Detta är en AS-grej som jag upplever som ett ganska stort prblem för mig. Min aggresivitet och ilska. När saker inte blir som jag planerat eller ibland när jag inte är sysselsatt med något som tar all min tankeverksamhet i anspråk och kommer att tänka på något irriterande kan jag känna mig så arg så jag skakar och får ont.

Jag har inga som hälst problem att "organisera min tillvaro", inte att sköta pengar eller det egna hemmet, och jag blir inte alls trött i större utsträckning än NT som ganska många uppgivit sig ha problem med här på forumet. Jag klarar av heltidsstudier på universitet och får hyfsade betyg och är övertygad om att jag kan jobba om jag lyckas bli anställd någonstans.

Men min aggresivitet...... Den tär på mig och gör att jag får svårt att umgås med andra människor dygnet runt mer än i några dagar utan att bli otrevlig mot dem. Den har förstört mycket för mig.

Jag vill absolut inte bli NT men skulle gärna slippa gå omkring och vara arg så ofta som jag gör.

Har rätt mycket temperament, men kan lyckligtvis kontrollera det. För det mesta. När jag blir riktigt arg krävs det fysisk utlevelse för att bli av med ilskan. En energi som kräver utlopp. Att slå på väggen funkar för mig. Jag tror inte på att vända ilskan inåt, det blir man fan sjuk av.

Utlopp brukar också funka för mig. Om än kanske inte fullt så fysisk men delvis. Kanske man kan kalla det "kanalisering" eller riktad energi... Ilska/Irritation/frustration brukar förvinna när jag spelar tex piano eller gitarr annars vet hittills ingen bättre metod.

underjord skrev:Som stor palt är jag lugn som en filbunke (bör omskakas).

DU HAR HUMOR! HA HA HA!!! =)

När jag blir arg går jag till ATTACK mot den personen som gör mig sååå ARG!
Sicken tur att jag vet bättre än att bli arg, t.ex göra musik på FL STUDIO 7 och vänta tills testosteronen E i jämvikt med andra hormoner, förutom Adrenalin, som rusar i min kropp och gör livet mycket bättre.

Oj-oj.
Jag kan bli arg. MYCKET!
Och det brukar märkas.
Det är ett problem, för jag tror jag kan vara kapabel att mörda ibland.

Tack o lov så är det mest bara på människor som betyder något för mig,
som kommer åt mig känslomässigt, och att det ganska fort går över.

Jag har lätt för att bli arg, vilket jag tycker är väldigt jobbigt. För när jag blir arg så blir jag ofta helt vansinnigt förbannad och kan säga väldigt fula saker till människor jag tycker om.

Det är nästan bara så att jag blir arg på de som står mig nära och det är nog tur det. Hoppas att jag ska lära mig att hantera ilskan snart. Har mycket kort stubin och kan inte hindra utbrotten, det bara kokar i mig. Jobbigt var ordet.

Jag blir helt galen när jag blir arg. Jag skriker allt vad jag har, jag säger fula saker, jag kastar och slänger saker omking mig. Men jag har någon typ av spärr så att jag t.ex. inte kastar kniv mot någon.
Blir väldigt ledsen efteråt och önskar jag var någon annan !

mvh

Jag blir mest arg när jag är under mycket stress. Kanske mer frustration. Typ om jag har bråttom och nycklarna är borta, om flera saker pockar på min uppmärksamhet eller när något inte fungerar.

Brukade få mer av raseriutbrott som yngre (i samma situationer), men har lärt mig att ilska är väldigt improduktivt. Kanske jag fått hjälp av min medicinering också...

Jag blir arg och visar det utåt (men aldrig fysiskt).

När jag var yngre hade jag ett hett temperament och kunde slå i dörrar (och slå hål i dörrar).

Men nu är jag lugnare. Kan bero dels på stigande ålder, dels på att jag inte jobbar längre (färre att irritera sig på), dels på att jag vet att jag har AS (det är alltså antagligen mig det är fel på om nån blir arg på mig).

Till de saker som irriterar mig är när det inte går som jag tänkt och när folk avsiktligt förolämpar mig. Eller när folk är dumma och okunniga och samtidigt självbelåtna och inte vill lära sig bättre. Eller öht orättvisor.

På engelska finns uttrycket "the autistic tantrum" myntat som ett välkänt begrepp. Men på svenska Google hittar jag inte så mycket om AS och utbrott, utom när det gäller barn. Barn utan AS kan givetvis också börja skrika och bråka om de inte får sin vilja igenom.

Jag har nyligen fått diagnos AS men har dessutom flera andra handikapp. Är man trött och svag är man förstås mer lättretad, men jag undrar ändå...det kan hända att om jag blir riktigt illa behandlad av en människa så kan jag inte alls tala, bara rusa ut ur rummet och smälla igen dörren så hela huset skakar. Det sker under påverkan av en snabb adrenalintillströmning där jag totalt förlorar kontrollen. Denna kontrollförlust fyller mig sedan med skam och sorg. Jag riktar aldrig vreden fysiskt mot en människa, men jag får ju dåligt rykte.

Ingen accepterar ett sådant beteende i Sverige, lagomlandet. Kan jag hänvisa till min diagnos?

Är detta AS-symptom?

Det där låter som jag när jag käkade syrrans p-piller i panik över att jag slarvat bort mina.

Jag blev helt knäpp. Fick cepeutbrott över ingenting. Naturligtvis fett med uselt samvete efteråt. Efter ett riktigt allvarligt fall av vansinnesutbrott bestämde jag mej för att slänga pillrena. Sedan dess har sådana där utbrott bara kommit i samband med svår ångest som "grundkänsla".

Så, jag har ingen aning om det du säger är något "typiskt AS". Det kanske är det för dem som är lite mer autistiska och inte sådär jobbigt sociala som jag är. ;-D

Känner inte igen uttrycket du sett men känner igen känslan. Stämmer nog att man som "aspie" kan vara väldigt känslosam och reagera starkare än vad som är vanligt för sådant man uppfattar som någon form av orättvisa angrepp.

Om du ska försöka förklara att det beror på din diagnos är upp till dig, men vi har nyligen i en tråd avhandlat huruvida det är lämpligt i olika lägen.

Finns risk att vissa inte alls förstår dig bättre för att du lider av nåt otäckt syndrom..

Debbido skrev:På engelska finns uttrycket "the autistic tantrum" myntat som ett välkänt begrepp. Men på svenska Google hittar jag inte så mycket om AS och utbrott, utom när det gäller barn. Barn utan AS kan givetvis också börja skrika och bråka om de inte får sin vilja igenom.

Jag har nyligen fått diagnos AS men har dessutom flera andra handikapp. Är man trött och svag är man förstås mer lättretad, men jag undrar ändå...det kan hända att om jag blir riktigt illa behandlad av en människa så kan jag inte alls tala, bara rusa ut ur rummet och smälla igen dörren så hela huset skakar. Det sker under påverkan av en snabb adrenalintillströmning där jag totalt förlorar kontrollen. Denna kontrollförlust fyller mig sedan med skam och sorg. Jag riktar aldrig vreden fysiskt mot en människa, men jag får ju dåligt rykte.

Ingen accepterar ett sådant beteende i Sverige, lagomlandet. Kan jag hänvisa till min diagnos?

Är detta AS-symptom?

Jag blir också arg, särskilt när jag tycker att jag blir orättvist el översittaraktigt behandlad. Fast sen jag fick min diagnos har jag blivit mer dämpad. Eftersom jag är avvikande är det nog jag som har fel, utgår jag ifrån. Dessutom har jag ju inte längre något arbete. Ju mindre kontakt med andra människor, desto mindre orsak till vredesutbrott.

Känner också igen det där med att bli alldeles stum. Efteråt kan jag komma på massor av saker som jag borde ha sagt. Men just då var jag för arg/upprörd/rädd för att säga något.

Det är också så att folk kan säga vilka elakheter som helst, bara de gör det på ett lugnt sätt. De gör inte bort sig. Men om jag blir arg så gör jag bort mig, även om jag s a s hade hur goda orsaker som helst. Den som tappar humöret får aldrig sympatierna på sin sida.

Att hänvisa utbrott till sin diagnos tycker jag låter lite tveeggat. Visst kan du lättare förlåtas för dina utbrott då. Å andra sidan riskerar du att inte tas på allvar. "Man behöver inte bry sig om Debbidos reaktioner, hon överreagerer alltid, eftersom hon har AS."

Berätta gärna lite mer om dig så man får en bild av dig. Kram.

Varför ska man bry sig om vad andra accepterar, man duger ju aldrig i allas ögon ändå?

Man måste ju få bli arg. Vissa får kraftfulla vredesutbrott. Andra säger nedrans så förargligt med kristen och lågmäld röst. Alla har olika förmåga vad gäller att behärska sig.

Folk får antingen gilla läget eller ge fan i att umgås om det nu är så förskräckligt med vredesutbrott. De flesta kan lära sig att ta utbrotten med en klackspark efter att ha sett några.

Jag fick en del vredesutbrott när jag var liten, mest pga störsamma barn hos dagmamman. Dom betedde sig lite konstigt tyckte jag (pga AS tro?). Mest att dom aldrig någonsin lyssnade på mig och totalt ignorerade min åsikt.

Numera blir jag aldrig arg över någonting. Jag har nog lärt mig att behärska mig eller helt enkelt att inte bry mig.

Jag kan förstå att vissa (läs många) kan ha svårt för folk som springer ut och slänger igen dörren, eller kastar saker omkring sig.
Jag själv har alltid tolkat det som ett tecken på omognad. Man klarar inte konfrontationer, diskussioner och meningskiljaktigheter.

Idag vet jag att många kan bli väldigt arg p.g.a t.ex diagnossjukdomar som ADHD eller AS. Men jag har jättesvårt att inte reagera negativt om någon blir sådär arg.

tahlia skrev:Jag kan förstå att vissa (läs många) kan ha svårt för folk som springer ut och slänger igen dörren, eller kastar saker omkring sig.
Jag själv har alltid tolkat det som ett tecken på omognad. Man klarar inte konfrontationer, diskussioner och meningskiljaktigheter.

Idag vet jag att många kan bli väldigt arg p.g.a t.ex diagnossjukdomar som ADHD eller AS. Men jag har jättesvårt att inte reagera negativt om någon blir sådär arg.

Spontant infinner sig genast frågan:

Hur är du när du "reagerar negativt" på ett mera socialt accepterat sätt?

tahlia skrev:Jag kan förstå att vissa (läs många) kan ha svårt för folk som springer ut och slänger igen dörren, eller kastar saker omkring sig.
Jag själv har alltid tolkat det som ett tecken på omognad. Man klarar inte konfrontationer, diskussioner och meningskiljaktigheter.

Idag vet jag att många kan bli väldigt arg p.g.a t.ex diagnossjukdomar som ADHD eller AS. Men jag har jättesvårt att inte reagera negativt om någon blir sådär arg.

Vi har en kultur där det råder konfliktskänsla och det är fiiint att behärska sig i stället för att visa känslor.
Men vad i helvete gör det om folk skriker eller kastar prylar? Det kan till och med vara ett uppfriskande tecken på att dom faktiskt har kontakt med sina känslor.

Jag ser mycket hellre ett rakt ärligt öppet utbrott än den ack så välfungerande medelklassbeteende där man ska le, behärska sig och få ont i magen och sedan gå och prata skit om folk eller få ut sina frustrationer genom att glo på såpaprogram på TV där andra får symbolisera de "negativa" känslor som man har förträngt att man har.

Och huruvida det finns någon koppling till diagnosen si och så det har jag ingen aning om men jag tycker kanske att man ska vara lite försiktig med att koppla allt oönskat mänskligt beteende till diagnoser.

Jag vet exempelvis att när undertecknad blir riktigt arg eller trängd så kan det hända att hon kastar sakerna PÅ folk eller slår dem, och hon har för den saken ingen jävla diagnos att skylla på.

Jag tror att gemene man är rädd för vredesutbrott.
Själv har jag under lång tid varit konfliktsrädd och i det längsta försökt att dra mig ur.
Men på senare år så har jag vänt det mot alla andra. De är nämligen mer konfliktsrädda.
Ett riktigt vredesutbrott(asputbrott) när man verbalt får folk att bli rädda. kastar saker och bara AAAAARRRRRGGGGGHHHHHHH.

Det funkar
Mot dörrförsäljare bettlare radiotjänst chefer kunder
Det rekomenderas att testa någon gång.

Själv kan jag inte gräla. Det kan vara konflikträdsla.
Men jag tror inte det. Snarare är det så att gräl är en irrationell verksamhet som jag inte förstår.

Ja, det här känner jag allt igen mig i! Jag kan bli fullkomligt vansinnig i vissa lägen. Ofta kan man spela "spelet" och hålla god min, men ibland brister det, och brister rejält...

Eftersom jag är aggressiv av naturen har jag känt mig tvungen att ägna mig åt anger management. Det funkar, men det är inte jag. Tycker den svenska konflikträdslan är rätt töntig, en rejäl konflikt, konfrontation rensar luften. Det är inte sunt att gå och bära på sin ilska. Fram för det sydländska temperamentet!
De är otaliga, alla gånger jag önskat mig och min fiende tillbaka till stenåldern...