Det jag undrar var hur många som under sin utredning haft någon som kunnat berätta barnanamnes, t ex mamma eller annan vårdnadshavare.

Det skulle vara intressant att veta varför ni valde alternativen. Om ni inte fick välja så skulle jag veta vad ni fick ut av det eller om det till och med förstörde något.

Det kom aldrig på tal för min del.
I princip så bestämde sig tokdoktorn när jag klev in genom dörren att jag hade asperger.
Testerna var mest för att fastslå det hela.

jag förstår inte frågan i pollen.. känner mig otroligt dyslektisk när jag läser den..

Om det var någon förutom dig själv som var med under utredningen och kunde berätta hur det var när du var barn.

Okej. Nä jag behövde bara finnas i rullorna ett tag. Sen att jag fick reda på det ett jäkla bra tag efteråt (ett år ?) är väl mindre kul.. men medan hann jag väl reda ut det själv.. barndomen sket de i ganska mycket antar jag..

carl skrev:Okej. Nä jag behövde bara finnas i rullorna ett tag. Sen att jag fick reda på det ett jäkla bra tag efteråt (ett år ?) är väl mindre kul.. men medan hann jag väl reda ut det själv.. barndomen sket de i ganska mycket antar jag..

Snacka om proffsiga utredare....

TheBoxSaysNo skrev:

carl skrev:Okej. Nä jag behövde bara finnas i rullorna ett tag. Sen att jag fick reda på det ett jäkla bra tag efteråt (ett år ?) är väl mindre kul.. men medan hann jag väl reda ut det själv.. barndomen sket de i ganska mycket antar jag..

Snacka om proffsiga utredare....

Ja utredare och utredare.. men ja fast utan uppdrag.. snarare stämplare..

Röstade på Ja, jag ville det men saknar alternativet "jag fick inte välja" för det hade stämt bäst, men jag ville också för att få så säkert resultat som möjligt. Deras policy där jag blev utredd är kanske sådan men hursomhelst så tror jag att det kände att det behövdes i mitt fall, eftersom jag var väldig svårbedömd/är ett gränsfall där delar av teamet (psykolog + psykologkandidat) från början inte ville sätta diagnos alls på mig.

Hej!

Ja, mina föräldrar var med.

Jag gick regelbundet på samtal hos en psykolog på hab. Det var den psykologen som gjorde utredningen.

Min mamma fick fylla i en bunt papper om hur jag fungerade som barn och lämna in till en psykolog på hab. Sen fick de prata med psykologen också. En gång fick de visst se en film m AS. Det hela slutade med att de "hatade min psykolog" och inte tyckte om "att jag rände där så ofta".

På den tiden ville jag ha mina föräldrars godkännande i allt, och mamma (och ibland pappa) var med på några möten med habiliteringen som jag ville ha, därför att jag var osams med mina föräldrar rätt mycket. Men det är en annan historia.

Hälsningar

Lilla Gumman

carl: Vad är rullorna?

På 1970- och 80-talet när jag blev mer eller mindre tvingad till att prata med psykolog (tror jag att det var) så gjorde jag allt för att verka normal. Det gick inte så bra, men hon tyckte om mig. De ringde knappt mina föräldar trots att jag gick i skolan och knappt var i skolan eller var vettig när jag var i skolan.

När jag blev utredd nu 2006 så ringde de min mamma - det räckte med en minut, hon är rätt speedad (Känslomässigt blockerad, sa en bekant):
"Nej, det är inget fel på oss! Jag vill inte prata" , och pang på med luren! En minut max, ändå fick utredarna lite info att gräva i, räckte väl med att höra henne, antar jag. Jag gav upp försök till kommunikation där för drygt 30 år sen, farsan också som drog ifrån allt och bosatte sig på landet med katter som enda sällskap. Jobbet gillade han i och för sig, och att kröka, vilket tog knäcken på honom till slut.

Kunde inte kommunicera med min pappa på ett vettigt sätt, var han hemma så slogs vi eller så skällde han på mig och jag på honom varpå han klippte till mig emellanåt. Tror jag försökte få kontakt, men visste inte hur jag skulle lyckas framgångsrikt med det så då blev jag förtvivlad och tokig istället. (Sen teori)

AAA skrev:carl: Vad är rullorna?

Satt det som synonym till register, förteckning..

Okej, tack!

shibedibato skrev:Det jag undrar var hur många som under sin utredning haft någon som kunnat berätta barnanamnes, t ex mamma eller annan vårdnadshavare.

Det skulle vara intressant att veta varför ni valde alternativen. Om ni inte fick välja så skulle jag veta vad ni fick ut av det eller om det till och med förstörde något.

Jag var 12 år gammal, och det var 5.5 mil till närmsta BUP så jag hade inte så mycket val. För övrigt ville jag vara var som helst utom där, HATADE det. Nu såhär i efterhand var det väl bara barnsligt trots men ändå, hatade kärringen som gjorde testet också. Fast det kan ha berott på att hon sade samma sak som irriterat mig ända sedan jag hörde den av en lärare eller nåt första gången "Men Marc, jag märker ju att du är mycket intelligent, ska du inte försöka bruka allvar, du skulle kunna göra precis VAAAAD DU VILL". Gah, blir fortfarande irriterad när nån säger så, fått höra det hela mitt jävla liv.

Psykologen såg jag hade AS och ADHD inom tre minuter, hon intervjuade föräldrarna ändå, varför inte liksom... men jag var ju normal som barn, förutom att jag inte ville sitta i soffan särskilt länge.

Ja, men de frågades ut var för sig, de satt inte tillsammans med mig.

Har just gått på ett samtal i hopp om att få bli utredd för AS och kanske ADD.
Det blir ett samtal till innan ett beslut om ev. utredning kommer. Hon frågade om kanske en familjemedlem kunde komma in och berätta om barndomen. Ärligt talat tror jag inte det är en bra ide', tror inte ens familjen skulle förstå eller tycka att det var nödvändigt. Jag är trots all 44 år och kan återberätta på ett bra sätt. Mina föräldrar är dessutom gamla, båda är 75. De här diagnoserna är nya och finns liksom inte i deras värld.

Ni som har gått igenom processen, gjorde ni det utan inblandning från familjen, jag syftar då på er som fick diagnos sent i livet? Det ska väl gå bra utan samtal med en familjemedlem egentligen. Jag är inte själv så pigg på att blanda in någon. Mina 3 barn är AS individer, med antingen ADD eller ADHD också. Jag antar jag bara har svårt att säga nej, jag kunde bara ha sagt att jag inte vill blanda in familjen, eller hur? Men då hade hon frågat varför och det hade jag inte orkat svara på, jag har inget bra svar!

Ja jusses, vilket dilemma

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Jag fick diagnosen när jag var lite yngre än du (31) och under utredningen intervjuades min mamma, något som visade sig vara till stor hjälp eftersom jag som barn var väldigt autistisk. Att de anser det viktigt för utredningen är just för att vi nått en viss ålder, en ålder där vi har haft lång tid på oss att lära oss kompensera och dölja våra drag.

Självklart är det inte ett måste att blanda in din familj, men det skulle kunna hjälpa läkarna en hel del och i förlängningen även dig. Om du verkligen inte vill dock så förklara så gott du kan det du precis förklarat för oss och bolla tankarna med din kontakt - de har kanske en synvinkel som kan hjälpa dig att fatta ett beslut i frågan.

Och du? Lycka till!

EDIT: Ja, lycka till vad gäller att få den hjälp du vill ha och behöver. Det är ju inte så att jag sitter här och önskar att du har ett funktionshinder.

Jag var 35 år då jag fick diagnos i januari förra året. Både min mamma och pappa ville läkaren prata med. Det visade sig att de sett saker då jag var barn, sådant som de aldrig tog upp med mig. Trodde inte de såg. Jag hade mycket tvång som barn. Försökte dölja detta vilket alltså inte lyckades. Mest min pappa som kom ihåg.

lenasvn skrev: Jag är trots all 44 år och kan återberätta på ett bra sätt.

Just det faktum att du är 44 år innan du hamnar i möjligheten till utredning kan visa att du inte tänkt det var nåt särskilt med dig, vilket inte är så konstigt, eftersom man levt med sig själv hela livet och inte kanske ens tänkt att man kunde uppfattas som udda eller annorlunda andra (eller funktionshindrad).

För utredarna är det viktigt att höra att man gjort, sagt, tyckt vissa saker på ett visst sätt redan som barn. Bl.a så de kan utesluta andra skäl till att verka aspig i dag. Om inte dina föräldrar kan vara med så kanske nåt äldre syskon, moster, dagmamma, skolfröken eller så? För mig blev det en person jag umgicks med som yngre.

Lycka till!

Hmm, jag får nog tänka över det lite, ni har vettiga argument. Jag ska se vad jag kan få till, nästa möte är inte förrän om en månad.



Världens bästa forum! Kram, alla.

Jag hade ingen inblandning av min familj när jag gjorde min utredning. Mina föräldrar är pensionärer och NPF ingår inte i deras begreppsvärld. Med tanke på vår relation så skulle det varit direkt kontraproduktivt att försöka få med dem i min utredning.

Vidare fanns där ingen bra anledning till att blanda in dem då minnen med åren försvinner, kompletteras och fabriceras. Vi vände istället på steken och jag beskrev deras barndom, uppväxt och ungdom samt ålderdom. Jag försökte även ge en bild av deras föräldrar. Jag har genom åren fört noggranna anteckningar vid intervjuer med föräldrar och anhöriga mest för intressets skull, det hade då ingen som helst koppling till NPF.

pjask skrev: Vi vände istället på steken och jag beskrev deras barndom, uppväxt och ungdom samt ålderdom. Jag försökte även ge en bild av deras föräldrar. Jag har genom åren fört noggranna anteckningar vid intervjuer med föräldrar och anhöriga mest för intressets skull, det hade då ingen som helst koppling till NPF.

Det låter som en kreativ idé av den av er som kom på det. Och modigt av den läkaren, för det står i reglerna att barndomsanamnes ska tas vid vuxendiagnosticering. Vilket naturligtvis försätter dem som kvalar in för och behöver diagnos, men saknar barndomsbekanta, har skönmålande eller samarbetsovilliga anhöriga eller dylikt i en orimlig situation.

Zombie skrev:

pjask skrev: Vi vände istället på steken och jag beskrev deras barndom, uppväxt och ungdom samt ålderdom. Jag försökte även ge en bild av deras föräldrar. Jag har genom åren fört noggranna anteckningar vid intervjuer med föräldrar och anhöriga mest för intressets skull, det hade då ingen som helst koppling till NPF.

Det låter som en kreativ idé av den av er som kom på det. Och modigt av den läkaren, för det står i reglerna att barndomsanamnes ska tas vid vuxendiagnosticering. Vilket naturligtvis försätter dem som kvalar in för och behöver diagnos, men saknar barndomsbekanta, har skönmålande eller samarbetsovilliga anhöriga eller dylikt i en orimlig situation.

Är det inte obligatoriskt och ett krav att någon anhörig eller annan person som sett individen som utreds som barn deltar i en utredning? Hur kan man annars ställa en diagnos på en vuxen person? Trodde inte man kunde ställa NPF diagnos på vuxna utan att man på något sätt bekräftat att svårigheterna funnits med sedan barndomen.