Känner igen mig i fleras beskrivningar. Att vara inne i sin egen lilla värld upplever jag som ett normaltillstånd för mig; jag är förskjunken i tankar, grubblerier och dagdrömmar, och interaktionen med andra sker i någon slags monologform. Att interagera mer normalt kräver en viss ansträngning, och det är kanske då inte så konstigt att jag känner mig trött och psykiskt utsliten efter att ha umgåtts bland andra under en hel dag, med alla sociala krav vad det innebär

Om vi nu ponerar att AS har en egen liten värld mellan öronen.
Är då inte detta tillstånd det som "NT" betalar dyra pengar för att uppnå? Kontemplation! Meditation! Bara satt och funderade lite grann.

Jag gick hos en psykolog när jag var yngre. Vid avslutande samtal säger psykologen att jag kan ha henne inom mig. Då satt jag och funderade på hur hon skulle få plats inne i mig. Nu ca 20 år senare har jag förstått vad hon menade. Hon var väldigt snäll och är nu en auktoritet inom forskningen. Tänk om jag har tillfört något för världen!

Jag har min lilla egna inre värld och till den finns ingen dörr.

milve skrev:Om vi nu ponerar att AS har en egen liten värld mellan öronen.
Är då inte detta tillstånd det som "NT" betalar dyra pengar för att uppnå? Kontemplation! Meditation! Bara satt och funderade lite grann.

Det har jag fått höra många gånger när jag beskrivit hur jag kan "gå in i" ett mönster, en bild eller en blomklase och fastna där, helt nöjd, eller snarare helt blank.

"lever i sin egna lilla värld".
Jag tänker ofta på att en del människor lever i sin egen liia värld för att dom inte kan se eller förstå att andra människor lever på ett annat sätt än dom. Som om att det bara fanns ett sätt att leva på, deras. Så sätt tycker jag att det är många som lever i sin egen lilla värld, även sk "NT".
Även om jag ofta lever i en fantasivärld, som är min egen lilla värld, så är jag fullt medveten om att det finns många andra sätt att leva på, och försöker att respektera det.

Leva i sin egen lilla värld tolkar jag så här:

Ägna 100% åt sitt intresse, vara helt fokuserad på det man gör , inget kan störa.

Jag tänkte mig in i olika karaktärer som barn, jag ville vara Spindelmannen, för det var så häftigt när han skjöt iväg nät. I tonåren blev det mera militäriska befäl jag såg upp till ( läste pocket och såg mig in i deras befattningar, mkt häftigt) Idag har vi ju mycket av "roller" i teve-såpor och doku-såpor där vi ska agera någon annan för ett tag.
Idag skulle jag vilja sjunga som Tommy Körberg, för han har en så mäktig röst... jobbar på det : )

Mvh
Chrille

Kvasir skrev:Jag har uppfattat att man menar det som att man är försjunken i tankar och inte så medveten om omvärlden, eller inte bryr sig så mycket om den, men att det inte i allmänhet har något med fantasivärldar eller fantasifigurer att göra.

Så uppfattar även jag det samt att man kan bli så upptagen av något man pysslar med tex. av specialintresse om man nu har något.

Sällan är jag så inne i något men det händer, så visst har det blivit förvirrande i busskön eller liknande någon gång.

Jag tänker mig att det antas finnas en överenskommelse om hur den gemensamma världen är ordnad och att folk lever utifrån denna förmodade sanning. Om man inte ser eller förstår denna överenskommelse utan har en egen privat idé om hur det funkar och lever utifrån densamma så kanske man lever i sin egen värld?

beek skrev:Om man inte ser eller förstår denna överenskommelse utan har en egen privat idé om hur det funkar och lever utifrån densamma så kanske man lever i sin egen värld?

Antagligen är den personen väldigt trångsynt och oflexibel också. Svaret enligt mig blir: "Oja."

Jag läste någonstans, det var väl Gillberg, att Asperger är ett tillstånd som kan påminna om schizofreni. Ibland kan jag känna att vissa saker som hänt i mitt liv är så osannolika att de känns overkliga, fast jag vet att de hänt. Har även läst att Aspergare utsatta för stress kan uppleva samma situation betydligt mer hotfull än andra, t ex känna sig förföljd av det som "bara" är "vanlig" gemen elakhet. Har själv varit med om detta och inser i efterhand att tillståndet kan liknas vid psykos. Dock inte schizofreni. Jag har aldrig misstagit mig om de faktiska skeendena, däremot övertolkat mina egna negativa reaktioner. Att leva i sin egen värld, på gott och ont, är väl varje tänkande människas lott?

Ihopslagna trådar, om engna små världar!

Jag skriver dagbok, mycket och ofta. På så vis får jag litet mera överblick, åtminstone i efterhand, på vad som faktiskt sades och jag kan fundera kring möjliga alternativa tolkningar av vad folk sagt och hur de betett sig. Jag får även möjlighet att fråga andra, hur de tänker kring situationen.

Exempel fråga jag en fd klasskamrat i efterhand som vuxen:
- Varför satte ni er aldrig vid mitt bord i mellanstadiet?
- Va? Jag trodde inte du ens VILLE vi skulle sätta oss där?

MsTibbs skrev:[...]och jag kan fundera kring möjliga alternativa tolkningar av vad folk sagt och hur de betett sig. Jag får även möjlighet att fråga andra, hur de tänker kring situationen.

Sådant använder jag ofta mina vänner till numera - att fråga hur de har tolkat en situation som både de och jag varit med om (och oftast är deras tolkning helt annorlunda än min).

Jag läste någonstans, det var väl Gillberg, att Asperger är ett tillstånd som kan påminna om schizofreni.

Gillberg kan säkert ha sagt det, men än mer talande är väl i sådana fall det faktum att schizofreni är en av differentialdiagnoserna när man genomför en Aspergers-utredning. Det är alltså en diagnos som man inte "ska" ha samtidigt (om det inte är uppenbart att man alltid haft AS och först långt senare blivit schizofren, förstås) och som läkaren/psykologen måste utesluta innan man sätter en Asperger-diagnos, eftersom det är möjligt att enbart schizofreni skulle kunna förklara de problem man har. Hoppas det inte blev för krångligt.

Så, jo, AS och schizofreni kan se väldigt lika ut "utifrån", även om det är två väldigt olika tillstånd. Ungefär som Aspergers och ADD, som ju också kan verka snarlika i en betraktares ögon. När det gäller tankar, tankeprocesser, känslor och (kanske viktigast av allt) varför man tänker/känner som man gör är det nog mycket svårt för en utomstående att avgöra.

Har själv varit med om detta och inser i efterhand att tillståndet kan liknas vid psykos.

Jag är rätt säker på att det är Tony Attwood (och säkert även andra) som beskrivit de "pseudo-psykoser" vissa AS-personer kan uppleva vid extrem stress. För någon med percetionsproblem kan ju extrem stress vara t.ex ett surrande kylskåp eller en droppande kran som man inte kan stänga av, så för en utomstående kan detta säkert verka vara ett helt spontant sammanbrott.

Jag har själv varit med om det (jag trodde att min bästa vän skulle ta livet av sig), men då trodde poliserna som tillkallades att jag hade tagit droger...

Har haft perioder där jag sökt mig ut för att inte vara uttråkad med det där att leva i min egen värld och det har varit lärorikt o stundvis mycket stimulerande osv. men är likväl tillbaka där i min värld där jag tycks lyckas bäst (duh ingen kan ju säga emot).