VK - ADHD-hysteri i trångsynt skolsystem
Publicerad 4 februari 2012 kl 01.00 , Uppdaterad 6 februari 2012 kl 08.45

Upplevelsen av att vara diagnostiserad och att ha ADHD behöver brytas ned så att svårigheterna blir begripliga och görs hanterliga. Däri ligger hjärtat i skolans pedagogiska uppdrag. Det är inte diagnosen eller diagnosticeringen som är värst utan att skolans bemötande förstärker svagheter. Eleverna måste uppmärksammade för vad de kan och inte för vad de inte kan. Då blir diagnosen av mindre intresse.

Det skriver Stig-Arne berglund som är forskare vid institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.

Antalet ungdomar med diagnosen ADHD har mer än fördubblats sen 2007 och är i dag den vanligaste diagnosen för pojkar i Sverige. Förbrukningen av amfetaminliknande preparat för ADHD har fyrdubblats på fyra år. Neuropsykiatriska diagnoser är ett omtvistat kunskapsområde.

Diagnosen ger ett namn åt svårigheterna och kan i brist på annat bli ett svar på vem de är. Ett inlärt utanförskap kan få svåröverskådliga och långsiktiga effekter på möjligheterna att ta sig in i vuxenlivet. I kombination med ungdomsarbetslöshet riskerar utanförskap att cementera deras position utanför samhället.

Sir Ken Robinsson, mycket internationellt erkänd pedagog beskriver ADHD-problematiken som en diagnoshysteri, en ADHD-epidemi i västvärlden, mest beroende av trångsynta skolsystem som kväver mångsidighet och prioriterar enfald. Han menar också att vi i dagens samhälle halkar efter om vi sjukförklarar i stället för att tillvarata olikheter i kompetenser.

Spektrumteamet i Umeå, som arbetar med tonåringar med diagnoser främst ADHD har lyckats bra tack vara fokus på ungdomarnas naturliga och sociala sammanhang. De har utvecklat en pedagogik som bygger på samarbete med ungdomar, deras föräldrar och skolan. Insatserna skräddarsys efter olika behov och svårigheterna görs greppbara, konkreta och hanterbara i de vanliga sociala miljöerna.