Lonya skrev:Teagirl, vart bor du?

Där jag bor just nu, finns det inte ens en neuropsykiatrisk mottagning, eller någon psykiatrisk mottagning överhuvudtaget. Kommer från Stockholm från början, jag var kärleksblind, och flyttade. Efter det, har allt rasat. Milt sagt.

Vill gärna träffa lite folk, en vän. Men dom få jag har, bor i Sthlm . . . har inte ens bil att ta mig härifrån. Har även en son på ett år, som pappan har, (lång historia) Inget jag önskar, är så ledsen. Känner skuld, och saknar min son. Misslyckad? Tjaaa . . .

Vad tråkigt att höra att du har det så jobbigt, finns det inte möjlighet att få hjälp i någon nära stad? Jag har i perioder pendlat en del för att få terapi, ett tag reste jag 10 mil enkel resa= 20 mil per dag
3 gånger i veckan till en behandling för anorexin och sen under ca 2 år reste jag så det var ca 1 timmes bussresa till och från behandlingen varav 1,5 av de åren var jag där 3 ggr/vecka sen bara 1g/vecka. Då jag pendlade 10 mil blev det lite för jobbigt för jag var hemskt sjuk och underviktig så till sist gick det inte men då jag pendlade en timme enkel resa så vande jag mig även om jag tyckte det var lite jobbigt.

Har du funderat på att flytta tillbaka till Stockholm? Jag har ju haft tankar på att jag vill flytta men jag har insett att jag behöver stöd i vardagen och där är mina föräldrar hemskt viktiga, de kommer ner och gör mig sällskap på kvällarna när jag har ångest och jag gillar att vara nära min familj med bror, farföräldrar och kusiner. De är en viktig del av mitt liv och därför vill jag inte flytta härifrån. Inte just nu i alla fall. Men på dig låter det som att det inte finns så mycket som håller dig kvar just där du bor? Vad är det som hindrar dig från att flytta tillbaka till Stockholm?

Har du någon som kan hjälpa dig att förklara att du behöver en helhet?

Man ska ju fan vara frisk för att orka vara sjuk.

Meppe skrev:Man ska ju fan vara frisk för att orka vara sjuk.

Så sant!

Det är egentligen helt otroligt. Helst ska man också ha ett välbetalt jobb så att man kan köpa sjukvården själv.

Teagirl skrev:

Lonya skrev:Teagirl, vart bor du?

Där jag bor just nu, finns det inte ens en neuropsykiatrisk mottagning, eller någon psykiatrisk mottagning överhuvudtaget. Kommer från Stockholm från början, jag var kärleksblind, och flyttade. Efter det, har allt rasat. Milt sagt.

Vill gärna träffa lite folk, en vän. Men dom få jag har, bor i Sthlm . . . har inte ens bil att ta mig härifrån. Har även en son på ett år, som pappan har, (lång historia) Inget jag önskar, är så ledsen. Känner skuld, och saknar min son. Misslyckad? Tjaaa . . .

Vad tråkigt att höra att du har det så jobbigt, finns det inte möjlighet att få hjälp i någon nära stad? Jag har i perioder pendlat en del för att få terapi, ett tag reste jag 10 mil enkel resa= 20 mil per dag
3 gånger i veckan till en behandling för anorexin och sen under ca 2 år reste jag så det var ca 1 timmes bussresa till och från behandlingen varav 1,5 av de åren var jag där 3 ggr/vecka sen bara 1g/vecka. Då jag pendlade 10 mil blev det lite för jobbigt för jag var hemskt sjuk och underviktig så till sist gick det inte men då jag pendlade en timme enkel resa så vande jag mig även om jag tyckte det var lite jobbigt.

Har du funderat på att flytta tillbaka till Stockholm? Jag har ju haft tankar på att jag vill flytta men jag har insett att jag behöver stöd i vardagen och där är mina föräldrar hemskt viktiga, de kommer ner och gör mig sällskap på kvällarna när jag har ångest och jag gillar att vara nära min familj med bror, farföräldrar och kusiner. De är en viktig del av mitt liv och därför vill jag inte flytta härifrån. Inte just nu i alla fall. Men på dig låter det som att det inte finns så mycket som håller dig kvar just där du bor? Vad är det som hindrar dig från att flytta tillbaka till Stockholm?

. . . Hade precis skrivit ett långt svar, så tappade jag det för att min dator inte var uppdaterad! Grrr! Skriver vid ett senare tillfälle.

<3

Meppe skrev:Har du någon som kan hjälpa dig att förklara att du behöver en helhet?

Man ska ju fan vara frisk för att orka vara sjuk.

Jag har själv försökt lyfta det efter att ha samlat mycket mod under en lång tid, en kompis till mig tog upp det med dom och mina föräldrar har försökt men nu på senaste tiden har det bara varit jag som kämpat själv och som du skriver måste man ju nästan vara frisk för att orka vara sjuk. Det tar så mycket energi att hela tiden få kämpa och sen höra alla deras bortförklaringar till varför jag inte kan få hjälp när vi alla vet att det handlar om pengar så jag har gett upp.

Sen jag slutade få hjälp med ätstörningen i oktober så har jag inte ätit lagad mat en enda gång, jag vågar mig helt enkelt inte på vanlig mat så det blir gröt och kvarg hela tiden, exakt samma saker varje dag till varje måltid. Och jag måste ha särskilda bestick, skålar, konsistens på maten, tider, särskilda kläder, sitta på speciella platser, göra speciella saker, gå ett visst antal minuter per dag och en massa andra tvång för att kunna äta så ätstörningen i kombination med AS krånglar ju till livet ganska rejält. Det hindrar mitt sociala liv, kommande arbetsliv och allt egentligen eftersom allt styrs av maten och rutinerna kring den.

Teagirl skrev:

Lonya skrev:Teagirl, vart bor du?

Där jag bor just nu, finns det inte ens en neuropsykiatrisk mottagning, eller någon psykiatrisk mottagning överhuvudtaget. Kommer från Stockholm från början, jag var kärleksblind, och flyttade. Efter det, har allt rasat. Milt sagt.

Vill gärna träffa lite folk, en vän. Men dom få jag har, bor i Sthlm . . . har inte ens bil att ta mig härifrån. Har även en son på ett år, som pappan har, (lång historia) Inget jag önskar, är så ledsen. Känner skuld, och saknar min son. Misslyckad? Tjaaa . . .

Vi har psykiatri där jag bor men jag har den senaste tiden inte fått den hjälpen jag behöver. Gick ett tag till en KBT,DBT, ACT, mindfulness och yoga utbildad socionom och vi jobbade med min anorexi och det var hon som misstänkte asperger först också och hon var suverän. Hon berättade för chefen för psyk här att jag behöver fortsatt terapi men han bestämde att jag inte skulle få det. Så jag fick en kontaktperson som visserligen kan en del om asperger och bipolär men som inte har någon behandlingsutbildning utan bara kan ge stödjande samtal och hon säger en massa tokigheter som inte stämmer någonstans.

Nu har jag fått börja träffa en sjukgymnast för att jobba med min kroppsuppfattning och det är jätte bra och jag gillar henne, hon är tydlig och rak och lätt att förstå, men det är bara en tillfällig kontakt och jag är så less på skickas runt en massa och inte få hjälp med alla mina problem. För psyk här bestämde i princip när jag fick min aspergerdiagnos att jag inte skulle få hjälp med anorexin och innan dess fick jag ju bara hjälp för den och nu får jag bara gå till sjukgymnasten och kontakten för att jobba med aspergern har satts på paus för chefen på enheten anser att det blir för dyrt att ge mig hjälp med både anorexin och aspergern och det bipolära (den jobbar vi på nu, håller på att sätta in Litium så här händer det något iaf vilket är bra!). Men jag behöver ju en helhet, jag behöver hjälp med alla mina problem, att dom bara inte fattar det.

Fattar precis vad du menar med helheten. Antar att det är stressen som är värst för oss, ångestproblematik och i bland social fobi. Ensamheten . . . Och att inte känna sig förstådd.

Jag har haft ätstörningar för några år sedan, fick behandling i sthlm, och började ungefär samma tid med adhd medicin. Blivit bättre efter det.

Jag har ett boendestöd som inte heller har "koll", men har haft henne mest som bollplank, och det har tagit lång tid innan jag släppte in henne. Nu är hon mitt enda stöd här, och jag gillar henne. Jag bor i Ulricehamn, det är öken. Ska flytta en bit bort så fort som möjligt, men har min son tillsammans med en kille som bor här. Därför jag inte flyttat hem till Stockholm.

Har inte heller fått någon behandling för min asperger, har dessutom haft en psykos precis. Ingen behandling därefter heller, vad mer kan man säga?

Hoppas att du har det ok i dag

Lonya skrev:

Teagirl skrev:

Lonya skrev:Teagirl, vart bor du?

Där jag bor just nu, finns det inte ens en neuropsykiatrisk mottagning, eller någon psykiatrisk mottagning överhuvudtaget. Kommer från Stockholm från början, jag var kärleksblind, och flyttade. Efter det, har allt rasat. Milt sagt.

Vill gärna träffa lite folk, en vän. Men dom få jag har, bor i Sthlm . . . har inte ens bil att ta mig härifrån. Har även en son på ett år, som pappan har, (lång historia) Inget jag önskar, är så ledsen. Känner skuld, och saknar min son. Misslyckad? Tjaaa . . .

Vad tråkigt att höra att du har det så jobbigt, finns det inte möjlighet att få hjälp i någon nära stad? Jag har i perioder pendlat en del för att få terapi, ett tag reste jag 10 mil enkel resa= 20 mil per dag
3 gånger i veckan till en behandling för anorexin och sen under ca 2 år reste jag så det var ca 1 timmes bussresa till och från behandlingen varav 1,5 av de åren var jag där 3 ggr/vecka sen bara 1g/vecka. Då jag pendlade 10 mil blev det lite för jobbigt för jag var hemskt sjuk och underviktig så till sist gick det inte men då jag pendlade en timme enkel resa så vande jag mig även om jag tyckte det var lite jobbigt.

Har du funderat på att flytta tillbaka till Stockholm? Jag har ju haft tankar på att jag vill flytta men jag har insett att jag behöver stöd i vardagen och där är mina föräldrar hemskt viktiga, de kommer ner och gör mig sällskap på kvällarna när jag har ångest och jag gillar att vara nära min familj med bror, farföräldrar och kusiner. De är en viktig del av mitt liv och därför vill jag inte flytta härifrån. Inte just nu i alla fall. Men på dig låter det som att det inte finns så mycket som håller dig kvar just där du bor? Vad är det som hindrar dig från att flytta tillbaka till Stockholm?

. . . Hade precis skrivit ett långt svar, så tappade jag det för att min dator inte var uppdaterad! Grrr! Skriver vid ett senare tillfälle.

<3

Svarade i den andra tråden, . . .

Ja, pendla är ett alternativ. Inte gjort det ännu, haft bil tills nu. Men mitt X tog den, eftersom att det var hans.

Om du inte klarar av "det som man måste för att klara sig i det här samhället" så är det inte något samhälle.
Jag fick just en påminnelse om något jag inte klarar, sataniskt flygbuller; vem är det som utsätter mig för detta och med vilken rätt? Är det mig det är fel på - därför att de som inte vet något påstår det?
Saker som "man får stå ut med" i dag blir i morgon det som de flesta rynkar på näsan åt eller inte vill bli påminda om, på samma sätt som vi i dag nästan har glömt hur fruktansvärda saker det ansågs helt okej att utsätta människor för i går.

Det naturliga urvalet! Vi med problem och ångest sållas bort! Så allt ärväl som det ska!

Det är nog inget fel med dig. Kram. Att leva är något man lär sig.

Teagirl skrev:Tack alla för era svar, det värmer att ni tagit er tid att svara. Det känns skönt att inte vara helt ensam om att känna så, för min känsla av att inte vara livsduglig är enormt stark och jag känner mig ensam i den. Men det är så synd att vi är flera som måste känna så här.

För ungefär en månad sedan tog jag en rejäl överdos och hamnade på akuten under tvång och blev inlagd för att jag tagit så mycket tabletter för att jag inte ville leva mer. Självmordstankar har blivit en vardag och de dagar jag inte har dom är de dagar som är speciella.

På morgonen kan jag inte ta mig ur sängen, ser ingen mening med att leva och gå upp men till slut måste jag för jag har hund. Efter frukosten kan jag bli sittandes eller liggandes på stolarna vid köksbordet och bara stirra eller blunda tills jag måste ut med hunden på en riktig promenad. Sen har jag ibland några ok timmar men eftermiddagen är bara en lång väntan på att dagen ska vara över och på kvällen har jag så mycket ångest att jag inte vill leva och tar i princip alltid för mycket tabletter för att döva ångesten och få somna och slippa känna och tänka.

Så ser det ut varje dag, försöker lägga in saker att göra på dagarna för att bryta lite och det fungerar ibland, pluggar halvtid nu efter 7 års sjukskrivning men i maj är min kurs slut och jag ska arbetsträna istället för jag tror inte jag klarar att gå till heltidsstudier.

Det jag lever för är min hund, han får mig att komma upp och ut och ger min vardag rutin och struktur.

Hej Teagirl. Du är verkligen inte ensam. Jag har själv utöver Aspergers syndrom också GAD, PTSD, OCD, social fobi och misstänkt kronisk depression, jag har även haft en mildare form av bulimi. Jag är lika gammal som dig, och likt dig inte heller klarar mig själv. Jag får stöd och hjälp från min barndomsvän, mitt boendestöd och personalen på min dagliga verksamhet. Jag uppfattar mig själv som om jag vore av en annan planet. Enda anledningen att jag ens orkar leva är för att min barndomsvän uppskattar mitt sällskap (vi har känt varandra sedan vi var tre år gamla), och jag själv mår bra av henne, hon vet dessutom allt om mig så när jag inte hänger med så är det alltid okej för henne då hon vet vad allt beror på. Men jag vet ändå vad du menar då jag och min barndomsvän inte alltid haft kontakt (även om vi bestämt att vi inte ska skilja på oss numera på senare tid), och då vi inte träffas så vet jag inte vad jag ska göra, allt känns hopplöst och jag har börjat tro mer och mer på att jag inte heller kommer bli något, och förmodligen kommer dö i den undermåliga ohyrefyllda rivningsetta jag bor i om några år när jag inte längre orkar kämpa då precis allt i mitt liv är en sån jävla kamp. Och jag är så fruktansvärt tröttpå mig själv.

Du är inte ensam.

(Jajusste, jag har ju ADD också.)

Maggi skrev:Det naturliga urvalet! Vi med problem och ångest sållas bort! Så allt ärväl som det ska!

När jag känner mig "låg" och "inte sedd" spelar jag den här...

Tack snälla ni för alla svar, jag har haft den här känslan att jag inte är gjord för att leva och inte passar in så länge jag kan minnas. Sen jag var ett barn. Det är tråkigt att ni är fler som känner så men också skönt att inte vara ensam om det.

Ibland påminns man lite extra om att man inte är som alla andra, som igår på påskafton. Jag firade först med mina föräldrar och farmor och farfar. Kände redan innan att jag mådde dåligt, hade en hemsk kroppsdag då jag kände mig enormt tjock och äcklig och jag var dessutom ledsen, ångestfylld och trött. De andra åt lunch och jag drack te och lite efter dem åt jag en portion gröt,först gjorde anorexin intåg och tyckte det var hemskt att de frågade så mycket om vad jag åt, hur mycket kanel jag tog och annat om min mat. Jag hatar att det jag äter uppmärksammas överhuvudtaget. Vill inte ha några kommentarer.
Sen gjorde aspergern intåg för det kräver så mycket av mig att vara social, även om det bara är släkt och familj, jag blev trött och kände att jag fick anstränga mig för att vara socialt snabbt, efter bara en kort stund men efter 2 timmar var jag så slut att jag var yr i huvudet och då gick jag hem och däckade i min soffa med huvudvärk och yrsel och trodde jag hade feber för jag mådde så dåligt. Men det hade jag inte, jag var bara utmattad av att vara så social.

På kvällen skulle vi fira med resten av släkten men jag klarade det inte. Jag hade redan fått min dos av socialt umgänge för den dagen. Istället stannade jag hemma och bakade, pluggade, promenerade och tittade på en serie. Alla andra klarar av att umgås och vara sociala, varför gör inte jag det? Varför väljer jag att sitta ensam hemma när jag har familj och släkt att umgås med? Är det någon annan som känner igen sig i det här?

geocache skrev:

Maggi skrev:Det naturliga urvalet! Vi med problem och ångest sållas bort! Så allt ärväl som det ska!

När jag känner mig "låg" och "inte sedd" spelar jag den här...

Jag älskar den låten. Jag och en kompis har den som vår signaturmelodi

Att vara social är en sak. Att hantera ständiga påpekanden om privata saker som vad man äter och umgängets överslätade konflikter som gror under ytan samtidigt som man skall låtsas som inget och tassa på tå är något helt annat. Låter som läge att byta sällskap?

Teagirl skrev:bakade, pluggade, promenerade och tittade på en serie

Det där låter mycket sundare
(nästan så jag önskade att jag deltog i det)

Generellt tips: Undvik personer och grupper som petar i dina personliga göranden och där det finns motsättningar. Så räcker din ork mycket längre. Ställ dig frågan "Är detta något som jag kommer att må bättre av?".

Sedan orkar man mer om man kan göra sådant som ger en något i större del än sådant som bara tar.

plåtmonster skrev:Att vara social är en sak. Att hantera ständiga påpekanden om privata saker som vad man äter och umgängets överslätade konflikter som gror under ytan samtidigt som man skall låtsas som inget och tassa på tå är något helt annat. Låter som läge att byta sällskap?

Teagirl skrev:bakade, pluggade, promenerade och tittade på en serie

Det där låter mycket sundare
(nästan så jag önskade att jag deltog i det)

Generellt tips: Undvik personer och grupper som petar i dina personliga göranden och där det finns motsättningar. Så räcker din ork mycket längre. Ställ dig frågan "Är detta något som jag kommer att må bättre av?".

Sedan orkar man mer om man kan göra sådant som ger en något i större del än sådant som bara tar.

Ja för mig blev det ju en bra påskaftons kväll i alla fall trots att jag var ensam,jag fick mycket gjort och hade det skönt, även om jag önskar att jag vore som alla andra och orkade allt det där sociala så har jag inte samma behov av det som alla andra verkar ha. Jag har alltid varit sådan, när jag var liten valde jag ofta att läsa mina älskade böcker istället för att leka med kompisar. Jag kunde leka och gjorde det också men ofta valde jag att vara själv. När jag är ensam är enda gången jag kan slappna av lite. Men ibland kan jag känna att jag vill vara mer social och umgås mer men hindras både av aspergern och anorexin, och då är det inte roligt längre. Det är skillnad på när jag väljer det och när jag stoppas av ångest eller trötthet,

Det är ett bra tips att byta ut dem som drar energi men svårt att genomföra. Av två skäl, alla sociala relationer drar energi från mig bara olika mycket. Och nummer två, några av dom som kommenterar mest är min släkt och dom varken kan eller vill jag ju byta ut. Men jag försöker så mycket jag kan att vara mest med dem som ger energi och inte bara tar.

Och jag kanske ska acceptera att det är så att jag inte orkar så mycket som andra, det är ju liksom inget fel med att vara själv mycket om det är själv valt. Jag har ju ett socialt liv och sen om det är så att jag bara orkar umgås en timme eller två så får det vara så.

Du kan ju helt enkelt lämna så fort släkten visar negativ klåfingringhet. Eller käfta emot och skrika snabbt men sluta snabbt när kommentarerna upphör. Gärna kryddat med lite ad hominem.

plåtmonster skrev:Du kan ju helt enkelt lämna så fort släkten visar negativ klåfingringhet. Eller käfta emot och skrika snabbt men sluta snabbt när kommentarerna upphör. Gärna kryddat med lite ad hominem.

Det skulle verkligen inte vara likt mig att skrika eller säga emot. Jag vänder alltid allt inåt och blir ledsen och får ångest men har svårt att visa känslor och svårt att hantera dem. Jag har bett mina föräldrar att de ska prata med vissa släktingar om att de inte ska kommentera min mat men det verkar inte gå in fast alla har vetat om min anorexi i 8 år nu...

Jag brukar undvika att äta med släkten eller de flesta kompisar, hatar att äta med andra! Men i lördags gick det inte att undvika, jag drog ut på det i det längsta men till sist sa min mamma till mig att jag var tvungen att äta och för att undvika bråk så åt jag min mat. Men jag brukar alltid gå hem innan jag äter men hade jag gjort det då hade jag bara hunnit träffa släkten och familjen jätte kort tid och det hade verkat konstigt att gå så tidigt.

Du får göra det jobbigt för de släktingar som kommenterar, när de kommenterar helt enkelt.

@geocache Den låten du lade upp har verkligen ett viktigt budskap. Att man ska få vara den man är och att det inte är fel att vara lite annorlunda.

Det är inte fel att vara annorlunda. Men om man umger sig med fel människor så får man massa ovett.

plåtmonster skrev:Det är inte fel att vara annorlunda. Men om man umger sig med fel människor så får man massa ovett.

Det är sant! Överhuvudtaget så verkar det som om man inte får vara annorlunda överhuvudtaget nuförtiden. Samhället har blivit rent fascistiskt!