Ja.. Alla dessa krav. Men oj vad sent! Men måste varit skönt att få veta förstår jag?..

Ja, det skulle dröjt ännu längre (tills i år) genom allmänpsykiatrin men hade tur att få en utredning genom en privat vårdgivare. Det underlättar, inte minst släpper en hel del av självförebråelsen för sånt som inte funkat genom åren och det blir lättare att uppskatta det som har gått bra.

Tråkigt att det verkar vara vanligt att få sen diagnos! Man undrar ju hur livet hade sett ut om man hade fått sin diagnos tidigare. Jag fick min diagnos en dryg vecka innan jag skulle fylla 26 år. Jag hade skickat in en egenremiss, då jag i tio års tid gått hos psykolog utan resultat. Det verkade meningslöst med samtalsterapi, och alla hade olika åsikter om vad som kunde vara problemet. Fick diagnoserna generaliserat ångestsyndrom, depression och social fobi.

Nöjde mig med det utåt sett, även om det aldrig kändes som om det var förklaringen till allt. År 2011 blev min bror diagnosticerad med AS + ADD, och jag fick upp ögonen för Aspergers. Läste "The Complete Guide to Asperger Syndrome", och det var som om en rullgardin rullats upp. Jag såg ljuset! Först kändes det som om jag blivit utsatt för ett practical joke; det som stod i boken var sådant som jag inte ens kunnat förklara för mina psykologer. Boken beskrev i detalj hur jag fungerade. Det var som om någon "gått in i min hjärna" och stulit mina tankar. Sedan insåg jag att jag inte var onormal, det fanns andra som jag!
Allt som hänt dittills i mitt liv fick en förklaring; från min dåliga grovmotorik (läkarna trodde att jag hade en lätt CP-skada när jag var liten, jag bara ramlade hela tiden), till det faktum att jag lärde mig läsa som tvååring (hyperlexi).

Det sorgliga är att redan när jag var 17 år så föreslog en psykolog att jag skulle utredas för AS, bl.a. med mina specialintressen som grund. Men jag tackade nej. Jag trodde att AS var detsamma som klassisk autism, och att det betydde att man bara satt och gungade samt var svår att kommunicera med. Jag minns att både jag och mamma var upprörda för att han "likställde mig med en autist!" Men vi var okunniga båda två... Är idag ledsen att jag inte gjorde det, då hade vissa saker sett annorlunda ut.

Idag har jag hittat mig själv och får samtalshjälp av en psykolog på habiliteringen, vilket jag tycker fungerar utmärkt. Var sjukskriven ett par månader, vilket behövdes, och började jobba igen nu i januari. Är en workoholic av stora mått, men den sociala delen av mitt arbete tär något enormt på mig.

Jag fick min diagnos för snart 1 år sedan, då nyss fyllda 30.

Har sen 18-årsåldern haft perioder med ångest, depression och sjukskrivningar men inte förrän efter att jag fått barn, vid 27 års ålder, började jag tänka i banor kring NPF. När jag tog upp det på min dåvarande psykmottagning ville de inte göra en utredning, men i samband med en flytt 2011 (vilket ledde till byte av mottagning) samt eskalerande problem beviljades jag utredning till slut. Läkaren trodde jag hade ADHD, men jag uppfyllde ej kraven för det. Fick istället diagnosen Aspergers syndrom.

Oj! Märkligt att psykologerna inte tycks kunna upptäcka detta själva?.... Man får tydligen själv föreslå det verkar det som... Men då upptäcktes mitt inte så "sent" i jämförelse som jag först tyckte (jämförde tidigare med min ett år yngre killkompis som fick sin diagnos för fleeera år sedan)...

Jag fick min Autism-diagnos när jag var 39 år på en privat mottagning som en bekant tipsat oss om där hennes dotter jobbar. Livet fungerade inte, jag hade sedan innan ADHD + DCD diagnos.

Utredde för Aspergers men fick diagnosen Autism, vilket är samma som min 7 år yngre bror, vilket gjorde min stackars Mamma något förbryllad. Bror har ju förutom sin Autism ett begåvningshandikapp.

Med tanke på min något dramatiska start i livet har jag ändå kommit rätt lindrigt undan.
Mamma sa när jag skulle födas att hennes bäcken var för trångt vilket de inte trodde på. Så det slutade med att jag fastnade med huvudet i Mammas bäcken, fick bändas loss och genast överlämnas narkosläkaren för återupplivning. Detta tyckte man dock inte att man behövde nämna för min Mamma utan hon fick reda på det långt senare när hon läste sin journal i samband med att jag skulle få ett syskon.

Jag fick min diagnos för ett par veckor sen, så jag har inte riktigt förstått allt om det hela ännu. Det är en av anledningarna jag blev medlem här.

Dock har jag vart diagnostiserad med depression i fyra år nu och har åkt in och ut från BUP, testat en massa olika skolkuratorer osv.
Tillslut så sa en skolkurator till mig att det måste finnas något mer bakom anledningen till att jag fortfarande var deprimerad och att jag kunde göra en utredning. Jag tvekade en hel del från början men kände tillslut att det "ja kanske det kan hjälpa" så jag gjorde utredningen.
Under själva utredningen kändes det väldigt bra, för ju längre in i utredningen jag kom desto mer övertygelse fick jag att jag kanske någon gång kommer kunna tackla depressionen om jag bara får veta varför folk inte tycks förstå sig på mig.
Och så kom de fram till att jag har asperger, vilket jag själv misstänkt sen de berättade om de olika syndromen jag testades för.

Jag fick mina diagnoser som 54 åring.
Efter långvariga deppresioner ville man att jag skulle utredas för diagnoser.

Jag sade nej. Jag har endå jobbat och klarat mig bra i mitt liv. Jag har haft mina stora intressen att stötta mig på.

Efter några års tjat så sa jag ja till utredningen. Som är gjord på behandlingsenhet väst i Sthlm.

Jag fick diagnoserna ADHD, Aspergers och deppresions-epos.

Först var jag totalförvirrad. Tyckte jag gått runt i livet som ett miffo inför alla!
Det gjorde inte livet lättare direkt.

Jag har två underbara söner! Jag har berättat för dom. Den ene mycket förstående, den andra anser att diagnoserna är idiotiska och inte finns.
Det var mycket dramatiska förlossningar då de föddes för drygt tjugo år sedan.
Nummer två blev planerat kejsarsnitt.

Nu är det så att jag träffat många aspiesar. Och det har varit mycket trevligt!
Jag har insett att det bara är att fortsätta vara jag!
Och att jag värdesätter mina nya bekantskaper stort.

Jag åt ADHD medicin under en sejour. Men jag tyckte de hade för ojämn inverkan. Så jag slutade.

Jag har ju endå lyckats vara jag i 55 snart 56 år!

Jag är "slarvdiagnoserad" skulle man kunna säga. Träffade på en högt uppsatt läkare på området som bekräftade vad jag själv redan visste. Det var i samband med att ett av mina barn utreddes.
Det var svårt att behöva få en massa frågor om ens barn och sedan bekräfta att allt det där stämmer på en själv och hur man var som liten. Min släkt har väldigt många personer med autism/Aspergers, men de låtsas som det regnar. Man talar inte om sånt. Man ska skärpa sig själv heter det.

En läkare på öppenpsyk ansåg att jag hade något fobiskt i mitt beteende så jag fick göra en personlighetsstörningsutredning. Den resulterade i schizoid ps-diagnos. Någon i min kurators team ansåg att det kunde vara AS (schizoid ps och AS är väldigt lika) och jag fick fylla i en massa skattningsformulär som en psykolog kollade på och beslutade att jag skulle få göra en NP-utredning. 2011 vid 33 års ålder fick jag diagnos AS och ADD.

Var 20ish, mådde dåligt och i förvirringen bad jag om utredningar, på något sätt blev det en aspergerdiagnos.

23år tror jag

Jag var 6-8 år gammal.

51 eftersom det var lika bra att bringa klarhet och få lite hjälp så man klarar sig den lilla stund man har kvar.

Jag var 14 år när jag fick min AS diagnos

Jag började känna ett utanförskap redan när jag var 13. Sökte hjälp vid sjutton års ålder, kom till en screening och då sa psykologen att "du är normal". Började arbeta. Körde slut på mig. Började hos psykolog hos vuxenpsyk. Började självmedicinera cannabis för att orka jobba vidare. Körde totalt slut på mig. Sjukskrev mig. Blev remitterad till en beroendeklinik. Började hos en terapeut. Min arbetsgivare såg läkarintyget som var stämplat från beroendekliniken - och jag fick sparken. Började hos en arbetsterapeut. Flydde och pluggade i ett år på annan ort. Var tvungen att medicinera med benso i ett år för att klara studierna (har man inte ett problem innan beroendekliniken, får man ett utskrivet). Påbörjade en utredning. Fick diagnosen "autismspektrumstörning" vid 33 års ålder. Blev "utslängd" från beroendekliniken eftersom jag enligt terapeuten inte hörde hemma där, blev remitterad tillbaka till vuxenpsyk. Påbörjar nya studier nu vid universitetet.
... Mitt vuxna livs historia. Allting har varit ett enda sökande xD

Winterblues skrev:Allting har varit ett enda sökande xD

En vild gissning är att eftersom de tidigare situationerna inte kunnat erbjuda en tillvaro som fungerar så blir det att man söker sig vidare när man känner att det inte fungerar.

Jag var 34 år

23-24, alltså relativt nyligen. Kan inte säga exakt när och jag hade en födelsedag där i början av året men det har som aldrig varit direkt något tal om något annat så jag tror dom i alla fall misstänkte asperger relativt på en gång.

plåtmonster skrev:

Winterblues skrev:Allting har varit ett enda sökande xD

En vild gissning är att eftersom de tidigare situationerna inte kunnat erbjuda en tillvaro som fungerar så blir det att man söker sig vidare när man känner att det inte fungerar.

Japp. Och svar på om känslorna om utanförskap bara fanns i mitt huvud. Det att kunna koppla jaget till omgivningen, att jaga efter självinsikt

Jag var 56 år gammal, men kanske 54-55 när första testerna gjordes.

Det var för några månader sedan och då var jag 23 år

Jag fick diagnosen för ett par månader sedan och då var jag 24.

Strax innan 26 årsdagen fick jag den. Första kontakt med BUP som 12-åring.