Haha, det där kan höra till min vardag allt.

Just att jag kan bli som en jäkla femåring när jag inte får det som jag vill.
Är jag stressad ryter jag till om någon annan människa än min mamma säger någonting åt mig då...

lasseivägen skrev:

Debbido skrev:Du menar att vi skulle förstå bakomliggande budskap bättre än andra? Jag trodde det var tvärtom?

Nog bara en fundering, har hört att många AS och ADHD har bra hand med djur och barn. Det påstås att jag har det, jag märkte när barnen var små, att jag uppfattad saker som deras mor, (barnpsykologen) inte uppfattade. Däremot är jag väldigt dålig att visa empati i sådana situationer där det krävs social kompetens. Finns en gammal tråd om empati.

Efterom AS definieras som en "genomgripande utvecklingsstörning" så utgår jag från att något är stört hos mig, men inte intelleket utan de känslomässiga nivåerna. De ligger kanske på en primitivare eller barnsligare nivå? I så fall borde jag vara bra på att uppfatta signaler från barn och djur eller ev. andra levande varelser också. Det är jag!

Jag har hjälpt flera personer till diagnoser som psykiatrikerna missat. Varför? Jag "ser igenom" en massa bjäffs, det yttre. Men det jag inte ser är hur jag ska hantera att jag ser mer än de flesta. Jag borde insett att de betraktade mina ageranden som "besserwisserfasoner" eller något sjukligt. Så jag blev utmobbad trots att jag skapade lite mera rättvisa.



Jag tror m a o att vi förstår varandra, även om jag blev OT.
(Man kan ju bli förbannad förstås för att ingen tar en på allvar när man har rätt!)

Blev väldigt attraherad av en kvinna, men kunde inte förstå varför. Det jag kan förstå är att hon är en AS person, något som jag troligen insåg redan första gången jag såg henne. Troligen en del av de du kallar att förstå känslor på den primitiva nivån.
Däremot tror jag att alltihop skitit sig p.g.a inblandning av för många NT dom har ju lite dålig pejl på hur en AS fungerar, framförallt att vi fungerar olika.

lasseivägen skrev:Blev väldigt attraherad av en kvinna, men kunde inte förstå varför. Det jag kan förstå är att hon är en AS person, något som jag troligen insåg redan första gången jag såg henne. Troligen en del av de du kallar att förstå känslor på den primitiva nivån.
Däremot tror jag att alltihop skitit sig p.g.a inblandning av för många NT dom har ju lite dålig pejl på hur en AS fungerar, framförallt att vi fungerar olika.

Jag hoppas inte att det skitit sig. DU har ju SETT henne. En förmåga som gränsar till kärlek, känns som kärlek. Go for it!

Jag blev lite bekant med en kille i en kyrka. Sedan slog det mig: Jamen, han är ju aspergare! Så jag frågade honom lite försiktigt. Jodå, det var han, sa han, och tog inte alls illa vid sig.

Ville hålla kontakt men det gick inte då hans mobil nästan alltid var ur funktion, suck!

En viss person ville ha med honom i ett kyrkligt uppdrag och frågade mig varför personen aldrig svarade eller tog kontakt på annat sätt.

- Jamen, han har ju AS, sa jag.
- Va? Hur vet du det?
- Därför att det syns så klart.
- Gör det?
- Ja, om man själv har AS så vet man! Vi vet ALLT!

Hej Debbido

Tack för uppmuntran.
Men att hon är aspie behöver ju inte betyda att hon känner som jag.
Bar att jag sett hennes AS.

Ett citat från Anders Björck:

Att säga ifrån skadar inte, tvärtom. Om man blir befogat förbannad, då är man inte kolerisk, då har man visat civilkurage.

Om man bortser från att det är lättare att visa sin vrede när man är landshövding än lågstatusperson så har han rätt, tycker jag. Och om omvärlden behandlar en illa, så är det befogat att få ett "autistiskt utbrott".

Jag hade vredesutbrott om jag inte fick som jag ville. Jag kunde skrika och kasta saker omkring mig. Men har blivit lugnare med åren.

Shadow skrev:Jag hade vredesutbrott om jag inte fick som jag ville. Jag kunde skrika och kasta saker omkring mig. Men har blivit lugnare med åren.

Jag var Stora Lugnet som barn. Ett under av tysthet och självsysselsättning.

Men sedan, genom livet, så har utbrotten blivit både fler och större, vissa rent gigantiska.

Jag har väldigt många sjukdomar och har utsatts för enorma påfrestningar. Jag tror att trösklarna har nötts ned. Min kraft är slut. Mitt tålamod med livet och korkade, elaka, oförstående människor är slut.

Det som är allra mest slut är tålamodet med dryga, besserwissers i maktpositioner. DÄR spar jag inget krut!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000203DA.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

I min kamp för de utslagna blev jag hotad med polisanmälan av Överförmyndaren. Då blev jag lite lugnare ett tag. Inte för att jag fruktade fängelsestraff för min rättvisekamp, men däremot böter...
Jag hade buggat och spelat in ett band där en godeman gjorde en rad påståenden av allvarlig art (stöld) gällande Överförmyndaren. Bandet hade jag skickat till Länsstyrelsen. Jävlars - vilket liv det blev!!!

Slutsat: Det är farligt att bugga om man inte dansar.

Intressant, hade som barn ett väldigt häftigt humör.
I mellanstadiet fick jag härdsmälta varje gång fröken envisades med att jag skulle följa med i undervisningen i stället för att läsa andra böcker under bänken, jag vrålade i högan sky, slängde ner boken i bänken, drämde igen bänklocket och sprang skrikande ut från klassrummet.

Har sprungit från åtskilla läkarsamtal i blandad ilska och panik, det började jag med redan på BUP. Ut från mottagningen tills jag lugnat mig och insett att jag inte har en aning om var jag är. Det har lugnat sig lite med åren.
Jag är däremot nästan fortfarande besatt i att smälla i dörrar när jag är arg.

Men i alla fall, när jag var inlagd i februari eftersom jag håller på att gå sönder i väntan på min nya utredning pratade jag med en läkare, kommunikationen löpte inte direkt smärtfritt till slut fick jag psykbryt och började skrika och gråta (men lyckades låta bli att springa min väg) varpå han satt där och nickade och mumlade något om "autistiska drag" och "affekt" lyckades dock lugna mig och avsluta samtalet.

Godafton...

Kanske skum inledning... men är det ovanligt att konstant känna en stark känsla av hat mot alla i ens närhet?

Måste konstant kontrollera mina känslor mot omgivningen, min psykiatriker säger att det är pga nån slags oförmåga att normalisera mina känslor men jag kan inte hålla med om det (fast jag gör det för att slippa få mera mediciner som gör mig "slö")...

Har haft stora problem med det och jag valde att flytta från storstan (Stockholm) för att komma undan alla människor, men tyvärr så har det inte hjälpt, nu känns allt ännu värre för att jag är mer "synlig" (mindre samhälle), har löst det genom att isolera mig, men familj och sjukvård tjatar på mig att jag måste komma ut mera.

Erfarenheter säger mig att jag borde stanna hemma men ingen lyssnar på mig...

Vad skall man göra, utan att berätta för ens omgivning hur läget egentligen ligger till???

Skall nog tillägga att att göra som dom vill inte kommer att funka för jag har redan provat det med mindre lyckade resultat.

Har diagnosen Bipolär, Paranoid och Asperger..

Och som en liten ps så kanske det är värt att nämna att jag är inne i en negativ period (slutade att ta Litiumet för den gör mig självmordsbenägen), otroligt jobbigt när man måste ta mediciner men det bara resulterar i något värre.

Välkommen till forumet!

Det är nog inte helt vanligt att känna hat mot alla i ens närhet.
Jag undrar över om du själv vet varför du känner detta hat, det måste ju födas ur någonting - kan du försöka specificera det?

Är du alltså inne i en depression? Det skulle ju kunna förklara en hel del.
Hur är du när du inte mår så här dåligt, känner du hat mot alla även då?

Vad händer om du inte lyckas kontrollera dig och ger dig ut bland folk?

Väldigt olyckligt detta med mediciner som inte hjälper som de ska.

God morgon!

Fy, det låter tufft! Starkt att du kämpar för att göra något åt det och inte låter ilskan gå ut över alla i din omgivning. Jag har en far som jag tror känner hat, på samma sätt som du, för alla i hans omgivning, men det känns som om han inte ens försöker göra något för att hålla det i schack.

Hoppas att du och din psykolog kan komma på något sätt att hantera ilskan på, så att du inte behöver isoler dig totalt för att undvika att handskas med hatet mot din omgivning... eller öht behöva känna hat mot din omgivning (om det nu inte är en befogad ilska)

Jag kan känna så och även stark självförakt när jag är överbelastad, jobbat för hårt, för mkt, för länge. Nu när jag bara jobbar halvtid så är det där inte vardaxmat längre. Du kanske har konstant (psykisk)press på dig som du inte kan hantera?

Jag var tänkt att hålla mig från att posta här förens jag "har nått att komma med".
Brukar aldrig spontant posta, man måste ju ställa upp allt och läsa igenom/ändra
en massa innan man känner sig nöjd.

Dock åter till topic, jag har/känner samma hat emot min omgivning, och detta tar
fruktansvärt mycket av min energi. Hämtar jag min post, vilket är 3meter ifrån min
dörr och jag ser/hör folk kan jag få ett sånt adrenalinpump och fantasier/episoder
om misshandel etc att jag skakar ibland upp emot nån timme efter jag låst in mig själv.

Nu innan nån låter sin egen fantasi fara iväg, jag har hittills aldrig gjort illa nån ("vuxen ålder")

Jag är "diagnostiserad" Recidiverande depression, PTSD och personlighetsstörning UNS. Skall in på AS utredning.

Och berätta för sin omgivning har jag prövat, och familj/sambo verkar inte förstå i vilken grad detta är så jag har gett upp att försöka förklara, så där kan jag tyvärr inte bidra.

P.S Är det bara jag, eller när man ser ordet massa tänker man på massa som i vikt eller grad -> nivåbestämning osv?

Är man paranoid kan det vara svårt att lita på (och därmed tycka om) andra.

Tack för alla svar.

Min ilska kanske grundar sig i något men det är inget jag är medveten om tyvärr, har tänkt på det många gånger över åren utan att kunna få något svar...
Jag är betydligt mycket aggresivare när jag är deprimerad men känner även ett förakt mot människor när jag är på bra humör.
Och skall väl även nämna att jag ALLTID försöker att hålla mitt humör för mig själv för att inte andra skall behöva drabbas, men det är inte så lätt.

När jag bodde i Stochkolom så kokade det över totalt, har varit med i skinheadsgäng och har nog inte varit så trevlig att ha att göra med... är inte rasist , var bara en passande grupp att hänga med... har dock fortfarande kvar utsendet för jag har märkt att folk håller sig undan då.

Sen jag flyttade till en mindre ort så har jag inte skadat någon fysiskt, men jag kan bli väldigt verbalt otrevlig om nån irriterar mig, oftast är det om någon inte beter sig som jag vill eller om nån kommer för nära mig som Solus nämner.

En av dom få saker som har en lugnande effekt på mig är relationer, när jag har en flickvän så är jag oftast väldigt lugn i allmänhet, problemet är bara att när jag träffar en tjej så ser dom mig i ett "argt tillstånd" och det gör att jag bara får tjejer som vill ha "badboys" och när jag inte är det med dom så lämnar dom mig... en tjej sa till och med t.o.m till mig att hon önskade at jag hade slagit henne i stället för att vara så snäll (eller mesig) och det gjorde ont eftersom jag inte vill nån illa egentligen.

Problemet med medecinerna är att jag blir extremt passiv, har spenderat dom sista åren i sängen mer eller mindre väntande på att livet skall ta slut för jag har inte haft lust att göra något alls, känns som om man har bara extrema tillstånd att välja mellan...

Att skaffa vänner när man är bipolär är mer eller mindre omöjligt för att man är aldrig som folk förväntar sig och att vara en asperger har inte hjälpt direkt... även om det är en av dom egenskaper jag gillar bäst med mig själv

Hur som helst, är skönt att få skriva av sig lite, måste säga att jag känner mig lugnare efter ha fått gnälla lite här

ps: Min förföljesemani har faktiskt avtagit rejält efter jag flyttade från storstan, men är fortfarande misstänksam mot okända människor.

ExH skrev:Tack för alla svar.

Min ilska kanske grundar sig i något men det är inget jag är medveten om tyvärr, har tänkt på det många gånger över åren utan att kunna få något svar...
Jag är betydligt mycket aggresivare när jag är deprimerad men känner även ett förakt mot människor när jag är på bra humör.
...

En av dom få saker som har en lugnande effekt på mig är relationer, när jag har en flickvän så är jag oftast väldigt lugn i allmänhet, problemet är bara att när jag träffar en tjej så ser dom mig i ett "argt tillstånd" och det gör att jag bara får tjejer som vill ha "badboys" och när jag inte är det med dom så lämnar dom mig...
...

Problemet med medecinerna är att jag blir extremt passiv

Om en klåpare till amatör får gissa så är ditt överskott av ilska ett kroppskemiskt fenomen. Jag tycker det känns litet pinsamt att "nedåttjack" (kanske ett olämpligt ord) är det enda som vården år 2010 har att erbjuda såna som dig. Oc jag anar ju i dn text ett alternativ. För kan det inte tänkas vara möjligt att ge dig ungefärligen en ständig förälskelse på kemisk väg?

Det är en tanke utifrån kunskapsnivå noll men jag vill ge dig den ändå, att fråga folk om vid intresse.

ExH:
Om det lättar lite att skriva om det här så har du verkligen kommit till rätt ställe!

Knepigt det där med flickvänners felaktiga förväntningar men där kan ju internet hjälpa till genom att förmedla kontakt med folk som får en chans att lära känna dina andra sidor också, inte bara den arga.

Aggressivitet brukar väl hos många triggas igång och förvärras av nedstämdhet/depressioner, desto mer förargligt att inte litiumet hjälper som det ska då. Finns det ingen annan möjlig medicinering som kan hjälpa dig på fötter? Eller något annat som får dig må bättre (träning eller annan aktivitet?)?

Kan den här irritationen när folk inte gör som du vill eller kommer för nära, vara aspergern i dig som inte tål minsta lilla påfrestning när det är som värst?
Så är det för mig ibland, fast bara under kortare stunder. Då gäller det ju att faktiskt lyssna på de signalerna och isolera sig så mycket det går och vänta på bättre tider.
Det går inte att påskynda den fasen, bara se till att ta hand om sig, äta och sova ordentligt och minimera all stress och alla intryck/påfrestningar, tills man orkar igen.
Det kan du ju påpeka för dina bekanta om de vill få ut dig bland folk när du tydligt känner att det blir för mycket. Att tvinga sig riskerar bara att förlänga eländet.
(Men å andra sidan måste de flesta ändå förr eller senare återvända till det "sociala livet". Det gäller bara att göra det på sina egna villkor och inte ta ut sig på kuppen.)

Har du lärt dig att hantera din bipolaritet och känna igen signalerna när det börjar barka åt fel håll?

Känn dig förresten helt fri att ignorera eller besvara detta inlägg eller delar av det. Ibland får jag skrivdiarré.
>insert lite människoförakt här<

Jag blir arg på alla idioter, ointelligenta, korkade medelsvennsons, särskilt snobbar och överdriver politiskt korrekta människor som löst hur dom ska tycka på universitet och sen flyttar till söder och tror att dom talar för folket. Göh. "Humanity are a whore, and I am Jack the Ripper" >:-D

Jo jag har kommit fram till att jag troligtvis lider av nån slags överskott av adrenalin, Har provar diverse droger - amfetamin, kokain, cannabis (har inte tagit anabola däremot)...

Dom två första gjorde inte så mycket för mig förutom att förstärka det jag redan kände, cannabisen däremot har alltid haft en välidgt lungnade effekt, den till och med dämpade min paranoia rejält (mot vad alla i vården säger), men har inte haft tillgång till det sen jag flyttade. skall kanske tillägga att jag är väldigt noggrann med vad jag stoppar i mig. vet att det låter illa med att använda illegala droger, har alltid varit emot det för man kan tydligt se effekterna av det i samhället, men efter jag läst på om allt (och här kommer aspberger effekten i effekt) så kan jag inte annat än säga att allt är relativt, mediciner som mediciner, skulle må bra av en regelared dos av cannabis tror jag..

Har styrketränat i nångra år men det hjälpte inte tyvärr, gjorde bara att jag kunde slåss bättre

Meh, hur som helst, vill inte verka som en drogribela, utrycker bara mina personliga erfarenheter.

Till Lilith: Jo min förra flickvän träffade jag på nätet så jag tror på nätkontakter
Jag känner när humöret vänder men det är är så pass naturligt för mig så jag har tyvärr ingen framförhållning till det.

Jag är extremt känslig för ljud och kontakt (som många andra aspergers) men jag får (inte sen jag flyttade från sthlm) en bild av att dom gör det med flit för att driva mig till vansinne och reagerade med hat.
Har alltid haft en klar bild av "dom" är en del av en grupp som utsätter mig för ett experiment som innebär att dom försöker reta mig så mycket som möjligt för att se hur mycket jag tål innan jag tappar kontrollen och gör nån illa... är som tur är väldigt envis och jag vägrar låta "dom" vinna, så jag står ut så gott jag kan.

Pew, nu låter jag säkert hur sjuk som helst, men jag är väldigt snäll mot människor jag älskar och respekterar!

Har Postat på olika forum innan men har mest blivit bemött som nån slags avikande freak... måste säga att jag är positivt överraskad över välbemötandet här

Hoppas ingen tar illa vid sig.

Favoritlåten för tillfället (gammal klassiker i nyversion)... känns som den säger allt

http://www.youtube.com/watch?v=VKUD9mix-I8

(When you are strange, people are strangers)

ExH skrev:Favoritlåten för tillfället (gammal klassiker i nyversion)... känns som den säger allt

http://www.youtube.com/watch?v=VKUD9mix-I8

(When you are strange, people are strangers)

People are strange... Vissa påstår att Jim Morrison kvalar in som aspergare - inte helt otroligt.