sugrövmanövern

Om det skulle vara så att du nån gång kanske skaffar dej en knådd så är jag hemskt ledsen att behöva påpeka detta, men som tahlia säger så är inte barnet likadant som du. När du som liten tyckte det var helt i sin ordning att temperamentet fladdrade i rummet, behöver det inte per definition betyda att ditt barn (eller ens NÅGOT ANNAT barn för den delen) tycker det du tyckte.

Det gäller att lyssna till sitt barn. Märker man att det far illa av vredesutbrott, särskilt när dessa kommer på ett sätt där barnet kanske inte uppfattar sammanhanget, måste man anpassa sej till det. Vredesutbrott utan synlig orsak kan vara mycket skrämmande för små barn, oavsett om de har diagnoser eller inte.

Att avfärda alla som inte fungerar som man själv med att de är pjåskiga är tyvärr inte något som ökar förståelsen för varandras olikheter här i världen. Och särskilt illa drabbas ju barnen. Det som i en vuxens ögon ses som pjåsk och trams kan vara oerhört viktigt för ett barn. Detta gäller faktiskt vuxna också, när jag tänker på det. Någon kan tycka det är oerhört viktigt om saker ligger på rätt ställen, medan någon annan tycker det är helt OK att gå naken i sin lgh. Det ena är inte mer pjåskigt än det andra. Det är bara olika.

sugrövmanövern skrev:Äsch, vad är det för fjask-barn som inte tål att se att mamma/pappa har temperament?

Min pappa (akademiker med aspiedrag) slog i dörrar och skrek när han blev arg. Jag tror att det var någon form av maktutövning för att kuva och skrämma oss barn och min mamma.

Jag kan fortfarande bli rädd när människor visar öppen aggresivitet, eller så blir jag själv så rosenrasande att konflikten slutar med ett högljudt munnhuggandes där jag har väldigt svårt at ge mig.

Hemma blev det aldrig några jyssta upplösningar efter pappas temperamentfulla små utbrott. Fick han som han ville blev han lugn så det fick han oftast. Resten av familjen blev mest bara tysta och gled undan.

kia skrev:Hemma blev det aldrig några jyssta upplösningar efter pappas temperamentfulla små utbrott. Fick han som han ville blev han lugn så det fick han oftast. Resten av familjen blev mest bara tysta och gled undan.

Påminner mig om "Flodhästen i vardagsrummet" av Tommy Hellsten. Mycket bra bok för övrigt (liksom allt han skriver).

/Barracuber

Debbido skrev:På engelska finns uttrycket "the autistic tantrum" myntat som ett välkänt begrepp. Men på svenska Google hittar jag inte så mycket om AS och utbrott, utom när det gäller barn. Barn utan AS kan givetvis också börja skrika och bråka om de inte får sin vilja igenom.

Jag har nyligen fått diagnos AS men har dessutom flera andra handikapp. Är man trött och svag är man förstås mer lättretad, men jag undrar ändå...det kan hända att om jag blir riktigt illa behandlad av en människa så kan jag inte alls tala, bara rusa ut ur rummet och smälla igen dörren så hela huset skakar. Det sker under påverkan av en snabb adrenalintillströmning där jag totalt förlorar kontrollen. Denna kontrollförlust fyller mig sedan med skam och sorg. Jag riktar aldrig vreden fysiskt mot en människa, men jag får ju dåligt rykte.

Ingen accepterar ett sådant beteende i Sverige, lagomlandet. Kan jag hänvisa till min diagnos?

Är detta AS-symptom?

Jag kan "trösta" dig med att jag har samma problem, jag är svår retad men när jag väl blir förbannad så är det otäckt , men man försöker ju kontrolera det så gott man kan.

Jag vte inte heller om det är just för att jag har aspergers syndrom men jag får riktiga vredes utbrott ibland. fast själv har jag haft diagnosen senda ja va sex år.

Bjäbbmonstret skrev:Vi har en kultur där det råder konfliktskänsla och det är fiiint att behärska sig i stället för att visa känslor.
Men vad i helvete gör det om folk skriker eller kastar prylar? Det kan till och med vara ett uppfriskande tecken på att dom faktiskt har kontakt med sina känslor.

Jag ser mycket hellre ett rakt ärligt öppet utbrott än den ack så välfungerande medelklassbeteende där man ska le, behärska sig och få ont i magen och sedan gå och prata skit om folk eller få ut sina frustrationer genom att glo på såpaprogram på TV där andra får symbolisera de "negativa" känslor som man har förträngt att man har.

Och huruvida det finns någon koppling till diagnosen si och så det har jag ingen aning om men jag tycker kanske att man ska vara lite försiktig med att koppla allt oönskat mänskligt beteende till diagnoser.

Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

Det kan vara skönt att se gamla italienska filmer där Anna Magnani eller Sophia Loren får ett riktigt temperamentsutbrott, liksom flera andra i filmen. Det ett riktigt åskoväder men snart skiner solen igen.

Men nu lever vi inte i Italien och här bedöms man efter hur väl man kan behärska sig. Tappa humöret är underklassigt el tecken på obalans, och därför kämpar man för att inte göra det. Extra mycket får man kämpa när man egentligen hör till underklassen (som min familj).

Skrika när man är arg är en sak men om du kastar saker på folk el slår dem är du en sån som jag skulle gå långa omvägar kring. Och har du ingen diagnos att skylla på betyder det att du valt det beteendet.

sugrövmanövern skrev:

Har man barn måste man också behärska sig. Man kan inte skrika hur som helst och kasta saker omkring sig, då skrämmer man de små barnen.

Äsch, vad är det för fjask-barn som inte tål att se att mamma/pappa har temperament?

När barnen är äldre bör man heller inte skrika åt fröken el grannen, då får barnet skämmas över sin mamma.

Beror ju på vad fröken eller grannen gjort, det mesta kan tas i vanlig samtalston.

Har man en hund bör man inte heller bråka. De gånger vi höjt rösten hemma och bråkat, har hunden gnällt och sprungit fram och tillbaka av skräck. "Bråk inom flocken = livsfara"

Jag bråkar aldrig med min sambo med höjd röst. Han kränker mig aldrig. Jag har aldrig sett någon skräck hos min hund när jag har tantrums. Han tycker det är obehagligt när jag skriker och slamrar, så klart. Men han är ju van vid att jag är galen, jag måste ju dock försäkra honom om att det inte är honom jag är arg på, när han kommer fram till mig med slokande öron och "undrar". Sedan efter det är allt bra. Han är ingen fjask-hund som är gjord av porslin, hemma hos oss får man ha temperament. Snabbt övergående raserianfall bryr han sig inte om, det är de där långvariga svordomsmonologerna han tycker är lite läskiga.

Grejen är ju den att man inte kan hålla igen varje gång. Ingen vill vara ett aggressionsmonster. Jag brukar dunka huvudet i väggen, slå mig själv i ansiktet och väsa för att hindra utbrotten.
Vardagsutbrott utanför hemmet är också bra. Jag skriker och svär i bilen, åt alla idioter i trafiken. Säger högt vad jag tycker om folks förehavanden inne på affärer, tex mobiltelefonerande och skrikiga ungar samt folk som pratar för högt.

Barn blir rädda när vuxna blir arga, särskilt om de inte förstår varför. Sån var jag och sån var mitt barn. Har man barn, måste man tänka på det i första hand. Det är en lång och svår uppgift att lära sig att sätta sina egna behov före barnens. Men att låta bli att skrämma sitt barn är självklart.

När det gäller föräldrar som skils så önskar barnen helst att föräldrarna inte ska skrika och svära när de pratar (dvs grälar) med varandra. Det är mycket obehagligt för barnen, även fast föräldrarna inte bråkar med barnen.

Hundar har mycket bättre hörsel än vi, alltså är höga ljud mycket värre för dem. Det är därför många hundar lider av smällare också. Sen är en del hundar känsligare än andra, och inte kan man lägga skulden på hunden genom att kalla den en fjask. Det är vi människor som tagit på oss ansvar för hunden, hunden har inget val.

Skulle aldrig kritisera folk högt i affären. Vad åstadkommer man med det? Om du tycker andra är irriterande, så tycker omgivningen säkert du är minst lika irriterande som kommenterar det högt. De tänker säkert att du slutat ta dina lugnande mediciner.

Temperamentsutbrott hör hemma i hemmet el hos barn, tycker jag. Jag är vuxen och vill bete mig som vuxen. Det har faktiskt blivit lättare med åren.

Alien skrev:Skulle aldrig kritisera folk högt i affären. Vad åstadkommer man med det? Om du tycker andra är irriterande, så tycker omgivningen säkert du är minst lika irriterande som kommenterar det högt. De tänker säkert att du slutat ta dina lugnande mediciner.

Många är rädda för att kritisera högt. Det bottnar i osäkerhet hos den som inte vågar kritisera. Har själv haft/har fortfarande det problemet. Istället knyter man näven i fickan. Man skulle må mycket bättre om man vågade.

Man har hört för många historier om att man får tillbaka typ "håll käften käringjävel" eller "ge f-n i det du" eller "mind your own f---ng business". Det är ju så folk reagerar på tillsägelser nuförtiden. Tror man. För man testar aldrig.

Pröva med lite humor nästa gång. Alla har humor att plocka fram. Jag brukar använda det mot mina barn så att jag inte ska uppfattas som en stentrist stofil. När jag hämtar min son på skolgården och han går utan jacka fastän det blåser och är kallt så väser jag inte bara irriterat "sätt på dig jackan!!!!!". Istället gläfser jag som en hund på honom - "wow, wow, wow". Vad vinner jag på det? Det jag kommunicerar till honom att 1. jag är arg på honom för att han inte har jacka (det förstår han för om man skäller så är man arg) och 2. jag är inte så arg att jag inte kan skämta. Mao kritiken går fram - "pappa är arg på mig" - men samtidigt så känner han av min humor, som han tycker är rolig, och vår relation är fortfarande bra.

OK att jag känner min son väl till skillnad från folk i affären man aldrig har träffat. Har inget bra svar på det just nu. Utom att humor hjälper i så gott som alla situationer.

Alien, du låter som att vuxna aldrig får ha temperamentsutbrott. Då är man fel ute enligt mig.

/Barracuber

Alien skrev:
Skulle aldrig kritisera folk högt i affären. Vad åstadkommer man med det? Om du tycker andra är irriterande, så tycker omgivningen säkert du är minst lika irriterande som kommenterar det högt. De tänker säkert att du slutat ta dina lugnande mediciner.

Man åstadkommer att bli av med aggressioner man bär på, och hellre säger jag direkt var som stör mig än att bli en sprickfärdig tryckkokare som kan sprängas vid fel tillfälle mot fel person som ej förtjänat det.

Ja, jag får ju inte tillräckliga doser lugnande utskrivna, så att jag ej tagit en adekvat dos lugnande medel stämmer med 100%. Om de tror det tror de korrekt!

Temperamentsutbrott hör hemma i hemmet el hos barn, tycker jag. Jag är vuxen och vill bete mig som vuxen. Det har faktiskt blivit lättare med åren.

Jag vill skona min sambo, han är en bra människa. Hellre utsätter jag idioter på affärer eller översittare som spänniga parkeringsvakter och gnälliga grannar.

Även mina vredesutbrott har blivit bättre, jag slutade tidigt med att slå folk, och när jag slutade med p-piller blev jag ännu snällare. Men ibland svartnar det... Jag kan bara se två lösningar: Att läkarna ger mig rätt dos benso, eller att jag dör. Då kommer det att bli lugnt. Det sista alternativet är det bästa.

Sedan jag hade exploderat totalt, som svar på en väninnas dysfunktionella beteende, startade jag tråden om vredesutbrott och gick och begravde mig skamset under täcken och kuddar några dar. Anade inte då hur många som skulle attraheras av ämnet vredesutbrott, dvs detta är ett HETT ämne, tja det visste vi väl redan?

Summering: det finns fler här inne som helt enkelt inte kan kontrollera sin vrede när den har escalerat till en viss gräns där ingen räddning finns. Det gäller bara för omgivningen att ta betäckning.
Då jag nyss fått diagnos studerar jag livligt AS och vet att vredesutbrott kan vara en del av "handikappet". Min nuvarande hypotes är att vänster och höger hjärnhalva tycks vara dåligt koordinerade. Min högra halva är mest aktiv; hör musik, är något synsk, är konstnärlig. Det verkar som om känslorna rusar iväg innan den analytiska vänstra hjärnhalvan hunnit säga sitt. Med bättre integration skulle resultatet kanske bli att jag vänligt men bestämt sa: "Du, jag accepterar faktiskt inte ditt beteende" och gick hem. Men nu hinner känslorna först och jag lämnar skrikande rummet.
Efteråt blir jag avrättad av den analytiska delen av hjärnan som säger: "Du gjorde fel!"

Det här händer aspergaren när han blir trängd emot väggen, provocerad, utsatt för det som är oväntat, ologiskt, falskt, oärligt etc. Det händer inte oprovocerat.

Man blir ju lättare arg om kroppen är sjuk, som i mitt fall med ledvärk och cellgiftstrött, blodbristtrött, tinnitustrött och med tillfällig tandvärk.

Min pappa (som jag antar var autustisk) fick vulkanutbrott varje kvartal ungefär. Mamma var en bra provokatör. Då skakade hela kroppen och han skakade nävarna mot oss och svor så det osade. Alla sprang och gömde sig. Min storebror gömde ofta undan oss. Jag fick men för livet, personlighetsstörning. En skilsmässa hade varit det bästa för mig så jag sluppit helvetet.

Själv har jag inte haft några större vredesutbrott när mitt barn var mindre. Det fanns en spärr där. Jag älskade honom alldeles för mycket. Han var mitt allt, men nu lever han sitt eget liv, och jag har dessvärre inte funnit något eget liv.
Utanförskap föder förstås aggressioner och dessa förvärras av den autistiska frånvaron av intakta bromsbelägg.

På engelska webben finns det mycket information om vredesutbrott, tantrum, kan jag nu konstatera.

Utbrotten skiljer sig från övriga utbrott i att det kan vara svårare att finna en direkt anledning, att utbrotten kan vara rätt länge och att aspergaren då också kan uppvisa ett självskadebeteende.

De uppkommer ur den stress som skapas p g a de kommunikationssvårigheter som karaktäriserar diagnosen. En skeende kan ha utvecklats på ett oväntat sätt (vi gillar logik o att folk håller vad de lovat), vi kan befinna oss i bullriga miljöer, typ köpcentra och då vi ofta är överkänsliga för ljud- o ljusintryck kan opassande beteende utlösas.

Detta läste jag på
http://www.cyh.com/HealthTopics/HealthTopicDetails.aspx?p=243&np=293&id=2320#5

Har jag förstått begreppet "autistic tantrum" rätt om jag säger att det är DET jag har har haft när jag har totalmuppat ut på rehabidioter och andra idioter och TOTALfokuserat på att JÄVLAS med dem över längre tid - veckor?

Nej svante, det är nog något annat.
Jag tror mer det är när man blir helförbannad för att batterierna i fjärrkontrollen är slut. En gång sparkade jag på bilen för den vägrade starta. Kasta all mat för att såsen skär sig. Vara asförbannad för att grilloljan höts med 2 kr. Ofta är det ju en stressrelaterad grej.

Man beter sig nog lite som en ilsken person i en komedi.

Oki. Kortvariga utbrott med andra ord.

Mardröm skrev:Man beter sig nog lite som en ilsken person i en komedi.

Fawlty Towers Basil Fawlty Hitting His Car With Tree Branch



/Barracuber

Savanten Svante skrev:Har jag förstått begreppet "autistic tantrum" rätt om jag säger att det är DET jag har har haft när jag har totalmuppat ut på rehabidioter och andra idioter och TOTALfokuserat på att JÄVLAS med dem över längre tid - veckor?

My answer is: Why not?
Kan man till 100 % lita på de där utredningsteamen som bestämmer om man har AS eller ADHD? Bokstavsdiagnoserna flyter ofta in i varandra och överlappar varandra. Det vi vet är att något är annorlunda med våra hjärnor och deras neurosubstanser. Vid ADHD handlar det om att adrenalinet står och pumpar hela tiden för att väcka de delar av hjärnan som sover och därför kommer ofta oprovocerade utbrott + provocerade.

Om man råkar vara överintelligent och faktiskt har att göra med muppar så krävs det ju en del tålamod. Det lär inte vara så stort vid AS.

Men det som menas med "a lonlasting tantrum", dvs det typiska autistutbrottet är väl att det varar en timme eller mer, inte veckor.

Själv får jag tantrum när människor behandlar mig illa. Om jag något går sönder, typ en bil, så bryr jag mig inte. Allt materiellt går att laga. Men många med AS har ju varit utsatta för mobbing och det kan väl göra att man inte med lätthet överser med en kränkning som vuxen.

Men visst jag kunde det vara bra med uppriggade kameror hemma hos de känsliga AS-människorna. Ibland kan verkligheten komma snubblande nära John Cleese! Vi skulle säkert ha mycket större underhållningsvärde än Big Brother.

Debbido skrev:Vi skulle säkert ha mycket större underhållningsvärde än Big Brother.

En hög hundskit har högre underhållningsvärde än bigbrother.


Vad kallas det när man blir totalmuppigt fixerad och konstig i dagar och veckor efter en kränkning då? På senare år har det skett vid två tillfällen och jag vill gärna undvika sånt i framtiden.

Savanten Svante skrev:

Debbido skrev:Vi skulle säkert ha mycket större underhållningsvärde än Big Brother.

En hög hundskit har högre underhållningsvärde än bigbrother.


Vad kallas det när man blir totalmuppigt fixerad och konstig i dagar och veckor efter en kränkning då? På senare år har det skett vid två tillfällen och jag vill gärna undvika sånt i framtiden.

Jag gissar att det kallas blödande sår och då behövs ett tryckförband som stoppar blodflödet.
Det står på eng. webben om vikten av en förstående och stödjande omgivning. Låter utmärkt bra, men hur skapar man fram en sådan?

Jag ligger fortfarande, en vecka efter tantrum, i kölvattnet efter min vredes vågor. Har bearbetat det inträffade med psykolog och konstaterat att jag blev utsatt för en verklig kränkning och att jag inte bör umgås med så störda människor, men det är så med många av oss att vi inte har så många vänner att välja på. Vi behöver medmänniskor som kan stå ut med att vi är som vi är och dessutom kan uppskatta våra fina sidor så vi inte deppar ihop över de mindre fina.

Efter bearbetningen begravde jag mig i mitt AS-specialintresse, låtskrivande, köte en ny gitarr och försöker spela mig ur krisen.

Fixeringen släpper när du har bearbetat det hela och kan högakta dig själv igen.

jag kan förstå att folk får vredes-utbrott i detta skit samhälle vi lever i.!
Med avskum och grisar överallt och giriga personer som bara vill sno åt sig av andra..Men om folk verkligen ska få vredes-utrbott så ska dom ta ut det på den svenska staten och svenskt-näringliv mm..
skulle vara kul att se de svensk miljon direktörerna ,topp poltikerna springa i väg i panik och smärta...

Svante: Perservationstendens?
Jag känner igen det hela, man går i krig.

manne skrev:jag kan förstå att folk får vredes-utbrott i detta skit samhälle vi lever i.!
Med avskum och grisar överallt och giriga personer som bara vill sno åt sig av andra..Men om folk verkligen ska få vredes-utrbott så ska dom ta ut det på den svenska staten och svenskt-näringliv mm..
skulle vara kul att se de svensk miljon direktörerna ,topp poltikerna springa i väg i panik och smärta...

Det är nog lite svårt att slå på ett vettigt sätt mot maktmissbukare i stat och näringsliv. Nedskärningen av Anna Lindh ledde visserligen till Milton-projektet. Miljonerna rullade iväg till kommunerna som tillsatte allehanda komittéer för att förbättra psykiatrin. Man kom fram till lite nya, snyggare blanketter, sedan var pengarna slut. Psykiatrin är lika sinnesjukt fel o underdimensionerad som vanligt.

Det man kan använda sin vrede och intelligens till är dock allehanda skrivelser för att skapa ett bättre liv för sina medmänniskor på lokalplanet. Begreppet konstruktiv vrede finns också, den behöver inte bara vara destruktiv. Böcker om Ghandi ger en del exempel värda att ta efter. Civil olydnad. Greenpeece...tja det finns mycket att göra av sin vrede.

´

Debbido skrev: Begreppet konstruktiv vrede finns också, den behöver inte bara vara destruktiv. Böcker om Ghandi ger en del exempel värda att ta efter. Civil olydnad. Greenpeece...tja det finns mycket att göra av sin vrede.

- Kan inte låta bli citera Verena Kast i boken "Vredens kraft":

"Om vrede och aggression hämmas, berövas vi något av vår livfullhet. Därför är det mycket viktigt att vi inte nöjer oss med att gnälla över saker och ting. Vi måste lära oss att antingen acceptera något som det är, eller erkänna vårt missnöje och verkligen utnyttja vår vrede för att förändra det."

[img]http://www.sighost.org/sigs/mad2.gif[/img]

Kloka ord. Fast Greenpeace ger jag inte mycket för. Se bara vad de åsamkade eskimåerna med sina kampanjer mot säljakt.

KrigarSjäl skrev:Kloka ord. Fast Greenpeace ger jag inte mycket för. Se bara vad de åsamkade eskimåerna med sina kampanjer mot säljakt.

Något gott tror jag nog Greenpeace har gjort, även om inte allt varit bra.

Personligen har jag använt min asperger-envishet/uthållighet/överintelligens/verbalitet/vrede för att kämpa för ett förverkligande på lokalplanet av FN:s stadgar för funktionshindrade. Detta kommer jag att göra till min död.

Självklart kan man inte mer än punktvis vinna en sådan kamp, men om alla låg på hårt så skulle pressen på makthavarna kanske kunna leda till att fler vackra ord blev en verklighet.

Har någon sett röken av "individuellt anpassat stöd till daglig sysselsättning utgående från den funktionshindrades egna intressen?"
Nej, inte jag heller. Men just nu kräver jag just detta då min digra diagnospärm har utökats med AS. Teamet på Habiliteringen stirrade konstigt på mig medan jag rabblade upp de rättigheter jag har och vill se förverkligade. Angav vilket intresse jag hade och exakt vilket stöd jag behöver. Intresset ligger på ett högt plan, so what? Måste man vara utvecklingsstörd för att få något?

"Vi får se vad vi kan hitta på...." sa de. "Jag litar på att ni gör ert bästa, sa jag. Om ni inte kan stödja mig i mitt intresse så kan jag ju alltid stöta på de som skrivit ned dessa löften och påstått att de ska gälla i vår region 2008. De kanske behöver lite feedback?"

Vreden ger kraft att kämpa för sin egen och därmed andras mänskliga rättigheter.

Härliga takter, Debbido! :-D

*myser*

Låter roligt det där med att kräva saker av habiliteringsTanter. Sånt är jag dunderbra på! :-D