Jag tyckte Shachar hade en poäng (om man nu vågar skriva det) han skrev att barn inte är gjorda för att sitta i en skolbänk mellan åtta och tre. Mitt tillägg är i stora stökiga klasser sen skrev han att ena sonen hade adhd men att han var mot medicinering. Jag tänker mig att adhd ökar då kraven och pressen i samhället ökar. Barn rör sig heller inte lika mycket idag de är mer skärmtittande vilket kan resultera i en underaktivitet som tar sig uttryck i rastlöshet, särskilt om man har adhd. Kosten spelar ju också in. Det finns faktiskt skolor som erbjuder McDonaldskuponger som skollunch. Tycker det är intressant att också tänka i dessa strukturella banor som ju även fler gör här.

Självklart har han en poäng, givetvis ska inte medicin ersätta andra åtgärder som skolan kan göra för att hjälpa barnen till en fungerande skolgång, men eftersom de resurser som behövs inte finns i kommunerna så existerar inte den möjligheten idag annat än i undantagsfall.

Nej och det är det som är helt galet! Den svenska skolans kris skapar enorma problem.

Ugglan skrev:Jag tyckte Shachar hade en poäng (om man nu vågar skriva det) han skrev att barn inte är gjorda för att sitta i en skolbänk mellan åtta och tre. Mitt tillägg är i stora stökiga klasser sen skrev han att ena sonen hade adhd men att han var mot medicinering. Jag tänker mig att adhd ökar då kraven och pressen i samhället ökar. Barn rör sig heller inte lika mycket idag de är mer skärmtittande vilket kan resultera i en underaktivitet som tar sig uttryck i rastlöshet, särskilt om man har adhd. Kosten spelar ju också in. Det finns faktiskt skolor som erbjuder McDonaldskuponger som skollunch. Tycker det är intressant att också tänka i dessa strukturella banor som ju även fler gör här.

"Om man nu vågar skriva det"? Klart du vågar.

Rätt eller fel, men som jag uppfattar det är det rätt okontroversiella självklarheter för de flesta av oss, som man av den anledningen inte orkar eller kommer på tanken att upprepa hela tiden, eller tycker man ska behöva upprepa för att slippa bli skälld för medicinfundamentalist. Men visst, uppenbarligen behöver de påpekas.

Men att ADHD skulle genereras av krav och press – menar du själva tillståndet (till skillnad från "vanlig" rastlöshet osv.) eller diagnosticeringen?

Om du menar själva tillståndet gissar jag att det kanske fungerar mer indirekt, genom att slå ut folk som redan är sårbara (på grund av genetik, kemisk förorening och/eller vad det nu kan vara; fast för all del kanske också genom att i likhet med dålig kost och annat skapa "sekundär ADHD", "pseudo-ADHD" eller vad som kan vara lämpligast att kalla det, och förvärra befintlig); menar du diagnosticeringen så berör det ju problemet att samhällets krav överhuvudtaget slår ut allt fler, även i arbetslivet och så vidare, som så som det nu ligger till inte kan få upprättelse eller försörjning på annat sätt än genom att patologiseras, och vad vi ska göra åt det. Inklusive den fråga som är så lätt att rygga tillbaka från: hur de här sålunda patologiserade människorna ska klara sig fram tills det eventuellt finns någon bättre lösning. Där har "diagnosfienderna" ett ansvar att dels sätta sig in i folks verklighet även när den kan strida mot deras teser, dels komma med alternativ.

Skrev Shachar något om en egen son? Var då? Det missade jag.

En krönika av DN:s korrespondent i Jerusalem, Nathan Shachar, har skapat intensiv debatt i de sociala medierna i veckan. Han tycker att adhd-diagnoserna sprider sig som en gräsbrand och ser det som en ”rubbning i tiden”.

– Jag har fått fler läsarreaktioner än någonsin, både arga och entusiastiska, säger Nathan Shachar.

Annons: .Hur kom det sig att du som i vanliga fall främst skriver om utrikesfrågor plötsligt ifrågasätter den medicins­ka vetenskapen?

– Jag studerade vetenskapsteori på universitetet och har alltid varit intresserad av sunda och osunda resonemang. Någon medicinsk expert har jag aldrig utgett mig för att vara.

– Jag har sett hur experter bemött mina två söner när de har haft det lite besvärligt i skolan. Redan från början har läkarna varit inkörda på att bekymren beror på adhd. Min äldste har fått påstötningar. Den yngste har en diagnos, men vi tänker inte låta honom ta mediciner.

Lite slarvigt glömde jag bort att jag gick till en länkad artikel där han nämner sonen. Denna artikel ligger under den andra och nu har jag klippt in den här.

Till saken hör att jag inte är alltför inläst på adhd och därför kan framstå som en viktigpetter när jag påpekar sådant som gemene man inte har en tanke på men som ni här på forumet betraktar som gammal skåpmat.

Zombie, du uttrycker dig väldigt bra! Jag menar (som jag varit inne på förr) att samhällets ökade krav förvärrar för alla på hela skalan. ADHD finns men det blir värre när stressen ökar. Allt blir värre för alla och allra mest för de mest utsatta.

Moderator: Gjorde om text till citat.

Under den aktuella artikeln fanns det en annan som jag hämtade information från:

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/adhd ... kar-snabbt

Bjäbbmonstret skrev:Jag tycker faktiskt att han har en del poänger men så är jag ju egentligen i hemlighet psykiatrimotståndare också ....

Kanske tom scientolog....






(Det finns ju en del av vad jag skulle vilja beskriva som scientologparanoia på det här forumet..)

Zombie skrev:att samhällets krav överhuvudtaget slår ut allt fler, även i arbetslivet och så vidare, som så som det nu ligger till inte kan få upprättelse eller försörjning på annat sätt än genom att patologiseras, och vad vi ska göra åt det.

Jo, det är just det som ju är det stora problemet. Visst för stunden handlar det om individuella lösningar (man kan inte pausa, nej) och då kan det handla om medicin, men medicin kanske inte är så bra för växande hjärnor, inga longitudinella studier finns (däremot finns det ju en studie som visar på samband mellan centralstimulantia och ökad risk för parkinson, nu har jag inte den att länka till men jag antar att de flesta såg den när den kom i våras).

Nej det stämmer att patologisering i det nuvarande läget är den lösning som fungerar, det håller jag med om. Jag kan känna en oro att vi medicinerar bort talanger och begåvningar för att skapa "tyst i klassen" när vi egentligen skulle kunna ha en skola med betydligt fler resurser. En sån skola har vi ju haft (på den tiden jag gick i skolan) men jag känner till fall där skolan efter enorma protester (från föräldrarna till barn med diagnos) ordnat en liten klass på bara några få elever därför att detta var det enda som fungerade (för några barn med diagnos). Jag tänker att man så långt det är möjligt ska leta andra lösningar än medicin. Men jag har all förståelse för att det inte alltid är möjligt.

Länkar till en favorit forskare som talar om just detta övergripande, att tala om strukturproblem som om de var individuella. Nu har inte denna artikel någon koppling till adhd men i förlängningen så pekar den på samma problem.

Allt är politik.

(Hoppas nu inte detta är alltför OT men av trådrubriken att döma, nej!)

http://www.stpress.se/artikel/forskare- ... ring-38028

Jag är så tacksam för min medicin, ovärderlig hjälp.
Men att ha en fungerande miljö runt omkring mig är ändå en grundläggande förutsättning för att livet ska fungera för mej i det stora hela.
Det ena utesluter inte det andra

Vill dementera att jag skulle vara scientolog!

biologic skrev:Här har vi en äkta freudian som spyr galla över NPF och andra "modediagnoser"... ADHD, det finns inte. Det är bara så ungar är, lite "spralliga"... Helt otroligt att det fortfarande finns människor som har detta synsätt.

http://www.dn.se/nyheter/nathan-shachar ... er-mot-oss

Låter som min gamla sadistiska freudianska psykiatriker som jag med mycket möda blev av med
Han påstod att inget var genetiskt, mannen utan gener. Svempa Randen.

biologic skrev:Heder åt er som vågar maila. Tidigare såg jag massor av kritiska kommentarer från arga föräldrar och patienter (under artikeln), nu verkar dessa ha "försvunnit" på något mystiskt sätt... Skall fråga var dessa tog vägen. För inte är det väl så att de mörkar sanningen...?

Det är inte frågan om att våga , snarare att orka ,suck bäste du.
Man kan inte gå i svaromål med alla som häver ut sig dumheter då äter man upp sig inifrån.
Kml scientologer anti psykiatriker och vad det nu är för nåt.
Huken er för nu laddar dom om.

Integritetsfrågan, ja. Det är alltid någon som såras, men jag anser att det är bättre försvarsbart om det är när man tar det säkra före det alternativet med vissa sprickor.

Zombie: Du som har en färgglad ståndpunkt i allt, var står du egentligen? Är det bra precis som det är eller kan det bli något bättre, i sådana fall: Hur?

Jag kan vara personlig för att två vänner som var bästa vänner dog med 355 dagars mellanrum. En vars obduktion visade dödsorsaken: överdos av concerta. Den andra tog sitt liv, men hade tungt missbruk bakom sig - piller.

Det är sjukt mycket piller på gatan. Allt från subutex till xanor till concerta m.m.

Det måste vara en stenhård kontroll, även bland läkare. Det är sjukt mycket jobb för att åstadkomma det, men det är i alla fall min åsikt kring det hela.

Integritetsfrågan åt sidan, för hur man än tycker så är det någon som kommer gnälla och tycka att man är en empatilös jävel som inte bryr sig om andra.

Några som är disciplinerade nog att hantera sin medicinering kan vara så ödmjuka att gå med på hårdare kontroll. För man kan ju inte bara tänka på sig själv i den här frågan, eller?

Den starkare hanterar, hjälper eller demolerar den svaga.

Det jag vill är mycket uppföljning och medicinsk kontroll, mycket behandling i form av terapi eller samtal av annan karaktär. Jag begär inte att man ska sluta medicinera, så det är viktigt att se det när man besvarar mig.

Självklart ska kontrollerna vara bättre, det har jag tyckt även med andra mediciner.
Jag har extremt god kontroll på min medicinering, men det är ju jag...

Fast frågan kanske i grunden är om adhd verkligen beskriver nåt väsentligt hos nu levande människor? Finns egentligen nån individ med adhd? Eller är det nån psykiatrisk uppfinning för att läkemedelsbolagen skall tjäna pengar. Och psykiatriker motivera sitt yrkesval.

Om inte, så har naturligtvis Shahar rätt.

Det finns nåt sjukt gemensamt bland de här grabbarna som förnekar att psykiska sjukdomar finns.

Det är ett mode från 70-talet.

Om man har jobbat bland psykiskt sjuka så blir man rätt störd.

Och många psykiska sjukdomar är inte diagnostiserade på ett bra sätt. Med kriterier och behandling och så. Det är fortfarande ett mörkt område.

Lennart Frimodig

earlydayminer, det här känns litet som att tala mot övervakningskameror och drakoniska fängelsestraff med en som har blivit våldtagen och misshandlad. Ändå går det faktiskt inte att få till någon idiotsäker kontroll här heller, ändå måste man räkna med att även om kontroll hjälper några, stjälper den också andra. Ja, direkt stjälper: man kan alltså inte bara skylla på att en patient är egoistisk när den inte vill bli kontrollerad. Även om det kan låta som ett cyniskt "litet svinn får man tåla" så måste man balansera mot svinnet på den motsatta kanten.

Den balanseringen kan, och borde, man minimera genom att i möjligaste mån inrätta policyn efter individ i stället för "en storlek passar alla lika illa". Men en sådan optimering, i vettig mån, lär väl kräva både större ekonomiska resurser och högre genomsnittlig kompetens än vad branschen har rustats ner till nu. Återupprustningar krävs visserligen också av andra skäl, men iallafall. Vad man kan göra för vettigt med nuvarande resurser och kompetens är jag inte insatt nog att säga, men jag gissar att också de som är insatta nog har svårt att se det.

Det är så långt jag orkar lägga ut någon text just nu.

Frimodig skrev:Fast frågan kanske i grunden är om adhd verkligen beskriver nåt väsentligt hos nu levande människor? Finns egentligen nån individ med adhd? Eller är det nån psykiatrisk uppfinning för att läkemedelsbolagen skall tjäna pengar. Och psykiatriker motivera sitt yrkesval.

Om inte, så har naturligtvis Shahar rätt.

Det finns nåt sjukt gemensamt bland de här grabbarna som förnekar att psykiska sjukdomar finns.

Och ändå vore lösningen så enkel. Ut i verkligheten. Titta på de reellt existerande människorna som har problem, tala med dem, och ge fullkomligt fan i vad problemen ska kallas, men tänk på hur samma människor ska få hjälp när ni har kommit hem till era välskurade köksbord; och gör det utan att lägga till eller dra ifrån någonting på det ni såg. Shachar som journalist har alla möjligheter. Ett eget barn är bara anekdotisk evidens, och han är en bildad man som ska veta sådant.

Men eftersom detta tydligen förblir oöverstigligt svårt i årtionde efter årtionde blir man väl tvungen att misstänka att ivägen står både gammal oreflekterad klasshögfärd (och från läkarnas sida kårhögfärd) och gammal tradition att handikappade talar man inte med, utan om.

Till Zombie.

Det är enkelt för alla normala människor som träffar människor med såna här diagnostiserade psykiska problem, att förstå att nåt är fel. Det handlar i grunden om att man inte klarar abc i tillvaron. Funka med andra människor, skaffa sig en utbildning och skaffa sig ett jobb. Bli självförsörjande. Inte begå brott.

Inte behöva hjälp.

Frågan är hur man förstår resten, på ett icke-förnedrande sätt?

Jag gissar att det finns ett existentiellt axiom. Jag utgår från att alla människor är som jag. De har samma behov och ambitioner, ungefär.

När jag upptäcker att axiomet inte stämmer, blir jag störd. Det krävs nån förklaring. Varför klarar inte en del av abc.

Lennart Frimodig

Miche skrev:Skrev nedanstående mail till snubben:

Jag har inte fått något svar, han verkar vara totalt ointresserad av att bemöta kritik och han har inte heller bemött den kritik som getts i kommentarerna!

Min bedömning, han är totalt oseriös och vågar inte stå för det han har skrivit!

Till Miche.

Du pratar med dig själv?

Vem är "snubben"?

Lennart Frimodig

Nathan Shachar som skrev debattinlägget som diskuteras i den här tråden.

Njaao,

han är nog rätt seriös.

Han är jude så han har inte rätt att göra bort sig som vi andra. Eftersom han är är i fött underläge.

Fast, imo, hade han totalt fel. Han valde att anknyta till stollarna på 70-talet och Kärfve och den här vetenskapsteoretikern från Lund.

Lennart Frimodig

Zombie: Så i princip: något måste göras, men vi vet inte hur eller vad och det är inte från patienternas sida? Det är byråkratins system som måste synkroniseras med människors integritet?

Jag kan tyvärr inte lita fullt ut på människan. Jag önskar att jag hade en mjukare inställning, men jag är ganska fast i att jag har kontroll på min idé.

Jag menar inte på att den som medicinerar ska bli kontrollerad livet ut. Jag anser inte heller att någon som verkligen inte behöver det ska bli mecinerad livet ut. Men jag anser att kontrollen borde vara hård i ett bra tag framöver, och med det kan man faktiskt individualisera hur hård kontrollen bör vara. De flesta lyckas bra i början, men det är efteråt det kan gå vansinnigt fel. Med mer tid för terapi eller andra typer av samtal, uppföljningsprotokoll m m finns det en bättre chans att nå till individen.

Jag tycker jag ser väldigt långt framåt så jag begriper verkligen inte kritiken.

I övrigt drar du ganska stora liknelser som jag inte alls vill beblanda mig med. Försöker du få mig att framstå eller övertyga mig om att jag är ond? Med tanke på vad trådrubriken länkar till och vad tråden i sin helhet var menad att handla om så kan jag vara OK med att ett missförstånd skett. Men jag är inte okej med att någon försöker framställa mig som en ond översittare.

Jag försöker inte råna människors frihet. Jag kan garantera att jag skulle vara den första att tala om för systemet att backa riktigt fort om det blev för trångt.

Det handlar inte om ett hårdare system för systemets skull, det handlar alltid om syftet och individen. Om jag inte skulle tycka det så skulle jag inte bry mig i en fråga som den här.

earlydayminer skrev:I övrigt drar du ganska stora liknelser som jag inte alls vill beblanda mig med. Försöker du få mig att framstå eller övertyga mig om att jag är ond? Med tanke på vad trådrubriken länkar till och vad tråden i sin helhet var menad att handla om så kan jag vara OK med att ett missförstånd skett. Men jag är inte okej med att någon försöker framställa mig som en ond översittare.

Menar du min första mening? Den var en parallell. Du har två vänner som har dött, kanske på grund av bristande kontroll från vårdens sida. Då kan man känna sig rätt taskig när man skriver sådant som jag skrev. Jag utgick från att ingen som kan läsa innantill rimligen kan läsa in något om övervakningskameror och fängelsestraff hos dig. Kanske jag uttryckte mig klumpigt, får väl se om jag ser det bättre i morgon.

Annars känner jag mig också missförstådd. Jag begriper utmärkt väl att du inte binder dig för någon livstidskontroll, kontroll som självändamål eller vill råna människors frihet och begriper inte, så här dags i alla fall, vad jag skulle ha skrivit som lättast tolkas så. (Utveckla gärna även det.) Det är alltså inte den bild jag argumenterar mot. Just nu misstänker jag att det här kan vara en ingång till var vi skiljer oss:

earlydayminer skrev:Jag kan tyvärr inte lita fullt ut på människan. Jag önskar att jag hade en mjukare inställning, men jag är ganska fast i att jag har kontroll på min idé.

(Fast med den modifieringen att inte jag heller "litar fullt ut på människan" rent bokstavligt. Det finns det allt möjligt som visar att man inte kan. Så den saken får man ta relativt.)