Jag fattar inte hur man definierar en vän/kompis Är man vänner om man smsar/mailar varandra eller krävs det att man har setts irl?

När blir en person en vän egentligen?

Jag tror inte att jag har några vänner.

Ingen aning!

Men jag vet i efterhand när jag mister en. Jag har väldigt få vänner... Bara de som inte kräver ständig uppdatering stannar kvar!

Det är komplext som f-n. Jag är rätt NT och icke-aspie på många sätt. Att göra en definition på "vän" går inte enligt mig. Det är så olika från vän till vän också.

Skulle vara simpelt med en matematisk ekvation som räknar ut det väl men... nääääh!

Man kanske kan göra en personlig lista på egenskaper man söker i sina vänner. Det går väl.

Men det finns ingen stor lampa som börjar lysa när man är "vän" med någon. Det är för komplicerat. Det handlar mycket om känslor också.

Jag förstår att folk med Asperger kan känna förvirring över "vänskap" och annat. Jag känner dock inte samma alls. Förstår man inte det intuitivt är det nog svårt att förstå det bra. Jag har knappt några vänner, men ett fåtal har jag. Jag är ingen "people-person". Jag är introvert.

Zima33 skrev:När blir en person en vän egentligen?

Det där är svårt.
Rent spontant och av erfarenhet säger jag ömsesidigheten i samtalen och umgänget, om båda parterna får ut något.

Det tar tid att veta om den andre verkligen möter upp för att den vill det eller bara för att den är artig och "ställer upp" som medmänniska utan att den själv får ut något.

En annan sak är hur pass ömsesidig din vän är att ta kontakt med dig.
Nu menar jag inte att man måste höra av sig varje vecka. Men en vän jag kan det gå ett halvår. Andra smsar/ möter jag oftare.

Men haken är att de allra flesta människor verkligen är upptagna med heltidsjobb och familj. Det komplicerar och gör det mer svårtolkat. En del är säkert så upptagna, vill så mycket mer än de orkar och lovar "jag hör av mig när..." och så blir det aldrig av utan dör ut.

När en person ignorerar en, tackar nej gång på gång, kommer med ursäkter och dåligt samvete eller inte gör någonting alls har jag lärt mig att släppa taget.

Jag vill tro att det finns fler oupptäckta vänner under livets gång. Det är svårt att hitta dem och tar tid.

Jag har inga vänner alls så jag vet inte. Jag vet bara att jag tycks förlora dom jag tror är mina vänner. Det är alltid nåt som gör att det går åt fanders.

Jag tycker att man absolut kan räknas som vän trotts att man aldrig sets irl.
Men de flesta som jag har som enbart sms/mailkompisar brukar jag se mer som bekanta.

De vänner jag haft genom åren har oavsett om jag träffat dem först irl eller via nätet oftast fått nöja sig med kontakt genom sms och mail.

Annars kan man ju fråga om man är vänner, även om det kan vara lite pinsamt sådär.
Eller bara gulligt ^^

Jävligt svårt det där.

Är vi bekanta? Vänner? Polare? Ja det är verkligen svårt.

Riktigt goda vänner är däremot lättare med. Sådana man gått igenom mycket med och som alltid ställer upp. Personer som bryr sig om en. Men en sådan vänskap tar ju ett bra tag att bygga upp. Så är väldigt knepigt innan man kommit dit. En nära vän kan man säga precis vad som helst till utan att den ändrar uppfattning om en.

När går en bekant över till en polare? En polare till en vän? En vän till en nära vän? Rena rama vetenskapen, eller rättare sagt rena motsatsen mot vetenskap. Därför det är så svårt.

Jag tycker det där med vänner är skitsvårt.

Enligt mig själv så har jag haft fyra vänner under livet, hittills. En när jag var riktigt liten, en under mellanstadiet, en under gymnasietiden och en under mitt "vuxenliv".
De andra jag umgåtts med kallar jag mer kompisar/bekanta, man pratar med dem, umgås ibland (oftast tillsammans med den "riktiga" vännen) men känner sig inte helt säker på var man har dem.

Det svåraste tycker jag är att räkna ut när man räknas som vänner. Jag är ganska försiktig av mig, och även om jag kan prata ganska öppet och avslappnat med de flesta kompisar, bekanta etc, så vågar jag aldrig ta ett eget initiativ till att umgås "på riktigt" om den andra personen inte har tagit ett sådant initiativ först (gärna upprepade gånger)

Även om jag har känt en person under lång tid, inklusive mina vänner, mina sk. nyckelpersoner, så har jag ofta starka tvivel och en stor osäkerhet på hur vi står i förhållande till varandra. Vad tycker den andra personen? Får han/hon ut något av det hela? Pratar/umgås personen med mig för att de vill och tycker om mig, eller gör de det enbart av artighet/vänlighet?

Denna osäkerhet är extremt irriterande. Och hur normalt är det egentligen att fortfarande känna denna osäkerhet, trots att man har varit vän med en person i åratal och umgåtts extremt mycket under perioder Ibland får man bara lust att slå sig själv riktigt hårt i huvudet

en vän finns där när man behöver dem mest.

ni vet vem min vän är, han ingår i mitt namn.

När personen hjälper dig med något du inte bett om, utan att tjäna på det.

@Someone, lite för enkel förklaring tycker jag.

Det är en väldigt svår fråga. Jag trodde faktiskt att jag äntligen hade fått kläm på det, men en av dem jag tyckte mest om här i världen (även om vi inte kände varandra så bra än, visserligen, irl) har just hängt ut mig offentligt som en falsk person (utan att förklara varför) så... uppenbarligen inte.

man vet var man har varandra .

Tintomara Ariadne skrev:Det är en väldigt svår fråga. Jag trodde faktiskt att jag äntligen hade fått kläm på det, men en av dem jag tyckte mest om här i världen (även om vi inte kände varandra så bra än, visserligen, irl) har just hängt ut mig offentligt som en falsk person (utan att förklara varför) så... uppenbarligen inte.

Trist att höra.

slackern skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Det är en väldigt svår fråga. Jag trodde faktiskt att jag äntligen hade fått kläm på det, men en av dem jag tyckte mest om här i världen (även om vi inte kände varandra så bra än, visserligen, irl) har just hängt ut mig offentligt som en falsk person (utan att förklara varför) så... uppenbarligen inte.

jag har också varit med om det. förra året. jag förstår hur det känns.

elle skrev:

slackern skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Det är en väldigt svår fråga. Jag trodde faktiskt att jag äntligen hade fått kläm på det, men en av dem jag tyckte mest om här i världen (även om vi inte kände varandra så bra än, visserligen, irl) har just hängt ut mig offentligt som en falsk person (utan att förklara varför) så... uppenbarligen inte.

jag har också varit med om det. förra året.

Jag beklagar även det trista för dej.

Jag har också extremt svårt för vänner. Det är lättare med romantiska relationer för när det gäller sådana är människor mer benägna att prata igenom och definiera relationen. Därför har jag ofta haft sådana relationer i stället för vänskapsrelationer. Nu har jag vänner, tror jag, och jag har analyserat vägen hit med dem och försökt peka ut exakt när vi blev vänner och hur, men det går inte. Det var nog mest tur. Alltså har jag inte lärt mig någonting om hur jag ska gå tillväga nästa gång jag vill skaffa en vän. Det är samma obegriplighet.

elle skrev:man vet var man har varandra .

Jag vet aldrig var jag har någon. Det finns människor som jag tror tycker om mig för den jag är och så vidare men det finns inget sätt att bevisa det.

Man är vänner när man tar varandra för givna.

Jag har släkt och kompanjoner. Jag har inte behov av vänner. (När jag var yngre kanske jag hade det.) Att ha vänner är också ett ansvar och ett arbete.

Lennart Frimodig

Tack så mycket för omtanken, slackern och elle!

Om man tjötar/umgås ibland och en inte ser sig som ovänner så är man ju inte obekanta heller.

Parvlon skrev:Om man tjötar/umgås ibland och en inte ser sig som ovänner så är man ju inte obekanta heller.

Om man tjötar så är man vän.

Jag bor inte i Göteborg, så jag fattar egentligen inte det här.

Lennart Frimodig

Känner igen vissa av erfarenheterna, framförallt ovissheten inför vad den andre egentligen har för mål, vad den tycker, när man kategoriseras som vänner osv..

Men kanske är detta, faktiskt, vanliga tankegångar hos många människor?

Jag brukar kategorisera vänner efter vilket stöd dem är för mig. Jag skulle inte kunna vara nära vän med någon som jag bara har mejlat/smsat till, men vän kan jag vara. När man har lärt känna någon som har betydelse för en innebär det att man trivs med och litar på personen.

Det kan inte finnas någon vänskap om inte båda själv visar vänskap, det är inte det lättaste, men det går! Det som gör det svårt att avgöra vad som ska tolkas som vänskap beror på att man är så ofattbart bra på att spela teater i sitt sociala beteende. Personen kanske tror att hon tar dig för givet men i själva verket så är det din rollfigur hon ser. Det är häpnadsväckande och det visar att man inte ska underskatta en aspies förmåga att anpassa sig.

En vän är en person som upprepade gånger hjälper och stödjer en, och som tjänar 0 kronor på det. Och som inte är nära släkt.

Lennart Frimodig