Jag begår samma sociala misstag om och om igen.
27 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Jag begår samma sociala misstag om och om igen.
Neutrino skrev:Alien skrev:Man kan inte prata djupt med folk man bara känner ytligt (om inte bägge är aspergare då). Man måste börja med kallprat om väder och vind, sen bli lite mer personlig och till slut om man blivit riktigt goda vänner kan man diskutera det verkligt intressanta. Man får inte gå direkt på third base på första träffen för jämföra med amerikansk dejting!
Jag förstår också att folk inte vill prata om det mycket personliga el rentav privata med vemsomhelst. Tyvärr vill de inte heller prata om fakta, såvida de inte är speciellt intresserade av just det ämnet. Jag tänker på Sheldon Cooper som ständigt kommer med faktauppgifter som han tycker är intressanta men alla andra ser som fullständigt ointressanta.
Ok, men då undrar jag lite var gränsen går mellan någon man endast "känner ytligt" och någon man känner bättre än så. Vad går gränsen egentligen? Tycker att det är oerhört krångligt att veta på vilken "relationsnivå" man befinner sig (om personen i fråga endast är en bekant eller om personen är en vän till exempel).
Tja, bekanta är sådan man råkar på (vid busshållplatsen, i föreningen, på jobbet/i skolan) och som man pratar med just därför. Man pratar kanske om jobbet/studierna, föreningsintresset, att bussen är sen. Sen pratar man om vädret. Ska man prata något mera personligt så måste man fundera på om hen verkligen är intresserad. Man kan prata om vädret eftersom alla upplever det. Man kan prata om en TV-serie el Melodifestivalen, men då måste man först fråga om hen kollar på det. Man kan inte utgå från att andra intresserar sig för samma saker som man själv.
När övergår bekantskapen till vänskap? Kanske när man träffas bara för att träffas. När man känner att man kan ringa upp någon bara för att prata.
Jag tror inte att mitt problem är att jag frågar andra om deras privatliv och så. Problemet ligger nog i att jag inte ljuger och inte riktigt döljer saker om mitt eget liv när jag/vi väl pratar om det. Berättar inte allt för alla (jag är väldigt selektiv vad gäller vem jag faktiskt öppnar upp för) men jag tenderar nog till att ge allt för utförliga svar på frågor som handlar om mig själv och mitt liv. Det kanske blir lite tungt för folk. Jag vet inte. Hursomhelst, förstår du/ni vad jag menar? Vet inte riktigt hur jag ska formulera det hela.
Nej, problemet är oftast inte att vi frågar för mycket utan snarare för litet, dvs att vi är för självcentrerade. Folk kanske inte vill veta så mycket, särskilt inte om ens bekymmer. Och börjar man prata om personliga saker har man s a s tagit bekantskapen till nästa nivå. Den andra kan (omedvetet) känna det som om du pratar om personliga saker så måste hen också göra det, och det vill hen inte.
Jag begår samma sociala misstag om och om igen.
Neutrino skrev:Varför lär man hellre känna en person som döljer vem han/hon är än att faktiskt "handskas" med den riktiga personen?
Alla kanske inte vill visa hela sitt jag?
Om du funderar lite på att NT personer i princip för ett konstant lågintensivt socialt krig med baktalande, intriger och jakt på social status så ter det sig rätt naturligt.
Neutrino skrev:Det är konstigt för en av de "vänner" jag tror att jag nu förlorat var en person jag kunde umgås med i flera timmar, som delat privat saker med mig också och som jag tycker att jag trivdes ganska bra med. Detta förblir något av ett mysterium för mig.
Sådant händer. Kan vara bra att ha flera vänner.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Jag begår samma sociala misstag om och om igen.
Kattmat skrev:Det handlar inte om att man inte vill lära känna den riktiga personen, utan att det finns regler för hur man får vara som riktig person.
Folk föredrar att umgås med sådana som liknar dem själva. Men det sociala livet är delvis även en tävling i status, så folk vill känna sig lite bättre än den de pratar med. Uppfattas den de pratar med som väldigt mycket sämre (pga konstig, fattig eller annat) vill man dock inte ha något med den alls att göra - den platsar inte i klubben. Och om den de pratar med är väldigt mycket bättre (t.ex. extremt smart, supersnygg eller mycket rikare) är det inte heller bra för ingen tycker ju om att känna sig underlägsen.
Jag tror aspergare har så mycket sociala problem inta bara pga våra brister i att tolka kroppspråk och liknande, utan även att man brukar samtidigt vara både märkbart "sämre" och "bättre" än dem man pratar med, så det blir dubbelt fel.
Tror du har råkat hitta en rätt viktig aspekt. Neurotyper vill bli vän med sådana de kan höja sin sociala status med men samtidigt får gapet inte vara för stort eller ojämnt. Dessutom är det en status relation inte en utbytesrelation som för många med asperger. Alltså bör man framstå som lika men lite bättre men inte för mycket bättre. Utöver detta skall man vara jämn i sin bättre/sämre profil så att man framstår som normal och kan relateras till. Fram med skådespelartalangerna..
Har inte läst om någon psykolog eller pedagog som tagit med denna aspekt och det är mycket folk gör helt omedvetet så att det är helt omöjligt att fråga om det. Utan det måste observeras och testas.
Kattmat skrev:Har man erfarenheter som är väldigt jobbiga (eller som uppfattas som jobbigare än de är pga att de är ovanliga) kan man göra den andra obekväm för att den inte vet vad den ska säga till en, och då undviker den istället personen som gör den obekväm. Det betyder inte nödvändigtvis att den ogillar en, utan att den själv inte vill säga och göra fel saker så att du får en negativ uppfattning om den.
Denna mekanism har framgått då folk har haft någon tragisk upplevelse. De blir lämnade helt isolerade för ingen vill göra fel eller störa.
Kattmat skrev:Nu är jag säkert alldeles för cynisk och dömande; folk vill även känna gemenskap, förtroende och vara jämlika, men detta är tendenser som jag har märkt.
Det är bara ideér som neurotyper (kanske) har. När det kommer till praktisk handling ryker de automatiska sociala reflexerna in.
Alien skrev:Och börjar man prata om personliga saker har man s a s tagit bekantskapen till nästa nivå. Den andra kan (omedvetet) känna det som om du pratar om personliga saker så måste hen också göra det, och det vill hen inte.
Det är nog en omedveten eskalering som man kanske bör vara försiktig med.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Återgå till Att leva som Aspergare