hej
Tror jag har en släng av socialfobi..men även öevrdrivet pratig om ja bara kommer igång o är trygg haha (virrigt va)

Hur törs ni träffa varandra utan att ha sett varandra innan?
Bara undrar hur ni tänker/gör?

Jag förstår inte vad man skulle vara rädd för.

Själv hade jag pysslat med nätdejting i många år när jag kom hit och började få igång träffar här, och hade hunnit bli fullkomligt van vid att knyta kontakter just via nätet och att sedan ta steget till att ses i verkliga livet.

Och oftast ses man ju på neutral plan ute på stan bland folk. Själv har jag också erbjudit flera nya som funderat på att försöka komma på träffar att ses på tu man hand först, så har de fått lära känna mig, och har därmed en de redan känner när de sedan går på någon träff där jag är med, t ex på tullingeträff hemma hos mig.

Själv är jag väl ovanligt orädd för att träffa människor man hört talas om från just Internet, så jag kan nog inte svara på hur man egentligen gör. För mig är Internet en så välintegrerad del av världen i övrigt att jag inte ser det som något problem alls, om jag än har lärt mig - delvis den hårda vägen - att å andra sidan inte vara alltför naiv...

Kör man just på att ses på allmän plats så är det en bra start för att förbättra förutsättningarna. Och börjar man med att ha pm-kontakt med en person och att försöka öva att träffa den personen kan man ju t o m ha lite startsträcka och försöka göra upp en första träff ett par gånger om, och ha lite marginal för eventuella missöden. Om man t o m vågat ta sig till platsen men inte vågar ta sista steget fram och presentera sig för den andre.... (...men nästa gång!)

Mig har ju nu 189 andra medlemmar på forumet träffat, så det borde ju vara ett rätt gott tecken på att jag är rätt snäll, trevlig och ofarlig att träffa...

Skruttibangbang skrev:Hur törs ni träffa varandra utan att ha sett varandra innan?

Man kan inte gärna ha sett varandra innan man träffas första gången
Eller menar du sett varandra via webbkamera t.ex?

Jag har inga problem att träffas, det kändes bra från början när jag gick till aspergerföreningens veckoträff.

Det är nog bra att inte ha för stora förväntningar och föreställningar om hur det ska vara. Tänk inte, bara gör.

Jag var supernervös och hispig och manisk och younameit liksom. Jag skickade en beskrivning av mig själv till Pemer och bad honom hitta mig och det gjorde han när jag kom dit (Vasa's). Eftersom vi var för många blev det han och jag vid ett bord så jag fick en liten uppvärmning för jag pratade inte med nån annan på hela kvällen, bara sneglade åt deras håll och vinkade på vägen ut.

Men jag vill minnas att Pemer då sa att han ibland träffade medlemmar enskilt före träffarna, som uppvärmning, om man var väldigt nervös.

Men om du är i Stockholmsområdet tycker jag du ska dyka in på en taco-träff. Pemer är snäll och ofarlig och om du vill kan jag vara din bordsgranne. Jag pratar så jäkla mycket att ingen annan får nån uppmärksamhet ändå. Men jag kan ge dig uppmärksamhet om du vill.

Dagobert skrev:Jag har inga problem att träffas, det kändes bra från början när jag gick till aspergerföreningens veckoträff.

Det är nog bra att inte ha för stora förväntningar och föreställningar om hur det ska vara. Tänk inte, bara gör.

Kul att det kändes bra! Det är trevligt att du kommer på träffarna!

Håller med om "Tänk inte, bara gör". Så (o)tänkte jag när jag åkte upp till Stockholm på tacoträffen. Jag bara bokade biljetten och sen tänkte jag inte mer på det, jag tänkte inte på vad jag höll på med. När jag satt i bussen på vägen upp så kändes det overkligt att jag vågade! Och efteråt känns det bra att man vågat!

Jag har också funderat över detta. Ni är modiga som vågar. Jag skulle inte fixa att dyka upp på någon träff själv utan skulle vara tvungen att känna minst en människa först och då jag inte vågar träffa någon så blir det lite moment 22 över det hela.

Jag förstår inte heller hur ni orkar ha så tät kontakt med varandra via PM, MSN, Skype, telefon och hela balunsen (som jag fått för mig att en del har). Är det bara jag som tycker sådant är uttröttande och allmänt jobbigt?

Nej, det är inte bara du.

Jag är osäker på om jag kommer att våga vistas på en forumträff.

Zombie skrev:Nej, det är inte bara du.

"Trevligt" att inte vara ensam.

Jag blir lika trött av nätsamtal som IRL-samtal (med folk jag inte känner) och ska jag prata med någon okänd människa i telefon så håller jag på att dö av nervositet. Har aldrig testat Skype, men blotta tanken att se den man pratar med lockar inte heller.

Jag beundrar fortfarande er som orkar och törs. Go for it people!

Enda sättet att komma över sina rädslor är att gå emot dem.
Jag är ganska rädd jag med, men försöker följa ovanstående devis.
(Och bestämmer mig för att inte låta mig nedslås när det går mindre bra.)

Jag var jättenervös när jag gick på min första AS-träff. Men det har gått över. (Tack pemer och alla andra som organiserar). Det hjälper att veta att vi på många sätt delar problematiken runt att just umgås. Gör ju inte så mycket om man är lite socialt kantig när dom man pratar med har samma erfarenheter.

Och eftersom jag tror på att vi aspergare har en del att lära av varandra så startade jag tordagsträffen. Framförallt så har jag som nykomling en del kunskap att hämta in av er andra. Vore kul om ni "oldtimers" också dök upp.

Det är bara en och en halv timme så det blir lite mindre tröttande också.

KrigarSjäl skrev:Jag förstår inte vad man skulle vara rädd för.

Potentiella yx- och lasermän.

Banzai skrev:Jag har också funderat över detta. Ni är modiga som vågar. Jag skulle inte fixa att dyka upp på någon träff själv utan skulle vara tvungen att känna minst en människa först och då jag inte vågar träffa någon så blir det lite moment 22 över det hela.

Jag förstår inte heller hur ni orkar ha så tät kontakt med varandra via PM, MSN, Skype, telefon och hela balunsen (som jag fått för mig att en del har). Är det bara jag som tycker sådant är uttröttande och allmänt jobbigt?

Do you think there’s still a place for Aspie Rookies* in 2011 and beyond?
There was no place for us then, and there’s no place for us now. It didn’t stop us then, and it doesn’t stop us now. We’re everywhere. It’s what we do.
*Ej original

Jag vet inte vad jag ville säga med det, utom att det är ett citat som jag tycker är snyggt och passar oss alienerade Är som du i detta fall i alla fall.

emer2 skrev:Enda sättet att komma över sina rädslor är att gå emot dem.
Jag är ganska rädd jag med, men försöker följa ovanstående devis.
(Och bestämmer mig för att inte låta mig nedslås när det går mindre bra.)

Ja, att göra saker fast man är rädd är väl definitionen på mod? Det kan funka några gånger för mig, sedan behöver jag någon belöning för att upprepa proceduren. Annars uteblir motivationen rätt snart.

AAA skrev:Ja, att göra saker fast man är rädd är väl definitionen på mod? Det kan funka några gånger för mig, sedan behöver jag någon belöning för att upprepa proceduren. Annars uteblir motivationen rätt snart.

Insikt och nya vänner är belöningen.

Sheyen skrev:Jag är osäker på om jag kommer att våga vistas på en forumträff.

Klart som fan att du (och flera med dig) vågar!

Tänk så här: Det är en träff med enbart medlemmar från detta forum, som du i princip redan känner genom att du cyberträffat dem (och de känner dig på samma sätt).

Pemer (och några till) är förbaskat duktig(a) på att introducera nya medlemmar så att de känner sig trygga inför träffen och det är ytterst få personer som varit osäker innan träffen som ångrat att de vågade ta steget att vara med.

AAA skrev:

Banzai skrev:Jag har också funderat över detta. Ni är modiga som vågar. Jag skulle inte fixa att dyka upp på någon träff själv utan skulle vara tvungen att känna minst en människa först och då jag inte vågar träffa någon så blir det lite moment 22 över det hela.

Jag förstår inte heller hur ni orkar ha så tät kontakt med varandra via PM, MSN, Skype, telefon och hela balunsen (som jag fått för mig att en del har). Är det bara jag som tycker sådant är uttröttande och allmänt jobbigt?

Do you think there’s still a place for Aspie Rookies* in 2011 and beyond?
There was no place for us then, and there’s no place for us now. It didn’t stop us then, and it doesn’t stop us now. We’re everywhere. It’s what we do.
*Ej original

Jag vet inte vad jag ville säga med det, utom att det är ett citat som jag tycker är snyggt och passar oss alienerade Är som du i detta fall i alla fall.

Aspie Rookies! Fast i mitt fall så får det bli Aspie Wannabe. Borde kanske gå att fixa som tröjtryck?

Jag är inte den enda som lider av moment 22-sjukan med andra ord.

Banzai - nej, verkligen inte! Jag har iofs varit på träff, men jag kände mig lika alienerad där som någon annanstans (Det var ett The Sisters Of Mercy-citat)

emer2 - ja, det förstår jag Ska prova igen! Ni verkar ha roligt, ni som har roligt och inte bara oroligt.

Gick dit med ngn jag känner första gången, kändes bättre!

Då behöver man inte känna sig utanför om så skulle hända.

Nått jag undrar med. Vill träffas och säger att jag ska komma men backar ur i sista sekund, men så har jag ju också social fobi.

AAA, du var ju jättetrevlig. Vi pratade om Kraftwerk, minns jag, och så lite annat.

Det man kan tänka på är att man kan ju gå hem när man vill, man träffas under ordnade former, det är bara snälla människor som är där (iaf de jag träffat). Jag har varit på en eller två träffar, det har varit jättemysigt då alla har varit så trevliga och intressanta att prata med. Vill gärna gå på en ny café-träff!