... undrar jag

Väldigt autistisk. Som riktigt liten (bebis) brukade jag söva mig själv genom att gunga häftigt fram och tillbaka. Hade också det klassigt autistiska sättet att ta mig fram på - jag kröp inte jag hasade mig istället fram på rumpan.

Så fort jag kunde gå ålade jag mig ur människors famn så fort de försökte lyfta upp mig eller sätta mig i sitt knä. Jag började prata väldigt tidigt men kunde vara tyst långa perioder. Föredrog att iaktta andra snarare än att delta i lek och trivdes bäst för mig själv eller tillsammans med katterna/hundarna (vilka jag f.ö hellre umgicks med än människor).
Kände ingen som helst koppling till andra människor men en stark koppling till djuren då jag förstod dem utan problem.

Fortsatte i samma andra fram till 9 års ålder då min bror föddes. Han var första steget ur bubblan tillika den första människa jag någonsin känt någon som helst samhörighet med och koppling till. Från den dagen och framåt kröp jag ur autistbubblan allt mer.
Brydde mig dock inte mycket om mina klasskamrater som jag tidigt konstaterade var puckon, inte bara för att de mobbade mig som fan utan också för att de bevisligen inte lärde lika snabbt eller förstod hälften av vad jag sa.
Misstänker att just det konstaterandet räddade mig från att bli ärrad av flerårig mobbning.

Aha ..

jag har förträngt det mesta från min barndom (och det andra minns jag inte pga dåligt närminne)
men jag hade inte lika tydliga problem då som i tex sena tonåren men då var mkt ganska bra om man inte tål stress från förskola till sexan gick jag i en liten klass (vi var med klassen över eftersom vi bara var 9 st och dom 6 st) och jag bodde i en liten by under hela yngre barndomen fram till sommaren före sjuan där jag då kände igen "allt" etc

sen började det bli mer tydligt pga mer stress (större klass, måste flytta till en lägenhet istället för att bo i hus m.m.)

det enda tydliga från när jag var yngre var att jag gillade lärarna mer än dom andra eleverna och jag var utfryst men eftersom det var små klasser så gick ju ändå alla på alla kalas så det tog ett tag för mig att fatta det.

Okej, kan nog förstå dig till viss del.

blyg, snäll, tyst och mycket ängslig, drömmande

tahlia skrev:Hade också det klassigt autistiska sättet att ta mig fram på - jag kröp inte jag hasade mig istället fram på rumpan.

Haha jag visste inte att det var klassiskt för autistiska barn att ta sig fram så, jag kröp heller aldrig utan hasade mig fram på baken jag med, trodde det bar var att jag var lat som liten, där ser man! xD

Btw- jag var aldrig särskilt autistisk som liten, ville alltid ammas på samma bröst och tog inte emot från det andra(vet inte hur vida det är autistiskt men låter konstigt).
Gillade såvitt jag vet andra barn då jag var populär på dagis men dock blyg och reserverad mot folk jag inte kände, väldigt envis och fick ibland bäras ut till morgonsamlingen om jag vägra. Hade inget problem med kroppskontakt då jag ville sitta i frökens knä och sjunga pippi Långstrump vid middagsvilan. Stampade ilsket med en fot i golvet om jag inte fick som jag villexD var en pojkflicka som liten och AVGUDADE alla mina hängselbyxor.

Började inte gå fören jag var runt 15 månader, men det kan däremot ha o göra med lathet då jag föredrog att sitta still.

Ville aldrig sova, ville aldrig äta. Tog alltid min egen tid på mig så alla andra runt omkring mig fick vänta, utan att jag varken brydde eller snabbade mig...
Var väldigt, väldigt besatt av mina särintressen och utöver det fastnade jag för olika filmer jag såg varje dag, flera gånger om dagen under lång tid. Som godnatt saga ville jag alltid att mamma skulle läsa samma berättelse varenda eviga kväll, tills jag satt och sa med alla repliker i hela boken.

Rent generellt gav jag aldrig mig förrän jag fick min vilja igenom och var allt annat än anpassningsbar. Vet dock inte om detta har med AS att göra, men var något fruktansvärt mörkrädd (vilket jag dock fortfarande är, men något bättre. Är det förresten någon som känner igen sig vad gäller mörker?).
Hade även svårt att fokusera på sådant som inte intresserade mig och ägnande som sagt desto mer tid åt mina egna intressen.

Hade trots allt en del vänner, men det var mest för att det ansågs "normalt". Trivdes egentligen bäst själv, eller tillsammans med djur, så blev ibland tvungen att gå emot mig själv för att passa in....

Batman skrev:Var väldigt, väldigt besatt av mina särintressen

Var du fascinerad av lego?, själv var jag galen i lego, kunde bygga i timmar

Jag spenderade väldigt mycket tid i våran trädgård. Oftast själv, jag hade ett starkt intresse för växter.
Annars umgicks jag med mina systrar som väldigt ofta bråkade.
Om jag satt i vägen så kunde jag bli nerslagen, brydde mig dock inte utan fortsatte bara med det jag höll på med.

Jag åt väldigt mycket, och sov väldigt mycket.
Och skulle jag någonstans så sprang jag jämt, sen väl på plats så kunde jag sitta ner i timmar.
Hade inga vänner förns jag började på gymnasiet.

Jag har endast väldigt få, otydliga och episodiska minnen av min barndom. Resten har jag väl försökt fylla i själv...

Det betyder inte att jag inte präglats av den.

Vet inte riktigt hur jag skall beskriva hur jag var som barn, känns inte som om mitt perspektiv är det bästa och minna minnen från den tiden är lite suddiga.
Det tidigaste jag minns är ett resonemang jag hade med migsjälv om vad jag skulle kalla mina föräldrar, jag kände att mamma och pappa signalerade en närhet som jag inte var bekväm med och beslutade mig för att det var bättre att kalla dem vid förnamn.

Antar att det resonemanget säger endel om hur jag var som barn

Zachetino skrev:

tahlia skrev:Hade också det klassigt autistiska sättet att ta mig fram på - jag kröp inte jag hasade mig istället fram på rumpan.

Haha jag visste inte att det var klassiskt för autistiska barn att ta sig fram så, jag kröp heller aldrig utan hasade mig fram på baken jag med, trodde det bar var att jag var lat som liten, där ser man! xD

Btw- jag var aldrig särskilt autistisk som liten, ville alltid ammas på samma bröst och tog inte emot från det andra(vet inte hur vida det är autistiskt men låter konstigt).
Gillade såvitt jag vet andra barn då jag var populär på dagis men dock blyg och reserverad mot folk jag inte kände, väldigt envis och fick ibland bäras ut till morgonsamlingen om jag vägra. Hade inget problem med kroppskontakt då jag ville sitta i frökens knä och sjunga pippi Långstrump vid middagsvilan. Stampade ilsket med en fot i golvet om jag inte fick som jag villexD var en pojkflicka som liten och AVGUDADE alla mina hängselbyxor.

Började inte gå fören jag var runt 15 månader, men det kan däremot ha o göra med lathet då jag föredrog att sitta still.

Haha jag rumphasade också fast började iof gå som 9 månaders.
Vårt yngsta började rumphasa (med en jädra fart) ganska sent och gick nog inte förrän bort 16 månader.

Enligt min mamma är vi rätt lik varandra överlag.

Var nog en blandning av min rastlösa inte sitta still och nått paniartat vara till lags.

Inåtvänd men samtidigt väldigt social.
Pratade tidigare, gick desto senare.
Blev dock väldigt smidig i kroppen tack vare att mamma såg till att jag bl.a. fick dansa balett.

Hade vänner men föredrog att umgås med vuxna eftersom det "gav" mig mer. Var nog väldigt lillgammal egentligen.

Det är lite splittrat..