soul boy II skrev:tillägg:
(det stör mig som fan att jag inte har fotnoter eller länkar som stödjer mina påståenden. men jag försöker en grej här: att vara normal.)

Detta inlägg innehåller förmodligen inga nyheter, men för fullständighetens skull skriver jag här ner mina huvudpunkter från den diskussion som jag hade med de tre filmskaparna under frågestunden efter filmvisningen i måndags. Susanne Linde har bloggat om frågestunden, och hennes bloggpost innehåller också ett foto av podiet med Andreas Öhman (regissör och manusförfattare), Jonathan Sjöberg (producent och manusförfattare) och Bonnie Skoog Feeney (producent).

När jag fick ordet inledde jag artigt och diplomatiskt med att stryka filmskaparna medhårs: Jag har Aspergers, jag anser att filmen är skit, och jag anser att att ni förtjänar att få skit för den. Det är OK att göra en komedi om en beskäftig dumskalle som håller till i en tunna, men att man ska exploatera Aspergers i sammanhanget, det kan man ha synpunkter på.

Jag har två frågor till Andreas. Jag hörde en intervju med dig i P1 Morgon för några dagar sedan(*), och jag måste säga att jag blev chockad över hur du uttryckte dig. På frågan hur ni hade satt er in i vad det innebär att ha Aspergers svarade du att ni såg dokumentärer, läste på — och ordagrant "Vi pratade med människor som hade en relation till människor med Asperger" (alltså inte "riktiga" aspergare). Vidare refererade du att du hade haft kontakt med en mamma vars dotter hade Aspergers, och att mamman hade sagt att dottern var mycket positiv till filmen.

Detta utanförperspektiv är oseriöst — på vilket sätt har aspergare kommit till tals? Om man gör en film om en blind, då är det självklart att man samtalar med blinda under filmens tillkomst, men aspergare är en utsatt och missförstådd grupp, och det kanske inte är så noga med oss?

Därför har jag två frågor: För det första: Det finns tre Aspergersorganisationer — Organiserade Aspergare, Attention och Autism- och Aspergerförbundet, vilket man lätt kan konstatera genom att googla eller kolla i Wikipedia. Hade ni kontakt med dessa när ni gjorde filmen? För det andra: När ni gjorde filmen (skrev manus, spelade in, klippte) har ni då haft någon kontakt med aspergare?

Andreas Öhman svarade: Vi kontaktade alla tre organisationerna, men av dessa var det bara Attention som svarade, och sedan återkom de inte. Då började vi tappa sugen. Jag svarade: Både utifrån det ni säger och utifrån det ni inte säger så är det uppenbart att ni inte har ansträngt er särskilt mycket.

För att få full klarhet upprepade jag då min andra fråga: När filmen kom till, talade ni då med någon aspergare över huvud taget? Jonathan Sjöberg svarade ett entydigt nej. När jag hade hämtat mig kommenterade jag att detta var absurt, och att man automatiskt blir betraktad som dum i huvudet om man gör en komedi om en blind utan att tala med blinda.

Efter frågestunden blev jag kontaktad av en representant från Autism- och Aspergerförbundet. Han bedyrade att AAF inte hade blivit kontaktat. Jag frågade representanter för Organiserade Aspergare, och de bedyrade att inte heller hade blivit kontaktade.

Det finns alltså två olika versioner om vad som har hänt. Den osanna versionen (regissören Andreas Öhmans version) säger att filmskaparna även kontaktade AAF och OA, och att dessa aldrig svarade. Den sanna versionen är att filmskaparna inte kontaktade AAF eller OA över huvud taget. Det går uppenbarligen inte att lita på Andreas Öhmans version — man kan inte lita på en regissör som gör en film om en aspergare utan att bry sig om att träffa en enda aspergare på riktigt.

Stämningen vid frågestunden var bitvis spänd, och det kan ju bland annat bero på ett filmskaparna förstod att de hade misskött kontakten med aspergare. Mitt sammanlagda intryck av det unga filmteamet är att det finns ett störande inslag av nonchalans och bristande lyhördhet. Filmskaparnas "kontaktförsök" låter mycket halvhjärtat och mest som ett alibi. (De hade med lätthet kunnat starta en tråd på Aspergerforum.) Såg de kontakter med aspergare som en distraktion i filmskapandet, en jobbig kontakt med verkligheten om de helst ville slippa?

Svensk Filmindustri förtjänar beröm för att de i efterhand har skapat den kontakt med aspergarkommuniteten som filmskaparna inte klarade av under filmens tillkomsttid. Låt oss hoppas att denna kontakt utvecklas vidare!

__________________________________________________
(*)
Jag har startat en tråd om denna radiointervju.

Heliora skrev:Om jag ser en film som handlar om en person med diagnosen Ywpsghjklöyhj (som jag inte känner till) som är utvecklingsstörd så tror jag ju förstås att det hör till diagnosen. Inte tänker jag "Äh, filmskaparna ljuger säkert eller är okunniga".

Heliora skrev:Man kan nog lära sig saker i underhållningsprogram också, om än indirekt och inte målmedvetet. Det man lär sig om AS i den här filmen är att aspergare klipper till folk, förstör folks saker, får regelrätta utbrott, är självisk och krävande, har daglig verksamhet och övervakare.

Heliora skrev:Om jag ser en film om den okända diagnosen Ydiheicj och personen är utvecklingsstörd, är det då långsökt av mig att tro att utvecklingsstörning förekommer vid denna diagnos? Vad skulle jag ha för anledning att tro att filmskaparna ljuger/är okunniga?

Jag förstår att det uppenbart inte är så, men det borde höra till elementär allmänbildning att veta att filmskapare aldrig generellt behöver veta vad de skriver och filmar om, och ofta inte gör det, och att man således aldrig har någon som helst anledning att utgå ifrån att något som påstås om vare sig en medicinsk diagnos eller något annat är beskrivet i filmen som det fungerar eller går till i verkligheten. En film speglar alltid det filmmakarna har velat förmedla. I spelfilm kan man t o m slänga sig med en inledande skylt "Based on a true story" utan att det behöver vara sant. Det är inget slags bedrägeri, ens det.

I säsong 2 av serien Tusenbröder hann det gå ända till inspelad och sänd TV-serie att huvudrollen "Hoffa" en period i sin barndom hade "tränat med" Huddinge Hockey, som om det skulle ha inneburit att man tränar med ett hockeylag utan att någonsin vara med vid en endaste match. Utan att någon hade koll på saker och reagerade. I säsong 3 "retconnade" man detta (som det kallas med en filmisk term för att retroaktivt ändra något eller säga emot något som sagts tidigare i samma serie, eller i en tidigare film) och beskrev nu i stället hur han hade spelat både fotboll och hockey, och så hade Ola Rapaces huvud kopierats in i några gamla autentiska ungdomslagfoton från Huddinge.

I de klart flesta svenska deckare beskrivs polisarbete och inte minst vad som ska föreställa interiörer från polishus som ren fiktion, och i de sammanhangen är förklaringen förstås att filmmakarna vill porträttera polishusinteriörer som ser ut just så, och inte bryr sig om hur pass orealistiskt det är i förhållande till verkligheten. Där brukar Anders Nilssons Johan Falk-filmer anses stå i särklass som autentiska skildringar, medan de sentida Beck-filmerna med Haber och Persbrandt räknas som skräckexempel på ren science fiction.

Det finns hur mycket film och TV som helst med scener med bilar som inte startar. I en film kan man tackla läget hur som helst. Startmotorn går precis som den ska, men det är motorn som inte tänder - äh, det är ju alltid bara att putta igång bilen. I filmen springer några bakom och puttar på, och sedan vrider personen i bilen om startnyckeln och startar motorn med startmotorn precis som vanligt, vilket inte fungerade när bilen stod stilla, men nu gick bra när bilen rullade framåt. Precis som det ju går till i verkligheten, eller hur?

Det är bara några sådana här frapperande exempel som jag har reagerat på, eftersom jag själv vet bättre. Andra reagerar säkert på annat som de är inlästa på. (Vi har ju för övrigt när det gäller just bilar deras förmåga att alltid explodera vid krockar i filmer...)

Filmer är alltid fulla med galna faktafel här och där, och en underhållningsfilm där någon är svårt beroende av kaffe, har liktornar, nagelsvamp eller Aspergers syndrom är aldrig att betrakta som någon faktaframställning kring detta lika lite som i något annat hänseende.

Jag förstår att säkert många skulle kunna väntas tro det, men då skulle det kanske också behövas lite "social kompetens"-utbildning för att lära ut att så inte är fallet. Jag tycker det är så uppenbart så ofta i filmer att det är så här att det borde vara svårt att missa, men det är jag.

Så om jag såg en film om den okända diagnosen Ydiheicj och personen var utvecklingsstörd skulle jag med mina insikter om film som medium veta att jag hade all anledning att utgå ifrån att filmskaparna skulle behandla beskrivningen av Ydiheicj på samma sätt som något annat, och att de både kan vara rejält okunniga (men kan mycket väl tro att de har läst på skapligt), och kan även överdriva bilden av Ydiheicj för att skapa just de roligaste skämten i filmen.

När jag väl hade sett filmen hade jag antagligen googlat på Ydiheicj för att se om syndromet ens fanns i verkligheten, och om det hade verkat porträtteras på ett rimligt och trovärdigt sätt. Men jag är insatt nog i film som medium för att förstå att jag absolut inte ska fästa tilltro till filmen som någon kunskapsförmedlare om något för mig nytt och okänt som förekommer i filmen. Det var detta jag var mer ute efter när jag formulerade mig kring att man "måste förstå" en film. Men man måste åtminstone förstå att en film är en film.

Det är inte en faktafilm om Aspergers syndrom och inom ramarna för film som medium så har filmen inte gjort några som helst anspråk på att vara det, eller att ge någon anledning att tolka filmen som det. Och såväl Andreas Öhman som Bill Skarsgård har varit föredömliga på att understryka i var och varannan intervju att inte "Simon" kan representera en hel diagnos, och att människor med Aspergers syndrom är väldigt olika, och att filmens "Simon" bara är en sådan, och dessutom en påhittad, fiktiv, sådan. En bärande premiss i sammanhanget är att tittarna ska förväntas kunna förstå åtminstone det sammanhanget.

Pemer skrev:[...]

Jag förstår att säkert många skulle kunna väntas tro det, men då skulle det kanske också behövas lite "social kompetens"-utbildning för att lära ut att så inte är fallet. [...]

Pemer, Pemer, Pemer! Jag kommer vid ett senare tillfälle att i sak bemöta detta ovanligt tröttsamma inlägg, men först finner jag det angeläget att ta upp en ordningsfråga. Försök skilja mellan sak och person. Det är svårt, men man måste försöka.

Jag har tidigare, i detta inlägg, och också här, påpekat att det är oacceptabelt att patologisera åsikter som man inte själv delar. Se också detta inlägg av KrigarSjäl. Men nu är du där igen. Du talar om att de som inte tycker som du behöver "lite 'social kompetens'-utbildning" för att förstå vad som är rätt och fel. Denna attityd är fullständigt oacceptabel.

Försök att acceptera att vissa av dina gelikar har en annan uppfattning än du, och att detta inte beror på defekter, patologiska tillstånd eller bristande social kompetens. Det är inte så att Heliora, jag och andra som inte tycker som du är i behov av "lite 'social kompetens'-utbildning". Det är du som behöver en kurs i elementär netikett och elementär argumentationsteknik. Ditt sätt att resonera är förolämpande och djupt kränkande. Jag anmäler ditt inlägg.

Pemer skrev:Det finns hur mycket film och TV som helst med scener med bilar som inte startar. I en film kan man tackla läget hur som helst. Startmotorn går precis som den ska, men det är motorn som inte tänder - äh, det är ju alltid bara att putta igång bilen. I filmen springer några bakom och puttar på, och sedan vrider personen i bilen om startnyckeln och startar motorn med startmotorn precis som vanligt, vilket inte fungerade när bilen stod stilla, men nu gick bra när bilen rullade framåt. Precis som det ju går till i verkligheten, eller hur?

Ja, det kan det göra. Just rullningen (med låg växel i, och helst i nedförsbacke för att få tillräckligt med fart) kan ibland vara precis det som behövs för att få igång fordonet (beror dock lite på vad som var orsaken att den inte startar).

Inger skrev:

Pemer skrev:Det finns hur mycket film och TV som helst med scener med bilar som inte startar. I en film kan man tackla läget hur som helst. Startmotorn går precis som den ska, men det är motorn som inte tänder - äh, det är ju alltid bara att putta igång bilen. I filmen springer några bakom och puttar på, och sedan vrider personen i bilen om startnyckeln och startar motorn med startmotorn precis som vanligt, vilket inte fungerade när bilen stod stilla, men nu gick bra när bilen rullade framåt. Precis som det ju går till i verkligheten, eller hur?

Ja, det kan det göra. Just rullningen (med låg växel i, och helst i nedförsbacke för att få tillräckligt med fart) kan ibland vara precis det som behövs för att få igång fordonet (beror dock lite på vad som var orsaken att den inte startar).

Men i den film Pemer beskriver sätter föraren igång startmotorn medan bilen rullar (utan växel i?).

Hej!

Jag kommer att se filmen på onsdag. En kvinna som jobbar inom DV med att fixa praktikplatser ska också gå och se filmen. Kvinnan frågade mig om det var en film som visade hur det är att ha AS. Jag sa att de har tagit alla klyschor och placerat in i en person, därför finns det ingen som är som killen i filmen. En del saker stämmer på en del men ingen har allt det där.

Efter filmen (troligtvis på torsdag) ska jag och den här pesronen diskutera filmen. Det kan bli intressant. Jag ska försöka att sprida kunskap om AS nu i samband med att filmen visas. Kul om det kan bli en debatt där folk intresserar sig för hur vi är på riktigt, och inte litar blint på det som visas i filmer/på TV/skrivs i tidningar.

Hälsningar

Lilla Gumman

HGJ skrev:

Inger skrev:

Pemer skrev:Det finns hur mycket film och TV som helst med scener med bilar som inte startar. I en film kan man tackla läget hur som helst. Startmotorn går precis som den ska, men det är motorn som inte tänder - äh, det är ju alltid bara att putta igång bilen. I filmen springer några bakom och puttar på, och sedan vrider personen i bilen om startnyckeln och startar motorn med startmotorn precis som vanligt, vilket inte fungerade när bilen stod stilla, men nu gick bra när bilen rullade framåt. Precis som det ju går till i verkligheten, eller hur?

Ja, det kan det göra. Just rullningen (med låg växel i, och helst i nedförsbacke för att få tillräckligt med fart) kan ibland vara precis det som behövs för att få igång fordonet (beror dock lite på vad som var orsaken att den inte startar).

Men i den film Pemer beskriver sätter föraren igång startmotorn medan bilen rullar (utan växel i?).

Växeln måste förstås vara i så att motorn har något att "ta tag i", annars händer ingenting.

Sånt kanske inte är så lätt att porträttera realistiskt på film, särskilt som bilen ifråga inte får vara keff på riktigt. Det ska bara se ut så, och då behöver den gå att starta genom att bara vrida om nyckeln. Tittaren förutsätts antingen inte känna till detaljerna eller bry sig, det är nog mest petiga aspergare som hakar upp sig på sånt.

Såg filmen på bio i går, ska köpa den på DVD också.

Men det är ett av otaliga exempel på att filmmakare långt ifrån alltid har koll, och att det inte är en korrekt synvinkel på världen att tro att saker i filmer måste stämma, och att man ska kunna förväntas ta till sig hur saker och ting går till.

Att jag försöker påvisa detta är inte i sig något slags patologisering av "den motsatta uppfattningen" ett dugg mer än vad i så fall Forummedlems inlägg om att han på den grunden har anmält mitt inlägg är detsamma.

Resonemanget Heliora förde utmynnade i den konkreta frågan "Vad skulle jag ha för anledning att tro att filmskaparna ljuger/är okunniga?" och det är precis det jag har svarat på - att anledningen är att film definitionsmässigt är ett slags lögn och att det i filmmakande inte ingår någon form av sanningsstämpel, utan att filmskapare faktiskt om något snarare regelmässigt ljuger/är okunnga.

Var blir det värre att konstatera att det är kunskap att veta om detta och okunskap att inte veta det, än att det är kunskap att veta att 2+2=4 och okunskap att få det till 5, eller kunskap att veta i vilken ordning cylindrarna tänder i en Chevrolet-motor från 1958 och okunskap att inte veta det? När blir det per definition mästrande att rätta ett fel, eller berätta om ett sakförhållande som ens motdebattör råkade inte känna till?

Det här är inte en fråga om "olika uppfattningar", det är en fråga om att ha någorlunda kunskap om film som medium eller inte. Jag bemöter inte en annan uppfattning, jag reagerar på okunskap och försöker bota den med information.

Filmmakare gissar, kollar kanske men hittar fel info, eller bryr sig inte alls, och därför är det ett objektivt faktum att filmer, särskilt spelfilmer, inte är något som ska tolkas bokstavligt eller som förmedling av äkta fakta - såvida det inte uttryckligen sägs på något vis. Vilket det inte gör i den här filmen.

Och filmen vi talar om kunde inte vara mycket mer skruvad och överdriven. Jag är ledsen att vara budbäraren som förmedlar ett budskap som jag förstår kan kännas kymigt, men jag tänker inte acceptera några varningar eller skit för att jag säger ifrån när andra resonerar känslomässigt och inte tar in sakliga fakta om hur film fungerar som media, och att resonemangen "klart att man tror att det är rätt som det beskrivs i filmen" inte är rimliga.

Tolka filmer, dvs deras budskap, som man vill har man naturligtvis rätt att göra, det tycker jag vi har rett ut, men att börja resonera som om det vore en naturlig logisk koppling att utgå ifrån att allt som porträtteras i en spelfilm måste vara autentiskt och riktigt beskrivet, när detta är så käpprätt fel det kunde vara - och att jag ska få skit för att jag säger ifrån att så inte är fallet... det är oacceptabelt.

Särskilt i amerikanska filmer brukar man som regel inte ens bry sig om ifall man råkar varva exteriörscener filmade i mörker, dagsljus, gryning och skymning och kan klippa ihop tagningarna som det passar filmen helt utan avseende på hur graden av dasgljus må variera fram och tillbaka.

Är det med samma logik:
- bara en åsikt att detta är som filmmakarna väljer att göra utan att bry sig om hur resultatet blir
- en annan åsikt om någon annan faktiskt på allvar utgår ifrån att graden av dagsljus kan skifta fram och tillbaka på det sättet i USA i verkligheten, för "det har jag sett på film, och vad skulle jag ha för anledning att tro att filmmakare luras", samt
- en mästrande patologisering när jag talar om att "nej, de gör bara så i filmen"?

Var går annars gränsen? När sakerna som porträtteras på film råkar vara en diagnos man själv har, och man är personligt berörd?

Det är hur förståeligt som helst att det blir svårare att avväga sakliga fakta man kanske inte ens har känt till förr mot rent känslomässiga reaktioner när man är oerhört personligt berörd. Jag håller fullkomligt med om det. Men icke förty har jag just därför velat försöka resonera sakligt och förklara de här bitarna.

Jag känner mig oerhört orättvist påhoppad när det framställs som en oförmåga att acceptera andras åsiker, och jag tycker ändå jag har varit tydlig om att jag också ser klara brister med filmen och upprörs av de mer nonchalanta dragen i bemötandet vid filmvisningen, men att jag reagerar på exemplifierande resonemang som utmynnar i en frågeställning som "Vad skulle jag ha för anledning att tro att filmskaparna ljuger/är okunniga?" och svarar på exakt varför man faktiskt har all anledning att tro just detta när man ser en film, och att det är något man faktiskt bör lära sig om man inte visste det förut. Om jag uppfattats som snäsig när jag fört de resonemangen kan jag mycket väl be om ursäkt för det, men känner mig lika värd en ursäkt för motsvarande snäsighet åt andra hållet.

Börjar rätt OT här, men landar väldigt on topic:

På en bil kan ju för övrigt alltid exempelvis tomgången ställas in så att bilen dör, respektive inte startar, om man inte hela tiden ger minst lite gas, så t o m en scen där en bil för spännings skull inte ska starta förrän efter X försök medan skurken kommit jättenära bilen går att göra genom att skådespelaren gör startförsök utan gas så länge bilen inte ska starta, och sedan ger lite gas när det är dags.

Och om en fullt fungerande bil i filmen ska rullas igång, så bör förstås skådespelaren vid ratten starta just genom att ha tvåan i och släppa kopplingen, inte genom att vrida om nyckeln. Eller än mindre att någon av de som puttar ropar "Tändningen!" och att personen i bilen vrider om nyckeln och startar, som skedde i en scen i såpan Skeppsholmen.

Inte ens sådant - tänkte på tomgångsexemplet i första stycket här, har lagt till mittstycket efteråt - är med andra ord svårt för en filmmakare som har kunskap och vill göra saker rätt, men filmmakare bryr sig alltså sällan om att göra saker rätt. Det är som sagt inget i sig särskilt prioriterat, särskilt inte när man ägnar sig åt spelfilm för underhållnings skull. Ju mer lättviktig underhållning, desto mindre troligt att saker och ting är autentiskt och trovärdigt skildrade, poängen för stunden är att skruva till saker och skapa humor. Och är det något man kan säga om IRFIK så är det ju att det är skruvad och överdriven humor.

Men Pemer, varför motsäger du dig själv?

KrigarSjäl skrev:[...] Som väl är har Pemer kunnat tillstå tankefelet och sett det orimliga i argumentationen.

[...]

http://www.aspergerforum.se/i-rymden-fi ... tml#442269

Pemer skrev:[...] Om jag uppfattats som snäsig när jag fört de resonemangen kan jag mycket väl be om ursäkt för det, men känner mig lika värd en ursäkt för motsvarande snäsighet åt andra hållet.

Hur menar du då? Min poäng är alltså att du ägnar dig åt personangrepp. Det är därför jag har anmält.

Den var bra, den är grymt överdriven men vem fan vill kolla på en komedi om en kille som bara "har lite aspeger"?

Heliora skrev:

Alien skrev:Det ska bli intressant att se vad som skrivs i recensionerna. Jag tror att aspergare är för aspigt insnöade på om den ger en "rätt" ("perfekt"?) bild av aspergare för att kunna avgöra om filmen funkar som dramakomedi.

Det där tycker jag var ett orättvist påstående. Nog kan jag göra en bedömning av filmens mottagande och visst tror jag att den kan funka som dramakomedi. Men jag tycker samtidigt att det är viktigt hur aspergare porträtteras eftersom diagnosen är så pass central i filmen.

Att man skulle vara extra aspig för att man är kritisk till filmen känns som ett väldigt orättvist påstående.

En utomstående (som varken har AS själv el någon anhörig med AS el har yrkeskunskaper om AS), ser mer till om filmen är underhållande (rolig, spännande etc). Det är vad som avgör om en spelfilm anses bra, inte om den är korrekt betr fakta. Och tydligen fick den ett positivt mottagande av recensenterna.

Det aspiga består dels i att vi som aspergare fastnar i om bilden av aspergaren är "rättvisande", dels att många av oss är överkritiska (överkänsliga?).

Jag har läst vad folk tyckt om flera filmer om aspergare (Crazy in love, Ben X, Adam) och en stående invändning är att filmen ger "fel" bild av aspergare (för töntig, för muppig, för orealistisk) och att man inte "känner igen" sig. Om man känner igen sig helt och hållet tycker jag faktiskt är ovidkommande, eftersom aspergare är så olika.

Det finns förstås en risk att aspergare skildras stereotypt, men ju fler filmer där aspergare förekommer, desto större chans att det blir olika sorters aspergare som skildras. Och debatter kan ju hjälpa till att sprida kunskap.

Pemer skrev:Det är inte en faktafilm om Aspergers syndrom och inom ramarna för film som medium så har filmen inte gjort några som helst anspråk på att vara det, eller att ge någon anledning att tolka filmen som det. Och såväl Andreas Öhman som Bill Skarsgård har varit föredömliga på att understryka i var och varannan intervju att inte "Simon" kan representera en hel diagnos, och att människor med Aspergers syndrom är väldigt olika, och att filmens "Simon" bara är en sådan, och dessutom en påhittad, fiktiv, sådan. En bärande premiss i sammanhanget är att tittarna ska förväntas kunna förstå åtminstone det sammanhanget.

Jag vet mycket väl att detta inte var någon dokumentär eller faktafilm. Detta har jag påpekat flera gånger och allt vad jag argumenterat har utgått från detta, att det är just en spelfilm.

Och jag vet också mycket väl hur det är i film, att saker inte stämmer och trickfilmas och det ena och det andra. Det är inte första gången jag ser en spelfilm liksom.

Men jag tycker att om en hel film handlar om en viss diagnos, personen i huvudrollen har den, det står i reklamen för filmen att det handlar om den och att det hela tiden i filmen upprepas flera gånger att personen har diagnosen så tycker åtminstone jag att diagnosen bör porträtteras på ett åtminstone någorlunda realistiskt sätt.

Observera att jag faktiskt sade "NÅGORLUNDA", jag kräver inte någon absolut överensstämmelse. Samt att det hör till god ton gentemot de som i verkligheten har diagnosen i fråga att porträttera dem på ett någorlunda respektfullt sätt, genom att ta kontakt med personer med diagnosen i fråga innan man gör filmen. Särskilt när diagnosen alltså poängteras i filmen

En film skulle alltså kunna handla om en aspergare som både är utvecklingsstörd och massmördare och Pemer skulle tycka att det är helt okej eftersom det är en spelfilm och ingen dokumentär?

thefilosofer skrev:Den var bra, den är grymt överdriven men vem fan vill kolla på en komedi om en kille som bara "har lite aspeger"?

Jag ser gärna en sådan film. Jag har inga krav på att personen måste vara extremt aspig.

Jag har sett "Utanför din dörr" förut som handlar om en med Tourettes. Filmen var superbra, varm och respektfull, utan att vara skruvad eller att personen hade extremt svår TS.

Alien skrev:Det aspiga består dels i att vi som aspergare fastnar i om bilden av aspergaren är "rättvisande", dels att många av oss är överkritiska (överkänsliga?).

Men det är väl självklart att vi diskuterar bilden av aspergaren. Vi har ju själva diagnosen. Det är väl inget konstigt eller aspigt med det. Folk som är döva diskuterar väl säkert sinsemellan hur döva porträtteras i filmer, och folk med CP-skada diskuterar säkert hur deras diagnos porträtteras. Det är ju en naturlig reaktion, ingen aspighet.

Om döva skulle porträtteras som t ex utvecklingsstörda i någon film så skulle säkert hela dövförbundet rasa. Men när det gäller aspergare som porträtteras på ett respektlöst sätt så är man plötsligt "aspig" och "överkänslig" om man klagar?

Jag tycker att det du skriver känns mycket orättvist och faktiskt närmast kränkande! Det förvånar mig faktiskt att du som moderator är med och patologiserar andra åsikter än dina egna.

Vi här på forumet kan uppenbarligen reagera på vitt skilda sätt på en sådan här medelmåttig film om en som ska föreställa av oss, och alla lägren kan försvara sina reaktioner med genomtänkta och tänkvärda argument ända djupt ner i moral och filmteori. Synd att jag inte vet hur man kan göra motsvarande koll på den stora publiken, men det finns ju en möjlighet att de reagerar lika olika.

Alien skrev:Det finns förstås en risk att aspergare skildras stereotypt, men ju fler filmer där aspergare förekommer, desto större chans att det blir olika sorters aspergare som skildras.

Desto större chans för det, men också desto större risk att stereotypen blir det som fortplantas. För det är ju stereotyperna som vinner på dagens högkommersialiserade och -likriktade kulturvillkor.

Alien skrev:Och debatter kan ju hjälpa till att sprida kunskap.

Just på grund av den risken kanske debatter kan göra desto större skillnad. Bara vi når ut med dem. Däri ligger Knut begraven ( ).

Furienna skrev:(Fast jag skulle i och för sig vilja klippa till den där arrogante idioten Andreas Öhman.)

Moderator:

Att kalla någon för idiot och därtill hota denne med fysiskt våld är sådant man bör undvika att göra i en seriös diskussion.

Se forumreglerna:

• använd inte alltför grovt språk eller aggressivt tilltal.

Tänk på det till nästa gång.

Forummedlem skrev:

Marisan skrev:Bill Skarsgård har verkligen läst på om Asperger och träffat flera stycken som har det.

Hur menar du nu? Har han träffat flera stycken som verkligen har läst på om Aspergers?

Marisan skrev:Detta har jag läst i intervjuer med honom.

Ange gärna källa. Det är praxis.

Bill har träffat folk med SA förstås som har berättat om sina diagnoser och iaktagit hur de fungerar.

Minns inte vilken tidning jag läste intervjun eller vad tidningen hette. Det var i samband med premirären jag läste det. Kan ha varit i Metro eller i Aftonbladet och Expressen typ. Hade jag veta så hade jag letat reda på intervjun och anget källa så klart.

Moderator: Rättat så citatet bli riktigt. Tänk på att inte ha "Inaktivera BBCode i det här inlägget" förbockat!

Heliora skrev:Men jag tycker att om en hel film handlar om en viss diagnos, personen i huvudrollen har den, det står i reklamen för filmen att det handlar om den och att det hela tiden i filmen upprepas flera gånger att personen har diagnosen så tycker åtminstone jag att diagnosen bör porträtteras på ett åtminstone någorlunda realistiskt sätt.

Men den visar ju upp vissa svårigheter som man faktiskt har som Aspergare. Många är i stort behov av rutiner och måste ha scheman att följa varje dag för att må bra, de visades upp i filmen, men något uppförstorat. Man tycker inte om att folk tar i en oftast inte alltid när man har AS och det visar de också upp. Även där något uppförstorat just för att det ska bli komiskt. Det där med tunnan är nog rent symboliskt för att man inte vill vara bland folk, det vill nog visa att man har behov av att vara ensam. Att ha en skylt på sin där det står Jag ar Asperger stämmer ju inte för så mycket skyltar man inte utan det var nog mest bara för syn skull för tittarna. De har tagit fram de sakerna som går att överdriva så att det blir roligt eftersom det är en komedi.

Det är inte meningen att man ska visa upp hur en Aspergare fungerar eller vad diagnosen är för något utan det var meningen att göra en rolig film.


Moderator mnordgren: Fixade citatet.

Marisan skrev:Det är inte meningen att man ska visa upp hur en Aspergare fungerar eller vad diagnosen är för något utan det var meningen att göra en rolig film.

Jag upprepar för tjugonde gången i den här tråden nu, i fetstil för att det verkligen skall gå hem:

Jag vet att detta inte är en dokumentär eller faktafilm.
Jag vet att det är en spelfilm.
Jag vet att spelfilmer inte behöver vara 100 % korrekta.

Men när diagnosen AS betonas så i filmen vore det schysst om diagnosen porträtterades lite respektfullt.

Visst stämmer det att aspergare kan ha svårt med kroppskontakt, men en huvudperson som smäller till folk bara för det och skyller på diagnosen är INTE en respektfull bild av oss. Det är att öka fördomarna om våldsamma aspergare.

Forummedlem skrev:När jag fick ordet inledde jag artigt och diplomatiskt med att stryka filmskaparna medhårs: [i] Jag har Aspergers, jag anser att filmen är skit, och jag anser att att ni förtjänar att få skit för den.

Tycker det är märkligt att någon som kan säga nåt så grovt som att nåns alster är skit och att den som gjort förtjänar skit samtidigt kan prata om netikett och brist på sådan som kränkande. Hur kränkande var inte det du sa till filmskaparna?

Och vem vet vem som ljuger, angående att ha tagit kontakt med X och Y? Jag är inte främmande för att det kan vara den mänskliga faktorn som spökar på nån organisation, att den ena personen inte vet vad andrra fått för mejl eller glömt eller missat osv och sen inte kan med att tillstå det. Att för att man är förbannad på nån tro att den måste ljuga och nån man inte är arg på inte ljuger känns lite naivt. Om det nu är det det är frågan om.

Sen KAN det förstås vara så att filmskaparna mörkar om det här, det känns inte så otrollgt heller och i synnerhet inte som de blev så hårt åtgångna (jag måste säga att jag var pinsamt berörd av hätskheten i det som sas till dem, eftersom jag identifierar mig med AS-kolllektivet).