Jag hittade följande länk på metro precis om ett autistiskt barn som har bjudit in hela sina klass på födelsekalas, men ingen kom. Så hans mamma skriver om detta på hennes facebook, och vips så kommer folk med presenter.


http://www.metro.se/nyheter/ingen-kom-pa-autistiske-glenns-6-arskalas-men-nu-strommar-gratulationerna-in/EVHobu!9b1eQvzDMEQ7U/

http://abc13.com/527629/

hmm, om det skulle ha hänt då jag fyllde år
( när jag var liten )

Fattar inte dessa föräldrar, dvs Glenns kamraters föräldrar som inte kunde säga i förväg att deras barn inte kunde komma. Tycker iofs att de borde köpt present och gått iväg med sina ungar på födelsedagskalaset. Barnen var i 6-årsåldern, då ska man inte låta dem bestämma allt.

Nu blev det väl bra iaf för Glenn, men går ju fortfarande i samma klass med dessa kamrater som inte ville komma (och som har så oempatiska föräldrar).

Barnen gillar honom inte så föräldrarna vill inte släpa med sina barn mot deras vilja och de vill inte komma själva utan sitt barn varvid det blir som det blir.

Kanske en anledning för föräldrar att vara tyst om diagnoser..

Det där upplevde jag inte alls. Men jag var med i ett gäng, typ och våra kalas var för varandra. Inga tjejer.och tjejer/kvinnor vill aldrig ha mig på sociala tillställningar. Inte nu heller. Kanske mest för att de ser hur jag vantrivs. Jag vet inte. Men varför bjöd morsan in hela klassen? Att man är ASS innebär ju, och det verkar vara ett genomgående drag hos alla här, att man inte har svart bälte på fester. Men jag minns faktiskt det här med kalas som rätt kul. Då man var barn behövde man inte prestera trevlighet, som jag minns det.

Detta sagt, jag är subklinisk ASS och min fru är inte NS utan sjukligt social. Och då våra barn var små var det en dragkamp om hur många vs få barn vi skulle bjuda in till barnens kalas. Hela huset fullt med 6-åringar var en prövning.

Jag hörde hela min uppväxt om alla kalas och party som hela klassen bjöds på utom jag och en mobbad kille.

En klasskamrat brukade komma fram till mig och flina: "Jag undrar varför inte du eller XX blir bjudna på paaaarty!!!". T.o.m. jag såg den tykna minen och fattade flinet.

Att föräldrar inte fattar, utan går med på att bjuda alla utom en, och liknande. Lärare var likadana, kunde ordna omröstningar för placering i klassrum eller bäddar på resor, och fråga rakt ut i klassen: "vill ingen sova i samma rum som/sitta jämte YY?".

Inte bara jag blev utsatt, de ordnade omröstning för vilka som skulle vara med i ett lag. 12 pojkar och 12 flickor, två lag. Det fanns 13 pojkar i klassen, så de röstade bort en helt enkelt. Vi var några fler tjejer så det blev inte bara en, men på många lappar stod det: "INTE [mitt namn]!!"

Jag hade inte födelsedagskalas för vänner när jag var barn, och inte heller nu som vuxen. Anledningen som jag trodde att det berodde på var att jag tyckte att det var jobbigt att arrangera och socialt ansträngande att genomleva och att mina föräldrar för en gångs skull valde att i angelägenheter som berör mig lyda min avvikande vilja. Man kan ju laborera med tanken om att jag istället egentligen hade velat men att jag influerades av mina föräldrar för att den jobbiga situationen beskriven ovan om Glenns kalas inte skulle uppstå.

När jag var barn gick vi på varandras kalas oavsett om barnet var populärt eller inte. Föräldrarna hade inte accepterat "jag vill inte, hon är konstig". Det kallades för hyfs men verkar ha blivit alltmer sällsynt.

Jag har träffat föräldrar som på fullt allvar hävdar att det är okej att deras barn vill bjuda alla i klassen utom en. En gammal kursare skrev upprört på Facebook om att det på hans dotters dagis är förbjudet att prata om kommande kalas om inte alla i gruppen är bjudna. Han härjade om yttrandefrihetagrundlagen. Han kunde lika gärna ha dragit upp successionsordningen eftersom den är exakt lika irrelevant i sammanhanget.

Ofta önskar jag att vissa människor hade varit infertila eftersom det hade gjort världen till en bättre plats.

Det är en allt mer egoistisk värld. Syns på allt från hur vi röstar, till hur vi pratar om olika slags utsatta personer. Äckligt. Men jag blev alltså redan på 70/80-talet utsatt för att vara den enda i klassen (ok, ihop med den anadra mobbade killen) som inte blev bjuden på "paaaaarty".

Hyffsen åkte ut och istället fick vi mobbningstv..

Dåligt av föräldrarna att planera så taskigt.

När jag var liten så tackade ingen nej till barnkalas oavsett vem som bjöd. Fast det hände ju att man inte blev bjuden.

Jag blev bara bjuden/bjöd de jag lekte med, inte hela klassen. Iallafall minns jag det så. En gång kom det 2-3 st; min kusin, andra tjejen i klassen (vi var bara två i årskursen) och nån mer från en annan klass. Redan då gillade jag inte stora kalas.

Undrar hur många som kommer att göra samma sak på Facebook nu med avsikten att få massa presenter av okända människor?

Tror jag såg något liknande förra året, fast då var det en pojke från Amerika.
Mamman lade upp på Facebook och vips så kom det presenter och annat smått och gott.