Hur viktigt är det egentligen för oss flockvarelser att någon annan ser vårt lidande? Och blir det mer eller mindre viktigt om vi har AS? Och hur uppfattar vi att någon ser det?

Jag tänker inte främst på "lidande" i vardagsmening som att livet är kämpigt, utan på svåra lidanden som ihållande ångest, depression, sorg och smärtor.

Jag vet att alla människor vill bli sedda, jag vet också att neurotypiska människor kan ha fruktansvärt tragiska liv, jag tror snarare att man med asperger i många fall har ett bättre liv för att man ofta undviker kriminella sammanhang, grumliga umgängeskretsar och kaotiska sociala sammanhang. Jag hade inte velat vara neurotypisk, då hade jag till exempel varit tvungen att umgås med andra hela tiden och jag fick inte tala sanning utan måste vara socialt korrekt, jag skulle också ha ett väldigt tråkigt och ointressant liv eller ett liv i ångest plus de problemen neurotypiska har. Jag är stolt över den jag är, jag är stolt över att jag har asperger och jag är stolt för att jag står upp för godhet, kärlek, tolerans och annat positivt även om jag blir motarbetad och även om folk är taskiga, det är min övertygelse, och den kommer jag aldrig sluta kämpa för.

Jag tror det är väldigt viktigt att bli sedd oavsett. jag har haft återkommande depressioner ända sedan jag var barn, gick med svåra allergier samt fibromyalgi i många år utan rätt hjälp. inte nog med det så jämför alla sina tillfälliga krämpor med mina vilket är otroligt irriterande; om en person har ont EN natt så vet denna person hur det är att vara mig fastän jag går med värk varje dag under höst och vinterhalvåret. jag tror dock att man kan ha svårt att uttrycka sorg och smärta på samma vis om man har AS så jag tror det är ännu viktigare att bli bekräftad. jag blev aldrig bekräftad som barn när jag hade ont eller var sjuk därför har jag svårt att uttrycka mina känslor kring det eftersom jag aldrig lärt mig det innan. och jag tror faktiskt det hade varit annorlunda om jag inte hade haft AS...

Nu går jag i smärthanteringskurs vilket är jättebra för att bli bekräftad. alla vi vet hur det är att ha långvarig värk. jag går med i olika forum för att inte känna mig ensam. vill inte störa mina vänner med mina problem hela tiden. sedan kan man få lite distans till det också. genom att prata med andra så får man tankar som får en att se på saker på ett annat vis.

Mennesker har et grunnleggende behov for å bli sett og hørt, et behov for å være med andre mennesker. Hvis vi føler oss dårlige så ringer vi til noen, vi er dårlige til å takle ting alene. Til og med bra ting, hvis vi vinner i lotto så ringer vi til noen, vi bare må fortelle det, vi må dele. Jeg synes selv dette er litt rart og tror verden kanskje hadde blitt litt bedre hvis folk klarte seg mer på egenhånd.

Jag har väl hört några gånger "du är en jättefin människa" av samma person och vartenda gång hon säger det blir jag helt utav mig av glädje för någon faktiskt SER att jag bär på allt själv. Jag anser mig vara en mycket fin människa men det känns som ingen ser det och det gör mig bara ännu mer ledsen.

Så för mig är det jätteviktigt men tyvärr inget jag får höra tillräckligt ofta. Får en att undra om det är värt det...

Men det är inget val dessvärre utan den jag är så kan inte ändra på det och även om jag önskar ibland att ångestmonstret inte fanns, så är jag samtidigt glad för det är väl därför man är så andlig. För man är så skör att man måste leva ett medvetet liv för annars går man under.

Jag vet faktiskt inte. Skulle jag sitta i skogen och ha ont i benet skulle jag inte behöva tröst för det. Det jag har mest svårt för är att bli missbedömd. Inte att man lider i det tysta utan att man lider och folk bedömer det som att man inte lider. Det har jag jättesvårt för.

"Du ser inte ut att ha ont!"
"Så sjuk kan du väl ändå inte vara!"

Om jag ska vara ärlig tycker jag att neurotypiska människor generellt lider mycket mer, de måste följa en massa sociala normer hela tiden.

cc33314 skrev:Om jag ska vara ärlig tycker jag att neurotypiska människor generellt lider mycket mer, de måste följa en massa sociala normer hela tiden.

Hvilket forhold forholder dette innlegg seg til diagnostiserte og ikke-diagnostiserte mennesker med Aspergers syndrom?

cc33314 skrev:Om jag ska vara ärlig tycker jag att neurotypiska människor generellt lider mycket mer, de måste följa en massa sociala normer hela tiden.

Jag vet inte... Svårt att säga vem som lider mest. Men det var väl inte det som tråden handlade om utan hur viktigt det är för oss att andra lägger märke till vårt lidande? Det är väl lika viktigt för alla bara att man som aspie drar sig undan och det kan vara outhärdligt ibland.

Jag har jättestora problem att ringa och be någon finnas där för mig när jag mår dåligt. Jag känner mig som en börda då

Tänker du dig lidandet som någonting enbart psykologiskt eller som någonting djupare?
En del filosofer och psykologer talar om ontologisk ensamhet. I denna ensamhet finns nog en del lidande.
Alla vill bli sedda och älskade. Hypersynligheten som finns på tv och sociala media gör inte att folk blir sedda och älskade på riktigt. Vi lever i ett extremt mörkt samhälle!

Människor behöver väl förståelse för sina gränsningar i stället för att mätas med samma måttstock som om dessa begränsningar inte fanns och som om det bara handlade om vilja.

Många människor saknar insikt i sina egna begränsningar vilket förstås drabbar förmågan att förstå andras begränsningar.

För mig är det väldigt viktigt att ingen ser mitt lidande öht. Då spricker hela bilden jag målar upp av mig själv inför andra.

Tror det är ganska naturligt för alla levande ting att göra just motsatsen till att visa upp när man lider om man inte litar fullt på den man visar det för. Om man inte uppfattas som stark så är man ett offer om man går efter instinkt. Där fungerar väl jag lite annorlunda, jag har inga problem med att något är för personligt.

Du ställer frågan väldigt konstigt dock, att folk med asperger skulle fungera likadant.
Vi är alla individer precis som folk utan diagnoser och är på samma sätt olika varandra.

Men flockvarelser visar gärna sig inte svaga eftersom dom kan bli utstötta från "flocken" och är ett enklare mål för rovdjur. Människors beteende är ju inte lika påverkat av instinkt som andra djur men det finns ändå där.

colaflaska skrev:För mig är det väldigt viktigt att ingen ser mitt lidande öht. Då spricker hela bilden jag målar upp av mig själv inför andra.

Det där låter som en enormt energikrävande grej som kommer göra att din ork tar slut fortare än du anar (dvs går in i väggen).

Jag gör alltid allt jag kan för att folk ska tro att jag mår bra. Putsar alltid på fasaden och gör den lite tjockare för varje dag. Jag är hela tiden livrädd att någon ska borra ett hål i fasaden och ser hur äcklig jag är bakom den. Livrädd att någon ska fråga mig hur jag egentligen mår, inte nöja sig med "Jag mår bra" utan krossa hela jävla fasaden. Men det är samtidigt det enda jag vill. Fasaden är mitt skydd och den är mitt fängelse. Det är egentligen inte jätteviktigt att folk bara sitter och tittar på mitt lidande, det som är viktigt är att någon tvingar mig att ta den där hjälpande handen.

Jag tror inte ett ögonblick att du är det minsta äcklig bakom fasaden. Det handlar enbart om ett dåligt självförtroende.

Jag bryr mig inte om ifall folk ser att jag mår dåligt eller inte, jag visar hellre att jag mår dåligt än låtsas att jag mår bra. Jag skulle aldrig svara "Bra" om jag mår dåligt och folk frågar, om jag inte vill prata om det så säger jag bara "Det funkar" eller "Jag överlever". Då brukar folk inte fråga mer.

Jag hanterar min ångest och så vidare genom att ta det lugnt och känna kärlek och inte bry mig om vad andra tycker och inte bara beroende av tjejer, andra människor eller någonting utom mig själv mina egna känslor, min egen kärlek och så vidare. Livet blir enormt mycket lättare när man inte längre bryr sig om vad andra tycker och man slutar vara beroende känslomässigt av andra eller något förutom en själv.

Jag kan inte spela teater. Mår jag dåligt ser folk det. Jag kan inte låtsas vara glad och må bra. Så jag har aldrig ens försökt med det konststycket att verkar piggare än vad jag är. Folk får veta när jag mår dåligt. Sen får de ta det som dom vill.

Förr ville jag att folk skulle se att jag mådde dåligt. Nu för tiden när jag har jobb och familj så gör jag allt för att verka må bra. Vara stark.
Därför älskar jag att vara i naturen. Där behöver man inte tänka på att någon ska döma en.

Miche skrev:

colaflaska skrev:För mig är det väldigt viktigt att ingen ser mitt lidande öht. Då spricker hela bilden jag målar upp av mig själv inför andra.

Det där låter som en enormt energikrävande grej som kommer göra att din ork tar slut fortare än du anar (dvs går in i väggen).

Det har hållt i 10 år än så länge. Bryter ihop regelbundet men då gör jag det instängd på mitt rum.

Bjäbbmonstret skrev:Människor behöver väl förståelse för sina gränsningar i stället för att mätas med samma måttstock som om dessa begränsningar inte fanns och som om det bara handlade om vilja.

Du har delvis rätt. Då det gäller aspergare så är det mer extremt då det kommer till begränsningar och möjligheter. Inom vissa områden är vi väldigt begränsade och får jobba mycket för att alls kunna utvecklas. Samtidigt så kan samma person inom ett annat område ha tämligen obegränsade möjligheter till utveckling och avancerar snabbt.

Jag tycker oftast att det är väldigt svårt att få neurotypiker att förstå detta. I synnerhet eftersom det varierar otroligt mellan olika aspergare vilka områden som är begränsade och vilka som är obegränsade.

colaflaska skrev:

Miche skrev:

colaflaska skrev:För mig är det väldigt viktigt att ingen ser mitt lidande öht. Då spricker hela bilden jag målar upp av mig själv inför andra.

Det där låter som en enormt energikrävande grej som kommer göra att din ork tar slut fortare än du anar (dvs går in i väggen).

Det har hållt i 10 år än så länge. Bryter ihop regelbundet men då gör jag det instängd på mitt rum.

Ligger du bältad och har madrasserade väggar?