Jag börjar med adeln generellt innan jag går in på individuella släkter och öden. När och varför uppstod adeln:

HHögman skrev:Man kan räkna 1200-talet som den svenska adelns uppkomst. Stormännen runt om i landet började då att samarbeta med kungahusen och fungera som medhjälpare till dem.

Rusttjänst och befrielse från skatt
Örs eller rosstjänst innebar att stormännen ställde upp för kungen med häst och ryttare i stridbart skick. Stormännen hade då krav
på att få bli delaktiga i besluten. Ordet för denna rusttjänst kom att moderniseras till rusthållning, rustmästare. Som motprestation
fick bla stormännen skattefrihet, frälse. Den som inte fullgjorde sin rusttjänst kunde förlora sitt frälse.
Även bönder kunde bli frälsemän om de ställde upp med häst och ryttare. De kallades för friborna frälsemän.

Privilegier
De som tillhörde frälset fick senare rätt att utöva särskilt stor myndighet på sina egendomar, utdöma straff på sina anställda, ta upp
skatt och utdöma böter. De fick även patronatsrätt, rätt att tillsätta kyrkliga företrädare inom sitt revir.
De erhöll även förläningar av kungen, dvs kronans egendomar delades ut för att blidka och förnöja förtjänta personer.
Skattefrihet gavs till dem som hade en fyrtio marks häst, sadel och fullfärdig hjälm och fulla vapen på kropp och ben, intet undantaget av
allt det som en god man behöver för att strida med. I utrustningen skulle även en pansarskjorta ingå.
---
Frälset stadfästs
I Alsnö stadga år 1280 stadfästes frälset. Kung Magnus Birgersson (Magnus Ladulås) kallade då till “herredag” (jmf. riksdag) till vilken
enbart var till för stormännen. Beslutet som togs, “Alsnö stadga”, befriade stormän och krigare från “all kunglig rätt”, dvs de blev
befriade från att betala skatt. Frälse var beteckningen på de priviligierade i det svenska samhället, dvs skattebefriade. De som tjänade
kungen med råd och hjälp (vapentjänst med häst) skulle omfattas av dessa privilegier. En konsekvens av detta blev en utveckling mot
ett tungt väpnat rytteri. På 1400-talet blev rätten att adla personer en kunglig höghetsrättighet.
---
Under Gustav Vasas tid började ordet adel att användas. Det har sitt ursprung i ädel, väsentlig eller äkta.
Till adelskapet hör också en heraldisk vapensköld med vederbörande släkts vapen.

http://www.hhogman.se/adeln.htm

Hans Högman är en välkänd släktforskare och jag anser att han är vederhäftig. För säkerhets skull citerar jag även professor Dick Harrison i Populär Historia.

Populär Historia 24 mars 2004 skrev:Under medeltiden brukade svenskarna inte termen adel utan frälse. Ordet är en sammansättning av orden ”fri” och ”hals”, det vill säga ”med fri hals”. Ursprungligen syftade termen troligen på bondens frihet i relation till trälens ofrihet, men någon gång under äldre medeltid övergick den till att syfta på de fria människor som åtnjöt särskilda förmåner, som var ”frälsta” från pålagor. Sådana privilegier tillerkändes flera grupper, först och främst kyrkans folk (”andligt frälse”).
Under senmedeltiden blev även bönder som ägnade sig åt bergsbruk befriade från skatt för sina hemman – de blev ”bergsfrälse”. Den frälsegrupp som sedermera utvecklades till adel bestod av de stormän och storbönder som från och med 1200-talets andra hälft förklarade sig beredda att stödja kungen med häst och vapen i krig mot att de i gengäld undslapp de betungande bördor som åvilade vanliga skattebönder.
---
Att frälset dyker upp i svenska källor under Magnus Ladulås regeringstid (1275–90) berodde på att kungamakten behövde reglera de plikter och skyldigheter som åvilade rikets krigsfolk. Sedan skattesystemet etablerats och det gamla ledungsväsendet avvecklats måste kungen bygga upp ett slagkraftigt rytteri enligt kontinentalt mönster.
Magnus Ladulås önskade dessutom försäkra sig om att de ryttarföljen som stormännen i vilket fall som helst omgav sig med knöts fast till kungamaktens system, inte minst i avsikt att minska risken för uppror. Krigarna utgjorde en resurs, och frälsesystemet blev kungens verktyg för att muta in resursen för egen räkning.
Förmågan att strida till häst – vilket var dyrt och krävde hård träning – kom att utgöra det världsliga frälsets grund för existensberättigande under flera sekler.

https://popularhistoria.se/sveriges-his ... ts-fodelse

Jag har inga adliga anor själv men i släktforskningen har jag stött på släktingar som gift in sig i adelssläkter. Tyvärr har de släktlinjerna dött ut. Det tycks vara vanligt upptäcker jag sen när jag kollar på andra adelssläkter. De har dött ut på svärdssidan och därmed deras vackra/intressanta namn.

Det finns förstås fortfarande adelssläkter som lever, som Natt och Dag och Leijonhufvud.

Men varför dog de ut så snabbt? Knappt hade någon adlats förrän släkten (iaf på svärdssidan, ibland även på spinnsidan) dog ut redan i nästa generation.

Ett exempel är ätten Plenningsköld. Den ofrälse Mattias Eriksson Plenning var en duglig man. Borgmästare i Karlstad, assessor i amiralitetskollegiet, häradshövding på Dal. Han blev adlad (och introducerad på Riddarhuset) år 1654. Han fick tre söner. En dog som spädbarn. En dog ogift i 30-årsåldern. Den tredje gifte sig och fick fem barn, men alla var döttrar. Snipp snapp snut, så dog den adelsätten ut. Men generna lever kanske kvar, tre döttrar gifte sig. En gifte sig med en präst som arbetade i Stockholm. Båda dog i den sista stora pestepidemin i Sverige 1710-1713. En annan gifte sig med en kapten Uggla och ätten Uggla lever fortfarande (tänk bara på Magnus Uggla). En tredje gifte sig med en kapten Belfrage och den ätten lever också kvar.

I annat fall fick den nyadlade mannen inga barn, han blev den ende med det adliga namnet.

I fallet Solenblomma fick han visserligen fem barn, varav tre söner. Men alla barnen dog ogifta så varken ätten och det adliga namnet el generna levde vidare. Andreas Anthelius Solenblomma var framgångsrik men inte rik. Han blev professor i Uppsala 1645, assessor i Svea Hovrätt 1648, gift 1647, häradshövding 1660, död 1666. Men som nyadlig har man inte alltid de rätta kontakterna. Ens egen släkt är inte adlig. (Andreas Anthelius farbror var inte adlig men hade blivit borgmästare i Södertälje, men avrättades 1623 pga att det upptäcktes att han var katolik i hemlighet.) Andreas Solenblommas fru Britta Wallia (adlad Wallenstedt) hade ju egen adlig släkt, men de hjälpte tydligen inte till. Sönerna var antagligen för fattiga för att kunna gifta sig, döttrarna hade inte tillräckligt med pengar och status för att någon skulle vilja gifta sig med dem.

Att vara nyadlad var inte riskfritt. Ståndstänkandet medförde att stånd och yrke kopplades samman. Blev man utträngd ur karriären utan förmögenhet eller socialt skyddsnät hade man mycket begränsade möjligheter att försörja sig.
Brita Wallenstedt gifte sig med en ämbetsman i karriären men hade oturen att bli änka utan tryggad ekonomi. Därmed hade familjen också förlorat så mycket status att knappt hennes bror eller svåger ville bistå henne eller hennes barn, som alla fick leva sina liv under mycket knappa omständigheter, ogifta och mestadels utan tjänst. Adelskapet verkar mest ha varit till förfång för deras möjligheter att skaffa sig ett drägligt liv. Som oadliga hade de haft betydligt fler valmöjligheter.

http://www.mattiasloman.se/forskning/index.php
https://www.adelsvapen.com/genealogi/Solenblomma_nr_507

Vem bryr sig om svensk adel? Det blev väl avvecklad 2003 så saknar ju betydelse i det svenska samhället förutom i vissa sociala kretsar.

slackern skrev:Vem bryr sig om svensk adel? Det blev väl avvecklad 2003 så saknar ju betydelse i det svenska samhället förutom i vissa sociala kretsar.

Är man intresserad av historia så är man. Jag struntar i vilken betydelse adeln har nu, den hade betydelse förr.

De som tycker att ett ämne i intresseavdelningen är ointressant kan hålla sig därifrån. Min tråd må vara ointressant för dig, men att du är ointresserad av den är i sin tur ointressant för mig.

Sådana inlägg är off topic i tråden.

Alien skrev:

slackern skrev:Vem bryr sig om svensk adel? Det blev väl avvecklad 2003 så saknar ju betydelse i det svenska samhället förutom i vissa sociala kretsar.

Är man intresserad av historia så är man. Jag struntar i vilken betydelse adeln har nu, den hade betydelse förr.

De som tycker att ett ämne i intresseavdelningen är ointressant kan hålla sig därifrån. Min tråd må vara ointressant för dig, men att du är ointresserad av den är i sin tur ointressant för mig.

Sådana inlägg är off topic i tråden.

Jag håller med dig att ur ett historiskt perspektiv är det intressant men i dagsläget är det en kvarleva från när odemokratiska ideal gällde och har överspelat sin roll i samhället.

Alien skrev:Jag har inga adliga anor själv men i släktforskningen har jag stött på släktingar som gift in sig i adelssläkter. Tyvärr har de släktlinjerna dött ut. Det tycks vara vanligt upptäcker jag sen när jag kollar på andra adelssläkter. De har dött ut på svärdssidan och därmed deras vackra/intressanta namn.

Det finns förstås fortfarande adelssläkter som lever, som Natt och Dag och Leijonhufvud.

Men varför dog de ut så snabbt? Knappt hade någon adlats förrän släkten (iaf på svärdssidan, ibland även på spinnsidan) dog ut redan i nästa generation.

Ett exempel är ätten Plenningsköld. Den ofrälse Mattias Eriksson Plenning var en duglig man. Borgmästare i Karlstad, assessor i amiralitetskollegiet, häradshövding på Dal. Han blev adlad (och introducerad på Riddarhuset) år 1654. Han fick tre söner. En dog som spädbarn. En dog ogift i 30-årsåldern. Den tredje gifte sig och fick fem barn, men alla var döttrar. Snipp snapp snut, så var dog den adelsätten ut. Men generna lever kanske kvar, tre döttrar gifte sig. En gifte sig med en präst som arbetade i Stockholm. Båda dog i den sista stora pestepidemin i Sverige 1710-1713. En annan gifte sig med en kapten Uggla och ätten Uggla lever fortfarande (tänk bara på Magnus Uggla). En tredje gifte sig med en kapten Belfrage och den ätten lever också kvar.

I annat fall fick den nyadlade mannen inga barn, han blev den ende med det adliga namnet.

I fallet Solenblomma fick han visserligen fem barn, varav tre söner. Men alla barnen dog ogifta så varken ätten och det adliga namnet el generna levde vidare. Andreas Anthelius Solenblomma var framgångsrik men inte rik. Han blev professor i Uppsala 1645, assessor i Svea Hovrätt 1648, gift 1647, adlad 1650, häradshövding 1660, död 1666. Men som nyadlig har man inte alltid de rätta kontakterna. Ens egen släkt är inte adlig. (Andreas Anthelius farbror var inte adlig men hade blivit borgmästare i Södertälje, men avrättades 1623 pga att det upptäcktes att han var katolik i hemlighet.) Andreas Solenblommas fru Britta Wallia (adlad Wallenstedt) hade ju egen adlig släkt, men de hjälpte tydligen inte till. Sönerna var antagligen för fattiga för att kunna gifta sig, döttrarna hade inte tillräckligt med pengar och status för att någon skulle vilja gifta sig med dem.

Att vara nyadlad var inte riskfritt. Ståndstänkandet medförde att stånd och yrke kopplades samman. Blev man utträngd ur karriären utan förmögenhet eller socialt skyddsnät hade man mycket begränsade möjligheter att försörja sig.
Brita Wallenstedt gifte sig med en ämbetsman i karriären men hade oturen att bli änka utan tryggad ekonomi. Därmed hade familjen också förlorat så mycket status att knappt hennes bror eller svåger ville bistå henne eller hennes barn, som alla fick leva sina liv under mycket knappa omständigheter, ogifta och mestadels utan tjänst. Adelskapet verkar mest ha varit till förfång för deras möjligheter att skaffa sig ett drägligt liv. Som oadliga hade de haft betydligt fler valmöjligheter.

http://www.mattiasloman.se/forskning/index.php
https://www.adelsvapen.com/genealogi/Solenblomma_nr_507

Det gick som det gick med Carl von Linnés ätt också.

Det såg ju fint ut när han blev adlad, men så dog hans ende son utan arvingar.
Jag tycker synd om Carl d.y., för han blev slutet för familjens dittills goda framgångar.
Vi får ju komma ihåg att farfadern var en bondson, som blev präst.
Och sedan var hans far en prästson, som till och med blev adlad.
Det var en bra klättring på samhällsstegen på bara två generationer, men nu tog det stopp.
Det var nämligen så att Carl d.y. saknade sin fars begåvning och dessutom dog ganska ung.
Man kan ju bara trösta oss med att namnet Linné har levt vidare på ett sätt ändå.
Alla har ju hört talas om Blomsterkonungen.

Jag har inte heller någon adel i släkten, på den svenska sidan, men jag tycker ändå det är intressant. På sätt och vis har ju de levt som ett parallellsamhälle till vanligt folk, de sista tusen åren. Undrar om det går att särskilja adeln från bönderna via DNA? Fast man får ju utskilja alla de som nyadlades för bara 300 år sedan. Adeln var i första hand ett krigarkast, så de strök med i stor utsträckning under stormaktstiden. Karl XII var pragmatisk och valde ut massor av duktiga militärer för nyadling, för att fylla upp luckorna. Själva ceremonierna fick dock hans syster, drottning Ulrika Eleonora, ta hand om efter hans död. Själv hade han ju inte tid. Men det innebar att en väldig massa folk adlades 1718-1720, till den gamla adelns förtret.

Huggorm skrev:Jag har inte heller någon adel i släkten, på den svenska sidan, men jag tycker ändå det är intressant. På sätt och vis har ju de levt som ett parallellsamhälle till vanligt folk, de sista tusen åren. Undrar om det går att särskilja adeln från bönderna via DNA? Fast man får ju utskilja alla de som nyadlades för bara 300 år sedan. Adeln var i första hand ett krigarkast, så de strök med i stor utsträckning under stormaktstiden. Karl XII var pragmatisk och valde ut massor av duktiga militärer för nyadling, för att fylla upp luckorna. Själva ceremonierna fick dock hans syster, drottning Ulrika Eleonora, ta hand om efter hans död. Själv hade han ju inte tid. Men det innebar att en väldig massa folk adlades 1718-1720, till den gamla adelns förtret.

Jag är inte adel men jag har haft två flickvänner som ej var adliga per se på sköldsidan men genetiskt de var väldigt lika till utseendet och jag har för mig att de hade en gemensam anfader som de skröt om.
Var det Oxenstierna?
Kommer ej ihåg.

Odal_ skrev:

Huggorm skrev:Jag har inte heller någon adel i släkten, på den svenska sidan, men jag tycker ändå det är intressant. På sätt och vis har ju de levt som ett parallellsamhälle till vanligt folk, de sista tusen åren. Undrar om det går att särskilja adeln från bönderna via DNA? Fast man får ju utskilja alla de som nyadlades för bara 300 år sedan. Adeln var i första hand ett krigarkast, så de strök med i stor utsträckning under stormaktstiden. Karl XII var pragmatisk och valde ut massor av duktiga militärer för nyadling, för att fylla upp luckorna. Själva ceremonierna fick dock hans syster, drottning Ulrika Eleonora, ta hand om efter hans död. Själv hade han ju inte tid. Men det innebar att en väldig massa folk adlades 1718-1720, till den gamla adelns förtret.

Jag är inte adel men jag har haft två flickvänner som ej var adliga per se på sköldsidan men genetiskt de var väldigt lika till utseendet och jag har för mig att de hade en gemensam anfader som de skröt om.
Var det Oxenstierna?
Kommer ej ihåg.

Var dom harmynta eller hade någon inavelsdefekt?

slackern skrev:

Odal_ skrev:

Huggorm skrev:Jag har inte heller någon adel i släkten, på den svenska sidan, men jag tycker ändå det är intressant. På sätt och vis har ju de levt som ett parallellsamhälle till vanligt folk, de sista tusen åren. Undrar om det går att särskilja adeln från bönderna via DNA? Fast man får ju utskilja alla de som nyadlades för bara 300 år sedan. Adeln var i första hand ett krigarkast, så de strök med i stor utsträckning under stormaktstiden. Karl XII var pragmatisk och valde ut massor av duktiga militärer för nyadling, för att fylla upp luckorna. Själva ceremonierna fick dock hans syster, drottning Ulrika Eleonora, ta hand om efter hans död. Själv hade han ju inte tid. Men det innebar att en väldig massa folk adlades 1718-1720, till den gamla adelns förtret.

Jag är inte adel men jag har haft två flickvänner som ej var adliga per se på sköldsidan men genetiskt de var väldigt lika till utseendet och jag har för mig att de hade en gemensam anfader som de skröt om.
Var det Oxenstierna?
Kommer ej ihåg.

Var dom harmynta eller hade någon inavelsdefekt?

JA det förekommer nog en del inavel där tror jag med.bra sagt.

slackern skrev:

Odal_ skrev:

Huggorm skrev:Jag har inte heller någon adel i släkten, på den svenska sidan, men jag tycker ändå det är intressant. På sätt och vis har ju de levt som ett parallellsamhälle till vanligt folk, de sista tusen åren. Undrar om det går att särskilja adeln från bönderna via DNA? Fast man får ju utskilja alla de som nyadlades för bara 300 år sedan. Adeln var i första hand ett krigarkast, så de strök med i stor utsträckning under stormaktstiden. Karl XII var pragmatisk och valde ut massor av duktiga militärer för nyadling, för att fylla upp luckorna. Själva ceremonierna fick dock hans syster, drottning Ulrika Eleonora, ta hand om efter hans död. Själv hade han ju inte tid. Men det innebar att en väldig massa folk adlades 1718-1720, till den gamla adelns förtret.

Jag är inte adel men jag har haft två flickvänner som ej var adliga per se på sköldsidan men genetiskt de var väldigt lika till utseendet och jag har för mig att de hade en gemensam anfader som de skröt om.
Var det Oxenstierna?
Kommer ej ihåg.

Var dom harmynta eller hade någon inavelsdefekt?

Gå ner till Östermalm och leta efter harmynta kvinnor.

manne skrev:

slackern skrev:

Odal_ skrev:Jag är inte adel men jag har haft två flickvänner som ej var adliga per se på sköldsidan men genetiskt de var väldigt lika till utseendet och jag har för mig att de hade en gemensam anfader som de skröt om.
Var det Oxenstierna?
Kommer ej ihåg.

Var dom harmynta eller hade någon inavelsdefekt?

JA det förekommer nog en del inavel där tror jag med.bra sagt.

Varför skulle det göra det idag, låter som fördomar. Annat var det förr i tiden när man bara skulle gifta sig inom sitt stånd.

En orsak till att ätterna dog ut var att männen skulle ut i kriget. Många dog innan de hann gifta sig. Även efter att de gift sig måste de ut och kriga och hann inte stanna hemma och avla så många barn. En del blev krigsfångar i flera år och under den tiden blev inga barn gjorda, iaf inga inom äktenskapet. När de dog hamnade änkan ibland i ekonomiska svårigheter; att vara adlig betydde ju inte alltid att vara rik.

Ett annat problem var att hitta en maka inom adeln. Man reste inte så långt förr i tiden, så det blev ofta någon som var släkt el släkt till släkten. Man gifte sig med “sin svågers bror”, “sin mosters styvson”, "sin sysslings son" och i värsta fall sin kusin. Det var visserligen förbjudet i lag med kusingifte ända tills år 1845, men man kunde få dispens av kungen. Och det fick de, kungen behövde adelsmän som officerare i kriget, som ämbetsmän och diplomater. I ett fall gifte sig mannen första gången med sin styvsyster, andra gången med hennes kusin.

Även om det adliga paret ibland fick många barn precis som allmogen så dog många barn som små, precis som hos allmogen. Även om de hade tillgång till läkare, var inte läkarvetenskapen så utvecklad och det var lång tid innan antibiotika uppfanns.

En del fall är särskilt oförklarliga. Endast en son i familjen av gammal ätt överlevde och blev rätt gammal, men han gifte sig aldrig och därför dog släkten ut på svärdssidan. Borde han inte haft ett tryck på sig att gifta sig? Hittade han inte den rätta? Var han kanske homosexuell? Ibland bara försvinner de. “Reste utrikes och hörde aldrig mer av sig”.

För adelskvinnor, som inte hade en stor hemgift, var det ännu svårare. De var mindre rörliga än männen. De adelsmän som de ev skulle ha kunnat gifta sig med, de dog i kriget el råkade i fångenskap, t ex efter slaget vid Poltava. Vilka andra fanns det? Präster gick an men de gifte sig oftast med prästdöttrar. Adelsmän gifte sig med adelsfröknar (el adliga änkor), präster gifte sig med prästdöttrar (el prästänkor), bönder gifte sig med bonddöttrar (el bondeänkor), borgare gifte sig med borgardöttrar (el borgaränkor), så fungerade ståndssamhället.

Alien skrev:

manne skrev:

slackern skrev:
Var dom harmynta eller hade någon inavelsdefekt?

JA det förekommer nog en del inavel där tror jag med.bra sagt.

Varför skulle det göra det idag, låter som fördomar. Annat var det förr i tiden när man bara skulle gifta sig inom sitt stånd.

En orsak till att ätterna dog ut var att männen skulle ut i kriget. Många dog innan de hann gifta sig. Även efter att de gift sig måste de ut och kriga och hann inte stanna hemma och avla så många barn. En del blev krigsfångar i flera år och under den tiden blev inga barn gjorda, iaf inga inom äktenskapet. När de dog hamnade änkan ibland i ekonomiska svårigheter; att vara adlig betydde ju inte alltid att vara rik.

Ett annat problem var att hitta en maka inom adeln. Man reste inte så långt förr i tiden, så det blev ofta någon som var släkt el släkt till släkten. Man gifte sig med “sin svågers bror”, “sin mosters styvson”, "sin sysslings son" och i värsta fall sin kusin. Det var visserligen förbjudet i lag med kusingifte ända tills år 1845, men man kunde få dispens av kungen. Och det fick de, kungen behövde adelsmän som officerare i kriget, som ämbetsmän och diplomater. I ett fall gifte sig mannen första gången med sin styvsyster, andra gången med hennes kusin.

Även om det adliga paret ibland fick många barn precis som allmogen så dog många barn som små, precis som hos allmogen. Även om de hade tillgång till läkare, var inte läkarvetenskapen så utvecklad och det var lång tid innan antibiotika uppfanns.

En del fall är särskilt oförklarliga. Endast en son i familjen av gammal ätt överlevde och blev rätt gammal, men han gifte sig aldrig och därför dog släkten ut på svärdssidan. Borde han inte haft ett tryck på sig att gifta sig? Hittade han inte den rätta? Var han kanske homosexuell? Ibland bara försvinner de. “Reste utrikes och hörde aldrig mer av sig”.

För adelskvinnor, som inte hade en stor hemgift, var det ännu svårare. De var mindre rörliga än männen. De adelsmän som de ev skulle ha kunnat gifta sig med, de dog i kriget el råkade i fångenskap, t ex efter slaget vid Poltava. Vilka andra fanns det? Präster gick an men de gifte sig oftast med prästdöttrar. Adelsmän gifte sig med adelsfröknar (el adliga änkor), präster gifte sig med prästdöttrar (el prästänkor), bönder gifte sig med bonddöttrar (el bondeänkor), borgare gifte sig med borgardöttrar (el borgaränkor), så fungerade ståndssamhället.

Habsburgarna är ju kända för sina hakor och den spanska grenen vars sista regent var ju lite bakom, Medicéerna var tydligen otroligt fula och De Geer har jag för mig har något speciellt utseende på sina öron, men annars läs på om olika adelsfamiljer i Europa och deras grymheter och inavel finns hur mycket litteratur som helst om inavel inom Europas adel och furstehus och defekter i deras mentala förmågor.

Alien skrev:

manne skrev:

slackern skrev:
Var dom harmynta eller hade någon inavelsdefekt?

JA det förekommer nog en del inavel där tror jag med.bra sagt.

Varför skulle det göra det idag, låter som fördomar. Annat var det förr i tiden när man bara skulle gifta sig inom sitt stånd.

En orsak till att ätterna dog ut var att männen skulle ut i kriget. Många dog innan de hann gifta sig. Även efter att de gift sig måste de ut och kriga och hann inte stanna hemma och avla så många barn. En del blev krigsfångar i flera år och under den tiden blev inga barn gjorda, iaf inga inom äktenskapet. När de dog hamnade änkan ibland i ekonomiska svårigheter; att vara adlig betydde ju inte alltid att vara rik.

Ett annat problem var att hitta en maka inom adeln. Man reste inte så långt förr i tiden, så det blev ofta någon som var släkt el släkt till släkten. Man gifte sig med “sin svågers bror”, “sin mosters styvson”, "sin sysslings son" och i värsta fall sin kusin. Det var visserligen förbjudet i lag med kusingifte ända tills år 1845, men man kunde få dispens av kungen. Och det fick de, kungen behövde adelsmän som officerare i kriget, som ämbetsmän och diplomater. I ett fall gifte sig mannen första gången med sin styvsyster, andra gången med hennes kusin.

Även om det adliga paret ibland fick många barn precis som allmogen så dog många barn som små, precis som hos allmogen. Även om de hade tillgång till läkare, var inte läkarvetenskapen så utvecklad och det var lång tid innan antibiotika uppfanns.

En del fall är särskilt oförklarliga. Endast en son i familjen av gammal ätt överlevde och blev rätt gammal, men han gifte sig aldrig och därför dog släkten ut på svärdssidan. Borde han inte haft ett tryck på sig att gifta sig? Hittade han inte den rätta? Var han kanske homosexuell? Ibland bara försvinner de. “Reste utrikes och hörde aldrig mer av sig”.

För adelskvinnor, som inte hade en stor hemgift, var det ännu svårare. De var mindre rörliga än männen. De adelsmän som de ev skulle ha kunnat gifta sig med, de dog i kriget el råkade i fångenskap, t ex efter slaget vid Poltava. Vilka andra fanns det? Präster gick an men de gifte sig oftast med prästdöttrar. Adelsmän gifte sig med adelsfröknar (el adliga änkor), präster gifte sig med prästdöttrar (el prästänkor), bönder gifte sig med bonddöttrar (el bondeänkor), borgare gifte sig med borgardöttrar (el borgaränkor), så fungerade ståndssamhället.

Väldigt många dog ju även i sjukdomar även inom eliten det märker man om man besöker tex Lövö kyrka.
(Kyrka utanför Drottningholm)
Förövrigt har jag tydligen blandat ihop svärdsidan och sköldsidan?
Men det är ju helt ologiskt om man ser till heraldiken.

Odal_ skrev:

Alien skrev:

manne skrev:

JA det förekommer nog en del inavel där tror jag med.bra sagt.

Varför skulle det göra det idag, låter som fördomar. Annat var det förr i tiden när man bara skulle gifta sig inom sitt stånd.

En orsak till att ätterna dog ut var att männen skulle ut i kriget. Många dog innan de hann gifta sig. Även efter att de gift sig måste de ut och kriga och hann inte stanna hemma och avla så många barn. En del blev krigsfångar i flera år och under den tiden blev inga barn gjorda, iaf inga inom äktenskapet. När de dog hamnade änkan ibland i ekonomiska svårigheter; att vara adlig betydde ju inte alltid att vara rik.

Ett annat problem var att hitta en maka inom adeln. Man reste inte så långt förr i tiden, så det blev ofta någon som var släkt el släkt till släkten. Man gifte sig med “sin svågers bror”, “sin mosters styvson”, "sin sysslings son" och i värsta fall sin kusin. Det var visserligen förbjudet i lag med kusingifte ända tills år 1845, men man kunde få dispens av kungen. Och det fick de, kungen behövde adelsmän som officerare i kriget, som ämbetsmän och diplomater. I ett fall gifte sig mannen första gången med sin styvsyster, andra gången med hennes kusin.

Även om det adliga paret ibland fick många barn precis som allmogen så dog många barn som små, precis som hos allmogen. Även om de hade tillgång till läkare, var inte läkarvetenskapen så utvecklad och det var lång tid innan antibiotika uppfanns.

En del fall är särskilt oförklarliga. Endast en son i familjen av gammal ätt överlevde och blev rätt gammal, men han gifte sig aldrig och därför dog släkten ut på svärdssidan. Borde han inte haft ett tryck på sig att gifta sig? Hittade han inte den rätta? Var han kanske homosexuell? Ibland bara försvinner de. “Reste utrikes och hörde aldrig mer av sig”.

För adelskvinnor, som inte hade en stor hemgift, var det ännu svårare. De var mindre rörliga än männen. De adelsmän som de ev skulle ha kunnat gifta sig med, de dog i kriget el råkade i fångenskap, t ex efter slaget vid Poltava. Vilka andra fanns det? Präster gick an men de gifte sig oftast med prästdöttrar. Adelsmän gifte sig med adelsfröknar (el adliga änkor), präster gifte sig med prästdöttrar (el prästänkor), bönder gifte sig med bonddöttrar (el bondeänkor), borgare gifte sig med borgardöttrar (el borgaränkor), så fungerade ståndssamhället.

Väldigt många dog ju även i sjukdomar även inom eliten det märker man om man besöker tex Lövö kyrka.
(Kyrka utanför Drottningholm)
Förövrigt har jag tydligen blandat ihop svärdsidan och sköldsidan?
Men det är ju helt ologiskt om man ser till heraldiken.

Förr om åren så ärvde du ståndet från fadern var han ofrälse blev även barnen det, samma sak om adelsmannen fick ett oäktabarn så ärvde det inte adelskapet. Men dom här reglerna liksom adelskapet är något förlegat.

slackern skrev:

Odal_ skrev:

Alien skrev:
Varför skulle det göra det idag, låter som fördomar. Annat var det förr i tiden när man bara skulle gifta sig inom sitt stånd.

En orsak till att ätterna dog ut var att männen skulle ut i kriget. Många dog innan de hann gifta sig. Även efter att de gift sig måste de ut och kriga och hann inte stanna hemma och avla så många barn. En del blev krigsfångar i flera år och under den tiden blev inga barn gjorda, iaf inga inom äktenskapet. När de dog hamnade änkan ibland i ekonomiska svårigheter; att vara adlig betydde ju inte alltid att vara rik.

Ett annat problem var att hitta en maka inom adeln. Man reste inte så långt förr i tiden, så det blev ofta någon som var släkt el släkt till släkten. Man gifte sig med “sin svågers bror”, “sin mosters styvson”, "sin sysslings son" och i värsta fall sin kusin. Det var visserligen förbjudet i lag med kusingifte ända tills år 1845, men man kunde få dispens av kungen. Och det fick de, kungen behövde adelsmän som officerare i kriget, som ämbetsmän och diplomater. I ett fall gifte sig mannen första gången med sin styvsyster, andra gången med hennes kusin.

Även om det adliga paret ibland fick många barn precis som allmogen så dog många barn som små, precis som hos allmogen. Även om de hade tillgång till läkare, var inte läkarvetenskapen så utvecklad och det var lång tid innan antibiotika uppfanns.

En del fall är särskilt oförklarliga. Endast en son i familjen av gammal ätt överlevde och blev rätt gammal, men han gifte sig aldrig och därför dog släkten ut på svärdssidan. Borde han inte haft ett tryck på sig att gifta sig? Hittade han inte den rätta? Var han kanske homosexuell? Ibland bara försvinner de. “Reste utrikes och hörde aldrig mer av sig”.

För adelskvinnor, som inte hade en stor hemgift, var det ännu svårare. De var mindre rörliga än männen. De adelsmän som de ev skulle ha kunnat gifta sig med, de dog i kriget el råkade i fångenskap, t ex efter slaget vid Poltava. Vilka andra fanns det? Präster gick an men de gifte sig oftast med prästdöttrar. Adelsmän gifte sig med adelsfröknar (el adliga änkor), präster gifte sig med prästdöttrar (el prästänkor), bönder gifte sig med bonddöttrar (el bondeänkor), borgare gifte sig med borgardöttrar (el borgaränkor), så fungerade ståndssamhället.

Väldigt många dog ju även i sjukdomar även inom eliten det märker man om man besöker tex Lövö kyrka.
(Kyrka utanför Drottningholm)
Förövrigt har jag tydligen blandat ihop svärdsidan och sköldsidan?
Men det är ju helt ologiskt om man ser till heraldiken.

Förr om åren så ärvde du ståndet från fadern var han ofrälse blev även barnen det, samma sak om adelsmannen fick ett oäktabarn så ärvde det inte adelskapet. Men dom här reglerna liksom adelskapet är något förlegat.

Men dessa lagar finns kvar än idag, så vitt jag vet. Adelskapet ärvs inte via döttrarna. Därför dör så många ätter ut.

slackern skrev:

Alien skrev:

manne skrev:

JA det förekommer nog en del inavel där tror jag med.bra sagt.

Varför skulle det göra det idag, låter som fördomar. Annat var det förr i tiden när man bara skulle gifta sig inom sitt stånd.
---

Habsburgarna är ju kända för sina hakor och den spanska grenen vars sista regent var ju lite bakom, Medicéerna var tydligen otroligt fula och De Geer har jag för mig har något speciellt utseende på sina öron, men annars läs på om olika adelsfamiljer i Europa och deras grymheter och inavel finns hur mycket litteratur som helst om inavel inom Europas adel och furstehus och defekter i deras mentala förmågor.

Kungligheter hade ju ännu mindre att välja på än adeln. Men idag gifter sig kungligheter inte bara med icke-kungliga utan även med helt ofrälse.

Jag kan tänka mig att en del sjukdomar kom fram när närbesläktade gifte sig med varandra. Men jag har inte märkt något i mina forskningar. Det står sällan dödsorsak förutom när männen stupat i krig el kvinnorna dött i barnsäng. Alltför nära släktskap kanske kan vara en förklaring till att vissa par inte får några barn alls, el bara ett barn, dvs låg fruktsamhet.

Grymheterna låg i kulturen, det tror jag inte alls har med någon inavel att göra. Hertig Karl (senare Karl IX) var rätt grym men vad jag vet inte särskilt inavlad.

En märklig sak som jag upptäckt är att det kunde ta lång tid mellan dödsfall och begravning, över ett år, ibland flera år. Dvs man hade en slags begravning med begravningsgudstjänst och senare begravdes den döde i en kyrka. Undrar var liket förvarades i mellantiden? I ett bårhus? Provisoriskt nedgrävt?

Det påminner om en tråd på flashback för många år sedan. Några killar hade varit ute och utforskat ett ödehus och hittat flera lik därinne. Ingen trodde dom först, men så postade dom bilder. Visade sig till slut att de varit i någon sorts gravkapell som tillhörde en närbelägen herrgård, och där inne stod tre gamla kistor med lik i. Absolut inget man vill ha folk springande och snoka i.

Men jag läser att de hade så kallade likbodar från 1500-talet, en liten byggnad där liket förvarades till det blev dags för begravning. Herrgårdarna kan ha haft egna, eller så hade de en speciell del av boden.

https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A5rhus

Men då låter det som om liken blivit bortglömda sedan länge, nuförtiden förvaras de väl i kylrum på bårhus till begravningen. Kan det ens vara lagligt att förvara sina döda i kistor i ett nedgånget gravkapell?

Även allmogens gravsättning kunde skjutas upp till dess tjälen gått ur förr i tiden. Men det räckte med månader. Det förklarar inte varför man väntade i över ett år för adeln. Idag gräver man ju inte för hand utan med maskiner.

Kan det ha handlat om betalning som skulle till innan adelspersonen fick den begravning som önskades? Det kostade säkert en slant att få bli begraven inne under golvet.

Fint folk grävdes inte alltid ner i jorden inget konstigt med det.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dd ... ar-nyfikna

Odal_ skrev:Fint folk grävdes inte alltid ner i jorden inget konstigt med det.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dd ... ar-nyfikna

Där har vi saken som jag skrev om tidigare. Det började på Flashback och hamnade till slut på Aftonbladet.