Har läst att det kan vara extra jobbigt för Aspergare att flytta. Vad har ni för erfarenheter av detta?

Personligen har jag full förståelse för det då jag hatar att flytta och vill bo i mitt älskade hus för alltid.
Däremot var det lätt för mig att flytta hemifrån när jag var 17 år, det var något jag tyckte var jättekul! Jag bodde lyckligt med mina föräldrar men jag såg tidigt fram emot att flytta och få rå om mig själv.

Det finns föräldrar som önskar att deras barn skulle våga ta steget att flytta hemifrån och på så vis komma vidare i livet, men de vet inte hur de ska få dem motiverade till det - hur hade ni gjort?

Om vi tar en hypotes där en 25-åring bor hemma hos sina föräldrar, men vill varken arbeta, plugga eller söka bidrag, de blir helt enkelt försörjda av sina föräldrar och har lixom "fastnat" och kommer sig inte för att ta sig vidare, samtidigt som föräldrarna absolut inte vill "slänga ut" sitt barn.

Vilket råd hade ni gett föräldrarna?

Om föräldrarna har skapligt med pengar och bor nånstans där dom har råd med en liten bostadsrätt så kan nog det vara en trevlig present och nåt som gör det lockande för slashasen att flytta. Men det är ju inte nåt som alla har råd med...

Det beror helt på anledningen till att de bor hemma - finns några diagnoser? Depression? Ångestproblematik? Svårighet med självkänsla och självförtroende?
Det är omöjligt att ge ett råd utan fullständig information eftersom det kan bli så jäkla fel.

För mig var det ett stort trauma att flytta.

Blev tvungen att flytta eftersom mina föräldrar sålde huset, jag totalvägrade att flytta frivilligt.

Har aldrig förstått varför man ska vilja flytta till en liten knytt bostads eller hyresrätt bara för att vara "självständig" och "vuxen".

Själv var jag inte speciellt fäst vid mina föräldrar, det var inte vad som höll mig kvar. Utan där var det eviga bråk hela tiden som var ganska sköna att slippa.

Men huset det saknar jag fortfarande.

Som svar på frågan:

Det vuxna barnet måste tvingas att flytta. För mig hade det iaf inte fungerat på något annat sätt.

tahlia skrev:Det beror helt på anledningen till att de bor hemma - finns några diagnoser? Depression? Ångestproblematik? Svårighet med självkänsla och självförtroende?
Det är omöjligt att ge ett råd utan fullständig information eftersom det kan bli så jäkla fel.

Huvuddiagnosen asperger skulle jag säga det handlar om, alltså svårigheter för förändring, etcetera.

Med det sagt så skulle jag säga att det vore nog bra att göra det stegvis i ett tempo som passar personen ifråga. Möjligtvis som Moggy säger om föräldrarna har råd att bistå helt eller delvis till hyran av en lägenhet som personen kan få "test-bo" i annars så finns det ju också speciella boenden där personen kan få lite extrastöd till att börja med för att senare flytta till något helt eget.

Psykiatrin och Habiliteringen kan vara bra att kontakta så personen kan få lite förslag och stöttning därifrån också.

tahlia skrev:Det beror helt på anledningen till att de bor hemma - finns några diagnoser? Depression? Ångestproblematik? Svårighet med självkänsla och självförtroende?
Det är omöjligt att ge ett råd utan fullständig information eftersom det kan bli så jäkla fel.

Ursäkta, jag var otydlig - i exemplet skulle det hemmaboende barnet ha Aspergers.

Moggy skrev:Om föräldrarna har skapligt med pengar och bor nånstans där dom har råd med en liten bostadsrätt så kan nog det vara en trevlig present och nåt som gör det lockande för slashasen att flytta. Men det är ju inte nåt som alla har råd med...

Det är ju en bra ide om pengarna finns!

snuggelhund skrev:Som svar på frågan:

Det vuxna barnet måste tvingas att flytta. För mig hade det iaf inte fungerat på något annat sätt.

Tack för ditt ärliga svar, kan man göra det på något "snällt sätt"? Vore det bra att kunna "test-bo" hemifrån som några föreslagit?

Puzzle skrev:

tahlia skrev:Det beror helt på anledningen till att de bor hemma - finns några diagnoser? Depression? Ångestproblematik? Svårighet med självkänsla och självförtroende?
Det är omöjligt att ge ett råd utan fullständig information eftersom det kan bli så jäkla fel.

Huvuddiagnosen asperger skulle jag säga det handlar om, alltså svårigheter för förändring, etcetera.

Med det sagt så skulle jag säga att det vore nog bra att göra det stegvis i ett tempo som passar personen ifråga. Möjligtvis som Moggy säger om föräldrarna har råd att bistå helt eller delvis till hyran av en lägenhet som personen kan få "test-bo" i annars så finns det ju också speciella boenden där personen kan få lite extrastöd till att börja med för att senare flytta till något helt eget.

Psykiatrin och Habiliteringen kan vara bra att kontakta så personen kan få lite förslag och stöttning därifrån också.

Men om man ska prata generellt - är det ofta så att människor med Aspergers tycker det är jobbigt att flytta hemifrån eller är det väldigt individuellt det med?

Elize skrev:

snuggelhund skrev:Som svar på frågan:

Det vuxna barnet måste tvingas att flytta. För mig hade det iaf inte fungerat på något annat sätt.

Tack för ditt ärliga svar, kan man göra det på något "snällt sätt"? Vore det bra att kunna "test-bo" hemifrån som några föreslagit?

För mig hade det inte fungerat. Jag var fast besluten på att inte lämna huset.
Så pass att jag såg självmord som enda lösningen (var dock för feg för att ens försöka med det)

Jag skulle gissa att jag är väldigt extrem i detta avseendet.

Elize skrev:Men om man ska prata generellt - är det ofta så att människor med Aspergers tycker det är jobbigt att flytta hemifrån eller är det väldigt individuellt det med?

Svårt att säga men jag tror nog det är vanligare att aspergare kan ha svårare för att flytta ut för som jag sa att man har svårt för förändringar och kan kännas motigt på flera sätt men samtidigt så är det ju ändå väldigt individuellt.

Finns ju ett antal här på forumet som flyttade ut väldigt tidigt också.

snuggelhund skrev:

Elize skrev:

snuggelhund skrev:Som svar på frågan:

Det vuxna barnet måste tvingas att flytta. För mig hade det iaf inte fungerat på något annat sätt.

Tack för ditt ärliga svar, kan man göra det på något "snällt sätt"? Vore det bra att kunna "test-bo" hemifrån som några föreslagit?

För mig hade det inte fungerat. Jag var fast besluten på att inte lämna huset.
Så pass att jag såg självmord som enda lösningen (var dock för feg för att ens försöka med det)

Jag skulle gissa att jag är väldigt extrem i detta avseendet.

Tog det lång tid innan du trivdes med ditt nya boende? Kunde du efter ett tag se fördelar med att bo på det nya stället?

Puzzle skrev:

Elize skrev:Men om man ska prata generellt - är det ofta så att människor med Aspergers tycker det är jobbigt att flytta hemifrån eller är det väldigt individuellt det med?

Svårt att säga men jag tror nog det är vanligare att aspergare kan ha svårare för att flytta ut för som jag sa att man har svårt för förändringar och kan kännas motigt på flera sätt men samtidigt så är det ju ändå väldigt individuellt.

Finns ju ett antal här på forumet som flyttade ut väldigt tidigt också.

Ok! Hur kände du själv inför att flytta hemifrån? (om det är ok att jag frågar?)

Elize skrev:

Puzzle skrev:

Elize skrev:Men om man ska prata generellt - är det ofta så att människor med Aspergers tycker det är jobbigt att flytta hemifrån eller är det väldigt individuellt det med?

Svårt att säga men jag tror nog det är vanligare att aspergare kan ha svårare för att flytta ut för som jag sa att man har svårt för förändringar och kan kännas motigt på flera sätt men samtidigt så är det ju ändå väldigt individuellt.

Finns ju ett antal här på forumet som flyttade ut väldigt tidigt också.

Ok! Hur kände du själv inför att flytta hemifrån? (om det är ok att jag frågar?)

Jadå, ingen fara. Själv så har jag en rätt högljudd och stökig familj så jag flyttade ut rätt tidigt när jag var runt 19-20 för jag behövde lugn och ro som jag inte fick hemma. Visst var det väldigt jobbigt på många sätt med omställningarna och jag besökte föräldrahemmet rätt ofta i början men jag behövde som ändå den där frizonen så det var som att välja mellan pest eller kolera där ett tag tills man vande om sig och kom in i en rutin av att bo själv.

Puzzle skrev:

Elize skrev:

Puzzle skrev:Svårt att säga men jag tror nog det är vanligare att aspergare kan ha svårare för att flytta ut för som jag sa att man har svårt för förändringar och kan kännas motigt på flera sätt men samtidigt så är det ju ändå väldigt individuellt.

Finns ju ett antal här på forumet som flyttade ut väldigt tidigt också.

Ok! Hur kände du själv inför att flytta hemifrån? (om det är ok att jag frågar?)

Jadå, ingen fara. Själv så har jag en rätt högljudd och stökig familj så jag flyttade ut rätt tidigt när jag var runt 19-20 för jag behövde lugn och ro som jag inte fick hemma. Visst var det väldigt jobbigt på många sätt med omställningarna och jag besökte föräldrahemmet rätt ofta i början men jag behövde som ändå den där frizonen så det var som att välja mellan pest eller kolera där ett tag tills man vande om sig och kom in i en rutin av att bo själv.

Det var ju bra att du flyttade inom ett så pass avstånd att du ändå kunde komma på besök ofta och få en relativt "snäll övergång" ändå.

Elize skrev:Det finns föräldrar som önskar att deras barn skulle våga ta steget att flytta hemifrån och på så vis komma vidare i livet, men de vet inte hur de ska få dem motiverade till det - hur hade ni gjort?

Om vi tar en hypotes där en 25-åring bor hemma hos sina föräldrar, men vill varken arbeta, plugga eller söka bidrag, de blir helt enkelt försörjda av sina föräldrar och har lixom "fastnat" och kommer sig inte för att ta sig vidare, samtidigt som föräldrarna absolut inte vill "slänga ut" sitt barn.

Möjligheten att följa sina drömmar är ju en stark motiverande faktor, det funkade på mig en kille som efter 2 år hemma flyttade 40mil för drömutbildningen, helt i linje med mitt specialintresse. Första året hemma handlade om en långsam återhämtning från det mycket påfrestande sista året på gymnasiet och en brist på sammanhang (skolan var en stor del av livet, hade inte tid för så mycket annat). Jag satt hemma och surfade runt på nätet, kopplat till mitt specialintresse, passade på att ta körkort och jobbade ytterst kort efter ett jobbexpo anordnat av Arbetsförmedlingen. År 2 läste jag ett tekniskt basår för att bli helt behörig till högskolestudier, gick sådär.

Elize skrev:Vilket råd hade ni gett föräldrarna?

Jag har lättare grad av asperger och allt mitt resande, besök av nya platser, föregås ofta av en utförlig förhandsundersökning i karta. Mitt tips reducera osäkerheter!!

Vet personen hur den betalar räkningar (sköta sin ekonomi)? Minns hur jag beklagade mig för en av mina närmaste vuxna om hur svårt (komplicerat) detta verkade. Idag är det ingenting.
Innan man vet är allting läskigt och okänt.

När jag flyttade föregicks flytten av ett besök på orten, vilket samtidigt användes för att leta bostad och snabbt kunna gå på visning av nypublicerade Blocket-annonser. Att ha varit där och fått en känsla var väldigt skönt inför flytten, jag visste vad jag gav mig in på då.
Eftersom jag följde min dröm överglänste möjligheterna hotet av en eventuellt dålig socialt liv, faktum är att en social omstart var precis vad jag behövde och vikten av detta insåg man först när det var ett faktum.

Nu blev det långt kanske men kontentan är att reducera så mycket osäkerheter som möjligt, identifiera drömmar och utsikter för glädje. Finns bara drömmen upplevs osäkerheterna mycket mer hanterbara, då kan en beredskap att våga lite erhållas.

Matlagnings- och tvättkunskap kommer av bara farten, om den inte redan finns där innan flytten. Någon frivillig flytt kommer inte ske så länge fördelarna med att bo hemma överväger nackdelarna och då får man nog säga att aspergare har tendenser till att vara väldigt bekväma av sig. Varje osäkerhet som tas bort är en mindre minuspost till att flytta.

Elize skrev:Det var ju bra att du flyttade inom ett så pass avstånd att du ändå kunde komma på besök ofta och få en relativt "snäll övergång" ändå.

Oja, och man kände ju som till området sedan tidigare så det underlättade ju flytten enorm.

Om man har ett barn på 25 som inte jobbar, pluggar eller har något stöd så får man väl prata med myndigheterna, det är ju något fel på ungen eller föräldrarna, men det är väl föräldrarna som ska vara dom vuxna så ansvaret måste väl vara deras

portera skrev:

Elize skrev:Det finns föräldrar som önskar att deras barn skulle våga ta steget att flytta hemifrån och på så vis komma vidare i livet, men de vet inte hur de ska få dem motiverade till det - hur hade ni gjort?

Om vi tar en hypotes där en 25-åring bor hemma hos sina föräldrar, men vill varken arbeta, plugga eller söka bidrag, de blir helt enkelt försörjda av sina föräldrar och har lixom "fastnat" och kommer sig inte för att ta sig vidare, samtidigt som föräldrarna absolut inte vill "slänga ut" sitt barn.

Möjligheten att följa sina drömmar är ju en stark motiverande faktor, det funkade på mig en kille som efter 2 år hemma flyttade 40mil för drömutbildningen, helt i linje med mitt specialintresse. Första året hemma handlade om en långsam återhämtning från det mycket påfrestande sista året på gymnasiet och en brist på sammanhang (skolan var en stor del av livet, hade inte tid för så mycket annat). Jag satt hemma och surfade runt på nätet, kopplat till mitt specialintresse, passade på att ta körkort och jobbade ytterst kort efter ett jobbexpo anordnat av Arbetsförmedlingen. År 2 läste jag ett tekniskt basår för att bli helt behörig till högskolestudier, gick sådär.

Elize skrev:Vilket råd hade ni gett föräldrarna?

Jag har lättare grad av asperger och allt mitt resande, besök av nya platser, föregås ofta av en utförlig förhandsundersökning i karta. Mitt tips reducera osäkerheter!!

Vet personen hur den betalar räkningar (sköta sin ekonomi)? Minns hur jag beklagade mig för en av mina närmaste vuxna om hur svårt (komplicerat) detta verkade. Idag är det ingenting.
Innan man vet är allting läskigt och okänt.

När jag flyttade föregicks flytten av ett besök på orten, vilket samtidigt användes för att leta bostad och snabbt kunna gå på visning av nypublicerade Blocket-annonser. Att ha varit där och fått en känsla var väldigt skönt inför flytten, jag visste vad jag gav mig in på då.
Eftersom jag följde min dröm överglänste möjligheterna hotet av en eventuellt dålig socialt liv, faktum är att en social omstart var precis vad jag behövde och vikten av detta insåg man först när det var ett faktum.

Nu blev det långt kanske men kontentan är att reducera så mycket osäkerheter som möjligt, identifiera drömmar och utsikter för glädje. Finns bara drömmen upplevs osäkerheterna mycket mer hanterbara, då kan en beredskap att våga lite erhållas.

Matlagnings- och tvättkunskap kommer av bara farten, om den inte redan finns där innan flytten. Någon frivillig flytt kommer inte ske så länge fördelarna med att bo hemma överväger nackdelarna och då får man nog säga att aspergare har tendenser till att vara väldigt bekväma av sig. Varje osäkerhet som tas bort är en mindre minuspost till att flytta.

Tack för att du delade din historia - många bra aspekter att tänka på!
Väldigt modigt att flytta 40 mil bort för vem som helst tycker jag, nu blir jag ju jättenyfiken vad din dröm-utbildning var!

Charlie72 skrev:Om man har ett barn på 25 som inte jobbar, pluggar eller har något stöd så får man väl prata med myndigheterna, det är ju något fel på ungen eller föräldrarna, men det är väl föräldrarna som ska vara dom vuxna så ansvaret måste väl vara deras

Jag tror inte att det finns några myndigheter som kan agera om inte föräldrarna "kastar ut sitt barn på gatan", vilket ju kan vara fruktansvärt svårt känslomässigt för föräldrar att göra. En 25-åring är ju trots allt vuxen i allra högsta grad och föräldrarna har ju ingen laglig rätt att söka saker (tex aktivitetsersättning, socialbidrag, utbildning, jobb) ÅT sitt barn.

Elize skrev:

Charlie72 skrev:Om man har ett barn på 25 som inte jobbar, pluggar eller har något stöd så får man väl prata med myndigheterna, det är ju något fel på ungen eller föräldrarna, men det är väl föräldrarna som ska vara dom vuxna så ansvaret måste väl vara deras

Jag tror inte att det finns några myndigheter som kan agera om inte föräldrarna "kastar ut sitt barn på gatan", vilket ju kan vara fruktansvärt svårt känslomässigt för föräldrar att göra. En 25-åring är ju trots allt vuxen i allra högsta grad och föräldrarna har ju ingen laglig rätt att söka saker (tex aktivitetsersättning, socialbidrag, utbildning, jobb) ÅT sitt barn.

Gör bara sitt barn om det är normalt en otjänst genom att låta det bo kvar och som det verkar inte behöva ta något ansvar, om inte normalt så är det föräldrarnas skyldighet att göra något åt det, både för sitt barn och sig själva

Elize skrev:Tack för att du delade din historia - många bra aspekter att tänka på!
Väldigt modigt att flytta 40 mil bort för vem som helst tycker jag, nu blir jag ju jättenyfiken vad din dröm-utbildning var!

Jag tänker inte berätta det här, men kan säga att utbildningen endast finns på ett fåtal platser i landet och inte där jag bodde så då var det inte mycket till val och sålunda ett starkt skäl till att flytta. Hade utbildningen funnits i min dåvarande stad hade jag kanske bott kvar ännu vem vet.

Ska lägga till det att det förmodligen är väldigt viktigt att föräldrarna är tydliga med hur positiva det är till personens beslut att flytta. En aspergare kan troligen få för sig att något sådant som en flytt är skadligt inte bara för en själv utan även för familjen. Aspergare undviker att trampa folk på tårna om de kan, hela grejen med att försöka passa in ju och vänjer sig lätt och finner trygghet vid statiska förutsättningar.

Kravet på mig för att bo kvar gratis hemma var att hjälpa till att handla hem mat, att plocka i diskmaskinen och att jag skulle vara inskriven på arbetsförmedlingen med mål om jobb.

Man måste nog ta tag i saken och sparka ut ungen i fråga.
Tids nog kommer ju ändå punkten att föräldrarna inte pallar med det längre, av ålder eller andra orsaker så visst att det är obekvämt men man måste ju se till att ungen om den har någorlunda förutsättningar att klara sig på egna ben faktiskt också gör det och inte bara sitter hemma och blir serverad.

Jag flyttade hemifrån när jag var 19 och nyss hemkommen från lumpen, 2 dagar innan muck fixade jag mig ett arbete på linan på SAAB och ordnade en lägenhet så jag åkte bara hem och packade ned mitt pick och pack och flyttade till lägenheten. föräldrarna var inte ens hemma då vilket faktiskt var ganska så bekvämt.
Ville ha tid för mig själv så att jag kunde bo in och bli bekväm i lägenheten så det tog något halvår innan jag ens berättade för dom vart jag hade flyttat.