lillmupp skrev:Skit att det ska ta nästan 50 år att få förståelse för sig själv
Men jag är inte bitter för det! Det kunde ju tagit 60 år!

Du har rätt där! För mig gick det nästan 60 år innan jag som av en tillfällighet upptäckte bokstavskombinationen - genom självdiagnos.

För att parafrasera:
Inte är jag så bitter för det. Det kunde ju tagit 70 år!

Vem ställer upp härnäst - i denna eventuella följetong?

Lilla Gumman, hur var din egen uppväxt då?

Hej!

Jag blev rätt överbeskyddad. Hade inte många kamrater. Fick åka skolskjuts till och från skolan fram till sjunde klass. Först i åttan fick jag gå till skolan. Och trots att jag tjatade massor fick jag inte cykla till skolan ens i nian.

Jag hade barnepilepsi och regelbundet sänggående ansågs vara bra. Därför gick jag och lade mig klockan sju på kvällen under låg- och mellanstadiet och klockan åtta på kvällen under högstadiet och gymnasiet. På fredagar och lördagar kunde jag få vara uppe en timme längre.

Mina enda fritidsintressen var att läsa, skriva och lyssna på musik. I sjätte klass gick jag på kyrkans juniorer, det var min mammas idé och jag blev jätteglad eftersom det var den enda fritidsaktivitet utanför hemmet jag någonsin haft. I sjunde klass gick jag på konfirmationsläsning och jag konfirmerade mig. Jag trodde på Gud redan då, men jag gick och läste mest för att ha en fritidsaktivitet utanför hemmet. Efter det gick jag på några möten som Kyrkans Ungdom hade, när jag tröttnade på det återgick jag till att inte ha några fritidsintressen.

Varenda helg från kanske april till september åkte vi till mina föräldrars sommarstuga. Där var vi också större delen av semestern, om vi inte tog bilen och åkte någonstans. På vintrarna åkte vi ibland dit över dagen, antingen lördag eller söndag. Mest för att borra hål i isen och lägga ut fällor för fisk, eller för att se till det. Jag trivdes där, men det fanns inget alternativ till att åka dit.

Jag minns att jag fick tjata för att få gå på fritidsgårdens discon i högstadiet. Bara om jag kunde namnge en klasskamrat som skulle dit fick jag gå. Jag gick dit till klockan 20, och blev hämtad med bil 21.30.

I nian diskuterades det om jag skulle få färdtjänst till gymnasiet eller inte. Jag fick en veckas prao på social linje, den linje som Habiliteringen ansåg var den enda linje jag skulle klara av. Givetvis klarade jag av att ta bussen, och jag slapp färdtjänst.

Klassfesterna i gymnasiet fick jag gå på om en ett år äldre klasskamrat hämtade mig med bil och skjutsade hem mig efteråt. Någon gång skjutsade pappa mig dit och hämtade mig efteråt. En gång skulle jag ta bussen till en klasskamrat som skulle ha fest, jag hade fått en detaljerad vägbeskrivning. Men det fick jag inte, pappa skjutsade mig.

Jag flyttade hemifrån ett par månader innan jag fyllde 24 år. Och det var skönt att komma hemifrån. Men även där hade mina föräldrar ett finger med i spelet. Jag bråkade rätt mycket med mina föräldrar de sista åren. Och till sist bestämde vi tillsammans att det var dags för mig att flytta. Då fick jag i uppdrag att tillsammans med mamma och pappa hålla korpgluggarna öppna för en bostadsrätt. Sen var det mamma som ringde runt och pratade med de som skille sälja. Till killen som ägde ettan jag slutligen flyttade till sade hon att jag var handikappad, och att jag var ivrig att flytta. När det skulle skrivas kontrakt var mina föräldrar med.

Att mamma ringde åt mig när jag skulle skaffa lägenhet är inte särskilt förvånande. En gång hittade jag en fin klänning från Cellbes. Mamma ville ringa och beställa den. Jag lyfte luren och började slå numret, men mamma blängde ilsket på mig och jag var tvungen att lägga på luren. Sen ringde mamma och beställde klänningen. Så jag var redan van.

Först när jag träffade min nuvarande man kunde jag börja slå mig fri från mina föräldrar, bli självständig och agera på ett vuxet sätt.

Tja, det var väl det hela i stora drag.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag har ju ingen diagnos. Och kan inte heller svara på frågan. Hänsyn? Menar du det där med att "nu här du hysterisk igen, man får skämmas för dig alltid, att du aldrig kan uppföra dig ordentligt?". I så fall var det många som tog hänsyn till mig.
Eller menar du ... hjälp? Skola? Tonår? När mina klasskamrater gick i sjuan och jag var på biljarden menar du? Eller åttan när jag bodde på fosterhem? Då gick jag faktiskt i skolan, och tävlade mot mig själv. Om att inte ha några fel på proven, alls. Eller nian när de andra gick i skolan och jag var i garaget? Eller andra året i nian, när jag gick om och hade flyttat hemifrån till egen lägenhet?

Jag tror att jag fick lov att flytta hemifrån när jag var femton för att jag var bråkig. Och är det så man menar, så nog togs det hänsyn...så jag kanske svarade fel på frågan från första början.

Hej!

Med hänsyn menade jag nog att andra talade om för dig vad du kunde och inte kunde. Att du fick särskild hjälp i skolan. Blev särbehandlad i olika sammanhang. Eller om det var så att du växte upp och behandlades som vem som helst. Att du fick prova saker, och ibland misslyckas. Att du inte blev överbeskyddad.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej!

Med hänsyn menade jag nog att andra talade om för dig vad du kunde och inte kunde. Att du fick särskild hjälp i skolan. Blev särbehandlad i olika sammanhang. Eller om det var så att du växte upp och behandlades som vem som helst. Att du fick prova saker, och ibland misslyckas. Att du inte blev överbeskyddad.

Hälsningar

Lilla Gumman

*tsk* Hrm, en underdrift. Nej, jag blev inte överbeskyddad. Tvärtom. Jag är inte ledsen för det, ärligt talat. Jag tror att jag har lärt mig så jag kan ta vara på mig själv i de flesta lägen, bara miljön inte tråkar ut mig.

Jag har precis som Lilla Gumman, både AS och Cp så jag blev väldigt överbeskyddad, fick inte gå utanför den egna tomtgränsen som liten och tillbringade år hos psykolog för att forstras in i att jag aldrig skulle kunna träffa en kvinna.

Hej!

KKF skrev:Jag har precis som Lilla Gumman, både AS och Cp så jag blev väldigt överbeskyddad, fick inte gå utanför den egna tomtgränsen som liten och tillbringade år hos psykolog för att forstras in i att jag aldrig skulle kunna träffa en kvinna.

Detta är fullständigt horribelt i mina ögon. Att man som förälder kan göra så.

I mitt fall är CP-skadan knappt synlig alls. Den bristande motoriken kan lika gärna härröras till AS/ADHD. Det enda man märker det på är att jag har för korta senor i knä och armbågar och för korta hälsenor. Vilket knappt märks. Möjligen går jag lite konstigt ibland, särskilt om jag är trött. Men haltar tydligt eller går med typisk CP-gång (ursäkta, KKF), nej, det gör jag inte.

Jag trodde inte att jag skulel kunna träffa en kille, bli kär och flytta ihop. Jag träffade en kille på avslutningsfesten på gymnasiet (strax innan jag skulle fylla 18 år, jag gick 2-årig social linje). Förhållandet dog ut. Sedan blev jag ihop med hans kompis. Men ingen gillade honom (han hade väl nån störning av nån sort, han också). En gång åkte jag till hans lägenhet. Min mamma hade förbjudit mig att sova över hos honom. Hon tyckte inte det var passande. Antagligen var hon rädd för att vi skulle ha sex. Och då var jag ändå 21 eller 22 år.

Min man träffade jag när jag var 26 år. Mina föräldrar var oroliga. När de förstod att jag hade ett sexliv, uttryckte de sin oro för att jag skulle bli gravid. Jag skulle inte klara av att bli mamma ansåg de, och sa att jag aldrig skulle skaffa barn, jag hade hört det så länge jag kunde minnas. "Varför tror ni annars att jag äter P-piller!" skrek jag. Då sade mamma att jag var lillgammal.

Sen lärde de sig att acceptera att jag hade skaffat en kille. De tyckte vi flyttade ihop för fort och att vi gifte oss för fort. Men sen har det fungerat bra, min man är accepterad av min släkt och de gillar honom.

Hälsningar

Lilla Gumman

KKF skrev:tillbringade år hos psykolog för att forstras in i att jag aldrig skulle kunna träffa en kvinna.

Det låter som rena Tredje Riket...
Vad var det för pajaspsykolog du tvingades lyssna på egentligen!?

KKF skrev:....och tillbringade år hos psykolog för att forstras in i att jag aldrig skulle kunna träffa en kvinna.

Även utan armar och ben kan man hitta någon, blev rätt förvånad när jag upptäckte just detta.
Denne blev av med den som denne dejtat innan bilkraschen som var orsaken till förlusten av armar och ben, men sedan annonserat om saken, fördelar med internet finns