Alldeles nyligen - jag är 26

6 eller 7 år.

18/11 2010 (20 år).

Högfungerande autism och ADHD.

Jag fick den i slutet av förra året, då 29 år gammal.
För barnet i mig och den missförstådda tonåring jag var och för den förvirrade unga som aldrig blev riktigt vuxen så önskar jag att den kommit tidigare med tanke på det stöd, vägledning och den förståelse jag hade behövt få.
Den idag vuxna delen av mig kan ändå tänka att det är ok. Jag känner mig inte särskilt gammal och jag har mycket att se fram emot. Acceptans har blivit ett ledord i mitt liv. Jag har dessutom svårt att tro att jag tidigare hade tagit till mig det jag vet idag på ett sådant sätt jag gjort nu. Tror det kom vid rätt tidpunkt i mitt liv helt enkelt.
Den sorgen jag kan känna över vissa saker är samtidigt väldigt befriande.

Fick Diagnosen Borderline när jag var 12-13 men den stämde aldrig in på mig och ingen terapiform hjälpte. Ändock tog det hela 21 år innan dom bytte ut Borderline diagnosen mot ADHD och sen ytterligare 1 år tills jag fick diagnosen PTSD och nu vid 36 års ålder, står jag i kö för utredning om Aspergers.

I hela mitt liv har jag känt mig annorlunda och under uppväxten var jag ofta centrum för allmänt åtlöje och mobbing pga mitt udda tänkande och beteende. Jag fick ofta vad min mor kallade för "oförståeliga vredesutbrott" men det hände bara när mina rutiner ändrades eller när hon tjatade hål i öronen på mig och höjde rösten när jag inte förstod vad hon menade/ville (vilket hände jämt). Hon sa alltid att det var nåt psykiskt fel på mig och hon skrev till och med in sig ibland på psyket för att hon inte orkade med mig.

Efter att ha läst i stort sett allting som finns och gjort alla möjliga (om än inte 100% tillförlitliga) tester på nätet om Aspergers, så tyder allt på att det är förklaringen till alla mina "kvarstående" psykiska dilemman (vilka inte kan förklaras av mina andra diagnoser PTSD & ADHD).

En stor tyngd lyftes från mina axlar när jag insåg att jag inte är ensam om att tänka och bete mig på det här sättet! Att få en diagnos som förklarar varför man är på ett visst sätt och sen se att man inte är ensam om det, är en stor lättnad! Visst kan jag önska att jag fått mina diagnoser tidigare och att åtgärder hade vidtagits i unga år, men när jag tänker efter så hade jag inte varit den jag är idag om så hänt. Jag har fått lära mig den hårda vägen hur samhällets oskrivna sociala regler fungerar och det har gjort mig till den jag är idag (på gott och ont).

Jag är 33 år och har ganska nyligen fått adhd och as.
Ja på tok för sent.

Gisses vad alla verkar få sina sent.. Har ni/omgivning inte märkt det förrens nu, rädslan att få reda på det eller hur kommer det sig?

@Hundralappen Jag har alltid känt och vetat att jag är annorlunda pga hur jag tycker, tänker och beter mig. Jag lärde mig läsa tidigt och läste min första riktiga bok vid 4 års ålder (vilket ingen annan i min ålder kunde). Jag har sen barnsben haft ett väldigt stort vokabulär och lätt för att uttrycka mig i både skrift/tal och jag har väldigt lätt för språk/dialekter.
Min mor sa alltid att jag måste ha en psykisk störning eftersom jag aldrig förstod vad hon sa eller bad mig om, vilket resulterade i stora bråk, rumsarrest och fullständiga tantrum från mig. Jag plockade isär leksaksbilar i molekyler och satte sedan ihop dom igen. Jag plöjde igenom alla volymer av Bonniers Lexikon och varje uppslagsbok jag kunde hitta före 10 års ålder och jag kunde läsa samma bok om och om igen om jag fann den intressant.

Trots att jag redan tidigt uppvisade många tecken på autistiska drag så gjordes ingen sådan utredning. Vid 12-13 års ålder fick jag dock diagnosen Borderline via BUP men den har aldrig stämt in på mig. I vuxen ålder kunde jag aldrig behålla ett jobb särskilt länge pga att det alltid uppstod någon form av konflikt pga mig och till slut blev jag heltidssjukskriven. Efter att ha gått heltidssjukskriven i över 6 år så fick jag genomgå en försäkringsmedicinsk utredning där dom insåg att jag hade ADHD och någon form av social fobi. Jag blev sjukpensionär vid 26 års ålder och har varit det sen dess.
Jag fick dock ingen behandling för min ADHD förrän 2009 (Concerta) då Borderline diagnosen ersattes av ADHD. Den form av terapi jag fick utgick dock fortfarande ifrån att jag hade Borderline och ändrades inte förrän 2010 när jag fick diagnosen PTSD. Den nya terapi formen har visserligen hjälpt mig otroligt mycket men jag har fortfarande problem som inte faller under någon av mina nuvarande diagnoser. Inte förrän för några veckor sedan tog min psykolog upp möjligheten att jag kunde ha Aspergers och på den vägen är det.

Sjukvården är verkligen inte snabb och gör man inget åt det själv så är risken stor att man tyvärr fastnar med fel diagnos och aldrig får den hjälp man så väl behöver!

Jag var 28 när jag fick diagnosen Aspergers syndrom.

Hundralappen skrev:Gisses vad alla verkar få sina sent.. Har ni/omgivning inte märkt det förrens nu, rädslan att få reda på det eller hur kommer det sig?

Okunskap och så har jag aldrig varit utagerande och då bryr sig skolan oftast inte så mycket.

Jag fick mina diagnoser (AS + ADHD) 2010 i november....jag var då 27 år.

Och till er som är förbannade för att ni fick diagnos sent....Jag håller med er!!!

Jag började söka hjälp långt innan jag fick mina diagnoser. Jag sprang på BUP möten som 14åring vilket inte gav resultat. dom sa bara att de inte kunde göra något för mig. Andra gången jag sökte hjälp var jag 22 år och hade hamnat i en hemsk depression. Jag höll på att hamna på sjukhus pga sömn och näringsbrist. Jag gick på psykologsamtal men blev inte erbjuden utredning. De sa att jag förmodligen hade någon form av social fobi. Jag fick då antidepressiva tabletter som jag än idag äter snart 7 år senare.
Tredje gången jag försökte komma till rätta med problemen var då jag sökte till en KBT grupp för social fobi. Det hjälpte inte heller speciellt mycket. De såg inte andra vägar till problemen utan var fast inställda på social fobi. Ingen utredning blev erbjuden.
Äntligen i maj 2010 fick jag chansen att utredas ordentligt, fast efter kamp och mycket tjat från min sida. Så mer än 10 år senare från första kontakten med psykiatrin fick jag ett svar på varför livet från tonåren varit ett helvete. Jag har lärt mig att man måste vara tillräckligt frisk för att vara sjuk...annars får man ingen hjälp. Hur kan så kunniga människor vara så okunniga?

Förresten jag kämpar fortfarande för att få en samtalskontakt. Men det finns ett allmänt ointresse för att erbjuda det. Fick reda på att man faktiskt kan få det hos habiliteringen, de har psykologer med kunskap om AS och ADHD. Fick reda på detta på egen hand inget som psykiatrin kunde hjälpa mig med...de bara kastar diagnoser på en och man blir lämnad i ett känsligt skede. Fy fan!

sussi83 skrev:Förresten jag kämpar fortfarande för att få en samtalskontakt. Men det finns ett allmänt ointresse för att erbjuda det. Fick reda på att man faktiskt kan få det hos habiliteringen, de har psykologer med kunskap om AS och ADHD. Fick reda på detta på egen hand inget som psykiatrin kunde hjälpa mig med...de bara kastar diagnoser på en och man blir lämnad i ett känsligt skede. Fy fan!

Man "kan få" samtalskontakt. Man ringer dom ofta och frågar "hur det går". Är man bortglömd?
I sista hand ringer man patientnämnden.

De gillar inte folk som är besvärliga. Då slickar de ens fötter.

Själv behandlar jag Svensk Sjukvård som drägg. De är lagbrytare. och jag flåsar dom i nacken
tills dom f-n gör det jag säger.


Kriminella ska få veta hur lagen är. Min personliga åsikt.

Jag är för stolt för att ringa när de glömmer bort mig. Dom kan ta sina hjälpmedel och stoppa nånstans. Jag behöver inte dom.

Peace skrev:Jag är för stolt för att ringa när de glömmer bort mig. Dom kan ta sina hjälpmedel och stoppa nånstans. Jag behöver inte dom.

Men om du har laglig rätt till nåt och nån väljer att bara neka dej det för dom tex:
åt en möglig muffins till frukost? (= de vill hämnas på nån)

Många, ja väldigt många människor lever efter psykopatiska regler, de stjäler och tar från
dom som är svaga. Nekar deras rättigheter tex.

Så då bryr du dig inte?

"Deras hjälpmedel". Ett land har lagar som ska följas.

"No offense" mot dej.
Fast river du huvet av mig så är det coolt ändå.

jag fick min Aspergerdiagnos 2010.Då var jag 39 år.Åt helvete för sent för hade jag fått den tidagre hade jag sluppit mycket skit.

I mitt fall var det ändå positivt att få en diagnos.Man fick svar på typ en miljon frågor.Håller nu på att ta reda på så mycket som möjligt om denna defekta gåvan jag fått.

1994.
Man har kallat mig pionjär.

treeman skrev:Men om du har laglig rätt till nåt och nån väljer att bara neka dej det för dom tex:
åt en möglig muffins till frukost? (= de vill hämnas på nån)

Fattar inte riktigt vad du menar med uttrycket, men blir jag nekad något jag har laglig rätt till så accepterar jag det inte, nej.

treeman skrev:Många, ja väldigt många människor lever efter psykopatiska regler, de stjäler och tar från
dom som är svaga. Nekar deras rättigheter tex.

Så då bryr du dig inte?

"Deras hjälpmedel". Ett land har lagar som ska följas.

Jag orkar inte bry mig när de glömmer bort mig. Hab glömde mig i januari och jag är som sagt för stolt för att ringa dit.

treeman skrev:"No offense" mot dej.
Fast river du huvet av mig så är det coolt ändå.

Fick upp en blodig bild i huvudet nu. xD

Synd att många får sina diagnos så sent :/

Moderator:

Slog ihop med en tråd om samma ämne.

Jag fick min diagnos AS och ADD,hösten 2009 då jag var 13 år gammal.

För ca 3 veckor sedan och jag är 24 år. Dock fick jag diagnosen barnpsykos med autisitiska drag när jag var 5 år för tjejer kunde inte vara autisitiska och jag reagerade för känslomässigt och pratade för mkt för det med, sa de då.

Är lite nyfiken av mig...

Jag undrar när ni med AS fick eran diagnos fastställd, hur gamla ni var och vilket år det var?

Sedan undrar jag hur långt tid det tog innan ni kom fram till att ni ville ha en utredning?

Och vad som fick er att vilja göra en? Orsak/anledning?

Jag fick min AS-diagnos i slutet på 2011. Jag var 23 år och hade gått hos en psykolog en tid och kände mig aldrig riktigt tillfreds efter dessa samtal mer än korta stunder som mest.

Jag och min extjej hade gjort slut ett år tidigare. Vi fungerade inte. Jag fattade inte hennes sätt att socialisera sig på. Allt var missförstånd hela tiden eller bara obegripligt ur min synvinkel. Visst vi var nog inte ämnade för varandra heller. Men ändå. Jag efterhärmade tv-karaktärer oh kändisar för att impa på henne utan att tala om det. Jag tog efter karaktärer som Joey ur vänner eller en del av Michael Jacksons danssteg eller Ellen Degeneres sätt att vara på mot gäster i sin talkshow. Kunde se mönster i olika sitcoms på vad som gick hem hos publiken bland skämt och beteende. Detta använde jag mig ofta och mycket av. Jag spårade ur då och då med mina karaktärer, vilket nog fick henne att lessna bl a. Hon undrade varför jag inte bara kunde "vara"?

Anyway, min mor hittade information på internet om olika autismspektrum och fann där aspergers bland dessa och visade mig och sade - N, det här är ju du på pricken!

Detta fick mig att vilja utredas och mycket riktigt. Det stämde bra det. Jag är en aspie. Precis på gränsen till att uppfylla diagnosens kriterier.



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Studier och arbetsliv.



Moderator atoms - slog ihop två trådar om likartat ämne.

Jag fick min diagnos förra året, 33 år gammal.

Blev sjukskriven (för andra gången) för närmare tre år sedan, och det var väl i den vevan som utredning började komma på tal. Det var också då jag insåg att jag behövde ett mer kontinuerligt stöd för att klara av kraven utifrån.

Har tidigare genomgått ett gäng KBT-behandlingar och tagit medicin för depression, vilket har hjälpt periodvis. Är också något av en veteran när det gäller arbetsmarknadsåtgärder och kortare praktik (som oftast slutat med att jag “gått in i väggen”, när kraven ökat).