Alien skrev:Hej och välkommen hit!

Hur ställer sig sonen till att genomgå en ytterligare utredning för en ev ytterligare diagnos? Har du pratat med honom om det? Är han bara 10 år kanske ni kan avvakta.

Det är inte alls säkert att en andra utredning alltid behövs. En vän fick höra av BUP att dottern bara hade problem som hade med deras inbördes relationer att göra (det vanliga Bettelheimska/socionomiska tugget). Jag och andra uppmanade henne att söka en second opinion.

De gjorde det och fick komma till ett av Sveriges främsta proffs, som läste igenom allt som skrivits och testats och sagts under utredningen som slutade i typ ingenting, träffade flickan en gång och satte diagnosen sen Asperger och ADHD, samt sa att flickan var väldigt typisk för en tös i den åldern med de diagnoserna. På ett ungefär.

Detta för att säga att det inte behöver bli så mycket mer eller så betungande för barnet att få rätt diagnos av nån annan eller efter att de tagit sitt förnuft till fånga.

Kan där även säga att på BUP sa man först att man hade svårt att sätta diagnos på min yngsta, men när vi kom till specialistenhet så var det solklart. Och det tog en träff till, efter allt harvande på BUP.

Pemer skrev:Ja, det är ju sanslöst. Rätt vad det är uppstår situationerna där en diagnos skulle ha krävts för förståelse och rätt hjälp och när man nu vill ställa diagnos kanske man hamnar hos en inkompetent utredare också och inte får någon...

Nej, det här är inte bra...

Vad är sanslöst?

Tack för välkomnanden och alla kloka ord.

Jag hade alldeles kommit bort från mig själv! Gått vilse tror jag...
Tack för era påminnelser om att prata med honom om detta! Stärkt av er tog jag avstamp i min nu återfunna tillit till honom, mig själv och vår magkänsla och sträckte ut handen till sonen och så gick vi till sidan:

http://www.sjalvhjalppavagen.se/

Där läste han på både barn och ungdomsinformationen om både adhd och asperger. Många utrop av igenkänning, en och annan tår och många ord blev följden. I samtalet som följde frågade jag om han ville visa mig vad han upplevde stämde in i hans värld och person.

- Men det vet du ju! svarar han. Du vet allt jag tänker ju!

Vi kramades och skrattade och jag berättade att hans vägledning av mig skulle hjälpa mig att vägleda honom. Då log han stort och pratet forsade!

Om adhd: allt som står stämmer

Om asperger: "stenen" socialt samspel (i ryggsäcken) och punkterna mat och ilska stämmer till 100%

Nu vilar han med sitt största intresse och jag ska göra en brasa att fundera vid.

Tack

Du är ju så öppen och gullig så det kommer att gå helfint Vägledning är bättre än rådgivning som gärna slutar i medberoende. Bättre att lära en hungrig att fiska än att ge dem fiskar hela tiden. Rak kommunikation: Tala med varandra i stället för om varandra.

Ja, även jag blir helt rörd av hur bra ni verkar ha det med varandra. En sådan morsa skulle man kanske ha haft...

tack snälla....
era ord berör mig verkligen djupt.

Så, fortsättningen då:

Efter en rejäl stund med sina intressen pratade vi igen. Då frågade jag om han var nöjd med BUP's insats och deras diagnos eller om han tyckte de missat något.

svar:

- jo, de har missat en del. Men inget vi behöver tjata om nu. Jag vill läsa mer istället, mamma. Och prata med dig så vi lär oss och kanske hittar bättre. Så kanske du kan läsa mer i den där stora boken (Attwoods "den kompletta guiden till asperger")

...eftertänksam tystnad...

- mamma..? Du är fantastisk som gör det här med mig

Just nu svämmar mitt mammahjärta över av kärlek och en och annan rörd tår.

Tack än en gång för påminnelsen

Hej!

Jag förstår verkligen inte hur jag kunde gå så vilse och tappa vår kontakt så ordentligt att jag inte ens frågade honom... Knäppt! Så är det med min hjärna ibland. Bara tappar tankar. Vilken tur att jag hittade er!

Nu läser vi tillsammans lite nu och då. Pratar ibland och jobbar på.

För er som undrat.
Vi bor i en liten by med den lilla skola (och små grupper) det medför vilket gör att hans skolvardag är hanterbar. Än så länge. Med hjälp av mig som stöttar upp hemifrån och genomarbetade rutiner har han plats för sig själv och mår just nu ganska bra. Visst är det hårt arbete (för både honom och mig), men just nu går det.

En liten fråga:

Hur viktigt är det med en korrekt diagnos för den med diagnosen?
Som barn?
Som vuxen..?

/såpbubblan

Vilken fantastisk son du har!
Han brås på dig inte sant?

såpbubblan skrev:Just nu svämmar mitt mammahjärta över av kärlek och en och annan rörd tår.

Det förstår jag verkligen!! Vilken liten solskenshistoria!

Såpbubblan:

Vilken bra diskussionstråd du öppnat! Ni känns långväga harmoniska. Jag önskar att jag också kunde prata tillsammans med min son men han är ganska sluten av sig också och så vet jag själv inte hur jag ska "prata".

Denna tråden ger mig hopp..

Tack!
Åsa

Hej Åsa

Tack

Vi har jobbat hårt för att komma dit vi är. Jag vet inte om det hjälper dig, men kanske vårt sätt att nå varandra kan passa dig och din son också..?

"Dörren" in till min son gick att öppna när jag delade hans värld, bredvid honom. Jag vet inte hur "rätt" detta är (..?) då jag var ensam och inte hade kontakt med något proffs men så här gjorde jag i alla fall.

Exempel i snabbversion.

Spela tv-spel tillsammans, sittandes bredvid varandra blir en ordlös kommunikation. Efter ett långt tag så kunde vi prata med varandra om spelet, när vi spelade. Fortfarande utan störande ögonkontakt eller kroppsspråk.
Efter ännu ett långt tag började han prata om personliga tankar om spelet. Nu var jag säker på att vi var på väg mot något stort och införde "fredagsmys" framför tv-spelet för mig och båda barnen.
Efter flera månader började han prata om livet utanför spelet medans vi spelade och ytterligare några månader senare tog han ögonkontakt mitt i en mening om sina egna känslor.

Dörren var nu på glänt och hans nyfikna och människoälskande personlighet tog över och öppnade dörren långsamt men säkert.

Låter det helknäppt?

/såpbubblan

Inte det minsta knäppt!

Helt enkelt ett annat perspektiv på hur man kan skapa en ömsesidig kommunikation.

Krävs en hel del tålamod och förståelse. Men med vinst i längden!

Min son har låsningar och sluter då sig. De gångerna låter vi honom vara ifred. När han är åt det öppna hållet så vill vi inte säga så mycket för att undvika låsningar.

Igårkväll hade vi faktiskt ett samtal. Om skolan. Hur han ser på sina kompisar ur sitt eget perspektiv. Och jag har en stark känsla (har haft länge) att han har problem med något i skolan vad gäller kamraterna. Igår pratade han om "de tre jävla idioterna" i klassen.

Det är ett steg framåt.

Jag läser din tråd om och omigen med stort intresse. Något inser jag, sakta men säkert. Det handlar om förhållningssättet gentemot sonen. Om oss föräldrar.

Nu har jag suttit och skrivit, raderat, skrivit och raderat. Jag är väldigt dålig på att formulera hur jag tänker.

Varm kram!

Ursmart, enkelt, tidsödande och brilliant
Bra gjort såpbubblan

Har visseligen ingen större erfarehnet av "proffs" men efter att ha läst div trådar på forumet undrar jag om det inte skulle vara ganska sällsynt att ett proffs skulle ge ett så klokt förslag.

Jag hade inte kommit på det tror jag.

nano skrev:Ursmart, enkelt, tidsödande och brilliant
Bra gjort såpbubblan

Har visseligen ingen större erfarehnet av "proffs" men efter att ha läst div trådar på forumet undrar jag om det inte skulle vara ganska sällsynt att ett proffs skulle ge ett så klokt förslag.

Jag hade inte kommit på det tror jag.

Ja, verkligen. Jag var i beråd om att hitta tillräckligt berömmande ord, så jag vill åtminstone instämma i nanos.

Och i maddox' i tillämpliga delar (har inte barn själv, bara varit ett och träffat några till).

oj tack...

Resan ovan tog nog mellan ett halvår och ett år. Men den lärde mig att våga lita på magkänslan när det gäller att hitta vägar att lotsa min son ut i världen, på hans villkor.

Jag hade aldrig kunnat tro då att vi skulle komma hit där vi är idag.

Ett citat från sonen:

"Mamma, jag minns när jag var liten.
Då var det bara du som kom in i min bubbla,
ingen annan kunde...

Nu, mamma, nu kommer fler in.
Det känns bra.
Men det är skönt att bubblan är bara min.

När jag vill."

/såpbubblan

Vore kul o träffa dig och din son o se hur ni bägge är, verkar intressant, men sedan är ju frågan om båda två vill.
Risken är ju att det blir en "freakshow" så det är nog ingen god ide att komma till en träff för att jag vill att ni båda ska komma.
Å andra sidan är det ju aspisar på träffarna, det ovanliga är vardag.

Men kommer ni till en träff i Stockholm o annaonserar det i förväg så tänker jag försöka vara där, det vore intressant.
Undrar om man kommer att kunna ana något av sig själv, jag hade iofs ingen bubbla, jag trodde alla var ungefär som mig men att ett fåtal var elaka.

Tack nano, jag tar det som en komplimang att du vill träffa oss. Nu bor vi rätt långt från stockholm så det lär nog inte bli av i första taget. Men om... då lovar jag att höra med sonen om han skulle vilja gå på träff.

Han läser just nu

http://www.bokus.com/b/9789189091276.html

med stor behållning. Funderar också över vilken hjälp han själv känner han behöver i vardagen. Det är så skönt att ha hittat tillbaka till det som är vi. Att resa tillsammans. Det hände tack vare er och det är en skatt jag kommer bevara i hjärtat för evigt.

Tack!

Undrar om man kommer att kunna ana något av sig själv, jag hade iofs ingen bubbla, jag trodde alla var ungefär som mig men att ett fåtal var elaka.

Min sons underbaraste kommentar kring detta med hur man ser på sig själv och andra var faktist det som gjorde att jag kände att det var dags för utredning. Han sa:

- Nu vill jag veta varför alla andra är så konstiga

Ingen orsak

Tänker kommentera hans kommentar:

såpbubblan skrev:Han sa:

- Nu vill jag veta varför alla andra är så konstiga

Klockrent

Personligen har jag bara noterat att jag och andra inte vill samma saker alla gånger.