Tänk om det verkliga problemet är att folk inte är tillräckligt kräsna. Kanske fler borde klargöra för sig själva vad de vill ha tydligare. Och kanske ännu mer vad de inte vill ha. Och bli mer kräsna.

Medvetandehöjning och mer kräsenhet, det kanske är det som behövs. Tänk om i alla fall. (I alla betydelser.)

Bjäbbmonstret skrev:

earlydayminer skrev:Nilale, Edit: Inger och alfapetsmamma:
Och vad ska man göra då? Jag som spelar gitarr och skriver texter om hur jag känner, tänk om jag möter en kvinna jag förälskar mig i, en kvinna som er. Vad skall jag göra då?

Jag är övertygad att det finns många tjejer som skulle tycka det vore jättegulligt om en kille skrev en sång till dem. Själv skulle jag nog falla direkt för sånt. Jag menar - det är det ju inte vem som helst som kan och aldrig nån som har gjort.

Kärleksbrev går också hem.

Kanske, kanske inte, beror på. Man bör i alla fall kolla om tjejen verkligen är romantiskt lagd (om hon gillar romantiska filmer t ex). Helst bör man nog känna varandra lite bättre och redan ha en etablerad kontakt innan man vågar sig på något sånt. Gissar att många som redan är i ett förhållande skulle bli jätteglada att få en låt, dikt eller kärleksbrev från sin partner appropå ingenting speciellt, alt på Alla hjärtans dag, årsdag, födelsedag el dyl. Däremot av nån man knappt känner... vet inte hur många av dagens cyniska brudar som skulle uppskatta det.

Jag är kräsen! Livet är för kort för att inte vara det. Jag väljer 11 gånger av 10 ett underbart platoniskt förhållande med någon än ett förhållande som bygger på gemensam fysisk sängkammarunderhållning. Intelligens, humor, sund eftertänksamhet, och en äkta ödmjukhet som är ordentligt kryddad med en stark självkänsla är sexigt som f-n. Det skall vara okonstlat och klininsk rensat på klassiska ritualer som parningsdans, blommor och sånt tjafs. Sammanflätade sinnen där man ideligen sporrar varandra till nya svindlande tankebanor "is da shit".....om man frågar mig. Om en robot hade alla dessa egenskaper så skulle jag fria direkt. Då skulle vi sitta och kittla våra sinnen/kretskort dagarna i ända. Men allra bäst vore det förstås om dessa egenskaper sitter på någon kvinna som har lätt att le och förlåta

Är vi alla bara tillräckligt kräsna kommer naturligtvis ingen att anse att någon annan duger, alla blir sittande ensamma och grämer sig över att det inte finns kandidater som motsvarar deras krav, och vartefter vi alla sedan dör så dör släktet ut. Ytterligheten åt ett håll.

Ytterligheten åt det andra hållet har jag svårt att se vilken den är. Att såpass många förhållanden spricker tror jag inte beror på att folk väljer partner för lättvindigt, utan snarare att man överlag har för dåliga kunskaper, insikter och intresse för att ta vara på en relation för dess egen skull, konflikthantering och att kunna klara upp småproblem genom t ex rak kommunikation.

I stället för att t ex den ena parten bara dikterar "det är slut, det här går inte" utan att den andra parten ens någonsin riktigt får veta vad det var som "inte gick" och som den förste inte ens tyckte var någon idé att kommunicera om, så att h*n hade kunnat försöka ändra på sig. Så hör man ju hur många som helst beskriva hur de blev dumpade, tycker jag...

Minns en debattartikel skriven av en italienare i Aftonbladet eller Exprressen härom året, "I Sverige hade vi varit skilda nu". De hade haft minst lika mycket gräl och kontroverser som i Sverige är liksom självklar grund för att dra slutsatsen "Vi är för olika och passar inte ihop längre".

Så när det kommer till kritan, även när det gäller att hantera och hålla relationer vid liv, får jag spontant intrycket att vi överlag snarare är för kräsna.

Läste också en insändare/debattartikel i Expressen eller Aftonbladet bara härom dagen, att klart flest relationer spricker strax efter att barnen har kommit, och att lösningen kan vara så enkel som ca 10-15 timmars utbildning i att klara att vara både förälder och partner... det nämndes att man får sådan utbildning när man blir föräldrar i Norge... Ska se om jag har tidningen kvar!

Att vara kräsen handlar ju inte bara om att ens partner ska duga eller att man ska ha olika höga eller låga krav. Det säger ju vem man själv är och vad man är ute efter och vad man tycker om hos den man tycker om.

Om man inte har några krav på ens partner, vad ska hon då finnas där för? För att agera onaniredskap/husdjur/avelskossa?

Isse skrev:

Milyc skrev:

KrigarSjäl skrev:De som resonerar så borde man slå ut framtänderna på...! Du menar att det finns de som tycker att aspergare är mindre värda och därför ska nöja sig med "det de får"? De får gärna säga det till mig i så fall...!

Att de finns de som ser ner på aspegare med tydliga inslag av arraogant välmening vet du väl redan?

Sluta skoja Milyc.

Jag är fullt allvarlig.

antikropp skrev:Att vara kräsen handlar ju inte bara om att ens partner ska duga eller att man ska ha olika höga eller låga krav. Det säger ju vem man själv är och vad man är ute efter och vad man tycker om hos den man tycker om.

Om man inte har några krav på ens partner, vad ska hon då finnas där för? För att agera onaniredskap/husdjur/avelskossa?

Klockrent!

Ganesh skrev:Tänk om det verkliga problemet är att folk inte är tillräckligt kräsna. Kanske fler borde klargöra för sig själva vad de vill ha tydligare. Och kanske ännu mer vad de inte vill ha. Och bli mer kräsna.

Medvetandehöjning och mer kräsenhet, det kanske är det som behövs. Tänk om i alla fall. (I alla betydelser.)

Tror klart du har en poäng här!!

Ja, jag tog upp i ett av mina tidigare inlägg vad vi egentligen talar om, och menar, med ordet "kräsen", men tycker inte någon kom med några svar på det då.

Själv har jag ju t ex aldrig velat ha någon som röker eller har hund. Är det kräset? Eller är det att vara kräsen först om jag t ex absolut ville ha någon med långa naglar och alltid skulle rata en nagelbitare, utan att bry mig det ringaste om något annat? Eller att jag t ex alltid hade varit fullkomligt principfast på punkten "bo i stockholmstrakten" och aldrig sett åt tjejer från Luleå, Göteborg eller Sydafrika...

I mitt tycke känns "kräsen" som att det betyder det senare, men inte det förra. Så min inställning till ordet är präglat utifrån det.

Men sitter vi alla och menar olika saker med ordet är ju diskussionen rätt svår att följa. "Jag är hetero, så det ska vara en kvinna" - är det kräsenhet? "Hon ska heta Charlotte, vara född i mars 1976, gröna ögon men inte blå, mellanblond... bla bla bla..." - är det att vara kräsen? Var går gränsen mellan att vara realist, kräsen respektive bara fullkomligt omöjlig?

Fortfarande gäller dock att är vi för kräsna hittar vi ingen alls. Så det finns ju alltid någon slags gräns där kräsenhet övergår i stupiditet. Det gäller att ha fingertoppskänsla att dra det till en viss gräns, men inte gå för långt.

Problemet i vår tid känns betydligt mer som att vi har börjat betrakta kärleken som något vi tror vi kan måttbeställa som en ny soffa och börjat bli "kräsna" snarare än att vi inte är kräsna nog. Jag tror inte lösningen är att bli ännu mer kräsen. My five cents.

mnordgren skrev:Jag har egentligen ingen åsikt när jag tänker efter. Människor är inte verkliga för mig. De skulle lika gärna kunna vara påhittade. Kanske hela världen bara är påhittad?

Ja, kanske. Omvärlden är ganska avlägsen för mig också och jag har egentligen inte så många åsikter, även om jag självklart anser att det är upp till var och en hur kräsen man vill vara.

När jag läser här reagerar jag på det lite motsägelsefulla i att Pemer stör sig på att andra ställer för höga krav, samtidigt som han själv formulerar sig som om han (implicit) kräver att andra inte får vara kräsna. Det går inte att bestämma över folk på det sättet; jag är precis så kräsen och principfast som jag känner för, och jag tar konsekvenserna av det.

Det må så vara. Men om det är så att romantik och kärlek är på väg ut på skräpbacken, och att normen har blivit att räkna med att man kan bestämma vem ens kärlek ska vara precis som man väljer en ny soffa eller matta, så tycker jag det är sorgligt och beklagansvärt.

Det känns inte som något som kommer att gagna mer mänsklig glädje och lycka i framtiden i alla fall. Jag tycker inte det ligger nära den mänskliga naturen i övrigt att synen på relationer har kantrat över till något sådant.

Pemer skrev:Men om det är så att romantik och kärlek är på väg ut på skräpbacken, och att normen har blivit att räkna med att man kan bestämma vem ens kärlek ska vara precis som man väljer en ny soffa eller matta, så tycker jag det är sorgligt och beklagansvärt.

Om det är så så är det sorgligt, men jag tror ändå det är svårt att påverka andras partnerpreferenser i någon högre utsträckning. Det var bara det jag ville ha sagt.

Känner igen mig i Inger, Nilale, "alfahonan" ("naturliga gänget"). Och Ganesh, antikropp och Bjäbbis' påpekande om vad man gör sig för bilder av varandra.
Sedan blir det ju ändå alltid kollisioner i praktiken...

ASterix skrev:Jag är kräsen! Livet är för kort för att inte vara det. Jag väljer 11 gånger av 10 ett underbart platoniskt förhållande med någon än ett förhållande som bygger på gemensam fysisk sängkammarunderhållning. Intelligens, humor, sund eftertänksamhet, och en äkta ödmjukhet som är ordentligt kryddad med en stark självkänsla är sexigt som f-n. Det skall vara okonstlat och klininsk rensat på klassiska ritualer som parningsdans, blommor och sånt tjafs. Sammanflätade sinnen där man ideligen sporrar varandra till nya svindlande tankebanor "is da shit".....om man frågar mig. Om en robot hade alla dessa egenskaper så skulle jag fria direkt. Då skulle vi sitta och kittla våra sinnen/kretskort dagarna i ända. Men allra bäst vore det förstås om dessa egenskaper sitter på någon kvinna som har lätt att le och förlåta

Huvudet på spiken! På några rader finns det väsentliga med. Jag kan tänka mig en del klassiska grejer men behöver nog inte bli ritualer men nog inte parningsdans dock. Har alltid känt obehag inför den sortens dans.

Jag inser språkförbistringen. Även jag dras till någon som är tillräckligt lik mig i själ och hjärta, intellekt, tankar, känslor... och dessutom skulle jag ju inte gå alltför långt upp eller ner i ålder heller. Jag håller inte med om att det är det rätta ordet, för fem öre, men okej... på ungefär samma sätt som alla andra verkar snacka om kräsen, så är jag också kräsen...

Men med det sagt känns hela den här tråden som lite av närmast en icke-diskussion. För jag kan som sagt inte anse att det är kräsen särskilt många som kallar sig det i den här tråden är, i egentlig mening.

"Ja, jag är kräsen, jag skulle kanske bli intresserad av A, men inte av B", liksom.

Zombie skrev:Känner igen mig i Inger, Nilale, "alfahonan" ("naturliga gänget"). Och Ganesh, antikropp och Bjäbbis' påpekande om vad man gör sig för bilder av varandra.
Sedan blir det ju ändå alltid kollisioner i praktiken...

Jag vet inte om jag kan klassas som "naturlig", men känner liksom jag uppfattade Nilale, att det är extremt obehagligt med ritualiserade grejer som JAG inte har koll på, och inte ens orkar bry mig om att försöka förstå, för att förklaringarna inte gör nånting begripligare.

Jag kan liksom inte förlika mig med att göra saker BARA för att man ALLA ANDRA gör så eller "det är tradition, vi har alltid gjort så, krångla inte så förbannat". Det kan gälla såväl "romantiska" saker som lusse, julfirande eller midsommargrejer.

Har det ingen mening för mig så kan jag bara inte vara med. Eller så är jag med men tittar på och förundras och känner mig som jag är på studiebesök. Är det konstigt? OBS, frågan är INTE retorisk.

Däremot älskar jag att märka att nån tänkt på mig genom nån liten omsorg, vackra ord eller att få nån liten grej (en penna i rätt färg eller en påse svenska äpplen, för att de fanns i stan men ICA bara har argentiska plastäpplen t ex). Så så tillvida är jag mycket mottaglig för vissa sorters "romantik" eller känslomässigheter.

Bara det inte känns som att det är bafatt göra "som man ska" eller att det finns agenda bakom...

Precis. Tanke bakom handling!

Ja, jag känner också fortfarande igen mig. Har aldrig kunnat med konventionella ritualer. Bland annat just för att jag tar sådant på allvar (vilket verkar omöjligt för många att fatta). Alltså: bara strunt som stör och ställer irrelevanta krav när där inte finns något personligt uttrycksbehov som driver den till en levande mening. Och som alltför ofta innebär att man förväntas fylla den andras inre tomhet efter ansträngningen att ha gjort något andefattigt (midsommar eller tjäderspel). Rollmarionetter i stället för personer.

Zombie skrev:Ja, jag känner också fortfarande igen mig. Har aldrig kunnat med konventionella ritualer. Bland annat just för att jag tar sådant på allvar (vilket verkar omöjligt för många att fatta). Alltså: bara strunt som stör och ställer irrelevanta krav när där inte finns något personligt uttrycksbehov som driver den till en levande mening. Och som alltför ofta innebär att man förväntas fylla den andras inre tomhet efter ansträngningen att ha gjort något andefattigt (midsommar eller tjäderspel). Rollmarionetter i stället för personer.

Prexis.

Nilale skrev:Precis. Tanke bakom handling!

DojNdoj. (Du och jag, Nilale, du och jag...).

alfapetsmamma skrev:Har det ingen mening för mig så kan jag bara inte vara med. Eller så är jag med men tittar på och förundras och känner mig som jag är på studiebesök. Är det konstigt? OBS, frågan är INTE retorisk.

Jag har, med viss iritation och lika irriterande tacksamhet, märkt att min avoghet har slipats ner. Vissa slags umgänge börjar funka. Det funkar att rätta in sig i ledet och stå kvar - men står jag på kanten får jag lätt ett obändigt behov att sticka ut litet extra. Om det är för att få nödvändigt perspektiv eller p.g.a. något barnsligare vet jag irriterande nog inte.

För att knyta det här till ämnet: Jag måste nog kräva acceptans av en liten andel udda beteende. Det finns nog en gräns för hur långt jag kan slipa ner min acceptans för det meningslösa utan att droga ner mig - eller finns här någon som kan ge mig hopp/rädsla för fullständig nedslipning?

tahlia skrev:Kräsen? Jag? Nej, inte ett dugg. De ska ha fyra ben och päls - då är jag nöjd!

tidelag-t38 ... ht=tidelag

Ajdå nu var jag elak igen *sorry*.

Liite smaklöst, va? Det här är inte NFD.

Själv skulle jag mycket väl kunna tänka mig en partner med t ex Tourette eller gomspalt, tycker såna saker enbart är charmiga. Men inte någon med temperament, eftersom lugn är nödvändigt för att jag ö h t ska fungera. De som röker eller dricker alkohol regelbundet går också bort direkt. Där kan jag inte se varför jag skulle sänka kraven. Man är ju inte i en relation för att må dåligt.

Sen finns det ju allt möjligt man kan önska sig hos en partner men när man väl blir intresserad av någon och känner att man gillar den personen och trivs ihop så brukar det mesta gå att överse med ändå. Utom just de där sakerna som är absolut viktigast för en, det som de på engelska så irriterande kallar för deal-breakers. (Säkert har jag skrivit detta förut, men jag är i alla fall inte den enda som upprepar mig.)

Sen har jag och mina löss funderat mer på hur kräsen man "får" vara...och vi kom fram till att om man är så kräsen att friarna måste uppfylla 99 av 100 punkter på ens önskelista samt gå och dräpa en drake för att ha en chans, så borde man kanske fundera på att sänka kraven en aning. Men om man är så desperat efter sällskap att man tar första bästa stövel och är glad bara att slippa vara ensam även om man blir illa behandlad, så borde man istället höja kraven.

Vad sägs om den FN-kompromissen, Pemer?