Wine skrev:

kvicksilver skrev:

Wine skrev:Tycker det är lite skrämmande att åsiktsutvecklingen i Sverige gått så långt och att det ändå är så pass många som inte har några större invändningar mot detta förslag utan tycker det är okej och bra.

Du gillar inte en åsiktsutveckling som medger att folk har andra åsikter än de som tidigare varit den gångbara? Går i princip emot allt du skrivit tidigare i andra frågor.

På vilket sätt går det emot allt vad jag tidigare skrivit i andra frågor, kan du uttrycka dig lite mer precist?

Nej jag tycker inte om att åsiktsutvecklingen gått så här långt när det gäller den här frågan. Som jag redan hänvisat till tidigare här:

Tar tillbaka det jag skrev, missförstod betydelsen av ordet "åsiktsutvecklingen".

Mortalis skrev:

rdos skrev:

Mortalis skrev:Men skämt åsido, gruppens sammansättning kom av att gårdarna gått i arv och familjerna känt varandra i generationer.

Knappast troligt. Det kommer sig snarare av att människan, liksom många djur, har en funktion som kallas altruism och som är beroende av släktskap för att fungera.

Mortalis skrev:Den moderna socialstaten i informationsåldern, med dess upplösning av kärnfamiljsnormen kan ju faktiskt kallas storfamiljens återupprättande.

Inte alls. Den fungerar inte på något sätt som en storfamilj, då vänner och ytligt bekanta inte är släkt, och därför inte har någon inneboende motivation för att hjälpa till med barn som inte är deras egna. Det är precis samma problematik som med styvföräldrar. Du arbetar mot människans och djurens instinkter och skapar något väldigt dysfunktionellt.

Det tror jag inte. Människan är kapabel att se mänskligheten som sin grupp och bli motiverad till ansvarstagande på både det lokala och det globala planet. Allt annat är att förminska henne och göra henne till ett rov för maktstrukturer som gärna vill vrida klockan tillbaka.

Mortalis, jag tror du är lite naiv här. Både rdos och jag har hänvisat till orsaker och argument till varför det kanske inte alltid fungerar optimalt.

Mortalis skrev:Det tror jag inte. Människan är kapabel att se mänskligheten som sin grupp och bli motiverad till ansvarstagande på både det lokala och det globala planet. Allt annat är att förminska henne och göra henne till ett rov för maktstrukturer som gärna vill vrida klockan tillbaka.

Maktstrukturer? Vad har medfödda instinkter hos djur och människa med maktstrukturer att göra?

Du får gärna visa upp de referenser som säger att kärnfamiljen kan ersättas med vänner och ytligt bekanta med lyckad utgång. Forskningen kring styvföräldrar, och även adoptivföräldrar och famlijehem, talar sitt tydliga språk. Dessa konfigurationer är relativt ofta dysfunktionella och leder till sexuella övergrepp och våld. I Sverige så blir mängder av barn tvångsomhändertagna, men inget tyder på att dessa placeringar på något vis ger bättre utgång i genomsnitt. Trots att många av dessa biologiska familjer har stora problem och många familjehem är högt motiverade.

Att barn kan uppfostras av förskola eller staten med lyckat resultat finns heller ingen övertygande forskning om. Snarare att även detta är dysfunktionellt, och speciellt för npf-barn.

Jag begriper fortfarande inte varför i hela friden man förutsätter att barnet till en kvinna som valt att på egen hand skaffa barn, inte ska få några manliga förebilder. Inte heller är jag helt säker på att det har en så stor inverkan som man vill få det till - om så vore fallet torde väl barn till lesbiska par uppvisa diverse problem efter att ha "berövats en manlig förebild"?

Manliga förebilder behöver dessutom inte alls vara pappan. En morfar, morbror eller mammas framtida sambo (eller varför inte bästa vän) kan vara minst lika kapabla att vara en manlig influens i barnets liv.

För övrigt: ignorera allt jag skrivit i tråden, blir inte bra när man slänger ut lite random frågeställningar för att få lite debatt. Inser att jag har väldigt lite på fötterna här, så jag överlåter det till folk med källor och insikt.

rdos skrev:

Mortalis skrev:Det tror jag inte. Människan är kapabel att se mänskligheten som sin grupp och bli motiverad till ansvarstagande på både det lokala och det globala planet. Allt annat är att förminska henne och göra henne till ett rov för maktstrukturer som gärna vill vrida klockan tillbaka.

Maktstrukturer? Vad har medfödda instinkter hos djur och människa med maktstrukturer att göra?

Du får gärna visa upp de referenser som säger att kärnfamiljen kan ersättas med vänner och ytligt bekanta med lyckad utgång. Forskningen kring styvföräldrar, och även adoptivföräldrar och famlijehem, talar sitt tydliga språk. Dessa konfigurationer är relativt ofta dysfunktionella och leder till sexuella övergrepp och våld. I Sverige så blir mängder av barn tvångsomhändertagna, men inget tyder på att dessa placeringar på något vis ger bättre utgång i genomsnitt. Trots att många av dessa biologiska familjer har stora problem och många familjehem är högt motiverade.

Att barn kan uppfostras av förskola eller staten med lyckat resultat finns heller ingen övertygande forskning om. Snarare att även detta är dysfunktionellt, och speciellt för npf-barn.

Bra skrivet och det finns ju en mängd exempel på detta, var ju inte speciellt länge sedan man kunde läsa om vanvården av barn som vuxit upp på barn- och fosterhem:

SYDSVENSKAN - Vanvårdade fosterbarn får vänta på upprättelse
Publicerad 4 mars 2009 18.07 · Uppdaterad 4 mars 2009 18.07

Sverige. Från och med 1920-talet har minst en kvarts miljon svenskar vuxit upp på barn- och fosterhem. Efter upprepade belägg om vanvård tillsatte regeringen en utredning 2006. Men den stora mängden vittnesmål gör att resultatet – och upprättelsen – dröjer.

Utredningen bygger på intervjuer med människor som varit fosterbarn eller barnhemsbarn. 2007 konstaterade den ansvarige utredaren Göran Johansson att övergreppen var värre än han trott. ”Ett fruktansvärt lidande – och ingen trodde dem”, sade han då till Svenska Dagbladet.

tahlia skrev:Jag begriper fortfarande inte varför i hela friden man förutsätter att barnet till en kvinna som valt att på egen hand skaffa barn, inte ska få några manliga förebilder. Inte heller är jag helt säker på att det har en så stor inverkan som man vill få det till - om så vore fallet torde väl barn till lesbiska par uppvisa diverse problem efter att ha "berövats en manlig förebild"?
Manliga förebilder behöver dessutom inte alls vara pappan. En morfar, morbror eller mammas framtida sambo (eller varför inte bästa vän) kan vara minst lika kapabla att vara en manlig influens i barnets liv.

Som jag i ett inlägg tidigare skrev till slackern så är det är väl ändå en viss skillnad på att växa upp i ett hem där det rent fysiskt finns en biologisk fader närvarande i hemmet mot att en biologisk fader eller annan fadersfigur/styvfader inte är närvarande och existerar i barnets liv överhuvudtaget och att det dessutom är utgångsläget, att fadersfiguren inte är närvarande och ett barn träffar andra vuxna bara lite sporadiskt?

Vidare är jag nyfiken på om det gjorts någon studie på just hur många barn som farit riktigt illa av sin pappa. Jag tänker att många säkerligen hade klarat sig bättre utan sin biologiska pappa än de gjort med. Barn som blivit utsatt för övergrepp av sin pappa, upprepad fysisk och/eller verbal misshandel, pappor som nästan aldrig är närvarande och när de är närvarande behandlar det barnet som luft, pappor som misshandlar barnets mamma med jämna mellanrum...

Det går inte att komma ifrån att "hellre en dålig pappa än ingen alls" är rent skitsnack. Skulle vilja se någon säga det till ett barn som vuxit upp med att bli konsekvent misshandlad av sin pappa. Det är rätt uppenbart att barnets chanser i livet hade varit bättre om mamman varit ensam.
Ska man se det krasst riskerar alla att försätta sina barn i den situationen när de skaffar dem - du kan aldrig känna en människa till 100%. Vad vore i det läget mest ansvarsfullt? Att riskera att personen du väljer visar sig vara en tyrann till pappa eller att helt sonika skaffa barn på egen hand?

Wine skrev:Som jag i ett inlägg tidigare skrev till slackern så är det är väl ändå en viss skillnad på att växa upp i ett hem där det rent fysiskt finns en biologisk fader närvarande i hemmet mot att en biologisk fader eller annan fadersfigur/styvfader inte är närvarande och existerar i barnets liv överhuvudtaget och att det dessutom är utgångsläget, att fadersfiguren inte är närvarande och ett barn träffar andra vuxna bara lite sporadiskt?

Vem har sagt att det måste vara sporadiskt? Och, igen, det är väldigt ofta slutresultatet ändå blir att den biologiska pappan varken finns närvarande i hemmet eller i barnets liv även om den medverkade till själva produktionen.
Hela resonemanget känns förlegat, trångsynt och ålderdomligt.

tahlia skrev:

Wine skrev:Som jag i ett inlägg tidigare skrev till slackern så är det är väl ändå en viss skillnad på att växa upp i ett hem där det rent fysiskt finns en biologisk fader närvarande i hemmet mot att en biologisk fader eller annan fadersfigur/styvfader inte är närvarande och existerar i barnets liv överhuvudtaget och att det dessutom är utgångsläget, att fadersfiguren inte är närvarande och ett barn träffar andra vuxna bara lite sporadiskt?

Vem har sagt att det måste vara sporadiskt? Och, igen, det är väldigt ofta slutresultatet ändå blir att den biologiska pappan varken finns närvarande i hemmet eller i barnets liv även om den medverkade till själva produktionen.
Hela resonemanget känns förlegat, trångsynt och ålderdomligt.

Väldigt ofta? Är det verkligen väldigt ofta som den biologiska fadern totalt överger sin avkomma? Tänk också på att det kanske är i princip omöjligt för ett barn och en annan vuxen än den biologiska föräldern/fadern att skapa en likadan relation som det skulle ha varit om den biologiska fadern hade varit närvarande. Sedan tycker jag inte att det spelar någon roll om det inte är sporadiska möten, det blir ändå en skillnad om det handlar om en biologisk fader som faktiskt bor i hemmet och delar sitt liv med den andra föräldern och barnet det måste du väl också erkänna?

tahlia skrev:Hela resonemanget känns förlegat, trångsynt och ålderdomligt.

Det må kännas och kallas så men för den skull behöver det inte vara ett felresonemang. Jag tror att vissa värderingar m.m. är tidlösa, man kan helt enkelt inte säga att de är omoderna, ålderdomliga eller dyl. att kalla det så kan vara ett sätt att få det att framstå som negativt.

Wine skrev:

tahlia skrev:Jag begriper fortfarande inte varför i hela friden man förutsätter att barnet till en kvinna som valt att på egen hand skaffa barn, inte ska få några manliga förebilder. Inte heller är jag helt säker på att det har en så stor inverkan som man vill få det till - om så vore fallet torde väl barn till lesbiska par uppvisa diverse problem efter att ha "berövats en manlig förebild"?
Manliga förebilder behöver dessutom inte alls vara pappan. En morfar, morbror eller mammas framtida sambo (eller varför inte bästa vän) kan vara minst lika kapabla att vara en manlig influens i barnets liv.

Som jag i ett inlägg tidigare skrev till slackern så är det är väl ändå en viss skillnad på att växa upp i ett hem där det rent fysiskt finns en biologisk fader närvarande i hemmet mot att en biologisk fader eller annan fadersfigur/styvfader inte är närvarande och existerar i barnets liv överhuvudtaget och att det dessutom är utgångsläget, att fadersfiguren inte är närvarande och ett barn träffar andra vuxna bara lite sporadiskt?

Men kära Wine min son har inte växt upp i en kärnfamilj. Och jag måste erkänna att han än så länge verkar vara en väl fungerande ung man.

slackern skrev:

Wine skrev:

tahlia skrev:Jag begriper fortfarande inte varför i hela friden man förutsätter att barnet till en kvinna som valt att på egen hand skaffa barn, inte ska få några manliga förebilder. Inte heller är jag helt säker på att det har en så stor inverkan som man vill få det till - om så vore fallet torde väl barn till lesbiska par uppvisa diverse problem efter att ha "berövats en manlig förebild"?
Manliga förebilder behöver dessutom inte alls vara pappan. En morfar, morbror eller mammas framtida sambo (eller varför inte bästa vän) kan vara minst lika kapabla att vara en manlig influens i barnets liv.

Som jag i ett inlägg tidigare skrev till slackern så är det är väl ändå en viss skillnad på att växa upp i ett hem där det rent fysiskt finns en biologisk fader närvarande i hemmet mot att en biologisk fader eller annan fadersfigur/styvfader inte är närvarande och existerar i barnets liv överhuvudtaget och att det dessutom är utgångsläget, att fadersfiguren inte är närvarande och ett barn träffar andra vuxna bara lite sporadiskt?

Men kära Wine min son har inte växt upp i en kärnfamilj. Och jag måste erkänna att han än så länge verkar vara en väl fungerande ung man.

Förstår inte riktigt vad du menar här, du har väl ändå varit och är en fysiskt närvarande fader i din sons liv och du och din före detta var väl ett par?

Wine skrev:

slackern skrev:

Wine skrev:
Som jag i ett inlägg tidigare skrev till slackern så är det är väl ändå en viss skillnad på att växa upp i ett hem där det rent fysiskt finns en biologisk fader närvarande i hemmet mot att en biologisk fader eller annan fadersfigur/styvfader inte är närvarande och existerar i barnets liv överhuvudtaget och att det dessutom är utgångsläget, att fadersfiguren inte är närvarande och ett barn träffar andra vuxna bara lite sporadiskt?

Men kära Wine min son har inte växt upp i en kärnfamilj. Och jag måste erkänna att han än så länge verkar vara en väl fungerande ung man.

Förstår inte riktigt vad du menar här, du har väl ändå varit och är en fysiskt närvarande fader i din sons liv och du och din före detta var väl ett par?

Jo sant men han har till största delen växt upp i en icke kärnfamilj dvs växelvis boende.

slackern skrev:

Wine skrev:

slackern skrev:
Men kära Wine min son har inte växt upp i en kärnfamilj. Och jag måste erkänna att han än så länge verkar vara en väl fungerande ung man.

Förstår inte riktigt vad du menar här, du har väl ändå varit och är en fysiskt närvarande fader i din sons liv och du och din före detta var väl ett par?

Jo sant men han har till största delen växt upp i en icke kärnfamilj dvs växelvis boende.

Det jag har argumenterat emot i denna tråd är att staten ska medverka till inseminering av ensamstående kvinnor där man från början utgår ifrån att en närvarande fader inte finns, inte hur separerade människor sköter sina åtaganden.

Wine skrev:Väldigt ofta? Är det verkligen väldigt ofta som den biologiska fadern totalt överger sin avkomma?

Ur perspektivet från någon som hellre skulle dö än överge sitt barn - ja, det är väldigt ofta.

Wine skrev:Tänk också på att det kanske är i princip omöjligt för ett barn och en annan vuxen än den biologiska föräldern/fadern att skapa en likadan relation som det skulle ha varit om den biologiska fadern hade varit närvarande.

Ett stort jäkla kanske med tanke på att adoptivbarn tenderar att forma en minst lika stark och givande kontakt med sina adoptivföräldrar som de skulle kunna gjort med sina biologiska. Man måste inte vara biologisk förälder för att vara förälder.
Vidare finns det absolut de som har en klart bättre och närmre relation till sin morfar/farfar eller morbror/farbror än de har till sin biologiska pappa, även om pappan är semi-närvarande.

Wine skrev: Sedan tycker jag inte att det spelar någon roll om det inte är sporadiska möten, det blir ändå en skillnad om det handlar om en biologisk fader som faktiskt bor i hemmet och delar sitt liv med den andra föräldern och barnet det måste du väl också erkänna?

Förutsatt att den biologiska fadern är en bra pappa, ja. I realiteten är det inte alltid fallet.

Wine skrev:Det må kännas och kallas så men för den skull behöver det inte vara ett felresonemang. Jag tror att vissa värderingar m.m. är tidlösa, man kan helt enkelt inte säga att de är omoderna, ålderdomliga eller dyl. att kalla det så kan vara ett sätt att få det att framstå som negativt.

Hela idén om äktenskap och i förlängningen livslångt partnerskap och orubblig kärnfamilj kommer, i vår del av världen, från kyrkan. Även om vi bortser från att kyrkan har en lång historia av helt galet dåliga värderingar och idéer så är fortfarande det här tänket ett skapat sådant, inte ett naturligt.

Jag vill fortfarande se forskning på huruvida barn till samkönade föräldrar mår sämre, blir sämre eller på annat vis blir märkbart negativt påverkad av att "berövas" en kvinnlig eller manlig förebild. Om så inte är fallet så rasar ju hela tjabblet om att mamma eller pappa är så jäkla viktig, eller hur?

Wine skrev:

slackern skrev:

Wine skrev:
Förstår inte riktigt vad du menar här, du har väl ändå varit och är en fysiskt närvarande fader i din sons liv och du och din före detta var väl ett par?

Jo sant men han har till största delen växt upp i en icke kärnfamilj dvs växelvis boende.

Det jag har argumenterat emot i denna tråd är att staten ska medverka till inseminering av ensamstående kvinnor där man från början utgår ifrån att en närvarande fader inte finns, inte hur separerade människor sköter sina åtaganden.

OK men du kan inte tro att staten är oroade över det låga födelsetalet? En krympande andel som ska han om den allt äldre populationen? Själv tror jag att det handlar om ekonomi för staten dom vill helt enkelt öka födelsetalet.

Fast såklart jag kan ha fel men bara vad jag tror. Och jag personligen ser inget fel i att ta till den åtgärden.

tahlia skrev:

Wine skrev:Väldigt ofta? Är det verkligen väldigt ofta som den biologiska fadern totalt överger sin avkomma?

Ur perspektivet från någon som hellre skulle dö än överge sitt barn - ja, det är väldigt ofta.

I min omgivning tror jag att dom flesta har delad vårdnad när föräldrarna har separerat. Fast OK jag känner till några ensamstående mammor som har hela ansvaret för baren.

tahlia skrev:

Wine skrev:Väldigt ofta? Är det verkligen väldigt ofta som den biologiska fadern totalt överger sin avkomma?

Ur perspektivet från någon som hellre skulle dö än överge sitt barn - ja, det är väldigt ofta.

Hur ofta, har du källor eller statistik på detta?

tahlia skrev:

Wine skrev:Tänk också på att det kanske är i princip omöjligt för ett barn och en annan vuxen än den biologiska föräldern/fadern att skapa en likadan relation som det skulle ha varit om den biologiska fadern hade varit närvarande.

Ett stort jäkla kanske med tanke på att adoptivbarn tenderar att forma en minst lika stark och givande kontakt med sina adoptivföräldrar som de skulle kunna gjort med sina biologiska. Man måste inte vara biologisk förälder för att vara förälder.
Vidare finns det absolut de som har en klart bättre och närmre relation till sin morfar/farfar eller morbror/farbror än de har till sin biologiska pappa, även om pappan är semi-närvarande.

Tänk på att det för en styvförälder är betydligt mer komplicerat att ha ett förhållande till ett icke biologiskt barn. Det har också visat sig att adoptivbarn löper en betydligt större risk att utveckla psykisk ohälsa, begå självmord och hamna i drogmissbruk, även risken att begå brott var högre bland de adopterade till skillnad mot syskon till de adopterade barnen där riskerna var lägre:

Dagens Medicin - Självmord och psykisk sjukdom vanligare bland adopterade

Barn som adopterats till Sverige från andra länder hade en kraftigt ökad risk för psykisk sjukdom, självmord, drogmissbruk och kriminalitet. Det framgår av en svensk studie som publiceras i lördagens utgåva av tidskriften The Lancet.

tahlia skrev:

Wine skrev: Sedan tycker jag inte att det spelar någon roll om det inte är sporadiska möten, det blir ändå en skillnad om det handlar om en biologisk fader som faktiskt bor i hemmet och delar sitt liv med den andra föräldern och barnet det måste du väl också erkänna?

Förutsatt att den biologiska fadern är en bra pappa, ja. I realiteten är det inte alltid fallet.

Nej så kan det vara men i vilket fall så har man inte från början utgått ifrån att en person ska skaffa barn på egen hand utan att den andre föräldern ens är närvarande.

tahlia skrev:

Wine skrev:Det må kännas och kallas så men för den skull behöver det inte vara ett felresonemang. Jag tror att vissa värderingar m.m. är tidlösa, man kan helt enkelt inte säga att de är omoderna, ålderdomliga eller dyl. att kalla det så kan vara ett sätt att få det att framstå som negativt.

Hela idén om äktenskap och i förlängningen livslångt partnerskap och orubblig kärnfamilj kommer, i vår del av världen, från kyrkan. Även om vi bortser från att kyrkan har en lång historia av helt galet dåliga värderingar och idéer så är fortfarande det här tänket ett skapat sådant, inte ett naturligt.

Jag vill fortfarande se forskning på huruvida barn till samkönade föräldrar mår sämre, blir sämre eller på annat vis blir märkbart negativt påverkad av att "berövas" en kvinnlig eller manlig förebild. Om så inte är fallet så rasar ju hela tjabblet om att mamma eller pappa är så jäkla viktig, eller hur?

Om du är intresserad av sådan forskning för att stödja dina argument kan du väl försöka leta upp den själv.

Jag har överhuvudtaget inte diskuterat samkönade relationer utan det som jag tycker är anmärkningsvärt är utvecklingen mot att en ensamstående individ, en kvinna ska kunna insemineras och skaffa barn på egen hand, utan att en fader ens finns närvarande och med i bilden från början.

Jag har tidigare hänvisat till forskning och studier som visat hur viktigt det är med en närvarande fader vid ett barns uppväxt, att inte barnet växer upp med en ensamstående förälder och där den andra föräldern inte är närvarande.

Wine skrev:Jag har tidigare hänvisat till forskning och studier som visat hur viktigt det är med en närvarande fader vid ett barns uppväxt, att inte barnet växer upp med en ensamstående förälder.

Då kan vi ju kika lite närmre på det där. Man tycks förutsätta att anledningen till att det är viktigt med en närvarande fader är för att barnet i sig har ett behov av båda föräldrarna. Själv undrar jag hur mycket som är ett sådant behov och hur mycket som är samhället. Dvs hur stor inverkan har samhället på det här behovet? Till hur stor del mår man dåligt av en frånvarande förälder till följd av att omgivningen anser det vara konstigt eller fel? Till hur stor del är det ett uppdiktat behov skapat av ett samhälle som romantiserar livslånga parförhållanden och perfekta kärnfamiljer?

slackern skrev:

Wine skrev:

slackern skrev:
Jo sant men han har till största delen växt upp i en icke kärnfamilj dvs växelvis boende.

Det jag har argumenterat emot i denna tråd är att staten ska medverka till inseminering av ensamstående kvinnor där man från början utgår ifrån att en närvarande fader inte finns, inte hur separerade människor sköter sina åtaganden.

OK men du kan inte tro att staten är oroade över det låga födelsetalet? En krympande andel som ska han om den allt äldre populationen? Själv tror jag att det handlar om ekonomi för staten dom vill helt enkelt öka födelsetalet.

Fast såklart jag kan ha fel men bara vad jag tror. Och jag personligen ser inget fel i att ta till den åtgärden.

Det är möjligt att staten resonerar som så men jag tror personligen att detta inte är en bra utveckling och jag baserar mina åsikter på vad som framkommit genom forskning just om ökad risk att hamna i missbruk, utveckla psykisk ohälsa och beteendeproblematik, kriminellt och antisocialt beteende m.m. om man växer upp utan en närvarande fader. Det är ju också så att den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar faktiskt har ökat i Sverige och det har den gjort under en längre period.

Wine skrev:Jag har överhuvudtaget inte diskuterat samkönade relationer utan det som jag tycker är anmärkningsvärt är utvecklingen mot att en ensamstående individ, en kvinna ska kunna insemineras och skaffa barn på egen hand, utan att en fader ens finns närvarande och med i bilden från början.

Det har ändå betydelse eftersom du insisterar på att det måste finnas både en biologisk man och en biologisk kvinna tillsammans med barnet. Om det visar sig att två föräldrar av samma kön varav bara den ena är biologisk så faller ju hela resonemanget om att det måste finnas en biologisk fader där för att det ska vara "rätt". Då skulle en inneboende väninna duga lika bra, t.ex.

tahlia skrev:

Wine skrev:Jag har tidigare hänvisat till forskning och studier som visat hur viktigt det är med en närvarande fader vid ett barns uppväxt, att inte barnet växer upp med en ensamstående förälder.

Då kan vi ju kika lite närmre på det där. Man tycks förutsätta att anledningen till att det är viktigt med en närvarande fader är för att barnet i sig har ett behov av båda föräldrarna. Själv undrar jag hur mycket som är ett sådant behov och hur mycket som är samhället. Dvs hur stor inverkan har samhället på det här behovet? Till hur stor del mår man dåligt av en frånvarande förälder till följd av att omgivningen anser det vara konstigt eller fel? Till hur stor del är det ett uppdiktat behov skapat av ett samhälle som romantiserar livslånga parförhållanden och perfekta kärnfamiljer?

Och du tror inte att anledningen är just att barnet behöver båda föräldrarna?

tahlia skrev:

Wine skrev:Jag har överhuvudtaget inte diskuterat samkönade relationer utan det som jag tycker är anmärkningsvärt är utvecklingen mot att en ensamstående individ, en kvinna ska kunna insemineras och skaffa barn på egen hand, utan att en fader ens finns närvarande och med i bilden från början.

Det har ändå betydelse eftersom du insisterar på att det måste finnas både en biologisk man och en biologisk kvinna tillsammans med barnet. Om det visar sig att två föräldrar av samma kön varav bara den ena är biologisk så faller ju hela resonemanget om att det måste finnas en biologisk fader där för att det ska vara "rätt". Då skulle en inneboende väninna duga lika bra, t.ex.

Jag skrev ju nyss i ett inlägg att om du är intresserad av sådan forskning för att stödja dina argument kan du väl försöka leta upp den forskningen.

Wine skrev:Och du tror inte att anledningen är just att barnet behöver båda föräldrarna?

Att samhället byggt upp en romantiserad bild av den perfekta familjen för att den behövs? Tveksamt. Samhället har också byggt upp en bild av att lycka är matrealism och att man omöjligt kan vara lycklig om man inte reser utomlands 2 gånger per år och är ute på krogen minst ett par gånger i veckan. Är det byggt på realitet eller kommersialism?
Vidare har ju vad "perfekt liv" innebär skiftat över tidsåldrarna. En gång i tiden var bilden att en lycklig kvinna var en som "slapp" arbeta och istället lärde sig baka perfekta kakor. Var det rätt? Vad är det då som säger att samhällets bild av den "perfekta familjen" är rätt idag? Utveckling sker vare sig vi vill eller inte.

Wine skrev:Jag skrev ju nyss i ett inlägg att om du är intresserad av sådan forskning för att stödja dina argument kan du väl försöka leta upp den forskningen.

Letar för närvarande forskningsmaterialet som följande artikel baseras på:

http://www.qx.se/samhalle/26094/barn-ti ... ar-toppen-