Jag längtar efter att bli gravid någon gång. Jag har en sak jag funderar över dock, nämligen att jag har svårt att tänka mig att man vänjer sig vid att ha någonting inuti magen och att det händer en massa konstiga saker i kroppen. Jag tror att jag kommer att bli väldigt "störd"- menat på ett positivt sätt men det känns liksom som om det vore ett heltidsjobb bara att vara gravid så HUR fixar man att jobba samtidigt?

Har försökt förklara någon gång hur jag menar för några där ute i verkligheten men det fick mig bara att känna mig ännu knäppare... Ingen stor grej kanske, men ändå nyfiken på hur ni känner?

Alltså jadu

Jag tyckte nog mest att det var väldigt fascinerande med ett liv som växte där inne.
I alla fall med första barnet, då jobbade jag en del.
Svor en hel del åt mig själv att jag var lat och gnällig när det nog bara var graviditet och sliten.
Men störd av det, nja inte mer än att den lilla höll på att mangla sönder mina revben rätt bra.

Andra var lite annat med det går jag inte in på här.

Jag tycker det verkar jätteläskigt att vara gravid. Tänk att ha en levande varelse i magen som växer och rör på sig, måste vara värre än binnikemask. Inte konstigt att gravida mår illa, jag mår illa bara av att tänka på det.

Och så förlossningen. På tv har jag sett att de lägger upp barnet på mammans bröst nästan direkt efter man fött fram det. Verkar riskabelt att lägga en sån ömtålig varesle på en männsika i chocktillstånd. Tänk om man bara slänger ner bäbin i golvet i ren panik.

Jag har drömt att jag råkat lr i ibland medvetet mördat mitt barn hur många gånger som helst, under oika former. Fast det kanske hör till att vara kvinna, att man drömmer om förlossningar(?) Det behöver kanske inte innebära att man råkar mörda den på riktigt, men ändå, tanken gör mej illamående.

Förstår dina tankar. Nu är det så att under graviditeten blir man dränkt av hormoner och allt blir annorlunda. Självklart är det individuellt men oj, jag blir närmast en helt annan person när jag är gravid. Överempatisk, gråtmild, snäll och så får jag en extrem känsla för det lilla livet i magen. Men ja det händer en massa konstiga saker i både kroppen och knoppen. Vill man ha barn och inte är allt för skeptisk mot att vara gravid så är det förutom jobbigt även riktigt häftigt. På grund av allt mellan foglossning och karpaltunnelsyndrom så fick jag havandeskapspenning eller vad det nu heter. Det är väldigt individuellt hur länge och mycket man kan jobba och beroende på vad för sorts jobb man har.

Nu har jag ju inte burit vår dotter i min mage, men för mig som man.
Så upplevde jag min frus graviditet som en lång PMS

Dunderbar skrev:Nu har jag ju inte burit vår dotter i min mage, men för mig som man.
Så upplevde jag min frus graviditet som en lång PMS

Tänk så olika det kan vara! Jag har rätt hemsk pms i övrigt ett jämnt humör, men när jag är gravid så blir mitt humör bättre. Min karl upplevde det så. Jag blir lugn, fridfull, mer öh kvinnlig, känslig men snäll.
Upplevde det även under amningstiden hade tex aldrig ångest.

Min ex. fick sina fjärde och femte barn med mig, hon njöt av att vara gravid och vårt samliv blev bättre under graviditeterna.

Tack för era svar! Intressant att läsa.

Jag kände mig illamående varje morgon (men kräktes inte). Den ansiktskräm jag använde då ville jag aldrig använda mer, eftersom jag förknippade lukten av den med illamåendet.

En mardröm jag hade både före, under och efter min graviditet var att jag hade ett barn men att jag glömde ge det mat. (Ingen risk, babyn skriker minsann både när den är hungrig och av andra orsaker.) Tror att den drömmen beror på undermedveten oro över att inte klara av vad jag borde göra.

Det gick bra att jobba tills jag fick "tidig foglossning", då blev jag sjukskriven på halvtid. Varje gång jag vände mig i sängen gjorde det ont så jag vaknade. Likaså gjorde det ont varje gång jag skulle sätta mig ner på/stiga upp från kontorsstolen. Arbetslivet var ju också lika stressigt som vanligt, det anpassade sig inte efter min graviditet. En vecka före beräknat födelsedatum tog jag ut graviditetsledigt. (Hade någon idé om att jag skulle jobba tills dan före, men jag inte en sån stålkvinna som jag trodde.)

Jag har inget minne av att jag förändrades rent psykiskt, varken att jag blev gråtmild el grälsjuk. Men det var ju en normal graviditet. Jag gick upp 12 kg och tyckte det var lättare att cykla än att gå/vagga fram.

Jag blev aspigt besatt av att hitta det rätta flick- och pojknamnet och lånade hem namnböcker. Namnintresset har jag kvar sedan dess. Något ultraljud genomgick jag inte, det gjordes inte för normala graviditeter på den tiden. Så vi hade ingen aning om vad det skulle bli.

Alien skrev:Något ultraljud genomgick jag inte, det gjordes inte för normala graviditeter på den tiden. Så vi hade ingen aning om vad det skulle bli.

De flesta ultraljud avslöjar inte könet, det är nog ytterst sällsynt att man kan se något där (även om det hände mitt ex i hennes andra graviditet).