sugrövmanövern skrev:Varför ska man bry sig om vad andra accepterar, man duger ju aldrig i allas ögon ändå?

Man måste ju få bli arg. Vissa får kraftfulla vredesutbrott. Andra säger nedrans så förargligt med kristen och lågmäld röst. Alla har olika förmåga vad gäller att behärska sig.

Folk får antingen gilla läget eller ge fan i att umgås om det nu är så förskräckligt med vredesutbrott. De flesta kan lära sig att ta utbrotten med en klackspark efter att ha sett några.

Har man ett jobb och vill behålla det, är man tvungen att bita ihop och behärska sig.

Har man barn måste man också behärska sig. Man kan inte skrika hur som helst och kasta saker omkring sig, då skrämmer man de små barnen.

När barnen är äldre bör man heller inte skrika åt fröken el grannen, då får barnet skämmas över sin mamma.

Har man en hund bör man inte heller bråka. De gånger vi höjt rösten hemma och bråkat, har hunden gnällt och sprungit fram och tillbaka av skräck. "Bråk inom flocken = livsfara"

Alien skrev:

sugrövmanövern skrev:Varför ska man bry sig om vad andra accepterar, man duger ju aldrig i allas ögon ändå?

Man måste ju få bli arg. Vissa får kraftfulla vredesutbrott. Andra säger nedrans så förargligt med kristen och lågmäld röst. Alla har olika förmåga vad gäller att behärska sig.

Folk får antingen gilla läget eller ge fan i att umgås om det nu är så förskräckligt med vredesutbrott. De flesta kan lära sig att ta utbrotten med en klackspark efter att ha sett några.

Har man ett jobb och vill behålla det, är man tvungen att bita ihop och behärska sig.

Inte så säkert. Beror på var man arbetar. Och vilken typ av utbrott man får. Exempel: Lärare som hotar att döda sina elever, inte bra. Lärare som krossar en och annan pekpinne mot katedern och vrålar tyst i klassen är harmlöst och lite coolt.

Har man barn måste man också behärska sig. Man kan inte skrika hur som helst och kasta saker omkring sig, då skrämmer man de små barnen.

Äsch, vad är det för fjask-barn som inte tål att se att mamma/pappa har temperament?

När barnen är äldre bör man heller inte skrika åt fröken el grannen, då får barnet skämmas över sin mamma.

Beror ju på vad fröken eller grannen gjort, det mesta kan tas i vanlig samtalston.

Har man en hund bör man inte heller bråka. De gånger vi höjt rösten hemma och bråkat, har hunden gnällt och sprungit fram och tillbaka av skräck. "Bråk inom flocken = livsfara"

Jag bråkar aldrig med min sambo med höjd röst. Han kränker mig aldrig. Jag har aldrig sett någon skräck hos min hund när jag har tantrums. Han tycker det är obehagligt när jag skriker och slamrar, så klart. Men han är ju van vid att jag är galen, jag måste ju dock försäkra honom om att det inte är honom jag är arg på, när han kommer fram till mig med slokande öron och "undrar". Sedan efter det är allt bra. Han är ingen fjask-hund som är gjord av porslin, hemma hos oss får man ha temperament. Snabbt övergående raserianfall bryr han sig inte om, det är de där långvariga svordomsmonologerna han tycker är lite läskiga.

Grejen är ju den att man inte kan hålla igen varje gång. Ingen vill vara ett aggressionsmonster. Jag brukar dunka huvudet i väggen, slå mig själv i ansiktet och väsa för att hindra utbrotten.
Vardagsutbrott utanför hemmet är också bra. Jag skriker och svär i bilen, åt alla idioter i trafiken. Säger högt vad jag tycker om folks förehavanden inne på affärer, tex mobiltelefonerande och skrikiga ungar samt folk som pratar för högt.

sugrövmanövern skrev:

Alien skrev:Har man barn måste man också behärska sig. Man kan inte skrika hur som helst och kasta saker omkring sig, då skrämmer man de små barnen.

Äsch, vad är det för fjask-barn som inte tål att se att mamma/pappa har temperament?

Det där uttalandet var väl rätt korkat?
Om man är 2-3 år gammal och mamma eller pappa börjar gapa och skrika och slänga saker omkring sig så är det fullständigt naturligt att barnet blir rädd.
Att gapa och skrika kan dessutom sätta ordentliga spår hos barnet, som osäkerhet och nervositet.

Thunderchild skrev:

tahlia skrev:Jag kan förstå att vissa (läs många) kan ha svårt för folk som springer ut och slänger igen dörren, eller kastar saker omkring sig.
Jag själv har alltid tolkat det som ett tecken på omognad. Man klarar inte konfrontationer, diskussioner och meningskiljaktigheter.

Idag vet jag att många kan bli väldigt arg p.g.a t.ex diagnossjukdomar som ADHD eller AS. Men jag har jättesvårt att inte reagera negativt om någon blir sådär arg.

Spontant infinner sig genast frågan:

Hur är du när du "reagerar negativt" på ett mera socialt accepterat sätt?

Nu vet jag inte om jag förstår frågan, men tippar på att du undrar hur jag gör när jag blir arg. (Rätta mig om jag är helt fel ute)

Jag blir helt enkelt inte arg på det sättet. Jag kan föra en diskussion om precis vad som helst, utan att börja gapa och skrika. Blir jag arg så sänker jag istället rösten lite, och upprepar vad jag just sa.
Börjar man gapa och skrika och slänga saker, så har man totalt förlorat diskussionen och sin trovärdighet i sammanhanget.
Man behöver aldrig skrika. Det är så totalt onödigt och ingen lyssnar mer på någon som skriker, snarare tvärt om.

Sedan tjänar man en hel del på att hålla sig lugn. Möter du en person som har en tendens att bli förbannad på ett "negativt sätt", så blir de bara mer och mer förbannad ju lugnare man själv håller sig, vilket resulterar i att de förlorar sin trovärdighet.

Bjäbbmonstret skrev:Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

DÅ kan man börja prata om omognad.

tahlia skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

DÅ kan man börja prata om omognad.

Det är möjligt att jag är. Men jag tror inte att man kan säga att svårigheter med impulskontroll och att hantera pressade situationer alltid handlar om omognad. Dessutom finns det andra situationer där det faktiskt är en fördel att reagera snabbt och utåtagerande i stället för att bli rädd.

Bjäbbmonstret skrev:

tahlia skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

DÅ kan man börja prata om omognad.

Det är möjligt att jag är. Men jag tror inte att man kan säga att svårigheter med impulskontroll och att hantera pressade situationer alltid handlar om omognad. Dessutom finns det andra situationer där det faktiskt är en fördel att reagera snabbt och utåtagerande i stället för att bli rädd.

Det är skillnad på att agera snabbt och utåtagerande och att bli förbannad och slå människor eller kasta saker på dem. Du behöver inte bli rädd bara för att du inte blir våldsam.

tahlia skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

DÅ kan man börja prata om omognad.

Mmm.. Det är synnerligen omoget att ha AS..

Att reagera spontant istället för att stanna upp och tänka efter vilket beteende som gynnar oss själva och vår status i den sociala gruppen bäst..

Alla med AS bore skickas tillbaks till Lekis.. Pronto..

tahlia skrev:

sugrövmanövern skrev:

Alien skrev:Har man barn måste man också behärska sig. Man kan inte skrika hur som helst och kasta saker omkring sig, då skrämmer man de små barnen.

Äsch, vad är det för fjask-barn som inte tål att se att mamma/pappa har temperament?

Det där uttalandet var väl rätt korkat?
Om man är 2-3 år gammal och mamma eller pappa börjar gapa och skrika och slänga saker omkring sig så är det fullständigt naturligt att barnet blir rädd.

Klart ungen blir förskräckt, men den kommer över det. Är det ett fjask-barn som inte ens tål att morsan blir förbannad över en grej får man väl adoptera bort det.

Att gapa och skrika kan dessutom sätta ordentliga spår hos barnet, som osäkerhet och nervositet.

Vid vilken ålder kan man börja visa sitt rätta jag inför barnet då? vid vilken ålder ska man chocka barnet med att visa att mamma kan bli arg? 4? 5? 13? När är barnet redo att se känsloskiftningar? Eller är man en helt olämplig mor om man har egenskapen att man kan bli väldigt arg och tom skrika? Kanske, jag vet inte.

Jag tyckte som barn att det var lugnt att folk skrek, så länge det inte var riktat mot mig.
Däremot så tog jag alla former av tillsägelser både från vuxna och andra barn som djupa kränkningar, speciellt de lågmälda och mästrande varianterna. Om folk skrek kunde jag i alla fall skylla det på att de gjorde det i affekt.

sugrövmanövern skrev:Däremot så tog jag alla former av tillsägelser både från vuxna och andra barn som djupa kränkningar, speciellt de lågmälda och mästrande varianterna. Om folk skrek kunde jag i alla fall skylla det på att de gjorde det i affekt.

Jäpp.. Tacka vet jag spontana och ärliga reaktioner på känslor istället för att förtränga dom och medvetet använda manipulativa tekniker.. Det är ju sånt som passar NT..

Thunderchild skrev:

tahlia skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

DÅ kan man börja prata om omognad.

Mmm.. Det är synnerligen omoget att ha AS..

Att reagera spontant istället för att stanna upp och tänka efter vilket beteende som gynnar oss själva och vår status i den sociala gruppen bäst..

Alla med AS bore skickas tillbaks till Lekis.. Pronto..

Om du bryr dig om att läsa vad jag skrev från början skulle du veta att det faktum att jag säger att man kan börja prata om omognad är för att den där personen INTE har AS.

sugrövmanövern skrev:

tahlia skrev:Att gapa och skrika kan dessutom sätta ordentliga spår hos barnet, som osäkerhet och nervositet.

Vid vilken ålder kan man börja visa sitt rätta jag inför barnet då? vid vilken ålder ska man chocka barnet med att visa att mamma kan bli arg? 4? 5? 13? När är barnet redo att se känsloskiftningar? Eller är man en helt olämplig mor om man har egenskapen att man kan bli väldigt arg och tom skrika? Kanske, jag vet inte.

Kan ju säga så som såhär.
Om du blir så arg att du gapar och skriker, vad är det som hindrar dig från att börja gapa och skrika åt ditt barn?
Och ja, när man har en tendens att gapa och skrika, både åt sitt barn och åt andra, är man inte direkt en lämplig förälder.
Du säger att du inte brydde dig. Ditt barn är inte du, eller hur? De flesta barn blir osäkra och rädda när någon gapar och skriker.

Sedan är det skillnad på att bli arg och på att gapa och skrika. Visst skall barnet veta att mamma blir arg, men samtidigt se att man kan bli arg utan att bli tokig och vråla.

tahlia skrev:

sugrövmanövern skrev:

tahlia skrev:Att gapa och skrika kan dessutom sätta ordentliga spår hos barnet, som osäkerhet och nervositet.

Vid vilken ålder kan man börja visa sitt rätta jag inför barnet då? vid vilken ålder ska man chocka barnet med att visa att mamma kan bli arg? 4? 5? 13? När är barnet redo att se känsloskiftningar? Eller är man en helt olämplig mor om man har egenskapen att man kan bli väldigt arg och tom skrika? Kanske, jag vet inte.

Kan ju säga så som såhär.
Om du blir så arg att du gapar och skriker, vad är det som hindrar dig från att börja gapa och skrika åt ditt barn?
Och ja, när man har en tendens att gapa och skrika, både åt sitt barn och åt andra, är man inte direkt en lämplig förälder.
Du säger att du inte brydde dig. Ditt barn är inte du, eller hur? De flesta barn blir osäkra och rädda när någon gapar och skriker.

Sedan är det skillnad på att bli arg och på att gapa och skrika. Visst skall barnet veta att mamma blir arg, men samtidigt se att man kan bli arg utan att bli tokig och vråla.

Nu måste jag lägga mig i.
Själv så har jag gapat skrikit tillomed slagits i närvaro av mina barn(främst den äldsta). Så här i efterhand så ser jag fortfarande inget fel med det.
Nu kanske jag har haft extrema förhållanden, men bråkar omgivningen så nog faan slåss man med näbbar o klor för att skydda sin familj.
Hur detta skulle omvandlas till att jag kommer att skrika ÅT mina barn är för mig helt omöjligt.

ufo skrev:

tahlia skrev:

sugrövmanövern skrev:
[quote]Att gapa och skrika kan dessutom sätta ordentliga spår hos barnet, som osäkerhet och nervositet.

Vid vilken ålder kan man börja visa sitt rätta jag inför barnet då? vid vilken ålder ska man chocka barnet med att visa att mamma kan bli arg? 4? 5? 13? När är barnet redo att se känsloskiftningar? Eller är man en helt olämplig mor om man har egenskapen att man kan bli väldigt arg och tom skrika? Kanske, jag vet inte.

Kan ju säga så som såhär.
Om du blir så arg att du gapar och skriker, vad är det som hindrar dig från att börja gapa och skrika åt ditt barn?
Och ja, när man har en tendens att gapa och skrika, både åt sitt barn och åt andra, är man inte direkt en lämplig förälder.
Du säger att du inte brydde dig. Ditt barn är inte du, eller hur? De flesta barn blir osäkra och rädda när någon gapar och skriker.

Sedan är det skillnad på att bli arg och på att gapa och skrika. Visst skall barnet veta att mamma blir arg, men samtidigt se att man kan bli arg utan att bli tokig och vråla.

Nu måste jag lägga mig i.
Själv så har jag gapat skrikit tillomed slagits i närvaro av mina barn(främst den äldsta). Så här i efterhand så ser jag fortfarande inget fel med det.
Nu kanske jag har haft extrema förhållanden, men bråkar omgivningen så nog faan slåss man med näbbar o klor för att skydda sin familj.
Hur detta skulle omvandlas till att jag kommer att skrika ÅT mina barn är för mig helt omöjligt.[/quote]

Jag antar att du är en sådan som säger åt barnen "man skall inte slåss" och sedan låter dem se dig slåss, eller?
Sedan vill jag minnas att din situation har varit komplicerad. Det kan naturligtvis vara en bidragande orsak.
Under normala omständigheter så finns det dock ingen som helst anledning att skrika och slåss framför sina barn. Finns inget som ursäktar sådant beteende. Och när dina barn tar skada, tror du att de kommer att tala om det? Då är du aningen naiv. Barn stänger in sådant som gör ont.

tahlia skrev:Om du bryr dig om att läsa vad jag skrev från början skulle du veta att det faktum att jag säger att man kan börja prata om omognad är för att den där personen INTE har AS.

Så du menar alltså att de två tänkbara anledningarna till en person ibland har svårt att hantera sin ilska skulle vara AS eller omognad? För att vänta på saken - är inte oförmåga att öppet uttrycka sina känslor eller att ständigt trycka ner impulser och vända dem inåt och därför drabbas av värk och olika psykosomatiska symptom som är den fega svenska konflikträdda medelklassens kännemärke en minst lika stor defekt?

Vad som är ett godtagbart beteende i samband med vrede har växlat genom tiderna. Det växlar också över befolkningen på grund av kulturella och sociala olikheter och uppväxtvillkor. Är man uppväxt i en familj där övergående högljudda gräl efterträdes av lugna samtal och trygghet så tror jag att man har ett större register att hantera olika situationer än om man är uppvuxen i en familj där det är fult att uttrycka negativa känslor och där "negativa känsloutbrott" trycks ner. Konflikträdsla leder till baktaleri och att det negativa kommer ut en annan väg och blir konstigt och tillkrånglat. Utbrott såvida de är ömsesidiga inte blir för tätt förekommande rensar luften och underlättar för rak och enkel kommunikation.

För den skulle inte sagt att det inte i de allra flesta situationer är bäst att man har lärt sig att inte flyga på varandra. Men om en inåtagerande respektive en utåtagerande person råkar ut för ett överfall i en park en mörk natt så kan vi ju fundera över vem som först och mest ändamålsenligt siktar mot skrevet?

Men förlåt jag har ju fått lära mig något nytt:

Diagnos = ursäktad
Ingen diagnos = omogen

Ska lägga det på minnet....

Utbrott såvida de är ömsesidiga inte blir för tätt förekommande rensar luften och underlättar för rak och enkel kommunikation.

Underlättar rak och enkel kommunikation?? Så att stå och gapa och skrika åt varandra (och kanske också kasta en och annan sak) kallar du för rak och enkel kommunikation? Är det inte så för de allra flesta, att det är när de blir så arga att de gapar och skriker, som de häver ur sig saker de egentligen inte menar?
Blir inte kommunikationen avsevärt mycket bättre om man kan sitta i lugn och ro och lyssna på vad den andra säger och sedan svara med något som inte är färgat av det faktum att ens huvud håller på att sprängas?

I rest my case.

Väldigt insiktsfullt där om svenskens natur och sund kommunikation inom familjen Bjäbbis..

Men du missade en sak som Tahlia lärt oss..

Om du blir överfallen i en mörk gränd så finns det ändå ingen anledning att börja skrika eller slåss.. Man bara tar fram den myndiga och tysta rösten..

tahlia skrev:Blir inte kommunikationen avsevärt mycket bättre om man kan sitta i lugn och ro och lyssna på vad den andra säger och sedan svara med något som inte är färgat av det faktum att ens huvud håller på att sprängas?

Självklart har du en poäng där.. Men att man höjer rösten i affekt behöver inte nödvändigtvis betyda att man vräker ur sig massa elakheter bara för att såra..

Anser ändå att en naturlig respons på ilska är något positivt som även barn mår bra av att observera..

Undertryckande av starka känslor måste ju vara förvirrande för ett barn och det är som sagt inte bra för hälsan att tvinga sig hålla inne med allt.

Visst skulle världen vara lugnare om vi alla vore lobotomerade zombies, men hur kul skulle det vara då?

tahlia skrev:

sugrövmanövern skrev:

tahlia skrev:Att gapa och skrika kan dessutom sätta ordentliga spår hos barnet, som osäkerhet och nervositet.

Vid vilken ålder kan man börja visa sitt rätta jag inför barnet då? vid vilken ålder ska man chocka barnet med att visa att mamma kan bli arg? 4? 5? 13? När är barnet redo att se känsloskiftningar? Eller är man en helt olämplig mor om man har egenskapen att man kan bli väldigt arg och tom skrika? Kanske, jag vet inte.

Kan ju säga så som såhär.
Om du blir så arg att du gapar och skriker, vad är det som hindrar dig från att börja gapa och skrika åt ditt barn?

Jag skriker av frustration och när någonting irriterar mig. Det är inte riktat mot någon enskild. Det är ett uttryck för min frustration över att inte kunna behärska situationen. Och jag kan inte stoppa det, det bara svartnar och jag blir galen. Därför har jag bestämt i förväg hur jag får reagera. Jag får inte skrika nedsättande saker till folk, jag får inte slå dem, utan enbart skada döda ting såsom väggar, porslin. Alternativt även slå mig själv. Skrikandet består mest av skrik, utan ord.

Och ja, när man har en tendens att gapa och skrika, både åt sitt barn och åt andra, är man inte direkt en lämplig förälder.

Okej.

Du säger att du inte brydde dig. Ditt barn är inte du, eller hur? De flesta barn blir osäkra och rädda när någon gapar och skriker.

Jag tyckte det var lugnt, och ingen kvarstående rädsla fanns efter att tex min mor höjt rösten i frustration, tex när jag och brorsan bråkade. Man lugnade ju ner sig för stunden av respekt för den som uttryckt frustration och ilska, men senare var man ju i gång igen.

Sedan är det skillnad på att bli arg och på att gapa och skrika. Visst skall barnet veta att mamma blir arg, men samtidigt se att man kan bli arg utan att bli tokig och vråla

Så praktiskt då. Så man ska säga med kristen och lågmäld röst: Nu är mamma jätte-jätte-jätte-arg för hon spillde köttfärssoppan, och sedan väsnades du ungdjävel och då blev mamma ännu mer jättebabomba-arg och nu så... ?

Äsch det verkar ju fett jobbigt . Sådant överlämnar jag till de som pallar, jag tror jag gillar mina vredesutbrott bättre .

tahlia skrev:Jag antar att du är en sådan som säger åt barnen "man skall inte slåss" och sedan låter dem se dig slåss, eller?
Sedan vill jag minnas att din situation har varit komplicerad. Det kan naturligtvis vara en bidragande orsak.
Under normala omständigheter så finns det dock ingen som helst anledning att skrika och slåss framför sina barn. Finns inget som ursäktar sådant beteende. Och när dina barn tar skada, tror du att de kommer att tala om det? Då är du aningen naiv. Barn stänger in sådant som gör ont.

Om vi lägger till en faktor ORSAK.
Om två föräldrar börjar bråka och slåss(misshandla) för att maten inte var serverad på rätt tidpunkt, så har du helt rätt.
Men om det kommer in en känd knarkare/torped genom dörren och börjar uppföra sig hotfullt tänker du då sätta dig ner och tala denne tillrätta?
Jag pratar om yttre hot men det kanske inte ni gör.

Men ja jag uppfostrar mina barn till att inte slåss men att ta sina ansvar. Att skydda familjen är idag mitt ansvar och där litar både barn och nuvarande sambo på mig.

ufo skrev:Men om det kommer in en känd knarkare/torped genom dörren och börjar uppföra sig hotfullt

Det där händer så sällan att man nästan kan bortse ifrån det. Det händer nästan ingen.

Det händer bara sånna som du och jag. Folk med otur.

Eller nåt.

sugrövmanövern skrev:Jag tyckte det var lugnt, och ingen kvarstående rädsla fanns efter att tex min mor höjt rösten i frustration, tex när jag och brorsan bråkade. Man lugnade ju ner sig för stunden av respekt för den som uttryckt frustration och ilska, men senare var man ju i gång igen.

Där kommer det där ordet jag igen. Dina barn är inte du. Sedan undrar jag hur du kan veta (eller komma ihåg) att du inte blev rädd om någon gastade och skrek när du var 3-4-5 år gammal.

Sugrövmanövern skrev:Så praktiskt då. Så man ska säga med kristen och lågmäld röst: Nu är mamma jätte-jätte-jätte-arg för hon spillde köttfärssoppan, och sedan väsnades du ungdjävel och då blev mamma ännu mer jättebabomba-arg och nu så... ?

Något som tydligen inte framgått är att det är skillnad på att höja rösten nåt steg och att gapa och skrika. Du kan visa ditt barn att du är upprörd genom att höja rösten ett eller två snäpp. Men att gapa och skrika löser inget, och gör barnet rädd och osäker (som jag påpekat ett antal gånger).

Det är rätt roligt vilket behov människan har av att rättfärdiga sitt beteende i alla lägen. Tydligen spelar det ingen roll att samtliga barnpsykologer är och har varit överrens sedan urminnes tider, om att barn som växer upp med föräldrar/förälder som gapar och skriker, blir osäker och otrygg. Huvudsaken tycks vara att man själv för göra precis som man vill, för gud nåde den som råkar ha en brist!

Thunderchild skrev:

tahlia skrev:Blir inte kommunikationen avsevärt mycket bättre om man kan sitta i lugn och ro och lyssna på vad den andra säger och sedan svara med något som inte är färgat av det faktum att ens huvud håller på att sprängas?

Självklart har du en poäng där.. Men att man höjer rösten i affekt behöver inte nödvändigtvis betyda att man vräker ur sig massa elakheter bara för att såra..

Anser ändå att en naturlig respons på ilska är något positivt som även barn mår bra av att observera..

Undertryckande av starka känslor måste ju vara förvirrande för ett barn och det är som sagt inte bra för hälsan att tvinga sig hålla inne med allt.

Visst skulle världen vara lugnare om vi alla vore lobotomerade zombies, men hur kul skulle det vara då?

Som jag sade ovan har det nog inte riktigt framgått att det är viss skillnad på att höja rösten lite och att gapa och skrika.

tahlia skrev:

sugrövmanövern skrev:Jag tyckte det var lugnt, och ingen kvarstående rädsla fanns efter att tex min mor höjt rösten i frustration, tex när jag och brorsan bråkade. Man lugnade ju ner sig för stunden av respekt för den som uttryckt frustration och ilska, men senare var man ju i gång igen.

Där kommer det där ordet jag igen.

Ja, nämnde mig själv eftersom du nämnde mig. Som ett svar på detta:

Du säger att du inte brydde dig

Sedan undrar jag hur du kan veta (eller komma ihåg) att du inte blev rädd om någon gastade och skrek när du var 3-4-5 år gammal.

Jag har många minnen från den åldern. När någon skrek blev jag berörd men inte skadad. Jag tyckte det var lugnt om någon skrek som sagt, det var tydligt och svårt att misstolka.

Något som tydligen inte framgått är att det är skillnad på att höja rösten nåt steg och att gapa och skrika. Du kan visa ditt barn att du är upprörd genom att höja rösten ett eller två snäpp. Men att gapa och skrika löser inget, och gör barnet rädd och osäker (som jag påpekat ett antal gånger).

Jag har inte som agenda att lösa någonting genom att vara arg. Det ingår inte i mina planer att bli arg, jag bara blir det. Det har ingenting med barnuppfostran att göra.

Tydligen spelar det ingen roll att samtliga barnpsykologer är och har varit överrens sedan urminnes tider, om att barn som växer upp med föräldrar/förälder som gapar och skriker, blir osäker och otrygg.

Floskler och hänvisande till auktoriteter biter inte på mig, jag har sunt förnuft.

Huvudsaken tycks vara att man själv för göra precis som man vill, för gud nåde den som råkar ha en brist!

Vad betyder det?