Jag har aldrig haft något av detta känns det som, eftersom jag hela tiden varit fokuserad på att bara klara dagen i skolan t ex, för att sen få komma hem och bara stänga av och återhämta mig. Jag har aldrig kunnat tänka eller planera längre än så. Det enda jag kunnat fokusera på är hur jag ska undvika att kollapsa totalt, för stunden. Emellanåt har jag gjort det ändå, det krävs väldigt lite för att jag ska kollapsa. Fokus har varit att överleva. Det verkar inte finnas kapacitet till något mer. Jag har egentligen aldrig klarat skolan men fortsatte ändå att gå dit för jag visste inte vad jag skulle göra annars.

De enda stunderna jag varit ångestfri och glad är när jag varit hemma, själv och helt uppslukad av ett specialintresse, men jag har dem bara i perioder och sjunker väldigt djupt utan ett intresse som verkligen slukar mig helt, det är inte bara hobbies jag kan välja att ta upp utan väldigt svårt att finna. Och det är egentligen ett dåligt beteende, verklighetsflykt.

När all social kontakt och aktiviteter utanför hemmet bara innebär 100 % ångest så är det inget jag kan känna någon vilja för.

Folk har frågat under min uppväxt och nu vad jag vill göra, vad jag har för drömmar, men jag har inget svar på det. Jag kan inte tänka så långt när det är så här med mig. Jag har frågat mig själv gång på gång vad jag skulle vilja göra om mitt psykiska tillstånd var bättre men har inget svar på det heller, bara en känsla att jag måste göra något med mitt liv, men ingen sann vilja eller drivkraft eller något realistiskt mål. Inget som lockar på riktigt. När jag gjort små försök att bryta isoleringen så har jag bara kollapsat igen och fått en ny negativ erfarenhet. Jag är helt vilsen. Kan inte träffa min psykolog under corona men vi kom aldrig fram till någon lösning.

Hej

Förstår att livsmål och framtidsplaner inte finns när du tvingats prioritera överlevnad.
Du kanske aldrig kommer att ha några direkta livsmål eller framtidsplaner i någon större bemärkelse utan kanske ska inrikta dig på de små stegen som kan leda till något som är bättre än idag?

Om du kollapsat gång på gång kanske miljöerna inte varit lämpliga? Vissa har brutit sin isolering bara genom att börja med att vara lite bland andra människor t ex i affären, bussen, biblioteket. Du kanske bara behöver hitta ditt sätt att vara social på för autister kan ha chans att trivas när de hittar sätt att vara sociala på som passar dom och det behöver nödvändigtvis inte vara i en direkt social interaktion utan vissa trivs bättre vid sidan av. Sitta på en parkbänk t ex

Tycker att du borde ta kontakt med psykologen för att komma fram till någon lösning så att ni kan fortsätta ha kontakt. Är nog bra om du kan fortsätta bolla vilsenheten med hen.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, jag var precis som du fram tills för några år sedan. För min del var medicinering avgörande för att jag skulle ta mig ur det där, men det kanske går med enbart terapi? Oavsett så tror jag att ta itu med ångesten är lösningen. Det är omöjligt att ha framtidsvisioner när man hela tiden är i fight/flight mode.

Jag vet fortfarande inte vad jag "vill bli när jag blir stor", men nu vågar jag i alla fall prova olika saker och har fått insikter om vad jag gillar/inte gillar, och hur jag skulle vilja ha det i framtiden.

Det är absolut ingen lätt sak du tampas med, så var inte rädd att söka hjälp!

Flinta skrev:Hej

Förstår att livsmål och framtidsplaner inte finns när du tvingats prioritera överlevnad.
Du kanske aldrig kommer att ha några direkta livsmål eller framtidsplaner i någon större bemärkelse utan kanske ska inrikta dig på de små stegen som kan leda till något som är bättre än idag?

Om du kollapsat gång på gång kanske miljöerna inte varit lämpliga? Vissa har brutit sin isolering bara genom att börja med att vara lite bland andra människor t ex i affären, bussen, biblioteket. Du kanske bara behöver hitta ditt sätt att vara social på för autister kan ha chans att trivas när de hittar sätt att vara sociala på som passar dom och det behöver nödvändigtvis inte vara i en direkt social interaktion utan vissa trivs bättre vid sidan av. Sitta på en parkbänk t ex

Tycker att du borde ta kontakt med psykologen för att komma fram till någon lösning så att ni kan fortsätta ha kontakt. Är nog bra om du kan fortsätta bolla vilsenheten med hen.

Menar inte att det måste vara några "storslagna" planer, men jag vill må bättre och ha nåt att göra istället för att bara sitta hemma hela tiden. Vill kunna känna riktig gemenskap. Att vara ute bland folk och bara betrakta mår jag dåligt av och har alltid gjort, känner mig malplacerad och får ångest bara av att vistas där.

De tar inte emot besök nu tyvärr. Ska be att få prata med psykologen i telefon men det är svårt eftersom jag inte har nånstans där jag får vara riktigt ifred och prata.

Raino skrev:Jag känner igen mig mycket i det du skriver, jag var precis som du fram tills för några år sedan. För min del var medicinering avgörande för att jag skulle ta mig ur det där, men det kanske går med enbart terapi? Oavsett så tror jag att ta itu med ångesten är lösningen. Det är omöjligt att ha framtidsvisioner när man hela tiden är i fight/flight mode.

Jag vet fortfarande inte vad jag "vill bli när jag blir stor", men nu vågar jag i alla fall prova olika saker och har fått insikter om vad jag gillar/inte gillar, och hur jag skulle vilja ha det i framtiden.

Det är absolut ingen lätt sak du tampas med, så var inte rädd att söka hjälp!

Det låter bra att du lyckats med det, jag vill gärna tro att det är möjligt att ta sig ur det här även fast det hållit på så länge. Det är nåt sånt jag efterlyser med den här tråden - om och hur andra i liknande situation har lyckats få det att vända och hittat något meningsfullt, isåfall vad? Tar gärna emot tips på saker, men vet att det är en väldigt svår fråga...

Vet nu inte vilken medicin du menar, men här är en sammanfattning av mina erfarenheter av medicin och terapi hittills: kort-fast-i-varden-behover-rad-t54945.html

Ångesten och min autism/sociala svårigheter spär på varandra, det är en ond cirkel som jag är fast i. När det blir för mycket drar jag mig tillbaka i eremitbubblan igen, det innebär mindre ångest tillfälligt men efter ett tag får jag ett sånt här infall igen att jag måste göra något.

Estraven skrev: Vill kunna känna riktig gemenskap.

Har du gjort det någon gång tidigare så du vet hur det känns och vad du eftersträvar?

Jag vet inte hur vanligt det är att man känner "riktig gemenskap" vid autism

Jag har vissa sammanhang jag trivs bättre i än andra även om jag inte känner så mycket gemenskap med de människorna.

Har aldrig haft några livsmål, framtidsplaner, drömmar etc. heller.

Det bästa är när man kan leva just för EN dag och bara tänka på den dagen.
Skaffa en katt kanske? Dom finns där för dig men dom är inte så krävande som hundar och man behöver inte gå ut med dom när man har en dålig dag!
Medicin för att vara någorlunda stabil.

Är allting utanför hemmet jobbigt?
Skulle det funka att göra något där du fortfarande kan vara i din egna värld?
Hörlurar? Öronproppar? Keps? För att minska intryck.
Gå ut och mata änderna eller något sådant. Du kanske tycker det är en skitsak men skitsaker hjälper.
Viss struktur brukar vara bra också. Klockan 11 varje dag går jag och matar änderna.
Något sådant spel så då kommer ut? Pokémon Go?


Det är enklare att börja med mindre saker som man tycker om och som man känner sig avslappnad med än att gå runt och fundera på vad man vill göra med sitt liv och vad meningen med livet är.

alixha skrev:
Det är enklare att börja med mindre saker som man tycker om och som man känner sig avslappnad med än att gå runt och fundera på vad man vill göra med sitt liv och vad meningen med livet är.

Instämmer

Estraven skrev:Det låter bra att du lyckats med det, jag vill gärna tro att det är möjligt att ta sig ur det här även fast det hållit på så länge. Det är nåt sånt jag efterlyser med den här tråden - om och hur andra i liknande situation har lyckats få det att vända och hittat något meningsfullt, isåfall vad? Tar gärna emot tips på saker, men vet att det är en väldigt svår fråga...

Vet nu inte vilken medicin du menar, men här är en sammanfattning av mina erfarenheter av medicin och terapi hittills: kort-fast-i-varden-behover-rad-t54945.html

Ångesten och min autism/sociala svårigheter spär på varandra, det är en ond cirkel som jag är fast i. När det blir för mycket drar jag mig tillbaka i eremitbubblan igen, det innebär mindre ångest tillfälligt men efter ett tag får jag ett sånt här infall igen att jag måste göra något.

Jag tycker det är konstigt om psyk bara har gett upp när medicinerna du fått pröva inte fungerat, det finns ju andra varianter! Själv så åt jag Zoloft i flera år utan någon speciell effekt, men fick sedan pröva på Zoloft i kombination med Mirtazapin, och skillnaden var som natt och dag. Medicinen blev det som gjorde att jag orkade med att utsätta mig för sånt som var jobbigt (vilket var i princip allt), och sakta men säkert så blev min värld lite och lite större.

Senaste året har jag fått gå i KBT, men jag tycker personligen att den sortens terapi fungerar bäst när man har något riktigt konkret som ger en ångest (bilkörning i mitt fall), och inte generell ångest. Sen så har jag nyligen blivit rekommenderad att prova Acceptance And Commitment Therapy (ACT). Jag kan såklart inte uttala mig om det är bra grejer eller inte, men det kan ju vara värt att prova kanske.

I min uppfattning så tycker jag att det låter som om du borde byta psykolog. Det är ingen vits att stå och stampa i jorden utan att du ser resultat, för då är risken att du bara gräver ner dig ännu djupare.

Man behöver inte uppnå så mycket i livet ändå även om det kan vara roligare att göra saker.
Följ gärna min youtube-kanal Fredriks coaching för tips och trix att må bättre!

För övrigt så blir jag väldigt trött av värmen.