Jag hatar när folk använder sig av utstuderade påtryckningar (och försök att förminska och förlöjliga mig i tron om att jag inte begriper detta) för att få det dom vill av mig. De tror att jag (för att jag har AS) ev inte kan genomskåda detta beteende. Det kan vara exempelvis "Du som har Asperger och är sååå smaaart, du boorde ju fatta....blablabla[känslomässigt dravvel].." (oftast med en förlöjligande min typ "upp till bevis nu, Einstein")
Eller "Det är klart, jag glömde att du har svårigheter med empati - du har ju AS".

Jag brukar bemöta detta på följande sätt: (Första argumentet, vilket är idiotiskt..) "Att jag har Asperger säger egentligen väldigt lite om hur smart jag är i _alla_lägen. Däremot säger det en del om dig själv om du skulle råkat ha fått för dig att jag är det. Jag kan upplysa om att att ha AS innebär att man kan vara direkt DUM i vissa avseenden, medan man är smartare i andra. Precis som med andra människor m a o. Det är ett lika ogenomtänkt argument som om jag sade till dig att du bör kunna läsa mina tankar för att du kanske har lättare att tyda undermeningar i vad folk säger."

Argument nummer två bemöter jag såhär (har lärt mig vid det här laget): "Om du uppfattar mig som oempatisk så kanske det är för att jag är det emot dig. Och förmodligen vice versa (trots att jag inte är så pass oförskämd att jag skulle säga det rakt ut). Något du vill ha förståelse för från mig kanske jag ser som totalt oväsentligt och i mina ögon något som inte skulle utgöra ett problem om det hände mig (därav din tolkning att jag är "oempatisk"). På precis samma sätt är det omvända, dvs när jag har problem. Få som inte lider av de svårigheter jag har kan sätta sig in i och förstå vad jag tampas med. Innan jag förstod att andra inte kan det så upplevde jag andra (normalfungerande) människor som ytterst oempatiska."

*Grr*

Nu är det oerhört sällan jag fått något liknande slängt i ansiktet menat på fullaste allvar, men de gånger det hänt har jag inte ens bemödat mig med att ge ett svar eller ett motargument. Det känns liksom solklart att det är bortkastat på en människa som väljer att uttrycka sig på det aktuella sättet.

Inlägget fick mig dock att inse att jag antagligen har och har haft en jäkla tur med de människor jag väljer att omge mig med. På min kant är det nämligen lyteskomik åt höger och vänster, och det är möjligt för att samtliga av dessa människor väljer att i första hand tolka mig, det jag gör och vad jag säger som min personlighet, och inte en diagnos.
Det är snarare jag som ibland försöker komma ur en diskussion med någon variant av "Men jag har Apsergers!", sagt med glimten i ögat. Hittills har jag aldrig kommit undan med den förklaringen utan får då höra att det inte är någon jäkla ursäkt eller förklaring. Och det är den nivån jag trivs bäst på. För själv identifierar jag mig inte med någon diagnos, och kommer säkerligen aldrig att göra det heller.

Det här med empatistörning och asbergers... kanske kom jag in på ett ot ämne, men vill ändå koppla det till ts-inlägget.

Jag får inte ihop det. Jag har inte mött en endaste aspie som inte har empati - för något. Visst, man kanske inte springer runt och har medlidande med folk, men inte heller tar man ifrån människor sitt ansvar och tar över liksom.

Jag har jobbat med personer med andra patologiska svårigheter och har mött människor som VERKLIGEN har empatistörningar, eller total avsaknad av empati, de har haft helt andra diagnoser än aspergers. Och det har yttrat sig på ett helt annat sätt.

Jag börjar fundera över om inte det är ett missförstånd i diagnoskriterier när man talar om bristande empati och empatistörningar ärligt talat. Skall jag ta min son ex som har en aspergersdiagnos på papper. Så visst tusan har han empati mot massor av saker i tillvaron. Bara inte mot allt eller alla och han genomskådar direkt när folk har sig själva att skylla ex, eller när folk mest tycker synd om sig själva. Det går han inte på. Jag tycker snarare att det talar för att han har en i avseendet god analysförmåga och att han är bra på att läsa VISSA saker i andras beteende.

Sedan finns det saker han inte alls förstår och som måste övertolkas och förklaras. Men inte heller det handlar om empatistörning, utan mer som om han talar grekiska i en värld där alla andra talar arabiska. Ungefär.

Kritisera mig! (om ts eller modd vill bryta ut ämnet till ett eget så är det helt ok!).

Kikarn skrev:Kritisera mig!

Jag håller helt med dig gällande AS och empati. Givetvis har vi empati MEN den kanske ter sig lite på annat sätt än hos NT. (Kanske därför de ofta misstar oss för att "sakna empati".)
Vissa aspergare har ju hävdat i media att de "saknar känslor", vilket jag tycker är mycket märkligt med tanke på att folk med AS ofta kommer in i depressioner exempelvis. (Klart man måste kunna känna känslor när man är deprimerad?!)

Själv har jag ofta upplevt att folk med autismspektrumstörningar t o m är MER känslosamma än NT. Men som sagt; detta ser nog olika ut från olika perspektiv.
Vad vi med säkerhet vet är att vissa med AS (eller autism) har svårt att uttrycka sig i tal. Det verkade som om han jag såg på TV t ex (som berättade att han och andra med "aspenbergers" saknar känslor) hade lite svårt för det (trots att han hade blivit omtalad som "väldigt verbal" ).

Kikarn skrev:(om ts eller modd vill bryta ut ämnet till ett eget så är det helt ok!).

Nej, nej. Det var precis de här frågorna (m fl) jag ville diskutera!


I övrigt blir jag, som sagt, förbannad när folk ger sig på försök att "förminska mig" (och utnyttja mig) genom sådana frågor/påståenden som jag skrev innan.
De kommer ingen stans med det..

tahlia skrev:Nu är det oerhört sällan jag fått något liknande slängt i ansiktet menat på fullaste allvar, men de gånger det hänt har jag inte ens bemödat mig med att ge ett svar eller ett motargument. Det känns liksom solklart att det är bortkastat på en människa som väljer att uttrycka sig på det aktuella sättet.

Skön inställning.

tahlia skrev:Inlägget fick mig dock att inse att jag antagligen har och har haft en jäkla tur med de människor jag väljer att omge mig med. På min kant är det nämligen lyteskomik åt höger och vänster, och det är möjligt för att samtliga av dessa människor väljer att i första hand tolka mig, det jag gör och vad jag säger som min personlighet, och inte en diagnos.

Det låter som du omger dig med bra människor! Det måste vara härligt.
Jag får ibland höra direkt skit om folk med AS. Förutfattade meningar som "Aspergare vill gärna tro att de är lite smartare än alla andra och att de vet bäst jämt".
(Detta ibland av folk som inte vet om att jag har diagnosen.)

Ett fd kille till mig berättade att han haft en chef med AS som trodde sig själv kunna göra allt andra kan fast 100 gånger bättre och snabbare. Det hade de på arbetsplatsen hänvisat direkt till hans diagnos. De menade även att han hade alldeles för höga tankar om sig själv och skulle vara glad om han ens kunde klara hälften av det han trodde sig kunna.
"Bara man säger till en person med AS att "Du är ju så smart" så kan man nyttja dem på alla möjliga sätt" menade han. (Just p g a att många av de han mött med diagnosen är så måna om att uppfattas som överintelligenta..

tahlia skrev:Det är snarare jag som ibland försöker komma ur en diskussion med någon variant av "Men jag har Apsergers!", sagt med glimten i ögat.

Det har jag sällan gjort. Kanske ibland på ett skämtsamt vis om det är något jag inser att jag missuppfattat som är typiskt "Aspergigt" att inte fatta. Ibland kan rätt komiska missförstånd uppstå, som bekant.

MEN jag vägrar låta min diagnos komma i vägen för mig i mitt vardagliga liv. Jag hänvisar enbart till min AS när jag måste ursäkta mig för att jag behöver vila (p g a överstimulans) och det gör jag enbart när jag är bland släktingar.

tahlia skrev:För själv identifierar jag mig inte med någon diagnos, och kommer säkerligen aldrig att göra det heller.

Inte jag heller. Jag tror inte heller det är så bra att göra det. Vi är ju alla individer. Trots att man delar samma diagnos med andra så innebär det ju inte att våra hjärnor är klonade och att alla våra svårigheter/ problem (eller tillgångar/ styrkor) är dem samma..

Detta snack om "överintelligens" hos AS folk är väl ganska överdrivet, det FINNS en och annan med as som är väldigt bra på vissa saker, då exempelvis matematik som gör att de kan få den stämpeln (Det existerar en seglivad myt i samhället att man måste vara extra extra smart för att förstå just matematik, vilket helt enkelt inte är sant)

Det kan ju mer ligga på ett plan att inte allt för få med as kan ha ett överdrivet "akademiskt" språk och därför uppfattas som mer smarta än de är?
Det är därför många barn med as kan uppfattas som "lillgamla", vuxna människor kan ju av naturliga skäl inte kallas "lillgamla" utan kanske det istället tar sig uttryck som att vederbörande uppfattas som extra "smart" av sin omgivning?

Snarare är det väl så att att det är vanligare åt "andra hållet" för as personer, svårigheterna är såpass dominerande i livet att de tar "överhanden" och gör det svårt att leva ett mer "normalt" liv?

missbutterfly skrev:Jag får ibland höra direkt skit om folk med AS. Förutfattade meningar som "Aspergare vill gärna tro att de är lite smartare än alla andra och att de vet bäst jämt".
(Detta ibland av folk som inte vet om att jag har diagnosen.)

Ett fd kille till mig berättade att han haft en chef med AS som trodde sig själv kunna göra allt andra kan fast 100 gånger bättre och snabbare. Det hade de på arbetsplatsen hänvisat direkt till hans diagnos. De menade även att han hade alldeles för höga tankar om sig själv och skulle vara glad om han ens kunde klara hälften av det han trodde sig kunna.
"Bara man säger till en person med AS att "Du är ju så smart" så kan man nyttja dem på alla möjliga sätt" menade han. (Just p g a att många av de han mött med diagnosen är så måna om att uppfattas som överintelligenta..)

Men detta stämmer ju ganska bra ändå. Många aspergare av den kaxigare sorten identifierar sig enbart med sin intelligens/talang, anser sig bättre än andra och blundar för ev problem både hos sig själva och hos andra med samma diagnos.

Medan å andra sidan många med dålig självkänsla eller överdriven ödmjukhet verkar identifiera sig enbart med sina begränsningar och känner sig dåliga även om de faktiskt är väldigt begåvade eller sympatiska.

Orealistisk självuppfattning (åt ena eller andra hållet) verkar nästan ingå i syndromet.

Själv möter jag väldigt sällan några fördomar mot AS. Umgås inte med folk som inte fattar och respekterar en ändå.

Jag är en mycket konstig blandning av det du nyss skrev, Inger. Ibland blir det så narcissistiskt att jag blir rädd för mig själv.

Garum skrev:Detta snack om "överintelligens" hos AS folk är väl ganska överdrivet, det FINNS en och annan med as som är väldigt bra på vissa saker, då exempelvis matematik som gör att de kan få den stämpeln (Det existerar en seglivad myt i samhället att man måste vara extra extra smart för att förstå just matematik, vilket helt enkelt inte är sant)

Det här är också en märklig aspergersmyt som jag ofta har mött och som jag lika ofta reagerar på. Visst, en del saker som för normaler framstår som "intelligens" (retar mig på ordet som inte säger ett smack, fast att de flesta verkar tro det... att vara intelligent är finnt som snus det).

Jag tror bestämt att de flesta med neuropsyiatriska egenskaper (skriver inte diagnos för vi är många som har problematiken men inte är utredda, likt förbaskad har vi samma egenskaper) har en ojämn begåvningsnivå. Man är en fena på vissa saker, men i andra avseenden så har man en begåvning kanske till och med under normen. (i mitt fall tal och matte ex).

Men jag tror att de flesta skaffar sig ex specialintressen i ämnen som ligger i närhet med starka sidor, eller som appellerar till starka egenskaper och funktioner och det är klart, har man kapacitet till fotografiskt minne, eller överinlärningsfunktion genom att ägna sig åt ett specialintresse, blir man ju till sist kunnig, eller hittar vinklar som ingen sett tidigare, kan ifrågasätta formella experter i området eller åtminstone föra dialog på deras nivå, det är väl inte så konstigt egentligen? Men för dem som klarar att leva ett liv med jobb 7-4, kommer hem, diskar, damsugar, pratar med grannen, lagar mat och går och lägger sig, och som kanske inte till vardags varken öppnar en bok eller närmar sig ämnen som anses "svåra" så är det ju i själva verket inte så svårt att glänsa eller att bli betraktad som överintelligent?

Visst, en del får väldigt höga wisc-tal, alla ligger kring normalavvikelseresultaten och rästen ligger där emellan, men alla med as är inte högintelligenta, trots allt. Och jag tror, att många som uppfattas som "genier" trots allt har en medelmåttig intelligensnivå om man skall se det till det stora hela, men ett visst ämne ligger i sfären för de förutsättningar man har.

Om man inte kan focusera på det man måste/borde, så hittar man ofta annat att focusera på istället.

Väldigt bra beskrivet, Kikarn! Jag brukar få över medel på tester men inte skyhöga poäng utan snarare handlar min begåvning inom vissa områden, just som du beskriver, om att jag har tid, ork, intresse och tålamod nog att snöa in på detaljer som andra inte gitter ta reda på, samt att jag inte bryr mig stort om majoritetens eller auktoriteters uppfattning i frågan utan föredrar att bilda mig en egen uppfattning, baserad på fakta och empiriska erfarenheter snarare än på den överförenklade och ofta vinklade version som serveras färdigtuggad för den late.

earlydayminer skrev:Jag är en mycket konstig blandning av det du nyss skrev, Inger. Ibland blir det så narcissistiskt att jag blir rädd för mig själv.

Samma här. Blir svårt irriterad om någon behandlar mig som mindre vetande, vilket tyder på att jag också identifierar mig med just intellektet, annars skulle man inte reagera nämnvärt. Samtidigt kan jag periodvis lida svårt av allt jag inte orkar, fattar eller förmår och ofta ställa orimligt höga krav på mig själv.

missbutterfly, Kikarn, tahlia, Inger

Ni skriver så bra om det här att jag skulle vilja sammanställa allt till ett enda inlägg och posta det under mitt eget nick.

Respekt!

Jag associerar till en tid av min uppväxt, ber om ursäkt om jag är långtråkig och självcentrerad, men jag TROR att jag har en poäng (är inte säker för jag har inte tänkt färdigt än).

Jag var som liten och ung ganska övertygad om att jag var lågintelligent, på riktigt altså, eftersom jag aldrig verkade begripa allt det andra verkade förstå och jag engagerade mig inte i att ta reda på vilket heller för den delen. Kunde det inte drickas eller rökas så var det inget att ha i alla fall. När jag började åttan var jag en sväng på fosterhem. Där ställde de kraven på att jag skulle gå på alla lektioner, jag behövde inte prestera, men jag skulle vara där, de kollade upp hur det varit under veckan och jag gick på en landsortskola, det gick knappt att ta sig därifrån eftersom alla busschaufförer hade järnkoll på vilka vi var, de körde både vanliga bussresor och skolresor, testade att ta mig in till stan några gånger och gav upp.

Nåja, hade jag inte varit på alla lektioner fick jag ingen veckopeng. Jag tänkte ju inte låta mig pressas eller manövreras med så enkla medel, sin veckopeng kunde de stoppa upp där solen inte lyser, jag hade inte tänkt krypa för den. Men visst, efter ett par månader utan att kunna köpa skivor så började jag mer och mer närvara vid lektionerna. Det mesta av tiden satt jag av. Kladdade på papper, störde så gott jag kunde och skickade lappar och satte igång andra så att det hände något mer än att lärarna stod där framme och tuggade sina jädrans mantran.

Efter ett tag så blev jag mer och mer intresserad av historia och samhällskunskap. Vi hade en lärare som var fantastisk på att berätta så att det gick in i skallen och blev bilder och scener och ord, och jag såg framför mig hur de svenska konungaätterna både slogs och lägrade och allt det där. Det var riktigt kul. Dessutom, den här läraren gav mig inte bannor om jag inte räckte upp handen, utan tvärtom, han uppmuntrade det så mycket han bara kunde. Det var kul! Wow!! Och det visade sig att jag hade förstått mer än de flesta i klassen och hade nästan full pott på alla hans prov.

Biologi var en fasa. Vi hade världens tråkigaste lärare. Och hallå? Skelettet? Det visste väl alla vilka ben som finns i ett mänskligt skelett, eller hur? Det var förstaklassinformation liksom. En lektion fick jag en utskällning som hette duga för att jag inte hade lyssnat, ett par dagar före ett prov.
-Vad sa jag nyss? (hatar den frågan, har ofta hört precis även om jag inte har lyssnat eller ser ut att ha lyssnat eller så sket jag i vad vederbörande sa, framförallt den här läraren som var en riktigt stropp som ägnade sig åt mobbing mot ett par elever i klassen, mig vågade han sig vanligtvis inte på, men den här gången var han översittare av stora format).

Jag talade om för honom precis vad jag tyckte och tänkte om både honom och hans lektioner och hans bristade förmåga att väcka intresse hos någon och att han kunde ta sitt skelett och stoppa det någonstans och jag undrade hur han kunde behandla oss som småbarn.
Jag fick ett tämligen överlägset svar: "om du är så duktig på det här, så kan du ju tala om för oss i klassen vad skelettdelarna heter? Varför inte på latin?".
Där gick jag. Hem. Och läste in skelettet på latin. Ett par dagar senare skrev jag mitt prov på latin och därmed fördröjde jag återlämning av provresultat för hela klassen med uträknat medelpoäng eftersom läraren inte kunde rätta mitt prov, utan det fick en läkare göra åt honom. (jag fick en stående ovation på provsvaret från läkaren kan jag säga och det här är en vandringsägen på flera skolor i våra trakter idag, men det hände faktiskt på riktigt).

Det var vad jag behövde för att inse att jag inte var korkad. Jag kan väl säga såhär att hade jag inte haft det året på den här skolan hos det här paret så hade jag fortfarande än idag trott att jag var en komplett idiot.

Jag fick ett tämligen överlägset svar: "om du är så duktig på det här, så kan du ju tala om för oss i klassen vad skelettdelarna heter? Varför inte på latin?".
Där gick jag. Hem. Och läste in skelettet på latin. Ett par dagar senare skrev jag mitt prov på latin och därmed fördröjde jag återlämning av provresultat för hela klassen med uträknat medelpoäng eftersom läraren inte kunde rätta mitt prov, utan det fick en läkare göra åt honom. (jag fick en stående ovation på provsvaret från läkaren kan jag säga och det här är en vandringsägen på flera skolor i våra trakter idag, men det hände faktiskt på riktigt).

LOL! Underbar läsning, Kikarn! Instämmer med ovanstående smajlisar.

*rodnar skamset men glatt*
Tack skall ni ha!

hm.. jag tror några förväxlar empati med sympati.

kortfattat så är empati att kunna sätta sig in i och förstå hur andra mår. Sympati är att bry sig. Man kan ha sympati utan empati och vice versa. Personer med AS kan ha lite svårare för att förstå hur andra känner, det betyder absolut inte att dom inte bryr sig om andra, men det är svårt att vara sympatisk för ett problem man inte alls förstår.

AkiraChan skrev:hm.. jag tror några förväxlar empati med sympati.

Varför tror du det?

Min erfarenhet säger mig att de som allra bäst kan förstå på djupet vad som är skillnaden mellan empati och sympati, många gånger är personer med as. Medan många andra verkar ha flera grader eller blandar ihop begreppen.

Kikarn skrev:Där gick jag. Hem. Och läste in skelettet på latin. Ett par dagar senare skrev jag mitt prov på latin och därmed fördröjde jag återlämning av provresultat för hela klassen med uträknat medelpoäng eftersom läraren inte kunde rätta mitt prov, utan det fick en läkare göra åt honom. (jag fick en stående ovation på provsvaret från läkaren kan jag säga och det här är en vandringsägen på flera skolor i våra trakter idag, men det hände faktiskt på riktigt).

Det var vad jag behövde för att inse att jag inte var korkad. Jag kan väl säga såhär att hade jag inte haft det året på den här skolan hos det här paret så hade jag fortfarande än idag trott att jag var en komplett idiot.

Detta exempel handlar om att sätta dit en lärare genom att nyttja sitt minne, inte som prov på nån intellektuell superprestration, (missförstå mig rätt, det är säkert inget fel på din intelligens) men som historia var den rätt kul
Märkligt att människor alltid har en tendens att blanda ihop intelligens med människorvärdet, det är två olika storheter som inte har med varann att göra

Garum skrev: Detta exempel handlar om att sätta dit en lärare genom att nyttja sitt minne, inte som prov på nån intellektuell superprestration, (missförstå mig rätt, det är säkert inget fel på din intelligens)

Absolut du har rätt, men jag måste medge att jag inte kunde sortera ut det när jag var 13/14. För mig just då, blev det ett tecken på att jag inte var helt obildbar; som en tidigare lärare hade uttalat.

Men visst fanns det en njutning i det hela, jag har alltid gillat att sätta åt lärare som jag inte har gillat på olika sätt, lärde mig att det här sättet var mer effektivt än andra. Förstår inte varför lärare ofta har den här effekten på mig?? *än idag ärligt talat...*

Garum skrev:Märkligt att människor alltid har en tendens att blanda ihop intelligens med människorvärdet, det är två olika storheter som inte har med varann att göra

Detta borde alla som tenderar att göra det skriva ut och klistra upp ovanför skrivbordet.

Inger skrev:Men detta stämmer ju ganska bra ändå. Många aspergare av den kaxigare sorten identifierar sig enbart med sin intelligens/talang, anser sig bättre än andra och blundar för ev problem både hos sig själva och hos andra med samma diagnos.

Medan å andra sidan många med dålig självkänsla eller överdriven ödmjukhet verkar identifiera sig enbart med sina begränsningar och känner sig dåliga även om de faktiskt är väldigt begåvade eller sympatiska.

Orealistisk självuppfattning (åt ena eller andra hållet) verkar nästan ingå i syndromet.

Intressanta reflektioner! Du har nog många poänger i det du skriver här.
*Läser, tar till mig, och funderar länge och väl*

Garum skrev:Märkligt att människor alltid har en tendens att blanda ihop intelligens med människorvärdet, det är två olika storheter som inte har med varann att göra

Sant. (Det är enbart förmåga när det gäller åstadkommanden inom sport som avgör människors värde. Inget annat, God damn it! )

Empati är väl inte min starkaste sida, även om jag inte har några problem att visa empati, så känner jag inget vidare för det inombords. Det är alltså inget som stör det sociala på något sätt. Vad jag kan se så verkar dom flesta här empatiska, sen tror jag inte att AS och empatibrist har någon relevant koppling. Det handlar nog mer om missförstånd i kommunikationen.

När man var liten och omedveten, då kunde det hända att jag tog för mycket när det var fika, så alla inte fick. När jag fick det förklarat för mig ryckte jag på axlarna, men jag kan tänka mig att många med diagnosen känner skam i en sådan situation.

Iaf jag tror att det viktigt att säga ifrån om man kan det, visst kan man ignorera men då kvarstår ju problemet. Eller så tänker jag i vilket fall. Men idioter är det ju ingen idé att lägga ner energi på, det kan jag hålla med om.