Hur var ni som barn?
22 inlägg
• Sida 1 av 1
Hur var ni som barn?
Hej jag är en mamma till en 5 årig son. Han blev annorlunda i sin personlighet vid 1,5 års åldern. Har haft mycket tvångshandlingar. Ser saker i film eller bild. Duktig och långt fram på en del områden. Men socialt och andra delar är han sen i. Har mycket svårt för förändringar och nya saker. Fungerar svårare i stora grupper. Andvänder många olika ljud och rörelser. Lättlärd och duktig på att memorera saker och andra språk tex. Eller ljud. Är det någon som kan förklara för mig hur ni hade det i den åldern som har en diagnos.
Bup vill inte sätta någon stämpel som det heter....
Är i behov av berkäftelse och tips och råd
Tacksam för svar
Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.
Bup vill inte sätta någon stämpel som det heter....
Är i behov av berkäftelse och tips och råd
Tacksam för svar
Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.
- wildehilding
- Ny medlem
- Inlägg: 4
- Anslöt: 2013-01-28
Hur var ni som barn?
wildehilding skrev:Hej jag är en mamma till en 5 årig son. Han blev annorlunda i sin personlighet vid 1,5 års åldern. Har haft mycket tvångshandlingar. Ser saker i film eller bild. Duktig och långt fram på en del områden. Men socialt och andra delar är han sen i. Har mycket svårt för förändringar och nya saker. Fungerar svårare i stora grupper. Andvänder många olika ljud och rörelser. Lättlärd och duktig på att memorera saker och andra språk tex. Eller ljud. Är det någon som kan förklara för mig hur ni hade det i den åldern som har en diagnos.
Bup vill inte sätta någon stämpel som det heter....
Är i behov av berkäftelse och tips och råd
Tacksam för svar
Nu tror jag ganska bestämt att du går handlingarna i förväg , rejält.
Hur kan du säga att en 1,5 årig individ har genomgått en personlighetsförändring?
Barn är alla olika, det viktigaste för en 5-åring är att du/mamman finns med hela tiden som ett stöd och en uppmuntrande individ, har själv haft tre st 5-åringar, alla med olika lynne och förmåga.
"Tvångshandlingar" skulle jag först förknippa med att barn helt enkelt har en egen vilja, vilket är som det skall vara.
-Ne, försök koppla bort det där tänkandet och försök "stå ut" med att ditt barn är som alla andra, d.v.s inget är det andra likt.
I alla fall till att börja med.
Menar inte att vara hård i tonen, men det är vad jag tycker.
Hej
- arbogaerik
- Inlägg: 334
- Anslöt: 2012-11-23
Hur var ni som barn?
Håller med föregående post med att alla individer är olika och att ge barnet stöd och uppmuntra hans intressen. den sociala biten kommer allt eftersom och det hjälper att uppmuntra honom men försök inte tvinga honom för hårt in i jobbiga situationer.
ja fick inte min diagnos först något år sedan måste jag även påpeka men jag var tydligt lite udda från andra barn.
Så som min moder hanterade mig var att hon uppmuntrade mina idéer speciellt min nyfikenhet på värden och hur saker hängde samman och köpte lego och annat som utvecklar fantasin och den kreativa sidan.
jag lekte mest med äldre barn eller höll mig till vuxna men småskolan jag gick på försökte vid ett flertal tillfällen få mig att utöva lagsporter som fritid sysselsättning "då alla pojkar spelade fotboll" men jag hade som tur var en förstående moder som helt enkelt lyssna på då jag sa ifrån.
det betyder inte att jag kom undan med allt.
men det var just hur min moder hanterade situationen och ja alla barn är olika så det är svårt att säga vad man skall göra och tänka på då situationerna kan helt skilja sig från individ till individ.
det viktigaste jag igentligen kan säga är att att ingen ÄR sin diagnos man bara har den och råkar vara en del av ens personalitet.
ifall något specifikt skulle dyka upp som du inte vet hur du skall hantera så kan du ju alltid vända dig till någon expert eller fråga på detta forum även om vi inte är några experter så finns nog alltid någon form av stöd.
ja fick inte min diagnos först något år sedan måste jag även påpeka men jag var tydligt lite udda från andra barn.
Så som min moder hanterade mig var att hon uppmuntrade mina idéer speciellt min nyfikenhet på värden och hur saker hängde samman och köpte lego och annat som utvecklar fantasin och den kreativa sidan.
jag lekte mest med äldre barn eller höll mig till vuxna men småskolan jag gick på försökte vid ett flertal tillfällen få mig att utöva lagsporter som fritid sysselsättning "då alla pojkar spelade fotboll" men jag hade som tur var en förstående moder som helt enkelt lyssna på då jag sa ifrån.
det betyder inte att jag kom undan med allt.
men det var just hur min moder hanterade situationen och ja alla barn är olika så det är svårt att säga vad man skall göra och tänka på då situationerna kan helt skilja sig från individ till individ.
det viktigaste jag igentligen kan säga är att att ingen ÄR sin diagnos man bara har den och råkar vara en del av ens personalitet.
ifall något specifikt skulle dyka upp som du inte vet hur du skall hantera så kan du ju alltid vända dig till någon expert eller fråga på detta forum även om vi inte är några experter så finns nog alltid någon form av stöd.
Hur var ni som barn?
Som en följeslagare. Följde bara efter min vän jag hade då, hade koncentrations svårigheter, var med i både stödgrupp och hade personlig lärare. Undvek andra människor än henne. När jag var ännu mindre hade jag problem med motorik som att gå in i väggar, ta alla bokstavligen och vägra mat jag inte gillade. Var otroligt kräsen och hade favoritplatser. Tog inga egna beslut alls förens gymnasiet.
Hur var ni som barn?
Hej igen!
Tack för responsen.
Nu är det inte inlägg jag vill ha som tolkar min fråga på fel sätt.
Jag drog en kort variant om min son.
Jag har 5 barn och är inte helt novis.
Tror inte jag ska behöva bevisa min intelligens och min kunskap om barns utveckling.
Nu är det så att jag har en son som är inte som ALLA andra som det så vackert heter i folkmun.
Ja vi har BUP kontakt för det inte fungerar så bra på fsk.
Vi har påbörjat utredning på autistiska spektrumet.
Nu var det så att jag ville höra hur ni hade det som barn som har fått diagnosen Asperger..
Tack på förhand
Tack för responsen.
Nu är det inte inlägg jag vill ha som tolkar min fråga på fel sätt.
Jag drog en kort variant om min son.
Jag har 5 barn och är inte helt novis.
Tror inte jag ska behöva bevisa min intelligens och min kunskap om barns utveckling.
Nu är det så att jag har en son som är inte som ALLA andra som det så vackert heter i folkmun.
Ja vi har BUP kontakt för det inte fungerar så bra på fsk.
Vi har påbörjat utredning på autistiska spektrumet.
Nu var det så att jag ville höra hur ni hade det som barn som har fått diagnosen Asperger..
Tack på förhand
- wildehilding
- Ny medlem
- Inlägg: 4
- Anslöt: 2013-01-28
Hur var ni som barn?
Okej.
Jag skall försöka besvara din fråga utifrån hur jag var i förskoleålder/förskoleklassålder:
Jag hade svårt för förändring och svårt för att saker inte blev som jag hade föreställt mig. Jag blev arg när leken tog slut innan jag var redo, när kompisen skulle gå hem innan jag var redo. Jag slogs när jag blev frustrerade och hade ett hemskt humör. Jag var omogen socialt och blev aldrig riktigt bra på social koder. Jag var nog rätt svart och vit i mitt tänkande och tyckte ofta att jag var ett offret i konflikter.
Jag hade svårt med mat, åt helst inte alls och hade en väldigt få maträtter jag tyckte om. Jag är fortfarande känslig för smak och konsistens. Jag var sen att bli riktigt torr och kissade på mig relativt högt upp i ålder. Jag avskydde att duscha och tyckte inte om att få vatten över huvudet. Jag var helt ointresserad av utseende och kläder.
Jag lekte med andra och deltog i rollekar men var egentligen mer intresserad av att organisera och planera. När vi lekte med dockhuset möblerade jag om istället för att leka med dockorna. Men i perioder lekte jag intensivt med låtsaskamrater och fantasivärldar men på mina villkor och efter min fantasi.
Jag hade svårt med ögonkontakt och tyckte inte om att träffa främmande människor eller stora grupper av människor. De enda personer jag egentligen samspelade väl med var mina föräldrar. Min lillasyster intresserade mig inte.
Jag var mycket tidigt verbalt, skrev - läste och räknade långt innan skolålder och rabblade alfabetet när jag var två år.
Jag vet att tecken på att barn kan ligga inom npf även är att de inte samspelar med jämnåriga, att de har tics-liknande ljud eller rörelser, att de är utåtagerande ofta som en följd av förändringar eller av att omgivningen är obegriplig ut någon aspekt. Många barn kan vara känsliga för ljud, ljus eller hur kläder känns mot kroppen. Ovanliga eller annorlunda matvanor, svårigheter med vardagliga rutiner så som hygien, matsituation är inte ovanligt. Monoton röst och liten mimik är också vanligt.
Men allt det här är bara några tecken, vi är ju alla olika. Det är ingen som under min uppväxt ställt sig frågan om jag har AS, förrän nu som vuxen. Jag passar inte riktigt i mallen.
Jag skall försöka besvara din fråga utifrån hur jag var i förskoleålder/förskoleklassålder:
Jag hade svårt för förändring och svårt för att saker inte blev som jag hade föreställt mig. Jag blev arg när leken tog slut innan jag var redo, när kompisen skulle gå hem innan jag var redo. Jag slogs när jag blev frustrerade och hade ett hemskt humör. Jag var omogen socialt och blev aldrig riktigt bra på social koder. Jag var nog rätt svart och vit i mitt tänkande och tyckte ofta att jag var ett offret i konflikter.
Jag hade svårt med mat, åt helst inte alls och hade en väldigt få maträtter jag tyckte om. Jag är fortfarande känslig för smak och konsistens. Jag var sen att bli riktigt torr och kissade på mig relativt högt upp i ålder. Jag avskydde att duscha och tyckte inte om att få vatten över huvudet. Jag var helt ointresserad av utseende och kläder.
Jag lekte med andra och deltog i rollekar men var egentligen mer intresserad av att organisera och planera. När vi lekte med dockhuset möblerade jag om istället för att leka med dockorna. Men i perioder lekte jag intensivt med låtsaskamrater och fantasivärldar men på mina villkor och efter min fantasi.
Jag hade svårt med ögonkontakt och tyckte inte om att träffa främmande människor eller stora grupper av människor. De enda personer jag egentligen samspelade väl med var mina föräldrar. Min lillasyster intresserade mig inte.
Jag var mycket tidigt verbalt, skrev - läste och räknade långt innan skolålder och rabblade alfabetet när jag var två år.
Jag vet att tecken på att barn kan ligga inom npf även är att de inte samspelar med jämnåriga, att de har tics-liknande ljud eller rörelser, att de är utåtagerande ofta som en följd av förändringar eller av att omgivningen är obegriplig ut någon aspekt. Många barn kan vara känsliga för ljud, ljus eller hur kläder känns mot kroppen. Ovanliga eller annorlunda matvanor, svårigheter med vardagliga rutiner så som hygien, matsituation är inte ovanligt. Monoton röst och liten mimik är också vanligt.
Men allt det här är bara några tecken, vi är ju alla olika. Det är ingen som under min uppväxt ställt sig frågan om jag har AS, förrän nu som vuxen. Jag passar inte riktigt i mallen.
- Lindansare
- Inlägg: 267
- Anslöt: 2012-12-11
- Ort: Norrland
Hur var ni som barn?
Även jag var ett barn som hade udda intressen. Under vissa (men inte alla) faser av min barndom umgicks jag hellre med vuxna än med jämnåriga, eftersom vuxna kunde svara bättre på mina frågor om saker och ting, och eftersom de, till skillnad från jämnåriga, ibland blev imponerade av mina kunskaper och gav mig positiv feedback.
Jag kände till och förstod de fyra räknesätten och kunde läsa bra när jag började skolan. Hade också en hel del kunskaper i geografi och astronomi. Därför trodde jag att skolan skulle innebära något roligt och stimulerande, men det gjorde den ju inte. De andra ungarna visste ju ingenting och många var trögfattade. Värst var väl att upptäcka att mina kunskaper inte var någonting som imponerade på någon jämnårig. Jag kände mig utanför och hade nördstämpel. Eftersom jag lätt kommer på ordvitsar, eftersom folk ibland tyckte de var roliga och eftersom det var det enda sättet för mig att få någon sorts uppmärksamhet, föll jag in i en clownroll. Under hela återstoden av min låg- och mellanstadietid försökte jag sedan ta mig ur denna clownroll, eftersom den ledde till mer negativt än positivt, men det gick inte.
Länge var kartor och kartgeografi det främsta specialintresset.
Jag kände till och förstod de fyra räknesätten och kunde läsa bra när jag började skolan. Hade också en hel del kunskaper i geografi och astronomi. Därför trodde jag att skolan skulle innebära något roligt och stimulerande, men det gjorde den ju inte. De andra ungarna visste ju ingenting och många var trögfattade. Värst var väl att upptäcka att mina kunskaper inte var någonting som imponerade på någon jämnårig. Jag kände mig utanför och hade nördstämpel. Eftersom jag lätt kommer på ordvitsar, eftersom folk ibland tyckte de var roliga och eftersom det var det enda sättet för mig att få någon sorts uppmärksamhet, föll jag in i en clownroll. Under hela återstoden av min låg- och mellanstadietid försökte jag sedan ta mig ur denna clownroll, eftersom den ledde till mer negativt än positivt, men det gick inte.
Länge var kartor och kartgeografi det främsta specialintresset.
Hur var ni som barn?
Jag hade specialintressen redan som femåring, jag fick tag på en fågelbok och lärde mig samtliga arter utantill. Fast jag minns det inte själv, jag har bara hört talas om det
Hur var ni som barn?
Var ganska lik TS barn när jag var i den åldern.
Tyckte inte om andra barn, hade svårt för hastiga förändringar och vissa ljud.
Gick helst för mej själv och filosoferade.
Hade en hel del udda specialintressen när jag var liten, bilar och musik var mina första specialintressen och dom har funnits med hela livet som jag minns det.
Hade också mycket skumma ljud för mej och kunde imitera bilar, gräsklippare och div. musiker.
Fick diagnosen autism vid fem års ålder och asperger konstaterades vid tio års ålder.
Skolan funkade studiemässigt men socialt blev det problem främst när jag blev lite äldre och det märktes att jag inte alls låg i fas med mina jämnåriga, har alltid varit tidigt utvecklad både fysiskt och mentalt även om det sociala finliret inte funnits där.
Önskar dej och din son lycka till i livet.
Tyckte inte om andra barn, hade svårt för hastiga förändringar och vissa ljud.
Gick helst för mej själv och filosoferade.
Hade en hel del udda specialintressen när jag var liten, bilar och musik var mina första specialintressen och dom har funnits med hela livet som jag minns det.
Hade också mycket skumma ljud för mej och kunde imitera bilar, gräsklippare och div. musiker.
Fick diagnosen autism vid fem års ålder och asperger konstaterades vid tio års ålder.
Skolan funkade studiemässigt men socialt blev det problem främst när jag blev lite äldre och det märktes att jag inte alls låg i fas med mina jämnåriga, har alltid varit tidigt utvecklad både fysiskt och mentalt även om det sociala finliret inte funnits där.
Önskar dej och din son lycka till i livet.
- Kostymhippie
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 2573
- Anslöt: 2011-10-12
Hur var ni som barn?
Vill försvara TS lite. Ju mer man läser, som oroad förälder, desto mer inser man att "early intervention" är avgörande för hur det ska gå för ens barn.
Min son fyller snart sju och väntar i kö för utredning. Jag önskar att det skett tidigare, för nu är det panikartat med en situation i sexårs som inte fungerar och vi hinner inte få diagnos i tid för att söka till en aspergerskola till HT 2013.
Stå på dig TS. Lyssna på din känsla och dina tankar om ditt barn!
Min son fyller snart sju och väntar i kö för utredning. Jag önskar att det skett tidigare, för nu är det panikartat med en situation i sexårs som inte fungerar och vi hinner inte få diagnos i tid för att söka till en aspergerskola till HT 2013.
Stå på dig TS. Lyssna på din känsla och dina tankar om ditt barn!
Hur var ni som barn?
Jag var en besvärlig bebis som krånglade en hel del med mat och sömn. Hade "kolik" eller liknande i 6 månader. Grovmotoriskt var jag rätt genomsnittlig (men senare än mina syskon) men lite klumpig finmotorik. Jag var extremt tidig med språket, talade helt rent vid 1,5 års ålder och hade snarare ett vuxet sätt att uttrycka mig än normalt babyspråk. Började läsa själv i 3-årsåldern. Mitt språk var nog påtagligt formellt i många situationer och det hände att andra barn inte förstod vad jag sa, eller att de retade mig, vilket gjorde mig mycket upprörd.
Redan som väldigt liten kunde jag koncentrera mig väldigt länge och t.ex. hjälpa mamma att nåla gardiner i timmar (kanske inte normalt för en 1-åring). Jag tyckte redan då om att få tydliga och förutsägbara arbetsuppgifter.
Socialt var jag nog aktiv men aningen udda. Jag lekte med andra barn men hade nog en del problem på det sociala området. (svårt att veta i efterhand hur man fungerade socialt i tidig ålder). Jag hade svårt för fantasilekar och i lekar med regler kunde jag ganska lätt hamna i bråk med andra.
Jag hade inga tics eller tvångshandlingar. Hade ganska stort sömnbehov jämfört med andra barn, tror jag. Blev torr och ren i "normal" ålder. Ganska krånglig med mat men inte extremt tror jag.
Jag vet inte om jag hade några direkta "specialintressen" förutom läsning. Jag läste ALLT, allt som stod på alla förpackningar, alla böcker som fanns i huset (det fanns många) osv. Jag var mycket fascinerad av humor och älskade att läsa roliga historier.
Mestadels var jag nog ganska lugn och positiv till det mesta, men jag kunde få rejäla utbrott.
Redan som väldigt liten kunde jag koncentrera mig väldigt länge och t.ex. hjälpa mamma att nåla gardiner i timmar (kanske inte normalt för en 1-åring). Jag tyckte redan då om att få tydliga och förutsägbara arbetsuppgifter.
Socialt var jag nog aktiv men aningen udda. Jag lekte med andra barn men hade nog en del problem på det sociala området. (svårt att veta i efterhand hur man fungerade socialt i tidig ålder). Jag hade svårt för fantasilekar och i lekar med regler kunde jag ganska lätt hamna i bråk med andra.
Jag hade inga tics eller tvångshandlingar. Hade ganska stort sömnbehov jämfört med andra barn, tror jag. Blev torr och ren i "normal" ålder. Ganska krånglig med mat men inte extremt tror jag.
Jag vet inte om jag hade några direkta "specialintressen" förutom läsning. Jag läste ALLT, allt som stod på alla förpackningar, alla böcker som fanns i huset (det fanns många) osv. Jag var mycket fascinerad av humor och älskade att läsa roliga historier.
Mestadels var jag nog ganska lugn och positiv till det mesta, men jag kunde få rejäla utbrott.
Hur var ni som barn?
Jag var skygg och mycket orolig för allt. Sökte mig inte alls till andra barn, utan föredrog vuxna (helst närstående). Hatade dagis och väntade bara på att mamma skulle komma och hämta mig. Började prata väldigt tidigt, vilket min mor uppskattade mycket då hon var ensamstående. Hade få kompisar under uppväxttiden, oftast inga. Förstod mig inte på folk i min ålder och drog mig undan. Blev mobbad pga "blyghet". Isolerade mig hela tonårsperioden. Gjorde dagliga scheman över tv-program som intresserade mig och råpluggade till prov dagarna innan. Läste böckerna från pärm till pärm samtidigt som jag lyssnade på klassisk musik.
Har i dag en 9-årig son, med en liknande fast ändå annorlunda problematik. Som liten var han hyperaktiv. Numera är det snarare tvärtom. Vidare är han intelligent, men har stora svårigheter med arbetsmotor och koncentration. Kunde alfabetet redan vid 2,5 år och enligt tester presterar han logiskt som en 16-åring. Han är mycket mer empatisk än jag är. Han ogillar förändringar och har ett visst tvångsbeteende.
Har i dag en 9-årig son, med en liknande fast ändå annorlunda problematik. Som liten var han hyperaktiv. Numera är det snarare tvärtom. Vidare är han intelligent, men har stora svårigheter med arbetsmotor och koncentration. Kunde alfabetet redan vid 2,5 år och enligt tester presterar han logiskt som en 16-åring. Han är mycket mer empatisk än jag är. Han ogillar förändringar och har ett visst tvångsbeteende.
Hur var ni som barn?
Jag vill tacka alla som tog sig tid att skriva ett par rader. Något som är viktigt i rollen som mamma till barn med särskilda behov är, att ta reda på så mycket man kan!!!
Jag som mamma ska vara min sons trygghet och ska förmedla vad som är bäst för min son.
Jag önskar er all lycka in i framtiden..
Jag som mamma ska vara min sons trygghet och ska förmedla vad som är bäst för min son.
Jag önskar er all lycka in i framtiden..
- wildehilding
- Ny medlem
- Inlägg: 4
- Anslöt: 2013-01-28
Hur var ni som barn?
Funkade aldrig i grupp, förstod inte varför man skulle dansa runt i ring, gillade uppslagsböcker och He-Man. Mycket konflikter till följd av att ständigt tvingas vara i grupp med jämnåriga, från dagis fram genom hela grundskolan.
Mycket slagsmål, många missförstånd. Passade aldrig in i de givna strukturerna.
När jag inte var i grupp med jämnåriga gick det bättre. Jag var väldigt nyfiken och vetgirig.
Vad gäller jag plus grupper gäller det förresten fortfarande.
Jag passar inte in i de givna strukturerna nu heller. Jag vill för den delen inte anpassa mig till nån struktur som andra har hittat på.
Hellre ensamhet och misär än det där kollektiva jamsandet.
Jag är individualist, inte gruppmänniska.
Av naturen.
Obotligt och kroniskt.
Tvinga in mig i grupp och jag revolterar.
Ingen jävel gör mig till dresserad pudel, det är nog mitt livsmotto om man ska ha ett sånt.
Mycket slagsmål, många missförstånd. Passade aldrig in i de givna strukturerna.
När jag inte var i grupp med jämnåriga gick det bättre. Jag var väldigt nyfiken och vetgirig.
Vad gäller jag plus grupper gäller det förresten fortfarande.
Jag passar inte in i de givna strukturerna nu heller. Jag vill för den delen inte anpassa mig till nån struktur som andra har hittat på.
Hellre ensamhet och misär än det där kollektiva jamsandet.
Jag är individualist, inte gruppmänniska.
Av naturen.
Obotligt och kroniskt.
Tvinga in mig i grupp och jag revolterar.
Ingen jävel gör mig till dresserad pudel, det är nog mitt livsmotto om man ska ha ett sånt.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Hur var ni som barn?
Jag var rädd för det mesta, inte direkt nyfiken av mig... Ville vara nära mamma hela tiden. Jag var inte en sådan där unge som sprang ifrån sina föräldrar, utan jag höll mig alltid nära och jag fick alltid panik om jag fick intryck av att mina föräldrar höll på att försvinna bort ifrån mig.
Jag började att prata vid ca 3 års ålder och jag var inte så speciellt intresserad av andra barn. Tyckte oftast att de var obehagliga. Hade en barndomsvän, dock. Hon greppade tag i mig och fick mig att leka "med" henne. Ärligt talat lekte vi mest var och en för sig och om hon inkräktade på mina lekar kunde jag bli väldigt förbannad. Jag lekte väldigt udda också. Många lekar kunde vara så simpla att jag tittade på en leksak och fantiserade ihop ett äventyr utan att ens ta i leksaken. Nästan vilket föremål som helst fungerade bra som leksak; min kudde, en kastrull, pinnar osv. Kunde roa mig på väldigt udda sätt, vilket gjorde att jag inte var en krävande unge.
Jag hade selektiv mutism som barn och det är till viss del fortfarande en del av mitt liv, eftersom att begränsningar finns kvar. Jag får som ett personlighetsbyte, eftersom att jag inte kan hantera kommunikationen i många av de sociala situationer som man hamnar i.
Sömnproblem sedan spädbarnsåldern på grund av brist på trygghetskänslor. Ångest sedan födseln. Mycket skit, alltså. Fick symptom på Tourettes när jag var 7 år och det har hållit i sig ända sedan dess, men jag vet inte om jag har Tourettes. Men det har innefattat verbala tics, tvångstankar, motoriska tics, utbrott när någonting "känns fel", användning av siffror (2,4,8,16,32) osv. Jag har haft riktigt rejäla problem och jag beskyller mina föräldrar för deras okunskap, eftersom att jag borde ha fått hjälp för många år sedan. Nu är jag förstörd och kommer väl aldrig att fungera normalt. Men skitsamma, för jag lever ett bra liv ändå.
Jag började att prata vid ca 3 års ålder och jag var inte så speciellt intresserad av andra barn. Tyckte oftast att de var obehagliga. Hade en barndomsvän, dock. Hon greppade tag i mig och fick mig att leka "med" henne. Ärligt talat lekte vi mest var och en för sig och om hon inkräktade på mina lekar kunde jag bli väldigt förbannad. Jag lekte väldigt udda också. Många lekar kunde vara så simpla att jag tittade på en leksak och fantiserade ihop ett äventyr utan att ens ta i leksaken. Nästan vilket föremål som helst fungerade bra som leksak; min kudde, en kastrull, pinnar osv. Kunde roa mig på väldigt udda sätt, vilket gjorde att jag inte var en krävande unge.
Jag hade selektiv mutism som barn och det är till viss del fortfarande en del av mitt liv, eftersom att begränsningar finns kvar. Jag får som ett personlighetsbyte, eftersom att jag inte kan hantera kommunikationen i många av de sociala situationer som man hamnar i.
Sömnproblem sedan spädbarnsåldern på grund av brist på trygghetskänslor. Ångest sedan födseln. Mycket skit, alltså. Fick symptom på Tourettes när jag var 7 år och det har hållit i sig ända sedan dess, men jag vet inte om jag har Tourettes. Men det har innefattat verbala tics, tvångstankar, motoriska tics, utbrott när någonting "känns fel", användning av siffror (2,4,8,16,32) osv. Jag har haft riktigt rejäla problem och jag beskyller mina föräldrar för deras okunskap, eftersom att jag borde ha fått hjälp för många år sedan. Nu är jag förstörd och kommer väl aldrig att fungera normalt. Men skitsamma, för jag lever ett bra liv ändå.
Hur var ni som barn?
wildehilding skrev:Jag vill tacka alla som tog sig tid att skriva ett par rader. Något som är viktigt i rollen som mamma till barn med särskilda behov är, att ta reda på så mycket man kan!!!
Jag som mamma ska vara min sons trygghet och ska förmedla vad som är bäst för min son.
Jag önskar er all lycka in i framtiden..
Lycka till, du också!
Jag är själv mamma till en son med diagnosen AS och jag håller med om att det är otroligt viktigt att ta reda på så mycket man kan. Ett barn som har annorlunda behov än andra barn och som själv har svårt att förmedla sina behov till omvärlden behöver vuxna omkring sig som förstår barnet och kan vara dess talesman utåt.
Det låter som du tar din roll på allvar, så jag tror att du kommer att kunna vara ett gott stöd för din son!
Hur var ni som barn?
Introvert, väldigt tyst, rädd, undvek ögonkontakt, fungerade inte i grupp, kunde bli helt tyst och ”stänga av”, klarade inte av kroppskontakt från spädbarnsåldern (bara min mamma fick hålla i mig) alla trodde att jag var ledsen hela tiden för att jag inte visade mycket kännslor utåt, samlade på massor med saker (allt ifrån olika stenarter till bokmärken) och ritade hela tiden. Byggde upp fantasivärldar och låtsasvänner och föredrog att vara för mig själv. Valde ofta en vän som jag blev beroende av och som influerade mig i allt jag gjorde och fick driva mig, det blev min länk till omvärlden. Föredrog att leka med pojkarna istället för de andra flickorna även om det ofta inte blev så. Gillade djur mera än människor och vägrade äta kött vid en väldigt tidig ålder. Kände ingen som hellst gemenskap med andra barn, ljög mycket, hade aggressionsproblem trots att jag annars var ett lugnt barn. Blev panikartat nervös över saker som andra enkelt klarade av, det gällde mest sociala saker vilket irriterade och förvirrade min mamma eftersom jag inte kunde förklara hur jag kände. Hade svårt att uttrycka mig verbalt.
Det är allt jag kan komma på men det finns såklart mycket mera, det enda jag kan säga är att det är viktigt att försöka förstå sitt barn istället för att försöka tvinga in det i en mall och få det att verka ”normalt” vilket mina föräldrar gjorde, det kommer bara att misslyckas och få både dem och barnet att må dåligt.
TS du verkar vara en jättebra förälder som vill hitta sätt att förstå ditt barns problematik!
Det är allt jag kan komma på men det finns såklart mycket mera, det enda jag kan säga är att det är viktigt att försöka förstå sitt barn istället för att försöka tvinga in det i en mall och få det att verka ”normalt” vilket mina föräldrar gjorde, det kommer bara att misslyckas och få både dem och barnet att må dåligt.
TS du verkar vara en jättebra förälder som vill hitta sätt att förstå ditt barns problematik!
Hur var ni som barn?
Som väldigt liten var jag väldigt före, åt och växte fort, talade extremt tidigt, först härmade jag språkets ljud och sedan kom orden väldigt fort så att jag hade språkmelodin innan språket. Talade hela meningar direkt, aldrig sagt enstaka ord. Åt fast föda och gick tidigt. Enda problemet var nattning eftersom jag vare sig sov middag eller somnade på tidigkvällen, var en riktig nattuggla.
Var under mina första år ett lätt barn men fick efter några år en stark egen vilja och blev ofta grinig eller fick utbrott om jag blev för mycket bestämd över. I den åldern hade jag inga sociala problem eftersom samspelet i den åldern inte är speciellt komplicerat. Och ingick inte i något dagis eller större grupper så sånt vet jag inte.
Några år efter det lärde jag mig läsa själv, och skriva, kunde läsa och skriva och kunde alfabetet i förskolan. Hade då inte samma enkelhet att få tillfälliga lekkamrater utan satsade istället på ett fåtal som jag umgicks med hela tiden. Gillade att lära mig sådant som hade med ordning att göra, som trafikregler. Minns inga direkta intryckssvåriheter men var väldigt ljuskänslig för solen. Och älskade karuseller och sådant som snurrade mig.
Trodde att jag inte hade några problem så jag blev vädligt förvånad på lågstadiet att andra störde sig på att jag högläste entonigt eller hade en avvikande gång, tyckte det var läskigt att fästa blicken i fjärran utan ville titta på marken där jag just skulle gå. Jag tyckte mest "de" var jobbiga och dumma som "rättade" mig.
Dröjde till högstadiet innan jag förstod att jag var fundamentalt annorlunda. Tills dess hade jag nog uppfattats mest som en smart unge.
Var under mina första år ett lätt barn men fick efter några år en stark egen vilja och blev ofta grinig eller fick utbrott om jag blev för mycket bestämd över. I den åldern hade jag inga sociala problem eftersom samspelet i den åldern inte är speciellt komplicerat. Och ingick inte i något dagis eller större grupper så sånt vet jag inte.
Några år efter det lärde jag mig läsa själv, och skriva, kunde läsa och skriva och kunde alfabetet i förskolan. Hade då inte samma enkelhet att få tillfälliga lekkamrater utan satsade istället på ett fåtal som jag umgicks med hela tiden. Gillade att lära mig sådant som hade med ordning att göra, som trafikregler. Minns inga direkta intryckssvåriheter men var väldigt ljuskänslig för solen. Och älskade karuseller och sådant som snurrade mig.
Trodde att jag inte hade några problem så jag blev vädligt förvånad på lågstadiet att andra störde sig på att jag högläste entonigt eller hade en avvikande gång, tyckte det var läskigt att fästa blicken i fjärran utan ville titta på marken där jag just skulle gå. Jag tyckte mest "de" var jobbiga och dumma som "rättade" mig.
Dröjde till högstadiet innan jag förstod att jag var fundamentalt annorlunda. Tills dess hade jag nog uppfattats mest som en smart unge.
Hur var ni som barn?
Ny här på forumet...
Jag har alltid vetat att jag är annorlunda, eller kanske från 6års åldern som jag minns. Jag pratade väldigt tidigt (hela meningar vid 18 månaders ålder), gillade bokstäver och att läsa och skriva. Brukade sortera mina böcker, sorterade och radade upp leksakerna istället för att leka med dem. Gick alltid undan när jag blev ledsen och visade inte det utåt.
Jag brukade snurra i cirklar, men bara när jag var ensam. Jag tyckte att jag med detta hade hittat det perfekta sättet att dämpa ångesten över att behöva gå till skolan.
Jag hatade sport, hade dålig motorik, visste inte var jag skulle hålla händerna någonstans och var väldigt lillgammal till sättet (jätteprydlig handstil, använde svåra ord, gillade att vara med äldre människor istället för jämngamla). Sen fick jag mitt första specialintresse, det var geografi - närmare bestämt fakta om länder. Jag lärde mig alla länders namn och deras flaggor, huvudstad, språk osv.
Någon som känner igen sig i det här?
Jag har alltid vetat att jag är annorlunda, eller kanske från 6års åldern som jag minns. Jag pratade väldigt tidigt (hela meningar vid 18 månaders ålder), gillade bokstäver och att läsa och skriva. Brukade sortera mina böcker, sorterade och radade upp leksakerna istället för att leka med dem. Gick alltid undan när jag blev ledsen och visade inte det utåt.
Jag brukade snurra i cirklar, men bara när jag var ensam. Jag tyckte att jag med detta hade hittat det perfekta sättet att dämpa ångesten över att behöva gå till skolan.
Jag hatade sport, hade dålig motorik, visste inte var jag skulle hålla händerna någonstans och var väldigt lillgammal till sättet (jätteprydlig handstil, använde svåra ord, gillade att vara med äldre människor istället för jämngamla). Sen fick jag mitt första specialintresse, det var geografi - närmare bestämt fakta om länder. Jag lärde mig alla länders namn och deras flaggor, huvudstad, språk osv.
Någon som känner igen sig i det här?
Hur var ni som barn?
Kouzelny skrev:Hur vet man att en 1,5 åring ser allt i film och bild?
m.v.h
Det står att barnet är 5 år nu. En 5 åring kan kanske beskriva det på ett sätt så att man fattar att det är så. Men då måste man nog vara väldigt intelligent och bra på att uttrycka sig.
Jag är vuxen och jag trodde att det var så för alla.
Hur var ni som barn?
Att någon ser världen i bilder, kom fram i en test som gjordes i 3 års åldern. Utav en barnpsykolog.
Det är inte det som är det viktigaste hur man ser världen. Utan att omgivningen ska se världen med nya ögon. Jag vill att min son som nu är 6 år och son ska snart in i skolvärlden och är i andras ögon annorlunda. Inte i mina , för i mina ögon är han min son som behöver vuxna som ser honom för den han är och ger honom den hjälp och stöd som han behöver, för att kunna fungera ihop med andra barns som inte har de svårigheter som han har.Tack alla igen för den fina responsen ni gett mig!!!
Det är inte det som är det viktigaste hur man ser världen. Utan att omgivningen ska se världen med nya ögon. Jag vill att min son som nu är 6 år och son ska snart in i skolvärlden och är i andras ögon annorlunda. Inte i mina , för i mina ögon är han min son som behöver vuxna som ser honom för den han är och ger honom den hjälp och stöd som han behöver, för att kunna fungera ihop med andra barns som inte har de svårigheter som han har.Tack alla igen för den fina responsen ni gett mig!!!
- wildehilding
- Ny medlem
- Inlägg: 4
- Anslöt: 2013-01-28
Återgå till Barn och föräldraskap