DN skrev:Två tyska forskare visar i en ny rapport att soldater i Nazitysklands väpnade styrkor brukade dödligt våld på ett mer skrämmande och cyniskt sätt under andra världskriget än vad som tidigare kunnat beläggas. Och dokumentationen om de kriminella handlingarna har soldaterna själva bistått med.
---
De dokumenterade samtalen fann Neitzel 2001 när han i brittiska och amerikanska arkiv sökte material till en rapport om ubåtskriget i Atlanten.

Det visade sig att de allierade satt i system att avlyssna vad tyska krigsfångar talade med varandra om. Syftet var inte att dokumentera brott mot krigets lagar; nej, det man var ute efter var information om tyska krigsmaktens strategier, planer och rörelser för att effektivare kunna kämpa ned fiendens krigsmaskin.
--
Att sedan slå fast att tyska krigsmakten var den grymmaste av alla låter sig inte göras, enligt forskarna. Sovjets Röda armén var Wehrmachts jämlike i benägenheten att ta till våld. När tyskar och ryssar under senare delen av kriget möttes i allt intensivare kamp på östfronten ledde det till ”en radikalisering” av våldet.

Zotlöterer: ”Jag sköt en fransman bakifrån. Han var ute och cyklade.”

Weber: ”Från nära håll?”

Zotlöterer: ”Ja.”

Heuser: ”Försökte han ta dig till fånga?”

Zotlöterer: ”Vilket prat. Jag ville åt hans cykel.”

DN skrev:I Sönke Neitzels och Haralds Welzers bok "Soldater" från i vintras ger många tyska soldater uttryck för större empati gentemot hästar än mot ryska civila

Peter Wolodarski i DN skrev:För det första skapade Stalin en säkerhetstjänst i samtliga länder, med betrodda och lojala utförare.

För det andra tog han kontrollen över det viktigaste massmediet, som på den tiden bedömdes vara radion.

För det tredje lades handen över det civila samhällets mest vitala delar: ungdomsorganisationer, kvinnogrupper, ja, allt som i framtiden kunde tänkas utmana den kommunistiska statsideologin.

Massmördandet var inte metoden för att ta greppet om dessa länder. Stalin opererade i stället genom selektiv terror och skickade enskilda individer österut, ofta till Gulagsystemet. Det kunde handla om personer som haft ledande positioner i motståndsrörelsen under kriget eller på annat sätt bedömdes kunna utmana det kommunistiska systemet. Sådana ”nationalister” skulle omintetgöras.

Signalen var urstark till dem som övervägde att opponera sig mot Moskvas allierade – ni har inte en chans.

Omvänt belönades de lojala i bristsamhället med bostad och karriärmöjlighet.

notwoodstock skrev:Berömd bok, som jag skulle vilja ha läst, även om jag inte trivdes med statistikkursen vi läste:




http://sv.wikipedia.org/wiki/Darrell_Huff

DN skrev:I dag utkommer ett unikt vittnesmål på svenska: ”Guantánamo – en dagbok”. Det är första gången som en fånge själv skriver om sina upplevelser därifrån. Han heter Mohamedou Ould Slahi och sitter inspärrad i det ökända fängelset på Kuba sedan 14 år.
---
”Jag kunde ha vägrat”, säger en av hans fångvakare som såg till att fången inte ens fick be sina egna böner, ”men då hade min chef kunnat ge mig ett riktigt skitjobb eller förflyttat mig till något taskigt ställe. Jag vet att jag kan hamna i helvetet för det jag har gjort mot dig”.
---
Det har varit många och långa juridiska strider innan boken kunnat ges ut. Författaren Larry Siems, som skrivit ”The torture report”, redogör för dem i ett långt och informativt förord. Effekten blir ännu starkare av att boken publiceras med svarta överstrykningar, så att läsaren kan se var den amerikanska censuren gripit in. Absurt.

Ingen har kunnat lägga fram några övertygande bevis för att Mohamedou Ould Slahi begått terroristbrott. Han infann sig frivilligt hos polisen i Mauretanien i november 2001 och utlämnades blixtsnabbt till Jordanien, satt därefter fängslad i Afghanistan och flögs senare i kedjor till Guantánamo. Det tog flera år innan hans familj visste vart han tagit vägen.

Illa nog, kan man tycka. När Barack Obama tillträdde som amerikansk president 2009 utlovade han att Guantánamo skulle stängas. Antalet fångar har visserligen minskat från cirka 240 till 125 men många lever fortfarande i ett rättslöst limbo i väntan på frigivning eller rättegång.