Jag fick en karta, en annan än den samhället försökt pracka på mig hela livet, när jag fick min diagnos. Neuropsykiatrien (om det heter så, en specialist var hon iaf) som utredde mig var den första jag träffat som verkade förstå mig och ju mer jag berättade ju mer lättad blev jag.

Jag kan inte sova med öronproppar för jag ligger och lyssnar på hjärtljuden, skräckslagen för att de ska sluta!

Jag hatar hårstrån i ansiktet och kan inte sluta pilla om jag hittar dem. Det går så långt att jag pillar mig blodig om jag inte har en pincett. Visst försöker jag låta bli, men det är som om fingrarna själva hittar dit och klöser efter hårtstrået. Maniskt.

Jag har väldigt svårt för rum med mycket folk. Alla konversationer stökar till det för mig, jag kan inte följa och katalogisera dem alla.

Jag kan inte läsa av nya människor eller tolka dem speciellt bra. Tar ofta saker väldigt bokstavligt, uppfattar inte de där 'allmänt kända sociala spelreglerna' (alla känner tydligen till dem untom jag)

Extremt dålig tidsuppfattning, uselt lokalsinne och dåligt minne. Jag hittar i närområdet, runt tunnelbanan och i snäva cirklar runt de busstationer jag vågat nyttja. Problemet är att jag navigerar efter synminne, jag kan omöjligt läsa en karta och tillgodogöra mig informationen. Så om någon ställer upp en byggställning eller målar om en fasad går jag vilse. Jag har inga problem att försvinna in i det som för tillfället är intressant, flera timmar åt gången, utan att märka att tiden går.

Jag har tränat, tränat och åter tränat på balansen. Jag vet inte hur många eländiga timmar jag övat på att stå på ett ben, eller stå på ett ben och göra något osv. Jag kan fortfarande helt utan förvarning göra en massa snedsteg åt något håll och nästan ramla i sidledes när jag går, men problemen är inte så allvarliga som förut.

I skolan blev jag mobbad, jag vet inte ens varför eftersom jag alltid försökt hålla mig ur synhåll. Har aldrig lyckats bli kvar på ett jobb mer än några månader av flera skäl och tillslut tyckte FK att det nog var dags att ge upp försöken och ge mig sjukersättning.

Det här, och en del andra saker, gjorde mig deprimerad tidigare (därav att jag hamnade hos psyk) för jag kände ju av åtminstone ibland att jag var en udda fågel. Jag vet ju t ex att inte alla sover som om de vore döda vilket jag gör. Jag vaknar inte av mig själv utan behöver bli väckt, sambon ger sig inte förrän jag visat livstecken helt enkelt. Jag kan glömma som ingen annan, kanske glömmer jag att vakna?

Så, ialla fall, att få diagnosen och så småningom hitta hit och upptäcka att jag är funtad på ett annat sätt än de flesta andra men inte ensam om det, det var fantastiskt. Nu kanske det går att få ordning på livet?

Det är fantastiskt att äntligen känna igen sig och bli igenkänd i! Jag kommer ihåg det där.

Kanske är det just därför som det här stället kan bli rätt så beroendeframkallande - så var varningen utfärdad. Men officiellt välkommen från min sida varde du härmed (även om vi redan bytt ord)!

jonsch skrev:Det är fantastiskt att äntligen känna igen sig och bli igenkänd i! Jag kommer ihåg det där.

Kanske är det just därför som det här stället kan bli rätt så beroendeframkallande - så var varningen utfärdad. Men officiellt välkommen från min sida varde du härmed (även om vi redan bytt ord)!

Tack!

Jaa, det är en fantastisk känsla, jag trodde det var bara jag. Och jag blir så glad av att läsa att andra klarat av saker jag fortfarande brottas med. Det ger hopp!