Eftersom min kurator var ganska klar över min diagnos, med hjälp av Neuropsykiatrin så blev jag medlem i detta forum innan jag fick diagnos. Igår fick jag diagnosen Asperger, medelsvår variant och även ADHD. Jag är 35 år, ska fylla 36.

Mina föräldrar blev intervjuade på mötet och de bekräftade att jag aldrig kunde sitta stilla som barn. De tyckte det var mycket dåligt av skolan att aldrig berätta att jag var mobbad, fast lärarna visste om det. De påstod att det var mitt fel att jag blev mobbad! Fick specialundervisning utan någon förklaring, varken till mig eller mina föräldrar!

Jag mobbades ständigt under hela min grundskoletid. Jag dög som reservkompis för två av tjejerna i klassen. Ann-Kristin stal bokmärken av mig utan att ångra sig. Belinda retade mig för att jag inte kunde uttala vissa ord som skinka etc. Men det var bara dem som ville vara med mig, då det inte fanns någon annan att leka med.

På högstadiet jagades jag med en tändare och hotades till livet! Lärarna visste om det och mina föräldrar med. Min mamma ville träffa mobbarens föräldrar men de kom aldrig på de extra föräldramöten som skolan ordnade!

En gång försökte min värsta mobbare, han med tändaren att strypa mig men då fanns det vittnen så då blev det fart på lärarna! Mobbaren avstängdes från skolan i några veckor, något mer hände inte.

Mobbningen fortsatte på gymnasiet så jag hoppade av. Provade sedan KomVux där jag fick en ny väninna som var äldre än mig. Har fortfarande kontakt med henne. På gymnasiet gick också en tjej som var äldre än mig och vi blev vänner men hon skolkade så mycket att vi inte lärde känna varandra så bra.

Provade på att jobba men fick sparken för att jag inte tog egna initiativ. KomVux hoppade jag också av då två nya lärare började mobba mig! Jag flyttade till annan ort, började läsa in gymnasiet på distans istället och det funkade bättre. Tyvärr var jag då ihop med en man som misshandlade mig, mest psykiskt.

Jag har alltid varit så sårbar, blir aggressiv av kritik, i skolan var jag en dagdrömmare men en av lärarna var så sträng att jag inte vågade drömma på hans lektioner. På rasterna satt jag ensam kvar i klassrummet och ritade, tänkte.

Jag lämnade den misshandlande mannen då han tagit strupgrepp på mig. Ändå hade jag svårt att inse hans avsikter. Jag blev övertalad att lämna denna man. Han hade ljugit och utnyttjat mig. Detta pågick under två års tid, julen 2003 flydde jag.

Nu har jag en underbar man och vi har en son som är frisk och välmående, han fyller snart 4 år. Nu vet ni mer om mig men inte allt, fråga om ni undrar något. Jag har inga behov av vänner som man träffar, brukar ändå bara sitta tyst. Hoppas jag är välkommen på detta forum! Nu när jag har diagnos känns det som en lättnad, samtidigt som jag känner att jag måste smälta detta.

Grattis! (Eller hur man säger, det är ju inte som att ha vunnit på lotto precis. Men brukar vara skönt att få veta.)

Hej och välkommen!
Jag säger också grattis, för i slutändan är det ändå en liten vinst.

Grattis som sagt, jag vill också ha. Eller veta om jag inte får. Dvs bli utredd.

Visst ska du känna dig välkommen, säger också jag.

Det är omtumlande när man börjar smälta hur det kommer sig att det gått i livet som det gått, dvs att detta haft att göra med AS och eventuellt övriga bokstavskombinationer såsom ADHD. Känner du en befrielse av att fått det hela ordentligt utrett, är du att gratulera. Det kan som andra redan sagt vara rätt skönt, något av en personlig bekräftelse.

För övrigt är det rätt många på forumet som - i likhet med mig - av ett eller annat skäl inte har någon formell diagnos. Det är heller inget villkor för att få vara aktiv på forumet.

Välkommen i klubben! Vi är ett osynligt världsomspännande nätverk som drar i trådar och styr världen dit vi vill! Moahaha!

Grattis här också!

Grattis (om man nu ska formulera det så)! Hoppas på en diagnos här också någon gång framöver!

Grattis !!!
Har själv fått tid på vårdcentralen, hoppas jag får en remisstill utredning. Vore skönt att veta varför jag funkar så dålit. Har fattat mer och mer, när jag läser här.

Tack! Jag har börjat smälta detta nu. Känns bra att veta varför jag fungerar så dåligt. Väntar på en funktionsutredning, men något jobb blir det nog inte.