man mår bäst när man helt slutar försöka anpassa sig efter alla andra och bara gör det man själv vill, även om man inte vet vad man vill!

Som sagt, prata med nån om det här. Nån som kan hjälpa.
Även om det kanske känns skönt att skriva av sig här så kan vi ju inte göra något rent ekonomiskt. Få en bra handläggare på AF som är förstående och vill hjälpa så ska du se att din ångest lättar.

Gav de exempel jag gjorde för att du skulle förstå att det finns lösningar att få. Just för att du inte ska behöva ha ångest. Och skuldkänslor är totalt onödigt eftersom du ju inte valt att må såhär, eller hur?

Men men, det löser sig! *peppa*

Jo jag har själv gått in i väggen, och totalt tappat orken bara sovit en mycket konstig känsla att plötsligt tappa alla krafter.
Det beror i mitt fall på att när jag påbörjar nåt finns det inget stopp.
Samt att min galna dåvarande läkare skrev ut amfetamin till mig utan indikation.
Jag har inte adhd eller narkolepsi.
Jag hoppas allt ordnar sig för dig!
.

mikael skrev:Jo jag har själv gått in i väggen, och totalt tappat orken bara sovit en mycket konstig känsla att plötsligt tappa alla krafter.
Det beror i mitt fall på att när jag påbörjar nåt finns det inget stopp.
Samt att min galna dåvarande läkare skrev ut amfetamin till mig utan indikation.
Jag har inte adhd eller narkolepsi.
Jag hoppas allt ordnar sig för dig!
.

Jag bli åxå inne i saker och glömmer att äta å gå på toa typ. Sen e jag konstand stressad, jag går inte jag springer, kan inte äta lugnt jag slänger i mig maten, har inte ens ro att sova för dygnet är för kort, böcker är det bara att glömma.

sussi83 skrev:...

Jag bli åxå inne i saker och glömmer att äta å gå på toa typ. Sen e jag konstand stressad, jag går inte jag springer, kan inte äta lugnt jag slänger i mig maten, har inte ens ro att sova för dygnet är för kort, böcker är det bara att glömma.

Känner igen mig. Böcker orkar jag sällan (även om jag älskar böcker) för jag läser så otroligt mycket på nätet varje dag. Och att glömma mat, sömn osv. Hade jag bott själv hade det säkert varit ännu mer tydligt.

Jag fick igår tre diagnoser:

* GAD (generellt ångestsyndrom) = i mitt fall: en ostoppbar stress av att vara arbetslös med press att vara del-familjeförsörjare
* Autistmspektrumdrag
* Eventuell mild ADD (jag fattade inte detta, måste kolla upp det)

Jag tror att om man hittat till det här forumet och har svårt att hitta struktur i vardagen och hitta lugn när man väl sitter och ska göra nånting, då är det dags att fundera över ADHD/ADD/asperger/autism och liknande NPF-diagnoser.

barracuber skrev:

sussi83 skrev:...

Jag bli åxå inne i saker och glömmer att äta å gå på toa typ. Sen e jag konstand stressad, jag går inte jag springer, kan inte äta lugnt jag slänger i mig maten, har inte ens ro att sova för dygnet är för kort, böcker är det bara att glömma.

Känner igen mig. Böcker orkar jag sällan (även om jag älskar böcker) för jag läser så otroligt mycket på nätet varje dag. Och att glömma mat, sömn osv. Hade jag bott själv hade det säkert varit ännu mer tydligt.

Jag fick igår tre diagnoser:

* GAD (generellt ångestsyndrom) = i mitt fall: en ostoppbar stress av att vara arbetslös med press att vara del-familjeförsörjare
* Autistmspektrumdrag
* Eventuell mild ADD (jag fattade inte detta, måste kolla upp det)

Jag tror att om man hittat till det här forumet och har svårt att hitta struktur i vardagen och hitta lugn när man väl sitter och ska göra nånting, då är det dags att fundera över ADHD/ADD/asperger/autism och liknande NPF-diagnoser.

Jag ringde till min psykolog i förtvivlan i tisdags för situationen är nu ohållbar. Jag har varit hemma från jobbet sammanlagt i en månad nu. Jag har liksom ingen bra lösning på mitt mående nu. När jag kommer till jobbet blir jag helt slut efter 3 timmar, sen börjar jag dala. Tvingar mig framåt under arbetsdagen för att sedan vara totalt slut. När jag kommer hem väl innanför dörren så sköljer ångesten över mig och överaktiviteten slår till.

Blir mycket svårt att koppla av och jag kan inte ens se på TV. Sen är det en mycket ovan situation för mig att komma till ett tomt hem. Jag har alltid bott med någon så anpassningen har blivit svår för mig. Allt får så STOOOOORA proportioner.

Att sköta hemmet bli åxå ett jobb vilket gör att jag aldrig någon gång på dygnet kan känna mig avslappnad...

Hur klarar ni jobb och hem samtidigt?

Lever ni ensamma eller med partner/vän/annat?

Om ni lever ensamma hur klarar ni det?

Jag blir helt vilsen om jag lever ensam...jag mår bäst om jag får stöd och kan "låna" lite energi av någon.

Jag är som sagt väldigt känslig för förändringar som påverkar mitt liv. Som jag sa tidigare så är det första gången nu som jag lever helt ensam. Jag är totalt förvirrad av läget (kan ju inte fatta beslut MED någon utan måste ta alla själv).

Förstår inte hur folk klarar allt detta. Bara planering av middagar är en utmaning (sen ser jag liksom inget nöje med det eftersom jag endå äter själv).
Samma med städning, varför ska jag bry mig, endå bara jag här och ingen annan som ser. Annars gör man ju sånt för att det även glädjer någon annan. Jag måste se ett syfte med saker för att få det gjort (att man tex. gör någon glad). Köper sällan förklaringen att det "bara är så".

Förut så avledde sällskapet ångesten (även fast det inte alla gånger var ett bra sällskap). Fick betala höga pris för att slippa leva själv. Tillslut var det ohållbart. Så har nu bott själv sen mars i år.

Sen är det inte bara sällskapen man vill åt, jag känner mig halv om jag inte har någon att dela mig med. Jag har ett sort behov av närhet. Då laddar jag bättre mina batterier inför nästa utmaning. Dessuton så är det enbart då jag finner inre lugn...Jag är en person som får kramabstinens...är en själslig död för mig om jag inte får gosa (ej sex). Jag känner mig naken å en smula sårbar.

sussi83 skrev:Hur klarar ni jobb och hem samtidigt?

www.aspergerforum.se/hur-orkar-man-med- ... 15020.html

Sussi83 skrev:Lever ni ensamma eller med partner/vän/annat?

Gift med två barn (12 och 15 år).

sussi83 skrev:Hur klarar ni jobb och hem samtidigt?

Lever ni ensamma eller med partner/vän/annat?

Om ni lever ensamma hur klarar ni det?

Jag jobbar 75% och fixar inte heller hemmet. Precis som du så ser jag inte heller syftet med att städa eftersom ingen annan ser och då blir det inte heller gjort. Ibland blir det lite övertid och ser jag inte upp så att det inte blir för mycket så blir verkligen allt annat lidande också.

Lever ensam. Det är riktigt tråkigt emellanåt men jag har accepterat att det är på det viset så det känns oftast ganska bra ändå. Det viktigaste för mig har varit att, så gott det går, försöka styra mitt eget mående. Känner jag mig riktigt nere någon kväll så ringer jag farsan och pratar lite om precis vad som helst, det brukar avleda måendet från en nedåtgående spiral. Diska till lite najs musik brukar funka också, men det händer nästan aldrig eftersom det vid just sådana tillfällen känns näst intill oöverstigligt.

Därför kan man begära boendestöd av LSS om man har en diagnos om man inte orkar sköta hemmet!

Hur klarar ni jobb och hem samtidigt?

Det är tungt, speciellt då jag är timvikarie. Vet inte alltid i förväg när jag ska jobba, så då blir det lätt kaos. Stort kaos blir det även när jag fått klagomål och kritik på jobbet, för då kommer jag hem och orkar absolut inte göra något alls på flera dagar, jag tar det så hårt och tänker på det hela tiden.

Fast även när jag varit på fast schema har det varit jobbigt, lägenheten är ett enda stort stök och så får det vara tills jag är lite extra sammanhängande ledig. Disken växer sig stor innan jag tar hand om den, oftast har jag bara 1-2 tallrikar kvar och något enstaka bestick innan jag tar itu med det. Önskar jag hade en diskmaskin, skulle underlätta grymt! Men vart ska den stå i en 25 kvadrats lägenhet?

Jag behöver mer tid för att ta itu med något, och se vad jag ska och borde göra. Saker får oftast ligga framme för att det dras snart fram igen, men om allt ligger framme så blir det kaos! Men jag städar när jag har lite längre sammanhängande ledighet, men 2 dagar senare är det nästan lika stökigt igen. So whats the point? Har ingen som besöker mig förutom min pojkvän emellanåt. Har fått hjälp av honom i hårda jobb perioder att städa och diska. Vilket jag är tacksam över

Tror jag skulle passa bäst på ett ca 75% jobb eller ett varannan vecka natt jobb, då jag är som mest aktiv på kvällar/nätter.

Lever ni ensamma eller med partner/vän/annat?

Ensam, men min pojkvän sover över nån enstaka gång i perioder. Beroende på väder och jobb, är det för kallt kan han inte ha bilen i stan för jag har ju ingen motorvärmare.

Har han jobb är det bekvämare att vara hos mig. Men han föredrar att vara i sitt hem i en by 2.5 mil från mig. Jag brukade vara mycket hos honom förut, men tyckte alltid det var ett kaos att pendla mina saker emellan, kläder/mat och annat smått och gott. Det tog mer än det gav kändes det som Dessutom känner jag mig instängd där, glömmer jag något eller behöver köpa något så är det 2-2.5 mil bort och bensin är dyrt, så jag får inte skjuts för det. Mitt eget fel som inte har egen bil och körkort tycker han.

Om ni lever ensamma hur klarar ni det?

Ja, nu har jag ju pojkvännen hos mig ibland, men det har blivit allt mer sällan nu. Trist är det att vara ensam så mycket, jag vill ju ha min pojkvän i närheten hela tiden, kompisar kan jag i princip vara utan, hade gärna haft en äkta bästis, men jag har insett att det är onödigt att försöka fördjupa sig i andra människor då de bara sviker och går bakom ryggen på mig hela tiden.

Kaos i lägenheten får det helt enkelt vara. Jobba, betala räkningar, laga mat och städa. Det funkar ju även om det oftast blir för mycket, så löser det sig tillslut. Det svåraste och tuffaste är nog ändå att förstå och ta kontakt med olika myndigheter och sånt. Nu nyligen kom det papper från tjänstepension, man ska fylla i vilken man vill ha, men inte förstår jag vilken som är bra. Och kontakta och ställa frågor är inte min grej.

Nu kanske ska jag få hjälp med pensions grejen av en som min pojkvän känner, men personen vet inte om det än... Jag lär ju inte få det gjort själv. Ta kontakt med sjukhuset skulle ha behövt göras för längesedan, men jag vet inte exakt hur jag ska gå tillväga, vad som ska sägas. Nu nyligen har jag fått veta i alla fall att det räcker att jag går till en kassa på sjukhuset och säger att jag vill ha en läkartid så ska det tydligen vara lätt ordnat.

Jag måste alltid veta så mycket som möjligt innan jag ska göra något, så jag frågar alltid folk runt omkring mig för att få information.

Oj, det kan bli kaos i min hjärna om det kommer hem krångliga papper å sånt.

lettan skrev:Därför kan man begära boendestöd av LSS om man har en diagnos om man inte orkar sköta hemmet!

Jag har ingen aning om hur boendestöd funkar, men en viss uppfattning har jag skapat mig i alla fall. Och jag tror nog, om det visar sig att jag faktiskt har AS, att jag inte vill ha en sådan hjälp. För just nu känns det i alla fall som att jag hellre kämpar lite för att klara mig själv istället för att "ge upp" och ta den hjälpen istället. På sätt och vis skulle det göra att många får "rätt" också, de som tror att jag bara är lat och vill slippa undan saker och ting. Ibland undrar jag till och med själv om det inte är så när jag har fått höra det så många gånger.

Dessutom betvivlar jag att besöket inte är vidare anonymt. Dvs att grannarna förstår vad det är för människa som tittar över ibland. Det snackas rätt mycket i en stad av den här storleken också, å det vill jag inte veta av. Folk är fördomsfulla ändå så det räcker.

Egentligen borde jag bara skita i deras åsikter och göra vad jag vill, men jag undrar vad som är bäst egentligen. Att utåt sett försöka agera normal kostar energi, men det gör också vetskapen om att det snackas runt omkring. Usch, det låter säkert väldigt negativt, men jag vet ju inget annat så det är inget som numera tynger mig särskilt mycket.

prodge64....jag är med idg! Sen skulle jag bli gaaalen om någon styrde å ställde över mig. Trots på en gång! Sen skulle jag vara paranoid å tro att de snodde saker.

sussi83 skrev:prodge64....jag är med idg! Sen skulle jag bli gaaalen om någon styrde å ställde över mig. Trots på en gång! Sen skulle jag vara paranoid å tro att de snodde saker.

Jo, extra föräldrar vill man ju inte ha.. Sno tror jag dock inte att de gör eftersom de bara förstör för sig själva (de lär ju få sparken så fort det upptäcks tänker jag). Å andra sidan så är åtminstone jag sån att jag har så mycket prylar som jag så sällan varken använder eller ser så det är inte alls säkert att jag skulle upptäcka en stöld inom en rimlig tid. Men men, jag känner precis likadant angående mina kläder, för sakta men säkert känns det som att jag får mindre och mindre kläder kvar...

Det har jag verkligen inte sett av de boendestödjare jag träffat, tycker de har varit ganska ödmjuka och låtit en bestämma själv, de kommer ju bara dit för att man ska sätta igång själv med ngt m an behöver göra som katalysator annars händer ju inget om själv skulle försöka ta itu med nåt!

Men vad händer sedan, står de bara å glor tills man t.ex. har städat färdigt? Eller går de? För är det nåt jag vet så är det att om de går så fort det har fått igång en så hamnar jag på soffan direkt

Nä, de är med hela tiden

sussi83 skrev:Hur klarar ni jobb och hem samtidigt?

Lever ni ensamma eller med partner/vän/annat?

Om ni lever ensamma hur klarar ni det?

Tidigare har jag pluggat på heltid och samtidigt skött ett eget hem, men så drabbades jag av en psykisk kris när jag var färdig med examen, blev sjukskriven och flyttade tillbaka till mina föräldrar. Nu har jag kommit så långt att jag skaffat mig en egen lägenhet där jag sover och äter frukost. Jag är dock fortfarande mycket hos mina föräldrar (som bara bor en kvart bort till fots).

Någon partner har jag aldrig haft men när jag pluggade delade jag lägenhet med två andra studenter, så det här att bo på egen hand är rätt nytt, och jag är ärligt talat väldigt glad över att jag kan vara hos mina föräldrar när jag har lust.

Än så länge har jag inte sett något behov av boendestöd, men jag har erbjudits det, och jag kommer inte att skämmas för att använda det om det blir alltför jobbigt att klara hemmet när jag börjar jobba.

Boendestöd är inte "föräldrar", och de står inte och tittar på medan man städar.
De ska hjälpa dig att hitta dina egna sätt att få saker gjorda.

Ni kommer överens om hur ofta ni tror att det behöver städas, sen pratar ni er fram till vad som kan behövas för att det också ska bli städat.

Samma med papper, deras uppgift är att hjälpa dig komma fram till om du behöver hjälp med dem, eller om ni tillsammans kan hitta ett sätt att få det viktiga gjort.

sussi83 skrev:Har väl kommit till insikt med att det inte blir bättre än såhär...

Jag känner mig så himla utbränd och har fått vara hemma från jobbet i tre veckor (inte första gången man gör så). Försökt jobba igen men får panik och mår genast dåligt. För varje gång man blivit såhär har det bara blivit värre å värre. Är som att man e född med en begränsad mängd energi som inte fylls på när den är förbrukad.

Så nu blir det väl sjukskrivning...får panik bara av den stora apparaten som det innebär. Jag har aldrig varit det innan.

Sen oroar man sig för ekonomin åxå och hur jag ska sysselsätta mig på dagarna.
Jag känner ingen som är i samma situation så jag kommer känna mig ensammast i världen! Brist på sällskap kommer det bli..

Man får känner sig som en sämre människa för att man inte kan klara sig själv å på samma sätt som andra...kommer nog aldrig kunna jobba 100% igen. Jag är rädd att bli ett vårdpaket typ...eller grönsak...

Någon igenkänning?

Jag känner mig helt enkelt onödig.

jag känner igen mig mycket i det du skriver. jag har testat komma tillbaka liksom till jobb etc.. men blir panik. och för varje bakslag så blir jag bara ännu mer känslig. som det är nu har jag insett att jag MÅSTE lyssna på min kropp. problemet är att det är super svårt att släppa ansvar och krav och annat . även om jag vet jag måste tagga ner . börjat sakta lära mig släppa lite.. och det har räddat mig från att få total panik ialla fall. och även lära mig känna av när jag börjar låsa mig i en ond circel och då bryta och bara stänga av . oavsett vad det är.

Jag bor hemma, men vill så gärna flytta hemifrån och bo själv så att jag kan göra saker på mitt sätt, när jag vill hur fan jag vill.
Det är bara jobbigt att bo med andra.

Någon som vill byta?

Jahopp...då är det lördag idag.
Har tagit en kort paus eftersom jag är tvingad att jobba, har nämligen inte fått tag i någon läkare som kan skriva ett sjukintyg.

Ska det fortsätta så här så orkar jag inte leva längre... Jag skriver inte för att ni ska tycka synd om mig. Bara det att ingen förstår ju hur stora mina problem är. De syns inte så tydligt utåt!
Men inombords rasar kriget vilt.