Det finns flera tecken. Kan man påvisa en stark ärftlighet så är det ett starkt; verkar patienten både minnesgod och omdömesgill och kan berätta själv så är det ett annat, men kanske något svagare.* Det finns också många mer subtila; men de kräver en utredare som kan sina saker, och sådana finns det tyvärr alltför ont om, som vi har varit inne på i andra trådar.

Men i grunden krävs förstås också att instruktionsmakarna tänker litet mer logiskt och kreativt än de har gjort hittills, eftersom problemen med kravet på barndomsvittnen inte går att blunda bort.

------------------------
* Innan någon reagerar på ordet "verkar": att använda sitt subjektiva omdöme kommer man aldrig undan i sådana här sammanhang. Det är bland annat det som skapar sådana problem så fort någon är inkompetent; utan det skulle det å andra sidan inte bli några diagnoser alls.

Hjälp vad jag upprepade mig i mitt inlägg tidigare... Skyller på febern.

Ärftligheten tror jag kommer att räknas dig tillgodo, om man får säga så. När jag fick diagnos var en bidragande "plus"-faktor att jag har två barn med olika pappor men samma diagnoser.

Fick min diagnos i somras, 44 år gammal. Hade ingen iblandning alls av mina föräldrar utan jag berättade själv om min barndom, skoltid osv.
Att mina föräldrar skulle tillfrågas kom inte ens upp till diskussion.

Jag ska på första samtal den 16:e... har bara en förälder i livet, min mor. Hon är misstänkt aspig och har aldrig tyckt att det varit "något fel" på mig och min bror (som också utreds nu), just för att hon själv är likadan. Vi har dock alla förstått att vi varit lite annorlunda, men inte kopplat ihop det med autismspektrumstörning förrän på senare år. Hur gör man då?