Nu tycker jag det hela börjar bli lite snurrigt här - men det är kanske bara jag och mitt mycket trötta huvud - så för att försöka återgå till pudelns kärna, eller hur jag nu ska uttrycka mig:

Har du överhuvudtaget ansökt om bostadstillägg, Puzzle?

Om inte kanske det vore bra att börja där, för det är nämligen inte förbjudet bara för att man råkar ha ett ganska stort sparkapital.

Som Kanin redan påpekat behöver pengar på banken (eller aktier, fonder, kapitalförsäkringar etc) inte heller innebära att man inte har rätt till en endaste krona i bostadstillägg, även om tillgångar över 100 000 gör att man får avdrag. Hur det beräknas och hur mycket det alltså påverkar ev. bostadstillägg har jag ingen aning om, men det lär du ju bli varse när du fått din ansökan genomgången av FK.

Man borde kunna konstatera att golvet i sjukförsäkringen är lite väl lågt, då det aldrig kan räcka till en hyra och mat.

Bali skrev:Har du överhuvudtaget ansökt om bostadstillägg, Puzzle?

Nej, för alla inklusive min handläggare på försäkringskassan har sagt att jag inte har rätt till det men tydligen är det inte säkert att dom vet vad dom pratar om.



Annars är det ju som sagt billigare månadshyra som är problemet men att hitta en lägenhet som är 1.000-1.500 kronor billigare och som fortfarande är inom samma kommun som där jag har mina kontakter via vården och LSS lär nog inte hända annat än om man hittar en bostadsrätt.

Hoppas det blev något klarare.

Gripandekylig skrev:

Titti skrev:Du har tre månader på dig när du blir arbetslös innan du måste bli sjukskriven, anmäla dig som arbetssökande eller göra något av de andra saker som skyddar din SGI. Inte bara en dag.

Är det så? Oj vilken dålig "expert" jag fick träffa i måndags i så fall. Hemskt att man ska hänvisas till en särskild kurator vid den öppenpsykiatriska vårdcentralen som ska ha försörjning vid sjukdom som specialitet och som enligt övrig personal, psykologer och läkare, ska "ha koll på allt" om det. Jag känner mig missnöjd.

Har uppfattat det som att SGI är automatiskt skyddad i tre månader efter att man blivit arbetslös om man har arbetat i minst 6 månader innan man blir arbetslös men att det ändå är viktigt att man redan första dagen man blir sjuk anmäler detta till FK för att man ska kunna få behålla sin SGI då man är arbetslös, här är info från Försäkringskassan Skydda din sjukpenninggrundande inkomst (SGI):

Vad händer med min sjukpenninggrundande inkomst om jag blir arbetslös?

Om du har arbetat i minst 6 månader innan du blir arbetslös är din sjukpenninggrundande inkomst automatiskt skyddad i 3 månader. Det innebär att du i 3 månader har samma SGI som när du arbetade.

...

Viktigt att det inte blir glapp mellan dagarna

Det är viktigt att du inte får något glapp med dagar då du inte gör något av sakerna ovanför. Om du exempelvis skulle bli sjuk när du är arbetslös måste du sjukanmäla dig till Försäkringskassan den första sjukdagen. Sen ska du på den första vardagen efter att du blivit frisk anmäla dig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen igen. Om du inte gör det kan du inte behålla din sjukpenninggrundande inkomst.

Läste några sidor och verkar som de som tycker att Puzzle inte alls förtjänar bidrag, utan ska först använda de pengarna hon slitit sönder sig för, trots det inte är en fast inkomst, annars är hon en cancersvulst på samhället!(även om dessa försöker linda in i början) Detta enbart för att denna var tvungen att göra så och inte verkar kunna stå ut med att en annan inte får samma staff!

Men egentligen varför ska Puzzle bry sig ett skit om det eller ens vad jag tycker. Det är hennes liv och man behöver vara rätt så själviskt för att ha ett bra sådant om man inte ska låta alla andra gå över en. Så länge man inte börjar gå över alla andra
Man är som långtidssjukskriven en cancersvulst på samhället, så enkelt är det. Men vi som ser oss en utvecklad civilisation tar hand om dom som har det dåligt så vi är som regel helt OK med cancersvulster som har en bra anledning till att vara en sådan.
Det är inte meningen att alla i vårt land inte endast ska överleva utan även att de ska leva bra. Står ju så i diverse lagar men folk verkar glömma bort det när det passar dem, ink FK.

Så investera, hitta ett kryphål eller w/e, skaffa ett en bostad du äger, sätt sprätt på pengarna eller lyckas ha kvar dem som en buffert för regniga dagar. Sen får väl andra har att sitta och sura för de valde att "slösa" bort sina pengar på hyra och mat.

Så nu får ni tjafsa i 13 sidor till Hoppas några råd som funkar kommit eller kommer fram

Nä, "cancersvulst" liksom "parasit" är i de här sammanhangen fascism.

Och vi ska inte klä oss i fascisternas uppfattning om oss.

Vi har den ersättning vi har rätt till enligt lag och svårare än så är det inte.

Att ha ett funktionshinder som gör att man inte kan arbeta är inte detsamma som att vara myglare.

Fascister och andra oförstående pösmunkar kan rätt och slätt fara åt helvete.

Jag har fortfarande svårt att greppa den där känslan av att straffas.
Puzzle sparade med planer på en framtid som innebar exempelvis att köpa en bostad utan att behöva skuldsatta sig, resa jorden runt, pensionera sig tidigt eller vad nu sparandet var tänkt till.
Jag tog ett studielån med planer på en framtid där jag hade en utbildning som faktiskt gav mig ett jobb. Istället blev jag sjuk. Istället för ett yrkesverksamt liv med hyfsad inkomst och sparande blev det ett liv balanserat på existensminimum och utan framtid.
Jag tog en risk när jag valde att studera och fick således "skylla mig själv" när jag blev sjuk.
Varför får man inte "skylla sig själv" när man tar risken att spara? För bevisligen är ju även det en risk man tar när man lever i ett samhällssystem som kommer att räkna av på vissa bidrag utefter den förmögenhet man har.
Försöker bara förstå vars känslan av att straffas kommer sig ur och från. Det är inte första gången jag hör den men det kan vara första gången jag träffat på någon som både är villig och kan förklara den för mig.

tahlia skrev: Det är inte första gången jag hör den men det kan vara första gången jag träffat på någon som både är villig och kan förklara den för mig.

Jag är dessvärre inte säker på om jag kan förklara den tydligare än vad jag redan gjort..

Jag skulle väl för det första inte säga att man får "skylla sig själv" för att man blir sjuk under skolgång men att ta lån är ju ändå mer av en risk. Som sagt, jobbet kan plötsligt försvinna eller om man lånar till en bil eller bostad så kan den ju gå sönder.

Medans sparande anser jag vara "det säkra", jag levde inte över mina resurser och la dessutom undan pengar samtidigt som jag ändå betalade skatt som en försäkring på att om något skulle gå fel så skulle jag kunna falla tillbaka på en sjukersättning eller vad det nu kan vara som skulle kunna betala för mitt leverne under tiden som jag var sjuk.

Men nu är ju sjukersättningen/aktivitetsersättningen så pass låg att man omöjligt kan leva på den vilket jag tycker att man borde kunna så jag känner att jag inte riktigt verkar ha "rätt" att vara sjuk för jag måste ju som betala det själv trots att jag betalat skatt tidigare.

Förstår du hur jag tänker? .

När de tre månaderna man har på sig efter att man blivit arbetslös har gått då får man inte missa en dag utan giltigt skäl. Vilka de skälen är finns listade i länken Wine postade för en stund sedan. Säkert att du inte uppfyller något av dem?

Varför har du för övrigt aktivitetsersättning och inte sjukpenning, förresten?

Puzzle skrev:Men nu är ju sjukersättningen/aktivitetsersättningen så pass låg att man omöjligt kan leva på den vilket jag tycker att man borde kunna så jag känner att jag inte riktigt verkar ha "rätt" att vara sjuk för jag måste ju som betala det själv trots att jag betalat skatt tidigare.

Det var länge sedan man kunde leva på garantinivåerna i trygghetssystemen, tyvärr.

nallen skrev:

Titti skrev:De [banken] är inte heller intresserade av hur mycket pengar du har utan av att du kan betala tillbaka det du lånar - och att du gör det.

Mnja, det är väl inte inne att amortera på bolån? Än så länge...

Fel av mig. De är ute efter att du kan betala räntor löpande även med ett mycket högre ränteläge än dagens. Och att du kan amortera enligt plan. De vill inte ha besvär med att realisera säkerheter.

Titti skrev:När de tre månaderna man har på sig efter att man blivit arbetslös har gått då får man inte missa en dag utan giltigt skäl. Vilka de skälen är finns listade i länken Wine postade för en stund sedan. Säkert att du inte uppfyller något av dem?

Varför har du för övrigt aktivitetsersättning och inte sjukpenning, förresten?

Jag funderar lite på:

inte kan arbeta på grund av sjukdom och har ett läkarintyg som styrker det

Men i såna fall skulle jag behöva ett läkarintyg på att jag inte hade kunnat arbeta tidigare men innan jag träffade läkare så hade jag ändå "återhämtat" mig något från när det var som värst. Jag tog mig ju uppenbarligen ut då och åt ändå i princip som jag skulle.

Varför jag inte har sjukpenning törs jag inte riktigt svara på men jag misstänker att det kanske kan ha något att göra med det där glappet där jag inte har någon sjukpenninggrundande inkomst och möjligtvis även att jag är ung som dessutom verkar vara driftig så dom vill gärna ha ut mig så snart som möjligt igen. Men som sagt så är det bara spekulationer då jag inte ifrågasatt eller ens tänkt tanken på att dom kanske inte utför sitt jobb på ett korrekt sätt.

Fenren skrev:Det var länge sedan man kunde leva på garantinivåerna i trygghetssystemen, tyvärr.

Stämmer säkert men innan jag blev sjuk hade jag ju ingen anledning att ha koll på sådant utan antog helt enkelt att det borde vara så.

Puzzle skrev:

tahlia skrev: Det är inte första gången jag hör den men det kan vara första gången jag träffat på någon som både är villig och kan förklara den för mig.

Jag är dessvärre inte säker på om jag kan förklara den tydligare än vad jag redan gjort..

Jag skulle väl för det första inte säga att man får "skylla sig själv" för att man blir sjuk under skolgång men att ta lån är ju ändå mer av en risk. Som sagt, jobbet kan plötsligt försvinna eller om man lånar till en bil eller bostad så kan den ju gå sönder.

Medans sparande anser jag vara "det säkra", jag levde inte över mina resurser och la dessutom undan pengar samtidigt som jag ändå betalade skatt som en försäkring på att om något skulle gå fel så skulle jag kunna falla tillbaka på en sjukersättning eller vad det nu kan vara som skulle kunna betala för mitt leverne under tiden som jag var sjuk.

Men nu är ju sjukersättningen/aktivitetsersättningen så pass låg att man omöjligt kan leva på den vilket jag tycker att man borde kunna så jag känner att jag inte riktigt verkar ha "rätt" att vara sjuk för jag måste ju som betala det själv trots att jag betalat skatt tidigare.

Förstår du hur jag tänker? .

Jag förstår att du tänker ur ett annat perspektiv än jag vilket antagligen beror på våra olika erfarenheter.
Sjukersättningen är omöjlig att leva på... Prova att leva på den med två barn att försörja.

Mitt perspektiv gör det väldigt svårt för mig att se din situation som annat än privilegierad.
Du hade turen att kunna arbeta och tjäna så pass bra att du, vid ringa 24 års ålder, lyckats spara ihop en stor summa pengar. Sedan hade du tyvärr oturen att bli sjuk. Men, tack vare dina tidigare möjligheter har du ett bättre skyddsnät än många andra, ett kapital att falla tillbaka på.
Nu kan man ju argumentera som ett högerspöke och mena på att alla hade kunnat göra samma sak, vilket inte ens stämmer, och att de som inte valde att arbeta och spara får skylla sig själva. Det argumentet har alltid varit tunt eftersom alla inte har samma möjligheter.
Ska jag applicera straffkänslan på min situation skulle jag då säga att jag blir straffad för att jag valde att skaffa barn (eftersom det inte ger mer i sjukersättning trots att det är fler munnar att mätta). Men jag valde ju barnen själv. Precis som jag valde att låna. Och precis som du valde att spara.
Shit happens liksom.
Med det sagt är det fullt möjligt att jag hade känt som du om jag varit i samma situation.

tahlia skrev:

Puzzle skrev:

tahlia skrev: Det är inte första gången jag hör den men det kan vara första gången jag träffat på någon som både är villig och kan förklara den för mig.

Jag är dessvärre inte säker på om jag kan förklara den tydligare än vad jag redan gjort..

Jag skulle väl för det första inte säga att man får "skylla sig själv" för att man blir sjuk under skolgång men att ta lån är ju ändå mer av en risk. Som sagt, jobbet kan plötsligt försvinna eller om man lånar till en bil eller bostad så kan den ju gå sönder.

Medans sparande anser jag vara "det säkra", jag levde inte över mina resurser och la dessutom undan pengar samtidigt som jag ändå betalade skatt som en försäkring på att om något skulle gå fel så skulle jag kunna falla tillbaka på en sjukersättning eller vad det nu kan vara som skulle kunna betala för mitt leverne under tiden som jag var sjuk.

Men nu är ju sjukersättningen/aktivitetsersättningen så pass låg att man omöjligt kan leva på den vilket jag tycker att man borde kunna så jag känner att jag inte riktigt verkar ha "rätt" att vara sjuk för jag måste ju som betala det själv trots att jag betalat skatt tidigare.

Förstår du hur jag tänker? .

Jag förstår att du tänker ur ett annat perspektiv än jag vilket antagligen beror på våra olika erfarenheter.
Sjukersättningen är omöjlig att leva på... Prova att leva på den med två barn att försörja.

En fråga får inte du underhålsbidrag från FK till ungarna?

Puzzle skrev:möjligtvis även att jag är ung som dessutom verkar vara driftig så dom vill gärna ha ut mig så snart som möjligt igen

Då vore knappast aktivitetsersättning (som kräver att arbetsförmågan är nedsatt under minst ett år) första valet.

slackern skrev:
En fråga får inte du underhålsbidrag från FK till ungarna?

För tjejen som bor hos mig på heltid har jag fått minumumsumman från pappan fram till i somras, då hon fyllde 18.
Situationen i sig är komplicerad då den andra tjejen på papper bor 50/50 men i verkligheten bor hos mig mer. Som ytterligare krångel är min äldsta i dålig kondition och kan inte söka aktivitetsersättning eftersom hon inte fyllt 19 så där finns ingen inkomst alls. Livet är rätt stressande för tillfället så att säga. Hä ordnar sig nog.

tahlia skrev:Jag förstår att du tänker ur ett annat perspektiv än jag vilket antagligen beror på våra olika erfarenheter.
Sjukersättningen är omöjlig att leva på... Prova att leva på den med två barn att försörja.

Mitt perspektiv gör det väldigt svårt för mig att se din situation som annat än privilegierad.
Du hade turen att kunna arbeta och tjäna så pass bra att du, vid ringa 24 års ålder, lyckats spara ihop en stor summa pengar. Sedan hade du tyvärr oturen att bli sjuk. Men, tack vare dina tidigare möjligheter har du ett bättre skyddsnät än många andra, ett kapital att falla tillbaka på.
Nu kan man ju argumentera som ett högerspöke och mena på att alla hade kunnat göra samma sak, vilket inte ens stämmer, och att de som inte valde att arbeta och spara får skylla sig själva. Det argumentet har alltid varit tunt eftersom alla inte har samma möjligheter.
Ska jag applicera straffkänslan på min situation skulle jag då säga att jag blir straffad för att jag valde att skaffa barn (eftersom det inte ger mer i sjukersättning trots att det är fler munnar att mätta). Men jag valde ju barnen själv. Precis som jag valde att låna. Och precis som du valde att spara.
Shit happens liksom.
Med det sagt är det fullt möjligt att jag hade känt som du om jag varit i samma situation.

Fetmarkeringen där är nog vad som är största problemet här. I min naiva lilla värld så trodde jag att skattepengarna man betalade in bland annat innebar att man skulle kunna leva på sjukersättning (utan att skjuta till extrapengar) om det skulle behövas...

Barn tycker jag inte riktigt "räknas" för det är inte dom som är sjuka (såvida man inte fått ett sjukt barn men då antar jag att man kan få någon form av stöd för det?) dessutom så har man ju en förälder till och barnbidrag. Medans jag då som sjuk, ensamboende singel och inte ens har råd till mig om det inte hade varit för att jag sparat.

Jag har svårt att se det som ett "privilegium" eller "möjlighet", det jag ser är att jag jobbade mig själv sjuk och sen får jag inte ens behålla det jag jobbade in men då är jag väl kanske lite melodramatisk.

tahlia skrev:

slackern skrev:
En fråga får inte du underhålsbidrag från FK till ungarna?

För tjejen som bor hos mig på heltid har jag fått minumumsumman från pappan fram till i somras, då hon fyllde 18.
Situationen i sig är komplicerad då den andra tjejen på papper bor 50/50 men i verkligheten bor hos mig mer. Som ytterligare krångel är min äldsta i dålig kondition och kan inte söka aktivitetsersättning eftersom hon inte fyllt 19 så där finns ingen inkomst alls. Livet är rätt stressande för tillfället så att säga. Hä ordnar sig nog.

OK det var tråkigt att höra, hoppas att det löser sig snart. Och det var inte meningen att snoka i din privatekonomi. Kan hon inte söka ekonomiskt bistånd från kommunen om hon är över 18 år?

Puzzle skrev:Barn tycker jag inte riktigt "räknas" för det är inte dom som är sjuka (såvida man inte fått ett sjukt barn men då antar jag att man kan få någon form av stöd för det?) dessutom så har man ju en förälder till och barnbidrag. Medans jag då som sjuk, ensamboende singel och inte ens har råd till mig om det inte hade varit för att jag sparat.

Jag har svårt att se det som ett "privilegium" eller "möjlighet", det jag ser är att jag jobbade mig själv sjuk och sen får jag inte ens behålla det jag jobbade in men då är jag väl kanske lite melodramatisk.

Barn räknas i allra högsta grad för är det öht någon som straffas för min låga inkomst så är det dem, trots att det inte är de som är sjuka.

Hade du inte sparat så hade du fått ett maximalt bostadstillägg på 4460:-/månad. Hade det gått att leva på den summan plus de 6300:- du får i aktivitetsersättning?
(Och igen, det tycks ju som du kan ha rätt till visst bostadstillägg även i din nuvarande situation vilket är jävligt att de som bör veta inte ens valde att kolla upp tydligen)

tahlia skrev:
Barn räknas i allra högsta grad för är det öht någon som straffas för min låga inkomst så är det dem, trots att det inte är de som är sjuka.

Hade du inte sparat så hade du fått ett maximalt bostadstillägg på 4460:-/månad. Hade det gått att leva på den summan plus de 6300:- du får i aktivitetsersättning?
(Och igen, det tycks ju som du kan ha rätt till visst bostadstillägg även i din nuvarande situation vilket är jävligt att de som bör veta inte ens valde att kolla upp tydligen)

Mja.. Man skulle väl kunna säga att barnen blir straffade men det är ju samma som om föräldrarna har dålig inkomst eller studerar eller kanske rent av är minderåriga.



Som jag sa så trodde jag helt enkelt att man skulle kunna leva på sjukersättningen om än knappt och inte att man skulle behöva betala bara för att man har möjligheten.

Med risk att göra en något otrevlig jämförelse men om jag skulle skaffa hund eller häst så kan man ju inte riktigt räkna med att det ska ingå heller. Jag menar inte att barn är djur men det är något man vet redan innan kommer att kosta.

Situationen är ju redan försämrad med måendet den borde inte behövas försämras ytterligare.

Vad man varken vet eller väljer är att bli sjuk. Hunden och hästen kan du då omplacera. Ska du sätta barnen på barnhem?

Blue86 skrev:Läste några sidor och verkar som de som tycker att Puzzle inte alls förtjänar bidrag, utan ska först använda de pengarna hon slitit sönder sig för, trots det inte är en fast inkomst, annars är hon en cancersvulst på samhället!(även om dessa försöker linda in i början) Detta enbart för att denna var tvungen att göra så och inte verkar kunna stå ut med att en annan inte får samma staff!

Det här kan jag då rakt inte hålla med dig om och jag har ytterst svårt att tro att någon här inte tycker att Puzzle skulle "förtjäna" ett bostadstillägg, eller vara så småaktiga att de önskar att andra ska plågas och ha det knapert bara för att de själva har eller har haft det.
Att många av oss ändå har starka åsikter kring detta med bidrag har ju egentligen inget alls med Puzzle att göra, men det är väl inte konstigt att ändå diskussionen blossade upp i just hennes tråd?

Jag missunnar då i alla fall rakt inte Puzzle eller någon annan ett bostadstillägg om de behöver och har rätt till det, men det finns ju ändå regler kring det som måste följas och de finns ju där av en anledning: att de som har det sämst ställt också ska få mest hjälp. Att rätten till bidrag minskar i förhållande till hur mycket egna tillgångar man har är väl ändå inget konstigt, utan bara sunt?

Att det hela sedan likväl ibland kan te sig "orättvist" när man kommer ner på individnivå är ju tyvärr så det måste vara, för regler kan ju inte anpassas efter varje individ. Ibland är man bara tvungen att "gilla läget" och försöka göra det bästa av situationen.


För att då nu återigen försöka ta tjuren vid hornen:

Puzzle skrev:

Bali skrev:Har du överhuvudtaget ansökt om bostadstillägg, Puzzle?

Nej, för alla inklusive min handläggare på försäkringskassan har sagt att jag inte har rätt till det men tydligen är det inte säkert att dom vet vad dom pratar om.

Okej, då anser jag att du omedelbums sänder in en ansökan till FK (här är blanketten) för handläggningstiden är ju inte alltid den kortaste, om man säger så.

tahlia skrev:Vad man varken vet eller väljer är att bli sjuk. Hunden och hästen kan du då omplacera. Ska du sätta barnen på barnhem?

Som jag sa så kan det ha varit ett slarvigt exempel.

Som jag förstod det så skaffade du barn efter att du blivit sjukskriven? I det fallet så vet man ju vad man har för inkomster.

Sen säger jag inte att sjukpenning ska vara"svältlön" och särskilt när man är beräknad att vara så länge så borde man kunna få högre än såna som mig som dom anser ska komma tillbaka inom nåt år.

Och som jag sa, måendet är ju redan försämrat och jag tycker det borde räcka så utan att man ska behöva försämra ekonomin också.