earlydayminer skrev:Jag säger då det; Man skall bosätta sig tillsammans med andra likasinnade människor i ett forskningsläger i någon ödemark. Tyvärr finns det en annan risk med att ge sig av, bort från civilisationen, och det är sjukdomar. Blir väldigt krångligt om man råkar ut för någonting allvarligt.

Vi Svenskar lever dock relativt bra i jämförelse med många många andra länder. Men jag är inte riktigt tillfredställd, hur trygga är vi egentligen?

Frågan är om man vill leva i ett samhälle där tryggheten är total. Låter som en kuvös...

sommar skrev:Det ryktas att han har AS. Det beror på att han suttit och gungat fram och tillbaka under ett möte. Det fick jag reda på när jag i helgen var jag på teater - en monolog. En kille med As. som spelade en kille med As. Han har mycket fakta om As. och spelar på en teater där alla skådespelarna har funktionshinder. Jag undrar också om det finns bekräftat att han har As.

Fick du reda på att Bill Gates har AS när du hörde en skådespelare säga det på teaterscenen?

En kille med AS som spelade en kille med AS och som har "mycket fakta om AS".
Vilka fakta då, och hur vet du att det är fakta och inte en konstnärlig framställning?

Jag tycker att samhället och världen utanför bostaden*) är cyniskt; allt handlar bara om 2 saker: Pengar och tid...

*)Jag är en tjej, som bor i ett gruppboende sedan Maj 2004.

Hur jag ser på samhället?

Ungefär som flera av debattanterna här i tråden.

Därför skulle det kännas intressant att höra, hur ni med-aspisar tänker er ett ideal-samhälle? Som en fortsättning här i tråden, eller i en ny tråd.

- Vad säger tråd-makaren?

Jag tror inte på idealsamhället överhuvudtaget eftersom det är en utopi, en ren fantasi.

Jag tror att det går alldeles utmärkt att göra det mycket bättre, utopin verkar bra, den jobbar jag gärna för att uppnå även om det nog inte blir exakt så, iaf inte på en gång.
Vill påstå att vi har det mycket bättre nu än hur det antagligen var för 200 år sedan.

Det finns bara två slut, upplösning och stagnation.

?
upplösning, vad är det menar du?
Jag tror människorna flyttar ut i rymden till slut.

DIProgan skrev:Det finns bara två slut, upplösning och stagnation.

Som romarriket da capo, då, typ?

KrigarSjäl skrev:

earlydayminer skrev:Jag säger då det; Man skall bosätta sig tillsammans med andra likasinnade människor i ett forskningsläger i någon ödemark. Tyvärr finns det en annan risk med att ge sig av, bort från civilisationen, och det är sjukdomar. Blir väldigt krångligt om man råkar ut för någonting allvarligt.

Vi Svenskar lever dock relativt bra i jämförelse med många många andra länder. Men jag är inte riktigt tillfredställd, hur trygga är vi egentligen?

Frågan är om man vill leva i ett samhälle där tryggheten är total. Låter som en kuvös...

Verklig trygghet kan nog bara hittas hos de som har funnit fungerande strategier att klara av förändring.
Ju större och snabbare förändringar dessa strategier kan hantera, desto tryggare är denna grupp.

Tyvärr ser jag pessimistiskt på människans förmåga till social trygghet. (Avser då inte fk eller andra institutioner..)
Det finns ett framväxande fenomen där grupper söker sig till likasinnade med ett isolationistiskt inslag. Dvs grupperingar av social en-fald (inte i betydelsen dumhet).

Men i alla biologiska system belönas just mång-fald med utmärkta förutsättningar för överlevnad.

Jag befarar att vi kan komma till den situationen att ett antal, från varandra (av eget val) isolerade grupper, så till den grad ser alla andra grupper så främmande att vi får ett tredje världskrig på halsen trots att det varit en gynsam utveckling de senaste 25+ åren.

Men det kan vara så att jag har en dålig dag idag..

Bristen på tillit känner jag iofs igen mig i. Det är följden av att ha blivit illa behandlad.

samma här. mest de här två sista raderna.
jag trodde en gång att jag skulle få tillhöra samhället men det är helt sak samma idag. jag vet inte om jag vill veta av den något mer. även om det känns fel, som att ge upp. vill bara fly iväg, bort. för okunskap skapar ondska. jag orkar knappt mer med den. känner snart inte för att tillföra samhället något mer. man känner sig misshandlad, kränkt. dumma kommentarer bara för att...man inte är värd att höra något bättre känns det som. även om man försöker se på det man "har" (aspergers) som något positivt. är ändå som något slags straff. inte få må bra över det. bara jämt "en sån", så mycket att man till slut inte vet om man skall lita på någon även om man vill. och inte vill ge upp. är även rädd att aspergare skall tycka illa om mig.

grannar har kommenterat att man är en dampunge med mera utan att ens känna en, som gör att man inte vill bo där mer. det är verkligen nog med sådant här. man vill gråta ibland.

jag känner igen mig i trådstartaren också.

Jag tyckte du var trevlig och ibland lite reserverad.
Kunde inte detektera någon form av dumhet någonstans alls.
Och så hade du väldefinierade naglar som jag tyckte var intressanta.

Fast det kanske är det som är grejen, att man har utveklat andra delar av hjärnan än de sociala delarna, det sociala är ju iaf inte för min del det intressantaste i världen även om jag tycker jag är relativt bra på det, fast ibland trampar jag i klaveret.

Omvärlden är otrygg.

nano skrev:Jag tyckte du var trevlig och ibland lite reserverad.
Kunde inte detektera någon form av dumhet någonstans alls.
Och så hade du väldefinierade naglar som jag tyckte var intressanta.

Fast det kanske är det som är grejen, att man har utveklat andra delar av hjärnan än de sociala delarna, det sociala är ju iaf inte för min del det intressantaste i världen även om jag tycker jag är relativt bra på det, fast ibland trampar jag i klaveret.

får man väl tacka för
du var också trevlig.
kanske fick man en chans också, som på det här mötet. med folk i övrigt är det bara en halv mening jag hinner säga, innan de "vet" allt om mig. och då det negativa. vilket nog har bidragit till att man inte pratat 'som man ska'. men jag kan nog lätt prata för mycket också...

jag brukar också vara tyst för jag kommer nog ofta i fel tidpunkt med något jag kommer på att säga så ingen lyssnar, så det har gjort att man är helt tyst ibland. eller någon idé som jag borde skriva ned egentligen. eller att jag börjar få nån flashback kanske, det är nog då jag inte kan säga nåt. lite blandat. bilder av svek av något man trodde skulle bli bra, och sedan det där med att man kanske kommer på något att säga just då andra håller på och pratar eller nåt. lite ojämnt sådär ibland. eller trött också.

man kan liksom kalla mig dampis om man menar det på ett bra sätt, men jag tvivlar på det bland dem jag bor. är sådär typiskt "tragiskt NT", alltså NT på så vis som man är vanast vid. att man är äcklig med mera om man är en "sån där, som vi hört om". finns vissa ASare som också tyckt att man varit äcklig och som jag tror missförstått mig.

har som sagt inte märkt något speciellt med dem, förutom att jag kan pula med dem ibland, inget mer än andras naglar. jag bara fixar med dem på mitt sätt som gör att de ser ut så kanske?
nämen titta, de hade en sådan smiley också...

det stämmer väl det om utvecklade delar i hjärnan. du gick förresten förbi mig häromdagen i Huddinge, märkte du det?

tahlia skrev:

DIProgan skrev:

tahlia skrev:jag tror på naturen och "meningen" (som enligt dig inte finns) kan omöjligt vara att vi ska utrota alla andra arter

Det är precis vad jag tror. Inte att nödvändigtvis utrota allt men att röja precis alla hot och bli allsmäktiga. Dvs. att bli gud. I vilken ordning allt händer spelar ingen roll och om någon skulle nå dit så skulle den inte bli lycklig för det men det är dit allt liv leder. Den som inte önskar bli större kommer som sagt bli röjd/kontrollerad av dem som önskar det.

Den moderna manifestationen på det här är storföretagen och stormakterna med presidenterna i spetsen. Många sådana här stora mäktiga saker som verkar oövervinnerliga kommer övervinnas. Romarriket föll exempelvis men de kommer alltid ersättas av i slutändan än större makter.

Men det där är ju att inte förstå vår egentliga litenhet, eller hur? Naturen kan utplåna hela städer på ett ögonblick, döda tusentals människor. Vi går runt och tror att vi är gud (redan nu kanske ska tilläggas), när vi egentligen bara är ett gäng parasiter som naturen febrilt försöker göra sig av med. Vi har totalt sabbat balansen som en gång fanns. Allt var perfekt uppbyggt innan vi klampade in och, på något korkat plan, trodde vi kunde göra det bättre.

Storhetsvansinne har drabbat människan. Vi tror vi är överlägsen alla andra livsformer, och tror således att vi är i vår fulla rätt att bestämma vilka som får existera och inte.

Men vi glömmer att det inte är vi som har kontrollen. Jag är ateist, ja. Men det går inte att ignorera det faktum att det finns EN gud, och det är naturen, och vi har slutat lyssna till den. För det kommer vi att få betala.

jag instämmer. orkar mest tänka på de här två sista styckena, och jag håller verkligen med.

regnif skrev:

tahlia skrev:
Men det där är ju att inte förstå vår egentliga litenhet, eller hur? Naturen kan utplåna hela städer på ett ögonblick, döda tusentals människor. Vi går runt och tror att vi är gud (redan nu kanske ska tilläggas), när vi egentligen bara är ett gäng parasiter som naturen febrilt försöker göra sig av med. Vi har totalt sabbat balansen som en gång fanns. Allt var perfekt uppbyggt innan vi klampade in och, på något korkat plan, trodde vi kunde göra det bättre.

Storhetsvansinne har drabbat människan. Vi tror vi är överlägsen alla andra livsformer, och tror således att vi är i vår fulla rätt att bestämma vilka som får existera och inte.

Men vi glömmer att det inte är vi som har kontrollen. Jag är ateist, ja. Men det går inte att ignorera det faktum att det finns EN gud, och det är naturen, och vi har slutat lyssna till den. För det kommer vi att få betala.

jag instämmer. orkar mest tänka på de här två sista styckena, och jag håller verkligen med.

Shit att hon måste ha så rätt.

/Barracuber

regnif skrev:....du gick förresten förbi mig häromdagen i Huddinge, märkte du det?

Jadå, jag såg dig men jag tänkte att om jag börjar prata så tar det en stund innan jag slutar prata och det hade jag inte tid med just då.
Jag behövde köpa något att äta (blev torra mackor utan något på) och sedan åka med bussen till Skärholmen (eller rättare sagt Segeltorp inte långt ifrån Skärholmen).

När jag väl kom fram så visade det sig att jag inte alls hade bråttom, jag var alldeles för tidig.
Så jag tog en promenad och gick förbi ett dagis med en massa tvååringar och två av dem stod vid staketet och tittade efter en hund de just hälsat på o då frågade den ena tvååringen mig om det var en macka jag åt på och vad det var för macka
Jag svarade att det var en rund macka och fick veta att det hade de också fast hemma
Vi pratade lite om mackor och sedan gick jag vidare.

barracuber skrev:

regnif skrev:

tahlia skrev:
Men det där är ju att inte förstå vår egentliga litenhet, eller hur? Naturen kan utplåna hela städer på ett ögonblick, döda tusentals människor. Vi går runt och tror att vi är gud (redan nu kanske ska tilläggas), när vi egentligen bara är ett gäng parasiter som naturen febrilt försöker göra sig av med. Vi har totalt sabbat balansen som en gång fanns. Allt var perfekt uppbyggt innan vi klampade in och, på något korkat plan, trodde vi kunde göra det bättre.

Storhetsvansinne har drabbat människan. Vi tror vi är överlägsen alla andra livsformer, och tror således att vi är i vår fulla rätt att bestämma vilka som får existera och inte.

Men vi glömmer att det inte är vi som har kontrollen. Jag är ateist, ja. Men det går inte att ignorera det faktum att det finns EN gud, och det är naturen, och vi har slutat lyssna till den. För det kommer vi att få betala.

jag instämmer. orkar mest tänka på de här två sista styckena, och jag håller verkligen med.

Shit att hon måste ha så rätt.

/Barracuber

ja. jag har tänkt på dessa saker innan också, men just nu är det nog bäst att hålla tankarna lugnare än att tänka på det där. som det är för mig.

nano skrev:

regnif skrev:....du gick förresten förbi mig häromdagen i Huddinge, märkte du det?

Jadå, jag såg dig men jag tänkte att om jag börjar prata så tar det en stund innan jag slutar prata och det hade jag inte tid med just då.
Jag behövde köpa något att äta (blev torra mackor utan något på) och sedan åka med bussen till Skärholmen (eller rättare sagt Segeltorp inte långt ifrån Skärholmen).

När jag väl kom fram så visade det sig att jag inte alls hade bråttom, jag var alldeles för tidig.
Så jag tog en promenad och gick förbi ett dagis med en massa tvååringar och två av dem stod vid staketet och tittade efter en hund de just hälsat på o då frågade den ena tvååringen mig om det var en macka jag åt på och vad det var för macka
Jag svarade att det var en rund macka och fick veta att det hade de också fast hemma
Vi pratade lite om mackor och sedan gick jag vidare.

sådär kan det bli/har det blivit ibland för mig med. jag kan ibland försöka vinka till folk om jag skall gå förbi dem snabbt:)
oj, prata med barn? jag är rädd att skrämma dem för livet, eller att det är en krävande uppgift om jag väl börjar prata med dem så måste jag kunna ta hand om dem tror folk eller nåt så jag vågar inte säga nåt, för sedan så får jag försöka förklara som jag inte är säker på går, att jag är urusel på barn. folk verkar inte tro på sådant. men de verkar redan vara bortskrämda av mig, haha. och jag av dem. hpppas det gick bra på din promenad men det verkar det ha gjort. alla skrämmer inte barn
iofs är det väl inte de enda jag ivägskrämmer, men men.

Oj, är det fler som inte är helt bekväma ikring barn, jag kan bara hantera de barn jag känner.
Blir ofta lite nervig just för att skrämma dem så jag brukar försöka hålla lite avstånd men ibland springer de ju fram o fångar ena benet eller bägge o frågar något.
Ibland säger de bara hej, av någon anledning litar barn ofta på mig verkar det som.
Kan bli lite för mycket för mig ibland men jag tycker mycket om de små barnen och jag gillar o leka med dem.
Fast jag föredrar att känna mamman eller pappan då.
De är ju alldeles nya och får ju andra insikter än vi själva fått, förmodligen klokare än de vuxna som redan finns, till slut blir nog även de vuxna de med

jag känner inga barn, så jag har det problemet, hehe. och jag orkar inte hålla på med dem så länge för de kräver så mycket (uppmärksamhet). och kan alltså inte läsa av dem riktigt. och jag blir irriterad, de tar ju min uppmärksamhet som ju Jag kräver istället.. eheh. lite knas där..
det enda jag kanske kan med dem är att titta på dem, le lite, och kanske säga hej, det är typ det.

så, dagisjobb går bort..
det är lite mystiskt att man som tjej blir lite ifrågasatt här (I detta ämne, inte forumet). att man är verkligen så dålig på detta. speciellt när folk vet att AS finns, och alla kan ha det, och då är man lite "manlig". det är nog "kvinnligt" att ta hand om barn. så att killar som tar hand om dem blir "kvinnliga", vilket inte ens jag är, om det blev krångligt nu...^^
man skulle kanske vilja vara iaf lite bättre på det här, så man slapp undvika dem helt, men för det tänker jag inte klara av dagis sen
det vore lite stressigt också.

undrar om detta har med NT/omvärld att göra? barn är ju omvärld? heh. jag har lätt för att komma in på nya saker.

ja, som den där What a wonderful world-låten säger nåt med "kids that'll learn much more than I'll ever know.."

skall man bli avundsjuk eller vara tacksam för att man slipper veta allt som de får veta?^^

Jag gillar barn. Tycker jag förstår dom och kan läsa dom. Alltså barn upp till ca 7-årsåldern. Jag brukar ha tålamod att lyssna på dom och tycker inte alls dom är jobbiga, tvärtom.

Betraktar dom instinktivt som små människor, alltså inte som barn.

Då uppkommer en frågeställnig. Om jag är aspig så kanske nästan alla barn också är aspiga eftersom vi förstår varann så bra. Eller så är jag inte 50+ i hjärnan utan istället 5+

Men man säger ju att barn är "oförstörda människor". Det innebär i så fall att jag också är oförstörd människa. Och alla entisar är "förstörda människor"

pluspoäng tilld dig

Och det andra du sade, de är ju små människor

jag trodde det var jag som var förstörd. av världen.
men jag känner så mycket krav på mig att kunna ta hand om saker och ting, och därför gör inget av det istället. alltså som har med omhändertagande att göra. och är kanske inte rätt person heller.

kan inte ens läsa äldre människor ibland. men ja, jag ser dem som barn, eftersom de inte har lärt sig allt än. och eftersom jag inte förstår allt, så kommer jag att bara förvirra dem. eftersom jag inte kan lära dem något. och de verkar så uttråkade av mig, och springer iväg fort så jag vet inte vad för fel jag gör egentligen, så som det är nu, bäst att låta bli. tror något barn någon gång frågade mig nåt eller nåt, sen svarade jag nog något som jag inte tror var så skrämmande, men den sprang iväg som att den hade bättre saker att göra, så jag vet inte. usch. förvirrande. man vet inte vad man gör för fel och när. känner mig så dålig då. känner mig som att jag vet ännu mindre än barnet på ett sätt. på ett sätt för mycket.
och jag känner att det kan tas som elakt om jag håller för öronen för jag tycker de låter så högt. och tror att de gör så för att irritera mig. och om de skämtar, så tror jag att de vill få mig att känna mig ful eller något. jag vet inte.

jag är kanske inte heller vuxen i huvudet, men jag har istället svårt att förstå barn. dock, när jag läst texter gjorda av barn, går det mycket lättare. beror kanske på vad som sägs. är det en direkt fråga ställd till mig, så tar jag den som elak kanske. har ju hört att barn kan vara onda, som förstärker min tanke om dem, så jag vet inte vad jag skall göra. men det är bra att det finns dem som har tålamodet iallafall. annars så skulle ju alla vara förstörda kanske, hehe.

men om det är som jag tror, alltså att barn tycker illa om mig och tycker jag är konstig/läskig, så vet jag inte vad man borde göra. och eftersom jag är tjej o sådär så känner jag mig patetisk i denna roll också. eftersom det är mycket sådant där traditionellt som jag känner mig patetisk i. om jag skall leka mamma, så känner jag mig konstig. vet inte hur jag skall förklara det. speciellt om det är förväntat av mig, så gör jag det ännu mindre hellre.