SVT 7 JUNI 2012 skrev:I jakten på lönsamhet utnyttjade Ikea politiska fångar i dåvarande Östtysklands hårda diktatur.
Och Ikea hade kunskap om vilka som tillverkade deras möbler. Det avslöjas i dokument från den hemliga säkerhetspolisen Stasis arkiv.

När Ikeas utländska affärer sköt fart på 1970-talet ökade behovet av billig produktion. Det problemet löstes bland annat med hjälp av östtyskar som fängslats av den egna regimen, av politiska skäl.

Runt om i det hårt kontrollerade Östtyskland, förkortat DDR, använde de stora möbelproducenterna, som bland annat Ikea anlitade, fängelsedömda – både straffångar och politiska fångar – för att hålla produktionskostnaderna nere.

– Fångarnas arbete var en viktig del av företagens produktion. Det innebar att det ständigt fanns ett hårt tryck på fångarna att alltid arbeta. Arbetsvägran blev hårt bestraffat, säger Hildigund Neubert, som är en av författarna till boken ”Skamlöst utnyttjade”, om tvångsarbete för politiska fångar i DDR.

Jens Asche var 25 år när han satt i Naumburgfängelset i Östtyskland.

Där arbetade han för metallföretaget MEWA.

Arbetade med delar till stolar

I en jubileumsskrift från DDR-tiden skriver företaget stolt att de är Östtysklands största tillverkare av beslag, gångjärn och metalldelar till möbler. De levererar till möbelföretag över hela landet.

När Jens Asche som politisk fånge kom till verkstadsföretaget 1985 arbetade han vid en maskin som pressade metallrör till stolsunderreden.

– När jag lade in dem i pressen funderade jag på var jag hade sett dem förut. Jag tänkte att jag faktiskt hållit i sådana förut, men var? säger han.

– Det var helt enkelt så att det var våra stolar där, stolar som svenskarna inte tagit emot för att de var fjärde- eller femtesortering, berättar Jens Asche idag.
---
Går inte gärna till Ikea

Sommaren 1985 friköptes Jens Asche av Västtyskland. Någon vecka senare gick han på Ikeavaruhuset i Spandau i Västberlin. Där såg han just de skenorna i köksavdelningen. Skenorna användes för att kökslådorna skulle glida in och ut på dem.

– Jag är helt säker på det. Listorna som lådorna drogs ut på var samma lister som jag själv tillverkat, säger han idag.

– Det kändes inte bra, suckar han, och sen gick jag inte gärna till Ikea. Det kändes fel.

Vid maskinen hade vi hörselskydd, men de var av usel kvalité. Jag fick hörselproblem.

Fångarna fick också hudproblem eftersom deras arbetskläder ofta inte tvättades på veckor.

DN 2012-11-15 skrev:De arbetade under vidriga förhållanden i DDR-diktaturens fängelser – och båda två är övertygade om att det var åt Ikea de jobbade.
---
Dirk Meinert var 21 år när han hade fått nog av det kommunistiska Östtyskland (DDR). Flykten skulle gå via dåvarande Tjeckoslovakien till Österrike i tron att gränsen var sämre bevakad där.
---
Han greps och dömdes till ett års fängelse för ”republikflykt”. Straffet avtjänades i Naumburgfängelset, 20 mil söder om Berlin – till straffet hörde också arbete på en fabrik.
---
– Vi väcktes vid halvfemtiden på morgnarna av att de spelade Boney M:s ”Sun of Jamaica” i högtalaren. Det var rena psykterrorn. Sedan kördes vi i väg med buss till fabriken, fortsätter han.

Dirk Meinert arbetade i galvaniseringen, metalldelar till möblerna förzinkades i syrabad.

Andningsskydd fanns inget, inte heller förkläden, handskarna var av tyg och släppte snart igenom den frätande vätskan.

– Sedan när jag handlade på Ikea – det var efter murens fall – kände jag igen vinkeljärnen som hör till Ikeas hyllor, berättar Dirk Meinert.

Alexander Arnold var på samma fängelse och fabrik tre år senare, han brister i gråt när han berättar om ”die Mumpe” – den underjordiska, beckmörka cellen.

– Vi bestraffades om vi inte klarade arbetsnormen. Kom man under 80 procent räknades det som sabotage och man hamnade i die Mumpe. Känslorna kommer tillbaka när jag tänker på det, förklarar Alexander Arnold.

I den stora fabrikshallen var det nästan mörkt förutom de små lampor som fanns vid varje maskin. De uråldriga stansarna slamrade, fångarna arbetade som besatta för att klara normen, inga säkerhetsföreskrifter gällde.

På avdelningen tillverkades underreden till kontorsstolar.

– En dag viskade en av de civila förmännen till några av oss ”ni vet väl att ni arbetar för Ikea”, berättar Alexander Arnold.

Hans ”brott” var ett flygblad riktat mot kapprustningen. Han hade inspirerats av de väldiga demonstrationerna i Västtyskland som han kunnat följa på tv.
---
– Det tog tio dagar innan jag blev gripen, då hade de frågat 700 personer vilka som stod bakom flygbladen, säger Alexander Arnold, som dömdes till 14 månaders fängelse.

En morgon i fängelset ropades hans namn upp. Han hade blivit friköpt.

Alien skrev:Intervjuer med ytterligare två f d fångarbetare el kanske ska man kalla dem slavarbetare.

DN 2012-11-15 skrev:De arbetade under vidriga förhållanden i DDR-diktaturens fängelser – och båda två är övertygade om att det var åt Ikea de jobbade.
---
Dirk Meinert var 21 år när han hade fått nog av det kommunistiska Östtyskland (DDR). Flykten skulle gå via dåvarande Tjeckoslovakien till Österrike i tron att gränsen var sämre bevakad där.
---
Han greps och dömdes till ett års fängelse för ”republikflykt”. Straffet avtjänades i Naumburgfängelset, 20 mil söder om Berlin – till straffet hörde också arbete på en fabrik.
---
– Vi väcktes vid halvfemtiden på morgnarna av att de spelade Boney M:s ”Sun of Jamaica” i högtalaren. Det var rena psykterrorn. Sedan kördes vi i väg med buss till fabriken, fortsätter han.

Dirk Meinert arbetade i galvaniseringen, metalldelar till möblerna förzinkades i syrabad.

Andningsskydd fanns inget, inte heller förkläden, handskarna var av tyg och släppte snart igenom den frätande vätskan.

– Sedan när jag handlade på Ikea – det var efter murens fall – kände jag igen vinkeljärnen som hör till Ikeas hyllor, berättar Dirk Meinert.

https://www.dn.se/ekonomi/vart-straffar ... miljarder/

De flesta var politiska fångar men för myndigheterna i DDR var alla helt enkelt kriminella.

Alexander Arnold var på samma fängelse och fabrik tre år senare, han brister i gråt när han berättar om ”die Mumpe” – den underjordiska, beckmörka cellen.

– Vi bestraffades om vi inte klarade arbetsnormen. Kom man under 80 procent räknades det som sabotage och man hamnade i die Mumpe. Känslorna kommer tillbaka när jag tänker på det, förklarar Alexander Arnold.

I den stora fabrikshallen var det nästan mörkt förutom de små lampor som fanns vid varje maskin. De uråldriga stansarna slamrade, fångarna arbetade som besatta för att klara normen, inga säkerhetsföreskrifter gällde.

På avdelningen tillverkades underreden till kontorsstolar.

– En dag viskade en av de civila förmännen till några av oss ”ni vet väl att ni arbetar för Ikea”, berättar Alexander Arnold.

Hans ”brott” var ett flygblad riktat mot kapprustningen. Han hade inspirerats av de väldiga demonstrationerna i Västtyskland som han kunnat följa på tv.
---
– Det tog tio dagar innan jag blev gripen, då hade de frågat 700 personer vilka som stod bakom flygbladen, säger Alexander Arnold, som dömdes till 14 månaders fängelse.

En morgon i fängelset ropades hans namn upp. Han hade blivit friköpt.

Både Dirk och Alexander tyckte att Ikea borde betala ersättning till dem. Deras lön var 40 östmark i månaden, genomsnittslönen i DDR var ca 1000 mark.

Men jag tror inte de någonsin fick någon ersättning från Ikea.

Alien skrev:Gamla nyheter, jag vet. Men nya för mig och kanske för andra också.

SVT 7 JUNI 2012 skrev:I jakten på lönsamhet utnyttjade Ikea politiska fångar i dåvarande Östtysklands hårda diktatur.
Och Ikea hade kunskap om vilka som tillverkade deras möbler. Det avslöjas i dokument från den hemliga säkerhetspolisen Stasis arkiv.

När Ikeas utländska affärer sköt fart på 1970-talet ökade behovet av billig produktion. Det problemet löstes bland annat med hjälp av östtyskar som fängslats av den egna regimen, av politiska skäl.

Runt om i det hårt kontrollerade Östtyskland, förkortat DDR, använde de stora möbelproducenterna, som bland annat Ikea anlitade, fängelsedömda – både straffångar och politiska fångar – för att hålla produktionskostnaderna nere.

– Fångarnas arbete var en viktig del av företagens produktion. Det innebar att det ständigt fanns ett hårt tryck på fångarna att alltid arbeta. Arbetsvägran blev hårt bestraffat, säger Hildigund Neubert, som är en av författarna till boken ”Skamlöst utnyttjade”, om tvångsarbete för politiska fångar i DDR.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/u ... kea-mobler

Intervju med en av de f d fångarna:

Jens Asche var 25 år när han satt i Naumburgfängelset i Östtyskland.

Där arbetade han för metallföretaget MEWA.

Arbetade med delar till stolar

I en jubileumsskrift från DDR-tiden skriver företaget stolt att de är Östtysklands största tillverkare av beslag, gångjärn och metalldelar till möbler. De levererar till möbelföretag över hela landet.

När Jens Asche som politisk fånge kom till verkstadsföretaget 1985 arbetade han vid en maskin som pressade metallrör till stolsunderreden.

– När jag lade in dem i pressen funderade jag på var jag hade sett dem förut. Jag tänkte att jag faktiskt hållit i sådana förut, men var? säger han.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/u ... ikea-i-ddr

Han kände igen dem från ett kulturhus i Naumburg.

– Det var helt enkelt så att det var våra stolar där, stolar som svenskarna inte tagit emot för att de var fjärde- eller femtesortering, berättar Jens Asche idag.
---
Går inte gärna till Ikea

Sommaren 1985 friköptes Jens Asche av Västtyskland. Någon vecka senare gick han på Ikeavaruhuset i Spandau i Västberlin. Där såg han just de skenorna i köksavdelningen. Skenorna användes för att kökslådorna skulle glida in och ut på dem.

– Jag är helt säker på det. Listorna som lådorna drogs ut på var samma lister som jag själv tillverkat, säger han idag.

– Det kändes inte bra, suckar han, och sen gick jag inte gärna till Ikea. Det kändes fel.

Det var förstås inga svenska skyddsföreskrifter i fabriken.

Vid maskinen hade vi hörselskydd, men de var av usel kvalité. Jag fick hörselproblem.

Fångarna fick också hudproblem eftersom deras arbetskläder ofta inte tvättades på veckor.

Känns som att Ikea fick ett något solkat rykte när detta kom fram. Men det är förstås glömt nu.

Västtyskland friköpte många politiska fångar. DDR blev av med dem samtidigt som de fick västvaluta.

Aftonbladet 16 NOVEMBER 2012 skrev:Av den framgår att uppgifterna om att politiska fångar tillverkat Ikea-produkter stämmer.

– Utredningen visar även att det fanns representanter inom IKEA koncernen som vid denna tid kände till att politiska fångar möjligen användes i produktionen i före detta DDR, skriver Ikea i ett pressmedelande. Även om IKEA koncernen vidtog åtgärder för att säkerställa att fångar inte användes i produktionen står det nu klart att dessa åtgärder inte var tillräckligt effektiva.

Att fly var ett lagbrott
I dag är företaget ångerfullt.

– Vi beklagar djupt att detta kunde hända, säger Jeanette Skjelmose, hållbarhetschef på IKEA of Sweden. Att använda politiska fångar i produktionen har aldrig varit accepterat inom koncernen. Vid den här tiden hade vi inte dagens välutvecklade kontrollsystem och det står klart att det inte gjordes tillräckligt för att förhindra det inträffade.

I DDR stod alla som misstänktes att på minsta sätt vara emot regimen under övervakning av säkerhetspolisen, Stasi. Att försöka fly ur landet var ett brott. Många dömdes till långa fängelsestraff och fick arbeta i fängelserna.

Ikea kommer inte att ersätta de enskilda fångarna för deras arbete. Däremot kommer man att ge ett finansiellt bidrag till organisationen UOKG som forskar om tvångsarbete i före detta DDR.