Nagafolket, som främst bor i Nagaland i nordöstra Indien, uppgår till 3 miljoner människor. De talar naga, ett tibeto-burmanskt språk, och är kristna eller animister. De är uppdelade i flera olika undergrupper. Traditionellt var de huvudjägare (!), men i dag är de ett välutbildat folk. Vissa arbetar inom jordbruket, andra inom serviceyrken. Naga firar många olika högtider och varje nagaby har unika vävda mönster på sina sjalar.

Santalfolket bor i centrala och östra Indien, samt i Bangladesh. De uppgår till 4,5 miljoner människor som talar santali, ett austro-asiatiskt språk. De är hinduer eller animister. Traditionellt var de jägare och samlare, men numera bedriver de jordbruk. De leds av en byhövding som kallas manjhi. Santalerna är skickliga träsnidare och deras brudpalankiner säljs över hela Indien.

Khasifolket bor i Meghalaya och Assam i nordöstra Indien. De uppgår till 650 000 personer som pratar ett mon-khmerspråk (också kallat khasi). En del är kristna, andra är animister och förfädersdyrkare. Khasi tillhör olika klaner och gifter sig utom klanen. De är matrilinjära, dvs. släktskap räknas på kvinnosidan. Yngsta dottern ärver hemmet och har även ansvar för sina föräldrar när de har blivit gamla. Kvinnorna spelar en viktig roll i khasis samhälle. De driver familjens affärer och tar viktiga beslut i hemmet.

Chakmafolket bor i östra Indien och i Bangladesh. De uppgår till 300 000 personer som pratar flera dialekter av ett genemsamt chakmaspråk. De flesta chakma är buddhister, men en del är hinduer. De är svedjebrukare och en del föder upp fjäderfä. Chakma bor i bambuhus på pålar. Ris är deras basföda; däremot äter de inte nötkött.

Meitei (eller manipurier), 1,2 miljoner, utgör ursprungsbefolkningen i Manipur i nordöstra Indien. Deras språk kallas meiteilon. De är hinduer, kristna, muslimer eller praktiserar traditionell animistisk religion.
Meiteikvinnorna är jämställda med männen och sköter i regel familjens affärer, t.ex. försäljning av grönsaker och traditionella kläder. De är skickliga på att väva och fläta korgar.
De flesta meitei är jordbrukare och odlar främst ris och frukt. En del arbetar med fiske, men att fiska är också ett populärt fritidsnöje hos meitei. De utövar också många idrotter, som landhockey, polo, kang (påminner om boule) och en kampsport som kallas thang ta.
Sorgligt nog har Manipur flest HIV-smittade av alla Indiens delstater. Delvis beror det på att många arbetslösa ungdomar försöker döva hopplöshet och tristess med heroin.

Veddah är Sri Lankas urbefolkning, som i dag bara uppgår till ca 380 personer. De pratar sitt eget språk, samt singalesiska, och praktiserar sin egen religion (en del är dock buddhister). Veddah betyder ungefär "jägare med pilbåge" och kommer från ett sanskritiskt ord. Själva kallar de sig wanniyalaeto, "skogsfolk". Veddah är ett jägar-samlarfolk och äter kött från t.ex. hjort, kanin, sköldpadda, ödlor, apor och vildsvin. De förvarar kött i hål i trädstammar, som de pluggar för med lerkakor. Torkat kött i honung är en veddahdelikatess.
I dag utgör en stor del av veddahs traditionella områden av nationalparker där man inte får jaga, så många har fått gå över till jordbruk.
Traditionellt bar veddahs bara enkla ländkläden.
Vid veddahbröllop knyter bruden ett rituellt barkrep runt brudgummens midja.

Uighurerna, 7,2 miljoner, har sitt ursprung i provinsen Xinjiang Uighur (eller Östturkestan) i nordvästra Kina, där de kämpar för självständighet. De bor också i Kirgizistan, Uzbekistan och Kazakstan. P.g.a. förföljelse och politiska konflikter har många uighurer valt att fly och en del har kommit till Sverige.
Uighurernas språk är släkt med turkiska. De är muslimer, men det finns drag av andra religioner i deras tro.
Uighurerna är främst bönder och har p.g.a. det hårda klimat de bor i blivit experter på konstbevattning. De är berömda i Kina för sina fina meloner, äpplen och druvor.
Många uighurer arbetar också inom industrin, väver underbara mattor eller tillverkar vackra föremål i jade. Deras mat påminner inte alls om köken i östra Kina, utan är centralasiatisk, med pilaff, lamm och kebab. Uighurisk nougat är älskad i hela Kina.




Östturkestans flagga

Hui bor främst i en egen autonom republik i Kina, Ningxia. De uppgår till 8,6 miljoner personer och pratar mandarin. Alla hui är muslimer och huisamhällen är uppbyggda runt moskéer. Huibarn får både ett kinesiskt och ett muslimskt namn.
Huifolkets ättlingar kom från Persien och Centralasien till Kina mellan 600 och 1200 e.Kr. De flesta av dagens hui är bönder, boskapsskötare eller arbetar med affärsverksamhet. En del hui äger restauranger. Deras kök med lamm, nudlar och heta grytor är mycket populärt i Kina.

Manchurierna är en av Kinas största minoritetsgrupper på 9,9 miljoner. Deras traditionella land Manchuriet ligger i nordöstra Kina. I dag pratar de flesta manchurier mandarin, men försök görs att lära yngre generationer manchuriska. Tidigare var manchurierna schamanister, men i dag är de flesta ateister. Qing, Kinas sista dynasti, var manchurier. De gjorde det obligatoriskt för män att bära håret i hästsvans, något som förbjöds när Kina blev en republik 1911. I staden Shenyang i nordöstra Kina finns fortfarande gamla manchuriska kejsargravar och palats.
Traditionellt var manchurierna ett ridande jägarfolk, men i dag är de flesta bönder. Många odlar äpplen eller silkesmaskar.

Khampa, ca 1,5 miljoner människor, är ursprungsbefolkningen i den historiska provinsen Kham, i dag uppdelad mellan Tibet och Sichuan i Kina. De är ingen av Kina "erkänd" minoritet utan brukar räknas som tibetaner, men är i regel längre och grövre än de. Khampa praktiserar dock tibetansk buddhism. De är skickliga ryttar och försörjer sig på boskapsskötsel eller jordbruk. Deras traditionella kläder tillverkas av djurhud, ull, läder och siden. De låter håret växa mycket långt och knyter upp det i sidenband. Unga khampaflickor brukar bära flera kilo ädelstenar och värdefulla metaller i håret.

De 15,5 miljoner Zhuang som främst bor i provinsen Guangxi, är Kinas största minoritetsgrupp. Deras språk heter också zhuang. De har en egen religion, men praktiserar även buddhism.
Zhuangs rika kultur uppstod för över 2000 år sedan (till zhuang-fornlämningar hör bl.a. en 100 meter lång fresk i Guangxi och flera bronstrummor), De har en rik sångtradition med bl.a. en tävling där man sjunger till varandra och försöker komma på så kvicka svarsstrofer som möjligt!
Zhuang firar många traditionella högtider, t.ex. en där man ger förfäderna mat.

Vilka vackra folkslag, mkt intressant, kul att du tar dig tiden att lägga upp det här

Dai är en annan av Kinas minoriteter. De uppgår till ca 1,5 miljoner uppdelade i flera olika undergrupper. Förutom i Kina bor de även i Myanmar, Laos, Thailand och Vietnamn. Deras språk (som också heter dai) är släkt med thai. De pratar även mandarin. Dai är buddhister eller praktiserar traditionell religion.
Traditionellt är dai risbönder, men i dag arbetar många inom turism.
Dai är väldigt renliga. De vördar vattnet och tvättar sig många gånger per dag. Under den traditionella vattenhögtiden häller man vatten på personer av motsatt kön och har även tävlingar med drakbåtar.


Bai är ytterligare en kinesisk minoritet. De uppgår till ca 1,6 miljoner och bor i södra Kina. De pratar bai och mandarin. En del bai praktiserar traditionell religion, medan andra är buddhister.
Bai betyder "vit" och folket dyrkar denna färg. Baikvinnor bär sitt hår i en lång fläda under en huvudduk, en frisyr som kallas "fenixen böjer sitt huvud".
Bai försörjer sig främst på att odla ris och grönsaker, samt att fiska. De är framstående inom astronomi, litteratur och konst och har sin egen operaform!

Vaniljflickan skrev:Vilka vackra folkslag, mkt intressant, kul att du tar dig tiden att lägga upp det här

Kul att någon läser det.

De ca 3 miljonerna Yao eller Mien bor främst i södra Kina, men också i Vietnam, Laos och Thailand. De är ytterligare uppdelade i flera distinkta grupper som talar olika språk i språkgruppen hmong-mien (eller miao-yao). De är animister och förfädersdyrkare. Yao bor främst i bergstraketer och försörjer sig som risbönder, svedjebrukare eller opiumodlare. Precis som zhuangfolket är yao skickliga på växelsång, vilket används när män och kvinnor uppvaktar varandra. Yao brukar också sjunga tillsammans när de arbetar.
En typisk maträtt hos yao är youcha, oljigt te. Det tillreds genom att man steker teblad i olja och kokar dem i saltvatten för att sedan äta dem med ris och bönor, som soppa. Inlagda fåglar med salt och rismjöl anses också vara en delikatess.

De 1,3 miljonerna Akha eller Hani bor i Yunnanprovinsen i Kina, samt även i Myanmar, Laos och Thailand. De talar ett sino-tibetanskt språk och praktiserar traditionell religion. Akha utgörs av flera olika grupper.
Om två akha vill gifta sig med varandra, går deras respektive föräldrar tillsammans på en sorts rituell promenad. Om de inte möter några vildharar eller vargar på vägen, kan paret få ingå äktenskap.
Akha har en stark muntlig tradition och försök att introducera ett skrivsystem har inte varit särskilt framgångsrika.
Många akha arbetar inom turistindustrin och säljer t.ex. traditionellt hantverk. Akhakvinnor visar sin rikedom genom att bära huvudbonader med silvermynt, ringar, fjädrar och pärlor.
(Akhakvinnan är ovan är inte vampyr, hon har bara tuggat betel... )

De 600 000 lisu lever i Kina (Yunnan), Myanmar, Laos och Thailand. De talar sitt eget språk och har sin egen religion. Lisu bor i bambuhus på pålar. De har en eldstad i varje rum och dessa är centrum för familjelivet. De flesta lisu är bönder som odlar ris, majs, vete samt i norra Thailand även opium. De jagar även en del och duktiga jägare värderas högt.
Det finns flera olika lisu-grupper, med namn efter de traditionella dräkter de brukar bära (t.ex. svarta lisu och blomsterlisu).

Miao eller Hmong, ca 7,4 miljoner personer, bor i Kina, Laos och Thailand. De kallas också bl.a. Meo och H'moong. De är uppdelade i många distinkta grupper, t.ex. långhorns-miao. Kvinnorna lindar en bulle av sitt eget hår, förfäders hår (!) och garn runt två buffelhorn och fäster det hela med vitt band.

Andra miao bär flera kilo silversmycken!

Miao talar hmong-mienspråk och är schamanister och förfädersdyrkare. De odlar ris och majs, samt säljer broderier, vävar och batik. Miaoflickor lär sig tidigt handarbeta.
Efter vad jag kan förstå av artiklar på Wikipedia, är Hmong egentligen en undergrupp till Miao. Under krigen i Indokina rekryterade både Frankrike och USA hmonggrupper för att strida mot kommunisterna. Efter det kommunistiska maktövertagandet har hundratusentals hmong flytt från Indokina, främst till USA, Thailand och Frankrike.

Flickor från gruppen blomsterhmong.

Shanfolket, 3,9 miljoner människor, är ursprungsbefolkning i staten Shan i norra Myanmar. De är Myanmars största minoritetsgrupp och kämpar för självständighet. Shans flagga ser ut så här:

1200 - 1500 e.Kr. var Shan ett stort imperium.
Shanfolket pratar ett thaispråk. Majoriteten är buddhister och tron utgör en viktig del av deras identitet. De odlar ris, majs, tobak och bomull. Kvinnorna tar hand om hemmet, barnen och familjens affärer.

Även de 3,2 miljoner karenerna i sydöstra Myanmar söker självständighet för sin stat Karen. Deras flagga ser ut så här:

Karenerna pratar ca 20 egna språk, plus burmesiska och/eller thai. Många karener har flytt från Myanmar, framför allt till västra Thailand.
Karenerna är skickliga vävare. Deras verk går ofta i svart, vitt (renhet), rött (mod) och blått (trofasthet). Ogifta karenkvinnor bär vita klänningar, gifta bär longyi (en sorts sarong) och skjorta.
De största karengrupperna är sgaw och pwo, men den mest kända är padaung, "giraffkvinnorna".

Padaungkvinnor får redan som mycket unga en metallspiral fastsatt runt halsen. Nya ringar sätts fast på spiralen allt eftersom åren går och nyckelbenen trycks ned mer och mer, vilket resulterar i en mycket lång hals. Metallringar bärs också runt ben och armar. Spiralerna var en sed på utdöende ända tills turister började komma till padaung-land och tyckte att det hela var hur coolt som helst. Seden överlevde alltså, vilket lett till att många anser att padaung har exploaterats.

Igorot är en samling folkslag som bor på norra delen av Luzon i Filippinerna. De är 600 000 personer som pratar olika malajo-polynesiska språk. De flesta är animister, men några är kristna. Till igorot hör folkslag som ibaloi:

Och ifugao:

Ifugaos fantastiska terrassodlingar kallas ibland "världens elfte underverk" och de är klassade som världsarv av UNESCO.

Igorotfolken har traditionellt levt ganska isolerade, vilket har hjälpt dem att bevara många seder och bruk. Traditionellt har de varit bönder och mest odlat ris, men på senare år har många igoroter lockats att börja arbeta med träsnide eller i guldgruvor.
Igoroterna firar många högtider och framför ofta traditionella danser. I vissa igorotbyar finns två sovsalar, en för män och en för ogifta kvinnor.

Mangyan är ett samlingsnamn för flera olika folkgrupper som bor i högländerna på den filippinska ön Mindoro. De uppgår till 111 500 personer uppdelade i sex grupper: Iraya, Alangan, Tadyawan, Hanunuo, Buhid och Tabuhid.De har även ett eget skrivsystem. De flesta mangyaner är självförsörjande bönder och bedriver svedjebruk. Buhid är skickliga krukmakare, iraya är skickliga på att väva, alangan är kända för att tugga betelnötter och tabuhid börjar röka pipa redan i unga år. Mangyanerna bär ofta färggranna dräkter och pärlsmycken.

Iraya

Vaniljflickan skrev:Vilka vackra folkslag, mkt intressant, kul att du tar dig tiden att lägga upp det här

Håller med

Apropå Hmong: det är tydligen vanligt med blont hår och blå ögon ibland dem.




Vilka ögon!

Vad skumt!
Jag har sett bilder på blonda berber och blonda kurder, men hmong? Det var något nytt!