Jag måste fråga er som, precis som jag, har Asperger.

Jag kan inte tyda samhället som någonting annat än en tjock soppa av lögner, avund, förnekelse av självklarheter, oförmåga att vilja gå framåt, förakt för andra människor...många gånger helt utan grund.

Jag har aldrig känt mig som en del av samhället, gör det inte och kommer nog aldrig att göra det heller. Det har varit som om man stått och tittat på när allt runnit förbi.

Jo, det finns positiva bitar också och de försöker jag ta tillvara på så gott jag kan men det kan vara svårt med tilliten till andra människor.

Vill inte tråka ut er med en massa text. Jag tror att ni förstår vad jag menar och jag vill höra era åsikter, om jag formulerar mig lite konstigt så, ja, det får ni ta. Det är era tankar som är intressanta.

Så, hur ser ni på samhället?
/P

Du verkar ny här, välkommen hit!

Betr hur jag ser på samhället, så känns det som en för omfattande sak för mig att besvara. Så länge jag arbetade, kände jag mig som en självklar del av samhället, sen kände jag mig undanskuffad och utanför. Men om "samhället" är alla vi människor som bor i landet, så är vi alla del av samhället.

Bristen på tillit känner jag iofs igen mig i. Det är följden av att ha blivit illa behandlad.

Precis som du men jag är inte så säker på att samhället kan beskyllas för så mycket även om just jag hade sett det mer intressant att ha större fokus på vetenskap osv. Allt känns väldigt fundamentalt för hur inte bara liv fungerar men hela universum. Vad vi än uppfinner kommer fundamenten nog alltid vara de samma, äta eller ätas och den som försöker stanna upp eller förlora kontrollen går under.

Jag känner igen mig i det du beskriver, och mer därtill.

Jag ser det sk "samhället" och den sk "civilisationen" som ett ständigt pågående övergrepp. Övergrepp på naturen, övergrepp på djuren och övergrepp på människor (varandra?).

Det är en kall, hård jäkla värld och jag undrar ofta varför i helskotta människor ens uppstod på den här planeten. Det enda vi gör är att förstöra och manipulera, mörda och tortera.

Total idioti. Fick jag den stora möjligheten att ändra på hela "skapelseförloppet" skulle jag radera människan ur ekvationen. Allt skulle må bättre utan oss, även vi själva (hur fel det än låter).

Människan är ett egoistiskt svin och inget tycks kunna ändra på det. Så länge det ser ut så kommer jag aldrig någonsin att känna som om jag hör hemma här. Många gånger i mitt liv (under hela barndomen t.ex) har jag känt långt större samhörighet med djuren än med människorna.

Det här är tankar jag ofta håller tyst om. Jag spelar rollen som en person i samhället som förstår det och som hör hemma där. Men det är inte sant.

Vi är alla förvirrande varelser som famlar runt i mörkret och inte har en aning om vad som pågår runtomkring oss, mer än att vi vet att vi strävar efter överlevnad för oss själva.

Samhället och civilisationen är vad vi har för att höja oss ett steg ovan mörkret och lervällingen där vi har en möjlighet att undvika att slå ihjäl varann och bygga upp nåt som är större än oss själva.

Jag känner igen min egen världssyn i det Moggy & Thalia skriver.
Det finns inte så mycket att tillägga; livet är fundamentalt sett en kamp för överlevnad och att föra sina gener vidare. Allting annat är egentligen polityr. Men visst måste vi ha någon form av civilisation, hur fan skulle det annars se ut??

Jag behöver ingen religion eller annan snuttefilt för att uthärda tillvaron, jag vill helst se världen sådan den är, helt utan skygglappar. När man lär känna världen förstår man bättre hur man ska handskas med den.
Det enda konkreta jag kan komma fram till ifråga om livsåskådning är egentligen att det ytterst är mina val som påverkar mitt liv. Jag kan inte påverka alla omständigheter, men jag kan välja förhållningssätt och strategier.

Om jag ska upp till stupstocken kan jag alltid välja att spotta bödeln i ansiktet.

Förstörd. Jag blir förstörd. Orkar knappt läsa nyheterna längre trots att jag nästan är beroende av att veta vad som sker. Jag kommer att lämna den här delen av vår civilisation, frågan är bara när. Det är någonting jag har känt sedan länge tillbaks. Helst drar jag till landsbygden i Frankrike eller till Antarktis. Hur det blir det få vi se men när jag drar mig tillbaks har jag studerat färdigt, sagt adjö till viktiga personer och sen drar jag. Jag orkar inte mera, det går inte. Förtrycker varenda ångestkänsla jag får på olika sätt, kan få för mig att diska, spela dataspel, gitarr, äta - Vad som helst just nu. Möjligt att mina åsikter om samhället kommer skifta men planen är säker som betong. Håller ut tills det att jag har det jag behöver tillgång till för att utföra resten av min livsplan. Först och främst måste jag besöka Antarktis, för att få lite fördjupning om kontinenten och levnadssätt. Jag har inga planer på att återkomma.

Vi behöver alla våra många ansikten, thalia. Utan dem är vi helt ute i det blå, och det utan varken vingar eller navigationssystem.

Jag tycker inte värden är så hemsk och den blir ständigt bättre.
Men det finns personer som gör stor skada för alla oss andra, det ger oss ingen rätt att ha ihjäl dem även om de ser sig ha rätten att kriga.
Egentligen vet jag inte om de tycker sig ha det eller hur det är, men krigar gör de ibland.

Jag försöker komma fram till ett sinne och metoder för att göra mig fredlig och juste, kan inte säga att det är lätt, jag tycker mig ha de där rekationerna att svara på det som händer och gör en massa förtänkta scenarios för olika saker.
Jag gillar inte vissa reaktioner jag kan ha inför en del saker.
Jag gör scenarions för i princip allting men det är bara de som innefattar bråk som jag ogillar.
De flesta scenarios som jag har gjort har innefattat att göra saker bättre och accepterade.
Jag vill komma till den punkt där det blir hållbart att alla människor lever för alltid utan att ta kål på varandra.

Tänk dig att om 45 miljoner år ligga o kramas med någon i sängen när man vaknar och veta att alla mår bra, överallt

I stort sett bra. (Just nu så sitter jag i morgonrock och tofflor i ett uppvärmt rum. Jag har just tagit morgonens andra kopp kaffe.) Det gäller bara att inte falla in i ressentiment, utan istället fokusera på vad man kan göra själv.

Det kanske är psykologiskt förståeligt att vissa önskar att hela mänskligheten borde utplånas. Men det är inte bara kontraproduktivt för individen, utan skulle mycket väl kunna skada oss med AS som helhet om de individerna (ingen nämnd och ingen glömd) blev tongivande.

I Black Rednecks och White Liberals så skiljer Thomas Sowell mellan externa och interna förklaringar. Externa förklaringar är oftast mer attraktiva, då de lämpar över skulden på alla andra. En svart person i USAs storstadsghetton anser det vara bekvämare att skylla på slaveriet än att ghettokulturen är arvtagare till en improduktiv redneckkultur som uppstod på de brittiska öarna (dock så förklaras det inte varför koreaner driver företag i ghettona.) Och en person med AS kan anse det vara bekvämare att skylla på alla andras oförståelse istället för att lära sig att gå normalt och att inte ständigt rida sin käpphäst oavsett vad folk tycker.

Välkommen!

[OT][petimäter]
Intressant ämne, men skall tråden inte ligga under Övrigt, snarare än under Allt om Asperger?
[/petimäter][/OT]

Jag ser samhället som summan av varje individs grundläggande strävan (överlevnad, moral osv). Samhället har inget egentligt mål förutom att skaffa kollektivt bättre förutsättningar för sig själv och i viss mån andra.

Moderator:

Flyttar, efter lite betänketid, till Övrigt. Det verkar vara en filosofisk diskussion och inte direkt relaterat till Asperger.

Världen är stor, obehaglig, kalla vindar, någon gång får jag en skymt av godhet genom revorna av dimma, som solstrålar som försöker ta sig in i en tunn grottspringa. Ångest, våld och förakt. *tuppskinn av ångest*

Har en positiv och hoppfull syn på världen. Har haft det som intresse att se hur den fungerar sedan början av 70-talet.

Att jämnföra över tiden ger en mer adekvat bild av vad som händer än följa varje dags nyhetspresenterare som vill ge oss sensationsnyheter om hemskheter ifrån alla världens hörn varje sekund vi tittar på deras sändingar och hemsidor.

http://www.hsrgroup.org/index.php?optio ... e&Itemid=1

Här en hemsida som ger lite mer historiska perspektiv och en del länkar till deras utredningar angående konflikter i världen.

Att jämnföra tiden bara innan och efter murens fall 1989 är inte så långt bort och med det perspektivet är det ett helt annat klimat inom länderna i världen.

Jag säger inte att allt är tipptopp men processen är tillfredsställande för det är helt enkelt inte lätt att få allt att fungera men jag tror mig se att de flesta gör sitt bästa.

Jag har gott hopp

Lakrits skrev:[OT][petimäter]
Intressant ämne, men skall tråden inte ligga under Övrigt, snarare än under Allt om Asperger?
[/petimäter][/OT]

Har saknat dina inlägg!

Samhället är varken svart eller vitt, mycket är dåligt, men det finns även mycket som är positivt.

Att Barack Obama blivit president samt att den nyliberala eran verkar gå mot sitt slut ute i världen ser jag som positiva förändringar. Det åtminstone än så länge hårdnande samhällsklimatet i vårt land, den begynnande lågkonjunkturen, samt att allt för lite görs för att sätta stopp för mijöförstöringen känns mindre positivt, för att ta ex....

tahlia skrev:Jag känner igen mig i det du beskriver, och mer därtill.

Jag ser det sk "samhället" och den sk "civilisationen" som ett ständigt pågående övergrepp. Övergrepp på naturen, övergrepp på djuren och övergrepp på människor (varandra?).

Det är en kall, hård jäkla värld och jag undrar ofta varför i helskotta människor ens uppstod på den här planeten. Det enda vi gör är att förstöra och manipulera, mörda och tortera.

Total idioti. Fick jag den stora möjligheten att ändra på hela "skapelseförloppet" skulle jag radera människan ur ekvationen. Allt skulle må bättre utan oss, även vi själva (hur fel det än låter).

Människan är ett egoistiskt svin och inget tycks kunna ändra på det. Så länge det ser ut så kommer jag aldrig någonsin att känna som om jag hör hemma här. Många gånger i mitt liv (under hela barndomen t.ex) har jag känt långt större samhörighet med djuren än med människorna.

Det här är tankar jag ofta håller tyst om. Jag spelar rollen som en person i samhället som förstår det och som hör hemma där. Men det är inte sant.

Varför nu djuren skulle va annorlunda på något sätt. För det mesta kanske de inte förstår tillräckligt för att vara lika beräknande som människor men de har sina stunder av förtryck osv. också. Nej vårat tycke för en del djur är bara för att vi ser dem som positiva för oss själva. Ofta för att vi har kontroll över dem. Bara en annan manifestation på det fundamentala överleva/tillskansa sig makt-temat.

DIProgan skrev:Varför nu djuren skulle va annorlunda på något sätt. För det mesta kanske de inte förstår tillräckligt för att vara lika beräknande som människor men de har sina stunder av förtryck osv. också. Nej vårat tycke för en del djur är bara för att vi ser dem som positiva för oss själva. Ofta för att vi har kontroll över dem. Bara en annan manifestation på det fundamentala överleva/tillskansa sig makt-temat.

Varför är djuren annorlunda? För att de agerar på instinkt. Ondska, och tillika godhet, finns inte hos dem. Där finns bara naturen och samspelet, så som det är meningen att det ska vara.

De måste inte prompt konsumera oavsett hur det påverkar naturen och andra arter. Om vi aldrig hade blandats in i ekvationen så skulle naturen må mycket bättre.

Vi har ju t.ex älgjakt här i Sverige. Man hävdar att man måste skjuta av ett visst antal djur för att de annars blir för många och då kommer sjukdomarna. Men hade vi låtit bli att i princip utrota rovdjuren som ska finnas här, skulle det problemet inte finnas.
Och sjukdomar är naturens sätt att balansera. Vi människor är de enda som envisas med att bota alla sjukdomar som blommar upp, trots att naturen fortsätter att slänga sjukdomar mot oss för att få oss att fatta att vi är åt helvete för många.

Djuren är ett med naturen. Människan är det inte.

Jag instämmer i tahlias analys.
Men jag konstaterar också att människan verkar ha sprungit fram ur [den övriga] "naturen", och jag undrar om och hur vi ska kunna bryta vår (trots massor med framsteg framför allt i förhållanden inom vår art) destruktiva spiral. Jag tycker för mycket om människor som individer för att kunna låta bli att hoppas vi kan "övervinna" eller snarare kompensera för vår mörka karaktär som art - åtminstone nu under galgen, sista chansen...

Och, bredvid ämnet: eftersom jag inte kan utesluta någon "mening" med tillvaron i allmänhet, törs jag inte heller utesluta någon "mening" med att vi finns.

Vill inflika vad jag tycker mig ha kommit fram till.

tahlia skrev:Varför är djuren annorlunda? För att de agerar på instinkt. Ondska, och tillika godhet, finns inte hos dem.

Den analysen är väl riktig.

tahlia skrev:Där finns bara naturen och samspelet, så som det är meningen att det ska vara.

Mja, meningen oich meningen, vi är väl något nytt slags mening, eller?

tahlia skrev:Djuren är ett med naturen. Människan är det inte.

Som sagt, definitionsfråga; parasiter som är så effektiva att de utrotar sin egen livsmiljö är alltid "naturliga" men positiva är de inte, just eftersom de i längden saknar överlevnadsförmåga. Låt oss hoppas att vi inte är en sådan art.

tahlia skrev:De måste inte prompt konsumera oavsett hur det påverkar naturen och andra arter.

Här sätter jag en bock. Jag menar att vår överkonsumtion är en kvarleva av djuriskhet som vi måste komma över. Det finns väl inte någon art som låter bli att göra slut på sina resurser om den får chansen, utom möjligen just vi.

Vad vi har mer än någon annan är är väl bl.a. uppfinningsrikedom för sätt att konsumera resurserna omkring oss. Just därför måste just vi utnyttja att just vi också (väl?) har självdisciplin nog att låta bli att konsumera slut på allt som gör livet värt och möjligt att leva.

Jag menar att man inte är någon medveten varelse när man konsumerar mer än vad den miljö tål som man önskar behålla. Vi får väl se om vi är medvetna varelser som kollektiv betraktat, eller om vi är parasiter för bra för vårt eget bästa.

tahlia skrev:Varför är djuren annorlunda? För att de agerar på instinkt. Ondska, och tillika godhet, finns inte hos dem. Där finns bara naturen och samspelet, så som det är meningen att det ska vara.

Det finns ingen "godhet" eller "ondska", det är bara metafysiska begrepp som vi har hittat på för att "förklara" varför vissa saker går bra och andra går dåligt och att det skulle finnas makter som representerar "godhet" och "ondska".

Det finns inte heller nån "mening" i hur allt ska vara, saker är som dom är och hur det faktiskt förhåller sig kan upplevas som positivt eller negativt för de varelser som finns och som har förmågan att uppleva något. Men om man inte tar för givet att det finns nån högre makt så finns det inte heller nåt "meningen hur det ska vara".


Det som finns är entiteter som repoducerar sig själva, och som i kampen om begränsade resurser genomgår en evolutionsprocess där den bäst anpassade avkomman klarar av att ta för sig mer av resurserna (eller på kort sikt den som har mest tur). Återigen här, ingen mening, inget mål, ingen strävan, bara organismer, evolution och en kamp för att överleva och föröka sig.

tahlia skrev:De måste inte prompt konsumera oavsett hur det påverkar naturen och andra arter. Om vi aldrig hade blandats in i ekvationen så skulle naturen må mycket bättre.

Självmedvetna varelser kan skapa sig en slags mening i sin tillvaro genom att ha en subjektiv upplevelse. Människan kan vara ensam om den förmågan.

Om inte människan fanns till så skulle det inte finnas nån här som hade några upplevelser och ingen skulle veta att det fanns nån natur eller jord eller ett universum.

Det kan till och med vara så att det egentligen inte skulle existera nåt universum om det inte fanns självmedvetna varelser som upplevde universum.

tahlia skrev:Och sjukdomar är naturens sätt att balansera. Vi människor är de enda som envisas med att bota alla sjukdomar som blommar upp, trots att naturen fortsätter att slänga sjukdomar mot oss för att få oss att fatta att vi är åt helvete för många.

Djuren är ett med naturen. Människan är det inte.

Allt vi gör sker enligt naturlagarna, vi är en produkt av naturen likväl som djuren, växterna, mineralerna och allt som finns.

Att vi lyckas besegra sjukdomar visar bara på att vi är framgångsrika, sker det nåt som vi inte kan hantera och vi börjar dö ut så är vi inte längre framgångsrika.

Vi är en art som har förmågan till självmedvetenhet och vi kan påverka vår omgivning, vi kan planera och spekulera för framtiden och vi börjar nu bli allt mer medvetna om att vi har ett beteende som hotar vår egen överlevnad och vi kan börja arbeta för att ändra riktning och säkra vår överlevnad. Även den förmågan är en produkt av evolution, det har visat sig gynnsamt att ha den förmågan och individer med allt bättre förmåga förökade sig vi blev det vi är idag.

Det är en beskrivning. Av flera möjliga, som alla har sina poänger i vilket fall som helst, men alla i bärande delar bygger på blotta antaganden.

Tack för välkomsthälsningarna och tack för mycket intressanta svar.
Jag har inte pratat med någon som (mig veterligen) har Asperger och det här är en bland många...ja, bilder av tillvaro och omgivning som jag länge velat lufta med andra Aspergare/personer med liknande diagnos.

Men bara lugn, jag är inte så negativ i allt som jag skrev i inlägget. Det finns en hel del positivt i tillvaron och jag försöker lära mig att ta del av den också.