev min autism som "inte lika svår" som andras. Sådana uttryck bara ökar mina skuldkänslor. Sen är det förvisso inte i illvilja detta sägs, snarare tvärtom. Men det känns ändock oerhört invaliderande. Jag vill snarare påstå att jag har "andra svårigheter" än de individer som läkaren menade och jag motsätter mig att värderas i jämförelse med andra, utan efter mina egna svårigheter och förutsättningar.

Exakt. Det är ju ändå ett spektrum det är tal om.

En del har typiska besvär, andra mer ovanliga, en del lätta besvär, andra svåra, och givetvis har alla en unik kombination av dessa. Det är, enligt mig, inte bara besvären i sig utan kombinationen av olika besvär som avgör hur en person faktiskt fungerar i vardagslivet. Du kan ha flera lätta besvär som tillsammans gör livet svårt, eller något enstaka kraftigt besvär som du kan arbeta dig runt med olika strategier.

Dessutom kan man ju fungera sämre eller bättre beroende på omständigheterna - t ex. får jag mycket synligare "symptom" om jag inte har sovit så bra, medan medelsvensson knappast skulle inse att jag har autism en av mina bättre dagar då jag faktiskt orkar maskera.

verbatim skrev:Denna cykel har jag sedan upprepat vid ytterligare 3 andra utbildningar som jag provat genom åren. Efter det senaste utbildningsförsöket blev det dock ännu tydligare. Fastän jag lyckades väldigt bra med det akademiska, (näst-högsta betyg av alla i klassen på tentorna) så kom ändå utbrändheten och apatin ca 2 månader in i utbildningen.

Jag känner så väl igen mig i det där, och är ledsen att du också har gått igenom det!

Jag hade heller inga problem med det akademiska - tvärtom så älskar jag att lära mig nya saker och har lätt för att minnas information. Det är allt det andra som suger så otroligt mycket energi - det sensoriska, sociala, bara att ta mig till utbildningen var så utmattande att jag säckade ihop innan dagen ens hade börjat.

Under gymnasiet gav jag upp hoppet om en vanlig utbildning och bytte till ren distansundervisning istället (det var väldigt nytt på den tiden), och det tog ju bort flera stressorer. Tyvärr tillkom nya istället: nu skulle man göra sitt eget schema, boka in tentor och telefontentor, resa till laborationslokaler på andra sidan landet, osv.

I slutändan fungerade det bättre än en vanlig skola, men jag lyckades inte slutföra min utbildning ändå.

Detsamma med Komvux, klarade 2-3 månader (och då klarade jag av att läsa på 200% fart) men sedan blev jag helt utbränd under minst ett halvår. "Rinse and repeat" tills jag helt enkelt gav upp när det kom fram att ett av undervisningsbolagen mitt Komvux hade anlitat till sina distanskurser hade "tappat bort" en massa betyg för både mig och andra, så att jag förlorade 500 poäng bara så där. Självklart hade jag inte energi att läsa om de kurserna, för att inte tala om studielånen som skulle ha tillkommit.

Ibland fantiserar jag om att fixa slutbetyget på Komvux eller gå på Folkhögskolan istället, men mina besvär är ju minst lika svåra idag så det känns hopplöst att ens tänka på det.

nevermind the bollocks

here is the sex pistol

För mig har det alltid tagit ca tre mån så orkar jag inte mera.
Samma nu med arbetsträningen..
Bara sover och sover och blir deppig och hinner/orkar ingenting annat.
Men jag har ju tydligen 100% arbetsförmåga enligt fk så...

Jag känner och jag tycker att det är såhär att folk i min omgivning har för höga krav på mig. Jag har sagt hur jag känner och att jag har svårigheter med vissa saker men de är som att folk får det till att jag vill ha det såhär. Ingen vill väl ha det såhär?

Jag läste att någon som va 30 plus också hade för höga krav på sig så det är ju fler som har det på detta sättet. Det har ju iofs med samhället och göra tyvärr men man vill ju kunna prata om allt möjligt med nära och kära men hur gör man om man inte kan prata om någonting utan att de blir missförstånd eller tjafs? Det bara går runt runt runt. En ond cirkel. De visar också även olika signaler tycker jag då de först säger att de förstår mig till att helt plötsligt bara varför klarar du inte av detta, vad var det som hände? När jag vet att de vet om hur saker ligger till.

Moderator Alien: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Jossie94 skrev:Jag känner och jag tycker att det är såhär att folk i min omgivning har för höga krav på mig. Jag har sagt hur jag känner och att jag har svårigheter med vissa saker men de är som att folk får det till att jag vill ha det såhär. Ingen vill väl ha det såhär?

Jag läste att någon som va 30 plus också hade för höga krav på sig så det är ju fler som har det på detta sättet. Det har ju iofs med samhället och göra tyvärr men man vill ju kunna prata om allt möjligt med nära och kära men hur gör man om man inte kan prata om någonting utan att de blir missförstånd eller tjafs? Det bara går runt runt runt. En ond cirkel. De visar också även olika signaler tycker jag då de först säger att de förstår mig till att helt plötsligt bara varför klarar du inte av detta, vad var det som hände? När jag vet att de vet om hur saker ligger till.

Hur känner du kring att läsa böcker?

Boken "Konsten att fejka arabiska : en berättelse om autism" av Lina Liman tycker jag är en otroligt bra skriven bok!
Hon lyckas formulera många av ens egna tankar och upplevelser med ord man själv inte kunnat hitta. Den boken har min pappa fått läsa. Nu märker jag att han har en bättre förståelse för mig och hur jag är.
Både i ord och handling.

Jag har försökt med det mesta. Kurser. Psykologer, berättat själv mm. Känns som ingenting hjälper

Grönt Äpple skrev:Detsamma med Komvux, klarade 2-3 månader (och då klarade jag av att läsa på 200% fart) men sedan blev jag helt utbränd under minst ett halvår. "Rinse and repeat"

Hur kom det sig att du läste på 200% fart? Det är väldigt mycket.

Vildsvin skrev:Hur kom det sig att du läste på 200% fart? Det är väldigt mycket.

Jag har alltid haft långa perioder av total utmattning varvat med mer energi och motivation, så i korta perioder klarade jag av en hel del studier. Speciellt då många av kurserna var mer eller mindre bara hemarbeten, så jag slapp det sociala i de fallen.

Sedan har jag bra minne och lär mig saker fort, samt älskar att lära mig nya ämnen eller fördjupa mig i någonting. Så när det gäller studier uppnår jag hyfsat lätt hyperfokus. Det i kombination med att jag oftast kommer ihåg det jag läst igenom bara en gång, har gjort att jag klarade av 200% utan att lägga ner mer tid än vad de flesta lägger ner på 100%.

Tyvärr gällde det bara ideala ämnen med mycket essäer och hemmastudier. Det var värre med t ex. kemi och fysik där jag måste vara i byggnaden och umgås med andra, trots att jag gillade de ämnena också. Men det sög bort all min energi och gjorde att jag blev utbränd och mer deprimerad.

Detsamma med arbete, för den delen. Jag klarar inte av att arbeta med andra alls, eller ens att ta mig till en fysisk arbetsplats. Alla "riktiga" jobb jag har provat har gått åt skogen hyfsat snabbt.

Däremot klarade jag av att arbeta hemifrån (översättning och copywriting) på kvartstid, men även det bara i korta perioder tyvärr. Det blir helt enkelt för mycket med allt runtomkring: jaga klienter, stressa över att inte ha tillräckligt många (eller för många) arbetsuppgifter, dokuementera allt för deklarationen, osv. Annars hade det bästa varit om jag kunnat vara egenföretagare på heltid, eller i varje fall i den utsträckning som behövs för att faktiskt kunna försörja sig själv. Men det fungerar ju inte om man bara klarar av max 25% ett par månader om året.