Jag känner igen mig väldigt mycket i hur du känner dig, så du är långt ifrån ensam. Det skär i hjärtat att läsa eftersom jag förstår känslan. Jag har levt med det där sedan jag började högstadiet, några vänner har jag inte haft sedan mellanstadiet och mitt sociala liv idag består i stort sett bara av mina föräldrar och min bror (och mina syskon men dom bor långt här ifrån). Jag känner precis som du med att jag bara sitter inne och livet leder absolut ingen vart.

Som någon tidigare sa så beskriver du enormt bra med ord precis hur det känns, du är bra på att skriva om dig själv. Därför tänkte jag att du kanske skulle skriva ett mejl till din mamma om det känns så svårt att prata med henne, då behöver du inte oroa dig över att det blir fel när du ska förklara. Jag känner alltid att det är lättast att skriva. Eller så kan du säkert be en psykolog att få skriva istället så kanske du känner att du kan prata med honom/henne senare.
Om du vill diskutera så är du välkommen att slänga iväg ett PM om du vill.